söndag, augusti 09, 2009

Det doftar lätt av hyckleri från slöseridebatten

Självklart är det inte alltid så, men visst tycks det finnas ett visst samband mellan uppskruvad retorik och högljutt moraliserande å den ena sidan och skakiga argument i sak å den andra. Följer man debatten om det kommunala ”slöseriet” som uppstått som en följd av Tomas Idergards timbroartikel på DN-debatt häromsistens kan vi hitta många prov på ett extremt högt tonläge (tydligast är som så ofta den alltid på ett eller annat sätt läsvärde Johan Ingerö vars förakt för politiker som vill bygga badhallar i detta svavelosande inlägg inte känner några gränser, och än mer hos de av hans fans som exempelvis kommenterar hans inlägg här). Och tittar vi närmare på argumentationen så visar det sig också mycket riktigt att den är behäftat med ett antal grava brister.

Men låt oss börja med vad Ingerö, Idergard och andra låtsas att det är de säger. De säger att de är mot slöseri med skattepengar. Och det är ju en ståndpunkt som är svår att polemisera mot. Ja, faktum är att slöseri ju är närmast definitionsmässigt fel, och än värre är det såklart om det är andras pengar du slösar med. Om personerna som jag ger förtroendet att förvalta mina skattekronor hanterar dessa ansvarslöst har jag all rätt att bli upprörd.

Men redan här uppstår den första misstanken om att allt inte är riktigt kosher i detta moraliska uppror. För om det vore slöseri i största allmänhet man var mot, då skulle väl rimligen allt slöseri sättas under luppen? Dåliga affärer där enskilda näringsidkare eller till och med privatpersoner tjänar miljonbelopp på att de kommunala företrädarna – medvetet eller på grund av naivitet - slarvar bort enorma gemensamma värden i dåliga upphandlingar, avknoppningar eller utförsäljningar. Tokiga infrastruktursatsningar. Kostnadspressen uppåt som kundvalssystem innebär. Ja, det finns mycket att granska, och det borde sannerligen granskas.

Men där är det mol tyst. Istället definieras ”slöseriet” som ”kostnader förknippade med verksamhetsområden kultur och fritid”. Och detta ställs mot angelägna satsningar på fler anställda inom andra kommunala områden; som den sociala sektorn. Och här uppstår plötsligt det andra frågetecknet när det gäller trovärdigheten i de arga sparsamhetsivrarnas argumentation. För trots att jag anstränger minnescellerna till det yttersta kan jag nämligen inte påminna mig om att jag från detta håll tidigare hört argumentationen att mer personal och större budgetar är den lösning som gör att skola, vård omsorg klarar sig ur sina kvalitetsproblem de till och från dras med.

Istället har det snarare låtit tvärtom: fungerar en verksamhet dåligt kan vi ösa in hur mycket resurser vi vill, det blir ändå inte bättre (lite som Malin Siwe argumenterar på DN:s ledarsida idag). Men nu plötsligt är det 130 lärartjänster till i Helsingborgs kommun som ska lösa Helsingborgs utbildningsproblem. Utan någon som helst analys om det verkligen behövs 130 lärartjänster till eller inte. Bara det ställs mot – som i det här fallet – ett kommunalt kulturhus.

Än mer märkligt blir det ju när detta dessutom sätts in i någon sorts krisperspektiv. För det som aktualiserat diskussionen den här gången är ju den nuvarande krisen. Och plötsligt förvandlas allt från äventyrsbad till fritidsgårdar – som man i utgångspunkten alltså egentligen inte vill ha alls - till någon form av kommunal krisbuffert. Här är argumentationen i Timbros rapport dessutom osedvanligt skakig – drifts- och investeringsbudgetar blandas exempelvis ihop på ett sätt som skulle ge IG i kommunekonomintentan utan pardon.

Men vad det egentligen även i detta fall handlar om är inte ekonomi, det är moralism: Hur kan ni säga att ni har ont om pengar när ni samtidigt gör detta? Hur kan ni unna er något kul när pengarna knappt räcker till mat och hyra? Men man blandar fullkomligt bort korten genom att förneka att vad krisen handlar om är en tillfällig och hastig nedgång i skattekraft, och istället låta påskina att de akuta problem som just nu drabbar kommunsektorn skulle vara resultatet av de långsiktiga kommunalpolitiska ambitionerna

Och det här är såklart bara retorik. Ett sätt att sätta sig på moraliskt höga hästar när det man egentligen vill säga är att man inte tycker att kommuner och landsting ska ägna sig åt vissa verksamhetsområden. Och att man - handen på hjärtat - i slutändan inte tänker använda pengarna på någon annan kommunal verksamhet alls, utan snarare vill - långsiktigt och strukturellt - sänka skatten.

