tisdag, oktober 19, 2010

Några funderingar inför valet 2014

Politiska beslut får politiska effekter. Det låter närmast självklart. Men det är också sant på ett djupare plan. Politiska förändringar påverkar hur människor ser på politiken som företeelse. När socialdemokratin byggde upp den generella välfärden var ett uttalat syfte att inkludera så stora grupper i välfärdssystemet som möjligt och på det sättet upprätthålla dess legitimitet (dvs i praktiken viljan att betala och rösta på partier som förespråkade en relativt hög skattenivå). De senaste åren har vi sett ett stort antal reformer som verkar i andra riktningen. De förändringarna kommer fortsätta under de närmsta fyra åren. En socialdemokratisk eftervalsdebatt som syftar till att partiet ska komma tillbaka till makten får därför inte ta slut vid den senaste valrörelsen utan måste försöka dra ut tankelinjerna ändå in i framtiden.

Marika Lindgren Åsbrink skriver ett intressant inlägg i den diskussionen på sin blogg idag. Hon redogör där för ett axplock av samtida forskning som ur olika perspektiv tittar på sambandet mellan grad av ojämlikhet och politiska värderingar. Hon pekar bland annat på amerikanska studier som visar att en ökad ojämlikhet driver opinionen åt höger. Både bland hög- och låginkomsttagare.

Den politiska slutsatsen av detta är naturligtvis enkel: när socialdemokratin kommer tillbaka till makten måste en politik för ökad jämlikhet genomföras. Eftersom ökad jämlikhet över tiden är den bästa garanten för att upprätthålla stödet för en politik för jämlikhet. Men om denna slutsats är enkel att dra och åtminstone i mina ögon synnerligen sympatisk (även om hur-frågan återstår att besvara) så blir frågan hur socialdemokratin ska hantera valet 2014 betydligt bökigare.

Om efterkrigstidens stora politiska genidrag var att integrera breda folklager i välfärdsstaten så har de senaste tjugo årens politiska och ekonomiska utveckling snarare handlar om att integrera breda lager i kapitalismen. Bostadsmarknaden i åtminstone våra storstadsområden har gjort breda grupper brutalt beroende av räntenivåer för sin privatekonomi. Utförsäljningarna av allmännyttan har ökad på den utvecklingen. Sedan har vi premiepensionssparande och annat som gör att börsens väl och ve får väldigt direkta effekter på våra egna plånböcker. Lägg på det en utveckling med privata alternativ och valfrihet som alla understryker ditt eget individuella ansvar för vad just du får ut från även den gemensamma välfärden.

Problemet den moderna socialdemokratin står inför är att om man utifrån detta resonemang i syfte att vinna snabba politiska segrar anpassar politiken åt rent borgerligt håll och accepterar lägre ambitionsnivåer i jämlikhetspolitiken så undergräver man på sikt sin egen politiska framtid. En socialdemokrati som inte har ett program för ökad jämlikhet kan möjligtvis vinna något enstaka val om motståndaren har gjort bort sig, men saknar över tiden ett grundläggande existensberättigande.

Samtidigt så kommer vi att gå till val 2014 i ett Sverige som det finns all anledning att misstänka kommer att vara ännu mer borgerligt än det var nu senast. I detta Sverige måste vi förmå både mobilisera de som brinner av avsky gentemot de ökade klyftorna och vinna över människor som ändå någonstans anpassat sig till en ny värld där du faktiskt på gott och ont är mer utlämnad att själv vara din egen lyckas (eller olyckas) smed.


Jag måste erkännas att jag personligen blev väldigt imponerad av den kampanj som fick Barack Obama vald till USA:s president. En av de saker han lyckades med var gå bortom de konfliktlinjer som ända sedan Vietnamkrigets dagar präglat det amerikanska politiska landskapet. Någonstans är det något liknande svensk socialdemokrati måste lyckas med. Vi får inte vara rädda för att driva vänsterpolitik, men vi måste förstå att radikal vänsterpolitik inte är någonting som per automatik går hem bland folk, inte ens bland de grupper som traditionellt kan förväntas gynnas av den, och särskilt inte om den placeras in i exakt de konflikmönster som under de senaste årtiondena definierat det svenska politiska fältet.  

