Låt inte lobbyisterna avgöra skattepolitiken

Idag presenterar centerpartiets Annie Johansson ett förslag på ett nytt avdrag i skattepolitiken, RIT (för IT-tjänster i hemmet). För några veckor sedan var Wille Crafoord ute och ville se NOT (för kulturarbetare). Detta är inte konstigt. Ju mer komplicerat och detaljreglerat vårt skattesystem blir, desto öppnare blir det för lobbyister och andra särintressen att vilja öka på just sin del av kakan. I någon mening kan vi se samma sak med den differentierade momsen, där ett (ibland framgångsrikt) sätt att öka lönsamheten i branschen är att driva på för en ändrad momssats på just de egna produkterna. Det här är en dålig utveckling på flera sätt.

Cwejman klargörande i sprutbytesdiskussionen

Alla partier utom moderaterna i Stockholms läns landsting fattade förra året efter många om och men beslut om att ta intitiativ till ett sprutbytesprogram för att minska smittspridningen även bland Stockholmsregionens sprutnarkomaner. För att programmet ska kunna genomföras krävs samverkan med länets kommuner. I Stockholms kommun har moderaterna lyckats fördröja processen genom att skicka ut förslaget på en långdragen remiss. Men någonstans närmar vi oss nu punkten när denna fördröjningstakik har nått vägs ände. Samtidigt väcks också tunga röster för att sprutbytesprogram borde genomföras över hela landet. Förmodligen är det bakgrunden till den debattartikel på SvD-Brännpunkt som idag undertecknas av ett gäng borgerliga politiker, några läkare och en journalist. Och det är en artikel som verkligen tjänar på att granskas närmare.

Överbeläggningar, kollektivtrafikkaos och makthavare som flyr sitt politiska ansvar

"Vi börjar tappa tålamodet eftersom det inte tas några beslut över huvud taget i de här frågorna. Problemet har i många år varit väl känt". Det säger Carl-Göran Ericsson, chefsläkare på Danderyds sjukhus till DN med anledning av den krisartade överbeläggningen på Stockholms sjukhus som tidningen rapporterar om idag. Stefan Engqvist på Karolinska sjukhuset fyller i och uttrycker sig som att politikernas "senfärdighet" är "provocerande mot alla dem som jobbar i vården och mot alla de utredningar som gjorts". Och det stora problemet är att de har helt rätt.

På toppen av tidens våg?

Idag presenterade den socialdemokratiska kriskommissionen (äntligen) sin slutrapport. Många socialdemokrater instämmer nog i Veronica Palms jubelrop och känner igen sig i bilden av att detta utgör slutet på en fas och början på en annan: från självspäkning och självkritik går vi nu till att bygga upp ett nytt, starkt politiskt alternativ till den sittande regeringen. Själv har jag inte mer än summariskt hunnit skumma igenom dokumentet. Men det finns en formulering som fastnar och som jag tycker det finns anledning att dröja fast en smula vid.

Om vad som händer framför ögonen på oss utan att vi gör något

"Om jag ser några personer som uppenbart är i färde med att begå ett bankrån så ingriper jag. Så fungerar inte samhället när det handlar om barn i riskmiljöer. Man inte bara inväntar att brottet verkligen har begåtts mitt framför ögonen på en. Sedan avvaktar man i många fall att någon faktiskt anmäler det hela också. Innan man gör något. Men då är det redan försent." 

Bortom det politiska hyckleriet döljer sig någonting mycket viktigare

Ni minns retoriken för några år sedan. Socialdemokraterna kastade aktivt ut inte minst unga människor i sysslolöshet och bidragsberoende bara för att kunna hyfsa till arbetslöshetsstatistiken. Hette det. När ny statistik nu visar att antalet unga som förtidspensioneras inte har minskat utan tvärtom accelererat drastiskt under den senaste borgerliga mandatperioden doftar det därför tungt av politiskt hyckleri. Men bakom detta döljer sig en mycket större fråga. För vad det hela egentligen handlar om är om vi är förmögna att bygga ett samhälle med plats för alla eller inte. Och den frågan måste behandlas på yttersta allvar.

Newsflash: Kapitalismen är inte alltid god

Jag tänker på den där grushögen som under en lång tid ersatte torget i Bollnäs. Det som folket kallade för "öken". Jag såg den där högen en sommar när jag som vanligt var på besök. Bakgrunden fick jag dock klart för mig långt senare. Kommunen hade i januari 2009 sålt torget till företaget Sjaelsö. Tanken var att de skulle upprusta och modernisera. Alla var glada. Men ingenting hände. Förrän i mitten av juli. Då satte någon upp en meterhög, gul kamel mitt på torget. Mitt ute i öknen. I övrigt stod det still.