Att man använder sig av en lätt hycklande retorik innebär nu med automatik inte att man har fel i sak. Däremot ger det en ledtråd till att den sakliga argumentationen kanske inte håller. Så låt oss då titta på denna sakliga argumentation – vad dessa debattörer faktiskt står för - och se vart den för oss.

Är det alltid fel att kommunen går in med skattepengar och stödjer till exempel ett äventyrsbad? För Ingerö och Idergard är svaret på den frågan som synes ”ja”. En sådan satsning är slöseri i sig. Problemet är bara att man varken har eller tycker sig behöva några ytterligare argument för den saken. För låt oss vända på steken, och fråga oss vilka värden ett kommunalt äventyrsbad då kan tänkas tillföra kommunmedborgarna. Kanske det attraherar turister. Kanske det gör det mer attraktivt för vissa människor att bosätta sig i kommunen och därmed bidra med både skattekraft och tillväxtpotential (Richard Florida-argumentet). Eller kanske det bara helt enkelt gör livet trevligare att leva och därmed höjer livskvaliteten för kommunmedborgarna – något som rimligen borde vara en ganska angelägen arbetsuppgift för just en kommunal sammanslutning.

Ja, allt detta är naturligtvis argument som varje kommunal församling rimligen måste få ta i beaktande och sedan väga mot de kostnader ett enskilt projekt innebär. Och sedan får kommunmedborgarna i allmänna val avgöra om de tycker att politikerna har landat rätt eller inte. Lite som demokratin brukar fungera, alltså.

Tar vi dessutom de andra områden som högerdebattörerna är ute efter så är bilden ännu tydligare. Fritidsgårdar, folkbildning, föreningsstöd, breda kultur- och idrottssatsingar – den kommunala ”nyttan” av sådana verksamheter är än lättare att försvara. När argumentationen kokar ner hamnar vi till slut i ett läge där det enda bestående argumentet blir att kultur och fritid är ”kul” och i detta lutherska janteland är det fel att ha kul - framförallt om man bor någonstans ute i landet med låg skattekraft – så är det en argumentation som säkert vissa håller med om men som knappast vinner några val. Och då blir det hjärtskärande kontrasterande mot lärare i gymnasieskolan och socialsekreterare mer logiskt – det finns helt enkelt inget annat sätt att få gehör för sin sak.

Det är lätt att sitta uppe i Stockholm och ösa förakt över de som baddar äventyrsbad, hänger på fritidsgården eller spelar i amatörteatern någonstans ute i landet. Det är svårare att försöka sig på en seriös diskussion om hur vi bättre kan använda de gemensamma resurserna (för det finns naturligtvis saker och ting som med alla rimliga definitioner kvalar in under epitetet ”slöseri”). Personligen tycker jag kanske att graden av moralisk svansföring från några av debattörerna i denna diskussion åtminstone i viss utsträckning borde anpassas till detta enkla förhållande.

Dagens Arena skriver för övrigt bra om detta; kultur är också välfärd. Läs den texten också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

6 kommentarer:

Nemokrati sa...

Något som jag tycker är mycket allvarligt är att man diskuterar om fritidsgårdarna - är det nånting som behövs så är det ju en upprustning av dem överlag. Renovering av skolor och miljonprogram är också av nöden. Inte nog med det. Det är akut. Det är annars grogrunden för både missbruk, kriminalitet, hopplöshet, apati, fattigdom - kort sagt en krutdurk inför framtiden.

Att svika ungdomar i åldern 13-18 år genom att inte erbjuda dem meningsfull fritid - de behöver verkligen att verksamheten blir meningsfull på fritidsgårdarna - annars börjar de bara röka, dricka, osv.

På fritidsgårdarna - som måste vara väl bemannade måste också bedrivas olika typer av meningsfull verksamhet. Kurser helt enkelt - dans, måleri, keramik whatever. Bara ungdomarna får något vettigt att göra.
Att de kan spela i band osv.

