Trött och småfalsk oppositionspolitik

Imorgon införs den nationella vårdgarantin. Hos borgerliga sjukvårdspolitiker väcker detta säkert en hel del oro; tänk om de lyckas, sossarna. Utifrån en Stockholmshorisont går det att konstatera att oron är befogad; precis som DN skriver så kommer vi i den rödgröna majoriteten vad det verkar faktiskt kunna garantera våra medborgare den vård de behöver inom de tidsramar som angivits.

Eftersom detta är en fråga där partierna borde vara överrens (ingen tycker väl rimligtvis att någon ska behöva vänta längre än nödvändigt på behandling), kunde man kanske ha hoppats på någon typ att klapp på axeln även från borgarna. I det valrörelseheta Sverige är det kanske inget att förvånas över att det istället blir tvärtom. Vårdgarantin är dålig, en halvmesyr och kommer att misslyckas är istället budskapet som bland annat kan ses på högerns gemensamma hemsida.

På hemsidan bifogas också en massa statistik. Och det är när man tittar på den som det framgår hur låg den borgerliga oppositionen på detta område kommer att vara. För statistiken visar nämligen vårdtider på ett antal, mer eller mindre slumpvis utvalda, enheter. Något som i sammanhanget faktiskt är helt och fullständigt irrelevant.

För ingen kan garantera alla att få behandlig på exakt den eller den enheten inom exakt den eller den tiden. Vad vi kan garantera; är att du ska ha rätt att få den vård du behöver inom den stipulerade tiden, någonstans i Sverige. Ja, faktum är att detta är något av vårdgarantins kärna. Om det inte finns plats för operation på exempelvis Karolinska inom en viss tid, så garanterar landstinget att du istället ska kunna få bli opererad någon annanstans. Utan extra kostnad.

Vårdköer kan man mäta på miljoner olika sätt. Jag tycker att det enda relevanta är att utgå från patientperspektivet och fråga sig; är det möjligt att få vård inom en viss tid eller är det det inte? Det är så den socialdemokratiska vårdgarantin är utformad.

Så mäter dock inte högeralliansen. De utgår från vårdproducenten, och på det sättet kommer det alltid att finnas populära kliniker där ”köerna” är långa. Att de som står i kön kanske har valt att göra det av en eller annan anledning, och faktiskt skulle kunna få rätt vård snabbare hos en annan vårdgivare, spelar för högern ingen roll.

Att vårdgarantin lyckas är absolut ingen självklarhet. Inte minst därför hade det varit välgörande med en lite mer hederlig oppositionspolitik på detta område. Men risken att man då skulle ha fått konstatera en socialdemokratisk framgång var uppenbarligen för stor för de borgerliga kampanjstrategerna.

Spridda skurar

Det småregnar här i Stockholm. Fyra fackföreningsledare kräver skattereduktion för hushållsnära tjänster på DN-debatt. Socialdemokratiska partistyrelsen säger nej. Den motion Stockholms arbetarekommun skrev och som jag fick hålla i pennan för står alltså stark. Låt oss hoppas att kongressen bekräftar den linjen.

Depeche Modes nya skiva är faktiskt lika bra som de säger. Att höra den för första gången gav nästan samma känsla som när man var tonåring och för första gången hörde ”Master and servant”. Nästan.

Joel skriver om herrmode på sin blogg. Ingenting om höstens stora fråga; dubbelknäppt eller inte. Vi väntar på del två.

Två tankar om klassamhället; när jag gick på högstadiet lyssnade alla på hårdrock. Det var Maiden, WASP (till och med Twisted Sisters, vill jag minnas. Huga.) När jag senare gick vidare till gymnasiet blev andelen syntare betydligt högre. Själv föredrog jag den rockigare typen; Sisters of Mercy, the Cure. Någon typ av pytteliten revolution mot klassresan, kanske.

Dessutom lyssnade jag på Bowie. Kunde inte somna utan att ha lyssnat igenom åtminstone ena sidan av Hunky Dory. Jag tror det gör mig till överklasstjej, om man följer klasstrukturen.