Tanken på att allt vad partiet behöver är en enkel rättning vänsterut är alltså en rent av farlig förenkling. Lika förödande är naturligtvis att desperat kasta sig efter opinionen och försöka få fatt i den oavsett vart den för oss. Där tycker jag att effekterna på valmanskåren av de enorma summor socialdemokratin var beredd att lägga på skattesänkningar för pensionärerna i den senaste valrörelsen talar sitt tydliga språk (och då hade vi ändå ett – i mitt tycke starkt – moraliskt argument bakom vår politik i den frågan. På andra områden hade vi inte ens det). Folk genomskådar sånt. Det fungerar inte.

Socialdemokratin har alltid varit som bäst när vi varit i regeringsställning. Jag tror inte att det är en slump att de enstaka socialdemokrater som lyckats vända opinionen i sina hemkommuner här i stockholmsregionen varit politiker som fått chansen att visa vad de går för i praktiskt maktutövande. Det gör utmaningen under de närmsta åren så mycket större. Vi måste utifrån en oppositionsroll skapa ett reellt och trovärdigt alternativ till den borgerliga politik som 2014 under åtta års tid (vissa skulle hävda ännu längre) tillåtits prägla landet. 

Jag tror att det är mycket möjligt att göra. Men det kräver oerhört mycket av socialdemokratin på alla olika nivåer. Personligen måste jag erkänna att jag känner mig märkligt attraherad av denna utmaning. Det finns någonstans där i bakhuvudet den där föreställningen att ibland behövs det en rejäl kris för att man ska kunna komma framåt. Att det krävs att vintern får rasa ut ordentligt för att det äntligen ska kunna bli vår. Kanske någon typ av tanke om att en hel del av de saker som måste vädras ut rakt av förtjänar att vädras ut.

Men det kommer inte gå av sig självt.
och annat intressant

5 kommentarer:

Anders sa...

”Tanken på att allt vad partiet behöver är en enkel rättning vänsterut är alltså en rent av farlig förenkling.”

Detta tror jag är helt sant, och det visar ju också valresultatet. Hade problemet varit en högervridning (eller snarare liberalisering) av socialdemokraterna hade väl folk hoppat till soffan eller till vänster. Det gjorde de ju inte. Valdeltagandet gick upp och vänsterns stod (i stort sett) still.

Jag gillar din analys, men jag saknar konkreta förslag. Detta gäller ju inte bara i denna blogg utan överallt i alla bloggar, men nu kommenterar jag ju här, så:

”måste en politik för ökad jämlikhet genomföras” - Vilka konkreta frågor är det du tänker dig höjer ambitionsnivån i jämlikhetspolitiken?

”en utveckling med privata alternativ och valfrihet som alla understryker ditt eget individuella ansvar” - Hur vänder vi valfrihetsrevolutionen utan att skrämma bort medelklassen? (Jag får räkna mig till medelklass och jag HATAR att välja, så jag röstar på vem som helst som räddar mig från det, men jag tror mig inte vara representativ…)

”måste vi förmå både mobilisera de som brinner av avsky gentemot de ökade klyftorna och vinna över människor som ändå någonstans anpassat sig till en ny värld” – Ja, men hur? Gräsrotsoppinions(ut)bildning? Valfrihetseftergifter?

Jag frågar inte för att kritisera. Jag har själv inget förslag på mirakelmedicin. Jag tror dock att vi vid någon punkt i sorgearbetet efter valet måste våga bli konkreta, måste våga välja vissa vägar och välja bort andra. Kanske måste vi våga välja kompisar (och välja bort eller distansera oss från andra).

Jocke sa...

Jag gillar din analys men undrar.

Vilken definition av jämlikhet vill du använda?
Jämlikhet som lika möjlighet till att fritt påverka sitt liv (den liberala) eller lika rätt till del i materiella och kulturella värden (den socialistiska). I Socialdemokraternas partiprogram använder den liberala vilket är något förvånande med tanke på att vi säger oss vila på den demokratiska socialismen.