De behöver detta desperat - särskilt i en situation nu när antalet godkända i skolan har sjunkit så drastiskt och ungdomsarbetslösheten pekar rakt upp.

Det är just i dessa åldrarna vi måste rädda dem så att de klarar utslussningen i det vuxna livet på ett något sånär skadeslöst sätt.

Och slöseri ska ju alliansen och högern prata tyst om - hur har inte slösats via upphandlingssystemet, avregleringarna, privatiseringar, konsultberoendet inom statsförvaltningen, bankpaketen, bonussystemen, alla skandaler - det är ju miljarder och åter miljarder av skattepengar som bara gått upp i rök.

Hyckleriet är ju fullständigt ogenerat.

Nemokrati sa...

Dessutom - hur viktiga är inte badhusen för barn och ungdomar. Särskilt som simkunnigheten ser ut idag. En del skolor har till och med börjat ta med barnen till badhusen under terminerna för att öka den dalande simkunnigheten. Är det något barn i uppväxten älskar och mår bra av så är det att gå på det kommunala äventyrsbadet som ändå kostar en del trots att det är subventionerat. Naturligtvis är dessa byggen enormt viktiga - och det är viktigt att hålla avgifterna nere så att alla kan få simma och bada, träna och helt enkelt ha riktigt kul en vanlig söndag. Timbrohögern vet inte vad de pratar om över huvud taget. Barn älskar att gå på badhuset. Förmena dem inte denna glädje. Det är viktigt också för det är ett roligt sätt för dem att få motion och ha skoj.

Karin sa...

Du satte fingret på något: hur har ekonomin skötts och sköts bland annat vad gäller avknoppningar,upphandlingar osv.? Är det inte litet att slå sig för bröstet från Thomas Idergard?

Och kultur är särskilt viktigt i kristider!

Anonym sa...

Det viktigaste för medborgarna är att kärnfrågorna funkar. Vård, skola och omsorg brukar de flesta spontant nämna.

Dit går ungefär 30 % av skatterna enligt undersökningar.

Hela 70 % av våra pengar går alltså till annat än det som folk i gemen tycker är viktigast.

Jag tycker det är ett problem att politiker, speciellt sådana från (s), inte kan medge att pengarna i första hand ska gå till det som är statens, kommunernas och landstingens huvuduppdrag.

Om det sen blir pengar över så finns det oändligt många hål att stoppa dem i.

Men det är inte kommunernas uppdrag att driva äventyrsbad. Eller stå som borgenärer för husbyggen eller rena industriprojekt, vilket har förekommit.

Jag hyllar de politiker som har modet att säga nej - "det där är inte vår uppgift".

Fast det är inte speciellt vanligt och antagligen vinner man inga röster på det heller, eftersom folk tror att våra gemensamma resurser är oändliga.

Fortsätter kostnadsexplosionen som sker inom kommunerna, så har vi en kommunalskatt på 40 % om 10-15 år. Då, om inte förr, lär det bli en diskussion om vad kommunerna egentligen ska ägna sig åt. Men då är det på tok för för sent.

/Ingemar

Staffan Svärd sa...

Johan,en synnerligen läsvärd och inspirerande kommentar till Timbrorapporten.
Just, vilket värde har den kommunala servicen för mig och min kommun. Och för de som kommer på besök till Stockholm min hemstad. Tål verkligen att fundera på.
Inte minst nu när moderatgrabbarna Fredrik och Anders vill satsa på vård, skola, omsorg men inte idrottshallarna.

Simon F. sa...

Lysande inlägg av Johan Sjölander!

Till anonyme här ovan som hävdar att blott 30 % av skattepengarna går till vård, skola och omsorg: det är med förlov sagt rena dumheterna. Om vi tar min kommun Pajala som exempel så kan vi se att kommunens nettokostnader 2008 uppgick till 374,1 miljoner kronor. Av dessa gick 148,7 miljoner till vård och omsorg och 118,7 miljoner till skolsektorn. Enligt mina kunskaper i matematik så gör det att 71 % av kommunens pengar går till "vård, skola omsorg". Av resterande 30 % går lejonparten till teknisk verksamhet som är nödvändig för att kärnverksamheten ska kunna fungera. Så som lokalunderhåll, vatten och avlopp, kost och hygien, gator och vägar, etc.

Så högerns gnäll om slöseri är i nio fall av tio just bara gnäll utan förankring i verkligheten.