Andra tanken; jag har börjat prenumerera på Stockholm fria. Herregud, jag stödjer redan svenskan och DN så varför inte. Men klasshatet är faktiskt lika genomgående i alla tre tidningarna. Framförallt kommer detta till uttryck i föraktet för socialdemokratin.

Samma sak var smärtsamt uppenbart när jag jobbade på kåren; det var lätt för medelklass till vänster och medelklass till höger att förenas i ett gemensamt hat mot (s). Särskilt ogillade man ”fackpampar”.

DN har avslöjat moderaternas kulturpolitik. ”Varför hatar moderaterna kultur”, frågar man sig. Det är bara att instämma.

Affären Tiina R

Debatten om Tiina Rosenbergs avhopp från fi och politiken har debatterats flitigt, bland annat här, här, här och här. Jag tycker man kan se två huvudsakliga positioner – dels de som tycker det är för jävligt att Tiina har ”tvingats bort” och inte orkar fortsätta, dels de som tycker att ifrågasättande och kritik är en naturlig del av politiken och ”det får man tåla”. Jag tycker bägge linjerna är, i sak, riktiga.

För politik är ingen sandlådelek. Relativt oskyldiga skämt som ”köttberg” eller ”texasgubbe” renderar i folkstormar, minsta felsteg nagelfars regelmässigt av sensationsmedia. Politik måste vara tråkig, för försöker man vara rolig eller sticka ut så åker man dit.

In kommer då en akademiker vars karriär i mångt och mycket byggt på en förmåga att provocera. När jag jobbade på Stockholms universitets studentkår fanns det en enorm Tiina hype bland vänstern och de mer radikal feministerna; det är klart att imagen av hårdför normbryterska spelade roll i detta. Tiina bröt igenom, var ovanlig. Inom politiken är det en dödssynd.

Personligen känner jag ingen större sympati för Tiina Rosenberg eller hennes politiska förhållningssätt. Ett exempelvis på fråga där jag inte alls höll med var bedömningen att ett hårdkokt försvar av porren skulle vara viktig del av könskampen (eller queer-kampen, eller vad man säger). Jag förstod därför heller aldrig hypen när jag var i kårsvängen.

Men det säger något rätt trist om det svenska politiska klimatet att hon lämnat på det sätt som skett. Däremot är det inte särskilt överraskande. Och tyvärr en lärdom för andra som vill satsa på en politisk framtid.

En väldigt rolig historia

… skriver Håkan Whalén om här. Helle Klein skrev också om upprinnelsen här. Trodde aldrig jag skulle säga det, men solnamoderaterna visar vägen. Så kan det gå...

Alla människor är lika mycket värda (eller en avbön för min alldeles egna form av porrsurfande)

Jag tycker att alla människor är lika mycket värda. Och alla har samma rätt att uttrycka sin åsikt. Verkligen. Det är jätteviktigt för mig.

Men ibland, måste jag erkänna. Ibland surfar jag runt på högerbloggar. Inte för att ta intryck. Inte för att låta skarpa argument brytas i retorisk envig och demokratiskt meningsutbyte. Utan helt enkelt för att få känna mig lite, lite bättre.

Och jag vet att det är hemskt. Och jag vet att det faktiskt finns smarta högerbloggare också, och jag vet att det är skillnad på att ha olika värderingar och vara olika mycket intelligent. Men när det sammanfaller. När korkade människor uttrycker vedervärdiga värderingar. Framför allt när självgoda korkade människor skriver fullständigt idiotiska … Äh. Ni vet. Det får mig att känna mig så smart. Så ... god.

Och jag är verkligen ingen elitist, egentligen. Jag tycker att alla människor är lika mycket värda. Men ingen är perfekt. Och detta är min last, det erkännes. Men jag ska sluta. Jag lovar. Snart…

Tankar från sjuksängen

Har missat en massa kul grejer de senaste dagarna på grund av sjukdom; avtackning av en kollega, överläggningar på Bommersvik med landstingsgruppen (faktiskt roligare än det låter), repa med bandet och nu ikväll arbetarekommunens repskap. Dessutom en fantastiskt vacker höst som inramning.