Johan Sjölander sa...

Anders: du har helt rätt i din kritik. Jag har också efter valförlusten på ett rent personligt plan känt behov av att faktiskt börja från grunden, reda ut en del saker innan det är dags att hoppa rakt ner i verktygslådan. Men jag tror att arbetsmarknaden och skolan är två områden där det krävs nytänkande och offensiva reformer för att öka jämlikheten. Vi har idag en klassbetingad utslagning ur utbldningsväsendet och en för stora och växande grupper totalt osäker arbetsmarknad som vi måste förmå möta med offensiv politik. Vad gäller valfrihetsfrågan tror jag vi måste fundera om det finns något sätt vi kan använda valfriheten för att öka jämliheten, hitta sätt att styra resurser som inte bygger på att du berövar människor deras fria val. Tror grunden där är att vi måste inse att det kommer att kosta en massa (skatte)-pengar om vi vill både ha valfrihet och se till att de som har minst får mest.

Men som sagt, jag är i det här läget egentligen mer intresserad av att se till att det är rätt frågor vi ställer än att erbjuda alla svar.

Jocke: Jag tror ju att de där två begreppet i praktiken är mer sammanlänkade än man kan tro; det har ju visat sig exempelvi att den sociala rörligheten (jämlikhet i chans) är som störst i samhällen med små klassklyftor som Sverige eller norden (jämlikhet i utfall). Så ofta sammanfaller de alltså när det kommer till praktisk politik.

Rent teoretiskt är jag annars lite svag för G.A. Cohens resonemang om en "radikal jämlikhet i chans"; där han menar att skillnader som faktiskt beror på olika preferenser måste accepteras men att samhället ska se till att alla får flera chanser etc. Cohen menar dock också att denna "radikala jämlikhet i chans" måste kompleteras med någon sorts tankar om "gemenskap" (community), dvs det finns också ett värde i sig av att skillnaderna i levnadsbetingelser inte är alltför stora, för själva samhällssamanhållningens skull. Där någonstans i närheten tror jag att jag befinner mig.

Kerstin sa...

Jag sitter just nu och läser boken 2006-2010 Högerregeringen ( Andreas Johansson) och då slår det mig, har man gjort någon undersökning om vad människor tycker i de olika politiska frågorna, vad de faktiskt vill ha? Och då menar jag inte undersökningar med frågor som "Tycker du att M arbetsmarknadspolitik är bra/ja/nej/vet inte, utan en undersökning av vad människor TROR om den politik som förs, och om hur den slår.

Jag minns hur man gjorde en undersökning i början av 90-talet, om vad folk tyckte om den förda "invandringspolitiken", men vad man i själva verket undersökte var vad de tyckte om det de trodde var denna politik, för de allra flesta hade ingen aning om hur politiken såg ut på området. Det media rapporterade om saken var ofta fel så från dessa kunde ingen människa bli klar över hur det såg ut på området.

I den här boken läser jag ex att människor inte kände till hur a-kassereglerna hade ändrats. Att 91% inte visste att arbetsvillkoret hade skärpts etc. Hur väl känner människor idag till hur de här lagändringarna slår, undrar man då. De se drabbats ja, men alla andra?

Vad människor vill ha ändrat beror förstås på vad de tror att de har nu, eller får, och tror de fel, eller är felinformerade, ja då kommer de förstås inte att rösta rationellt.

Vad betyder det i det här sammanhanget att S inte har någon egen stor dagstidning, att nyheterna på TV ofta är korta och så snuttartade att de inte går hem, eller så krångligt beskrivna att människor inte förstår vad som sägs.

Undersökningar säger att i mer ojämlika samhällen är människor mer konservativa. Jaha, och vad beror det på? Jag skulle förslå att det kan ha med kunskaper att göra. i USA har de ju Fox News som formar människors uppfattningar och ju sämre kunskaper, desto större chans att man köper högerpropagandan i detta medium ex.

Kerstin sa...

PS:
Det är kanske dags att damma av det gamla socialdemokratiska folkbildningsidealet.