Nej moderater, rökheroin är inte lösningen på smittspridningen bland missbrukare

Jag skriver idag på Newsmill om att ett sprutbytesprogram är ett bättre sätt att minska spridning av exempelvis HIV och Hepatit hos missbrukare än att som moderaten Jan R Andersson istället rekomendera rökheroin. Min text hittar du här. Gå gärna in och läs och kommentera.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sprutbytesprogram, missbruk, narkotika, moderaterna, stockholms läns landsting och annat intressant

Några försiktiga synpunkter på Stig Björn Ljunggrens förslag till ny (s)-politik

Stig Björn Ljunggren tillhör den grupp opinionsbildare som under lång tid fått sätta tonen i diskussionen om svensk politik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Det gör han ofta alldeles utmärkt. Det finns ett sorts folkligt bärs och brännvins-tilltal i hans retorik som gör honom befriande unik i svensk offentlighet. Jag håller inte alltid med men det är ofta fyndigt. Ibland till och med pricksäkert. Därför är det med stort intresse jag läser hans inlägg i UNT: Det kräv(s) en politisk plattform. Särskilt kul är att texten åtminstone har ambitionen att gå bortom den rena meta-debatten och faktiskt också närma sig frågan om politikens innehåll. Problemet blir bara att detta steg gör det uppenbart vilka svagheterna i resonemangen är.  Och varför behovet är så stort att gå vidare.

Socialdemokratins intellektuella generationsskifte - en antydan av vår i luften

Jag lyckades visserligen bara snappa delar av den socialdemokratiska kriskommissionens seminarieövningar ute på Rönneberga kursgård i slutet av förra veckan men det räckte. Det fanns någon sorts fräschör över inläggen, en doft av någonting nytt bortom nittiotalets falangstrider och tankelåsningar. Och under det en antydan av vad svensk socialdemokrati saknar allra mest just nu: självförtroende. En försiktig analys av vad som håller på att hända är att det gamla statsbärande partiet nu håller på att genomgå vad varje rörelse måste lyckas med för att inte försvinna, nämligen ett intellektuellt generationsskifte. Ett generationsskifte som den här gången tydligt börjat underifrån för att sedan så sakta leta sig uppåt.

Kan Mona Sahlin så kan jag

Igår bröt socialdemokraternas sittande partiordförande Mona Sahlin oppositionens tystnad och riktade i Expressen en bredsida mot de oanständiga effekterna av regeringens förändringar av sjukförsäkringen. Det var välkommet. Intern förnyelsediskussion i all ära, men världen är större än det socialdemokratiska partiet och den upphör inte att förändras i avvaktan på varken ny partiordförande eller resultat av den interna eftervalsdiskussionen. En opposition som tystnar och inte längre orkar reagera när människor behandlas illa sviker därför något mycket större än sig själva. 

Alla ska med. Även medelklassen.

Ärligt talat. Jag har ingen aning om det är vänster eller höger. Men jag tycker verkligen att det är ett samhällsproblem av rang att vi idag har trygghetssystem som a-kassan som i praktiken inte omfattar medelklassen. Och jag är helt övertygad om att det på sikt också missgynnar även låginkomsttagare. 

Staten tar dina pengar och delar ut dem till riskkapitalister

Det är ett mönster vi ser allt oftare nu för tiden. Staten - eller det offentliga - tar dina pengar i form av skatt, hotar med våldsmonopolet om du inte gör som den säger och delar sedan ut pengarna till olika privat intressen. Vi har kunnat se detta efter privatiseringar av skolor, förskolor, vårdcentraler och nu senast ett extremt tydligt exempel efter utförsäljningen av delar av det gamla Apoteksmonopolet där i storleksordningen en halv miljard kronor helt i onödan enligt avslöjanden i kvällens tevenyheter flöt ut från statskassan rakt ner i fickorna på ett fåtal riskkapitaliser.

Bidragssverige revisited

"Förr var det kanske mer att man hade en social problematik mer än att man var arbetslös. De flesta som hos oss söker ekonomiskt bistånd gör det på grund av att de inte har något arbete", säger Nina Willborg, enhetschef på Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning, till Dagens Eko med anledning av att andelen barn som lever i familjer som under långa tidsperioder är beroende bidrag  för att klara sig för femte året i rad ökar. Hennes kollega Annelie Sjöberg berättar i samma inslag vad detta får för konsekvenser för familjerna: oro, hjälplöshet, skuld, barn som berättar att de upplever sig annorlunda än andra barn för att de lever på socialbidrag. 