Istället har jag hunnit fundera. Och faktiskt läst en hel del. Bland annat har jag, vilket hör till ovanligheterna, bläddrat igenom senaste numret av ekonomiskt debatt (6/2005). Egentligen gjorde jag det för att se vad moderaternas chefsekonom Anders Borg hade att säga om ”sänkta ersättningar, löner och sysselsättning.” Men jag kom inte längre till sidan sex innan jag fastnade för Bertil Holmlunds utmärkta lilla essä; ”hur hög är egentligen arbetslösheten i Sverige?”. Udden är riktad mot allt trixande med statistiken om vad som är den ”verkliga” arbetslösheten som allt för ofta kännetecknar den politiska debatten.. ”Den offentliga statistiken bör skyddas från klåfingriga politiker som vill underlätta för genomförandet av sin egen agenda med stöd av statistiskt nyspråk”, avslutar Uppsalaprofessorn med det uppfodrande pekfingret riktat rakt mot de svenska moderaterna. Kunde inte sagt det bättre själv. Få se om Borg et co lyssnar.

Dessutom har senaste numret av Fronesis dumpit ner i brevlådan. Temat är ”det politiska” och jag … vet inte. När Fronesis drog igång 1998 var jag en varm anhängare. Vänstern, inte minst den socialdemokratiska, behövde ett teoretiskt forum. Som Svante Skoglund (tyvärr inte längre bland oss) då uttryckte det i förordet; ”Var står den politiska vänstern idag? Utifrån fronesisbegreppet vill vi skapa ett forum för en konstruktiv och framtidsinriktad vänsterdebatt, ett forum för en diskussion som lösgör sig från de låsningar som följt av 1900-talets historia. Genom att blicka tillbaka och kritiskt men förutsättningslöst utvärdera tidigare texter, men även genom att introducera nya texter och idéer”. Jag tyckte det lät bra då. Jag tycker det låter bra nu.

Men ambitionen då var – som jag kunde förstå det - att knyta samman olika världar; den politiska, den akademiska, allt med ett globalt, internationellt, perspektiv. I detta måste som jag ser det ligga åtminstone en ansats till dialog, till möte. Den ansatsen saknar jag tyvärr allt oftare vad gäller dagens Fronesis. Texterna känns allt oftare närmast kollegiala; språkbruket (kanske därför) sällan särskilt inspirerande (satt som parantes och bläddrade i några gamla Marx-texter och skillnaden var slående; om Fronesis är representativ så skrev de åtminstone bättre, förr, de intellektuella), introduktionerna och förklaringarna gör ofta mer för att komplicera än för att underlätta för läsaren att tillgodose sig originaltexterna.

Visst finns det några godbitar. Wendy Brown gör en i mitt tycke ganska moralistisk betraktelse över den samtida vänsterns förfall till moralism och förklarar den som ett resultat av den ångest dagens vänster känner inför att ingen egentligen längre tror på någon socialistisk morgondag (typ). Fredrika Spindler publicerar en originaltext som faktiskt på några korta sidor lyckas förmedla vad poängen för dagens vänster med att läsa Spinoza är. Väl värda att traggla sig igenom.

Men lite mer av folkbildande ambition skulle inte skada. Kapaciteten finns, det vittnar inte minst redaktionsmedlemmen Klas Gustavssons alldeles utmärkta författardebut ”socialismen efter socialismens död” om. Och så kanske tidskriften skulle må bra av ett något vidgat teoretiskt fält, eller hur man nu ska uttrycka det. Åtminstone om ambitionerna ligger fast som de en gång formulerades när tidningen startades. (Jävligt snygg, det är den dock fortfarande…)

Nåja. Tror att det är dags för mig att läsa igenom det där gamla numret av ”arbetarhistoria” med tema a-pressen jag fick med mig hem från jobbet. Återkommer i frågan. (Om jag nu överlever det här uschliga hälsotillståndet jag befinner mig i…)

Modesty och feminismen

Jag har alltid gillat Modesty Blaise. Först för att det är en riktigt bra serie. Spännande, dramatisk, underhållande. Men sedan också för att jag tyckte den var feministisk i meningen att Modesty var en kvinnlig hjälte med tonvikt framförallt på det senare; alltså hjälte. Hon är stark, fattar beslut, slåss som en kung och Willie har inga problem med att det är hon som bestämmer. Just relationen Modesty-Willie tycker jag kanske är det mest intressanta i serien, sett ur ett feministiskt perspektiv. Han är verkligen ingen toffel, tvärtom, få torde vara lika tuffa, men trots det – eller kanske tack vare – har han inget problem med att det är hon som är den solklara chefen.