Lyssna på TCO

Den socialdemokratiska eftervalsdiskussionen rasar på. Vissa saker börjar utkristallisera sig. Samsynen verkar stor om att partiet riskerar allt som gjort det unikt om lösningen nu skulle tillåtas förenklas till något banalt “höger om” eller “vänster om” enligt de senaste tjugo årens falangstrider. Istället handlar det med en formulering klichétyngd som få om att någonstans gå framåt: om att inse på djupet att oavsett vad vi tycker i sakfrågan så har socialdemokratins nuvarande problem inte med hållningen i RUT-frågan att göra. Ett bra inspel i vad detta “framåt” skulle kunna vara kommer idag lite från sidlinjen, från tjänstemännens fackliga centralorganisation, och det handlar om utbildningspolitiken.

Vikten av att inte göra med socialdemokratiska partiet vad vi gjorde med SSU

I dagens Fokus har jag förmånen att tillsammans med några av arbetarrörelsens finest få utveckla min syn på var socialdemokratin behöver. Jag resonerar om vikten av en jobbpolitik som tar sin utgångspunkt i dagens verkliga arbetsmarknad, vikten av att hålla ihop samhället och inte stänga stora grupper utanför trygghetsförsäkringarna, om bostadspolitiken och en hel del annat. Dessutom för jag ett tycker jag själv väldigt viktigt resonemang om hur farligt det blir om socialdemokraterna idag fastnar i de ideologiska låsningar och falangtänkande som totalkvaddade den intellektuella nivån på diskussionen inom SSU när jag var aktiv där på nittio- och början av nollnoll-talet.

Texten är skriven av Torbjörn Nilsson och heter Efter Sahlin. Förutom mig är det bland andra Dany Kessel, Marika Lindgren-Åsbrink, Irene Wennemo och Evin Cetin som är med och diskuterar. Och dom säger fantastiskt begåvade saker, allesammans. Vilket ju är en anledning så god som någon att läsa artikeln. 

Läs även andra bloggares åsikter om fokus, politik, socialdemokrati, förnyelse, framtid och annat intressant

Vad sägs om att försöka bli ett arbetareparti igen?

Den senaste tiden har jag allt oftare kommit på mig själv nynnandes på Dolly Partons fantastiska 9 to 5. Orsaken är politisk. För textrader som "9 to 5 / yeah, they got you where they want you /There's a better life / And you think that I would daunt you / Its a rich mans game / No matter what they call it /And you spend your life / Puttin money in his wollet" fångar onekligen en känsla jag tror de flesta av oss som någonsin lönearbetet någon gång känt. Och för ett socialdemokratiskt arbetarparti som i det senaste valet tappade stort bland de väljare som faktiskt har ett jobb skulle det mycket väl kunna vara läge för att ta och lyssna lite mer på Dolly Parton.

Den stora socialdemokratiska knäckfrågan

2006 års valbudskap "Alla ska med" är förmodligen det skarpaste ideologiska budskap socialdemokratin förmått formulera under mycket lång tid. Problemet var bara att det inte fanns någon politik som kunde matcha sloganen. Alla skulle med; men ingen förstod riktigt vart eller än mindre hur det skulle gå till. För att spä på förvirringen valde dessutom reklambyrån i vad som måste vara den märkligaste politiska kommunikationsinsats jag varit med om att illustrera detta i sig lite svårfångade budskap med en massa människor som trängdes i en alltför liten bil och förvirringen blev total. Men det förtar inte det faktum att det är runt hur detta budskap ska fyllas med innehåll den socialdemokratiska förnyelsediskussionen måste fokuseras idag.

Vad innebär oppositionens kris för regeringens politik?

Den som följde svensk politik under förra mandatperioden kunde inte undgå att märka hur lyhörd den borgerliga regeringen var gentemot de krav på de flesta områden - om än inte alla - som restes av framförallt den socialdemokratiska oppositionen. Det tydligaste exemplet torde vara extra statsbidrag till kommunerna men samma mönster gick igen på fler områden: regeringen vägrar - oppositionen kritiserar och kommer med egna förslag - regeringen lägger en något bantad variant av oppositionens förslag och avdramatiserar därmed frågan - oppositionen upprepar sitt "för lite och för sent" och framstår som gnällspikar. Med tanke på det konstanta opinionsunderläge borgerligheten befann sig i under hela förra mandatperioden är detta inte så konstigt, en viss försiktighet var snarare helt naturlig. Frågan är vad den nya politiska situation som uppstått med socialdemokratins kris och Mona Sahlins aviserade avgång innebär i detta perspektiv.

Varför Jesper Bengtsson har fel och folkrörelsen faktiskt behövs

Jesper Bengtsson skriver idag i Aftonbladet att de som ropar efter en levande socialdemokratisk folkrörelse ropar förgäves, eftersom socialdemokratins problem är dels politiska, dels europeiska. Om jag drar hans resonemang i förlängningen så kan situationen bara lösas genom att någon på europeisk nivå "kommer på" en politik som folk kan enas runt, och först därefter kan någon typ av rörelse att tala om återuppstå. Jag menar att Bengtsson gör några rejäla felslut i det resonemanget.