Så i min värld har Modesty varit en given feministisk ikon. Men på senare år har jag allt oftare stött på den kritik som Pennskaftet också nämner på sin blogg. Alltså att Modesty trots allt är gjord av män för män, vilket kommer till uttryck främst i hennes utseende (pinnsmal med jättetuttar, även om Laura Croft senare liksom har dragit det konceptet ett steg längre) och, skulle jag vilja tillägga, i det faktum att varje äventyr av någon anledning uppenbarligen måste innehåll minst en duschscen. (En orsak till att denna kritik blivit mer omfattande kan naturligtvis vara att Semic väljer att exponera just denna sida hejdlöst på sina omslag till agent X-9.)

Att actionhjältar ser bra ut är nu inte nödvändigtvis och i sig ett bevis på en underliggande könsmaktsordning. Även manliga diton brukar vara välbyggda och det har väl hänt att en eller annan sprungit runt exempelvis på vita duken med endast rester av en söndersliten skjorta över den vältränade torson. Modestys sexighet är inte heller underordnad eller passiv, och inte heller hennes sexualitet. Tvärtom är det hon som sätter villkoren, vare sig det gäller krig eller kärlek.

Är då kritiken obefogad? Inte bara. För Modesty är visserligen en intressant figur ur feministiskt perspektiv, ja, kanske en av populärkulturens intressantaste. Men frågan är om den typen av kvinnlig hjälte hade kunnat bli lika kommersiellt framgångsrik om hon inte samtidigt hade begåvats med en kropp tagen ur en manlig sexfantasi. Även för en kvinnlig hjälte av Modestys kaliber kvarstår den slutgiltiga begränsningen; du måste se bra ut för att överhuvudtaget ha en chans i den mansdominerade världen.

Så Modestys problem blir i slutändan detsamma som hela ”girlpower” generationens, som Madonnas och ett otal andras. Hon spränger ett antal gränser men hon tillåts göra det bara eftersom hon i samma veva underordnar sig ett antal andra, ännu starkare normer om hur en kvinna ska vara. Manliga hjältar kan välja att vara sexiga, för kvinnliga är det ett måste.

Men Modesty Blaise är fortfarande en riktigt bra serie. Och om man tänker efter ligger det något nästan befriande subversivt i detta; medan mansgrisarna stirrar sig blinda på Modestys urringning tar hon chansen att slå ett slag för en helt ny kvinnoroll och en helt ny relation mellan än och kvinnor. Och för en gångs skull finns det en tydlig roll för oss män att inta, med ett charmigt skämt på läpparna kan vi likt Wille hänga med; på Modestys order redo att sätta den dragna kastkniven rakt i halsen på patriarkatet.

Hmm, det där skulle kunna bli en riktigt bra episod. Och om jag får bestämma, tror jag faktisk vi tar och hoppar över duschscenen den här gången…

Äpplen och päron

Tony tipsar om denna mycket intressanta statistisk från LO-tidningen. Det handlar om arbetslösheten, hur stor den egentligen är och i förlängningen vad vi kan göra för att pressa ner den.

Moderaterna har i Sverige gjort en stor poäng av att regeringen ”mörkar” arbetslösheten. Istället vill de se en ”bred” definition, som innesluter alla som inte arbetar eller studerar på heltid. Poängen med detta är att misstänkliggöra socialdemokratin, att påvisa behov av ett systemskifte i sysselsättningspolitiken. Frågan om den verkliga arbetslösheten har också blivit brännande, exempelvis i samband med Jan Edlings avgång från LO.

Vad LO-tidningen gör är att de tar moderaternas ”breda” definition, och jämför den med situationen i andra länder. Alltså; de jämför äpplen med äpplen. Och kommer fram till att Sverige, trots att många varken arbetar eller studerar, ändå ligger relativt sett bra till jämfört med andra.

Det innebär inte att vi ska vara nöjda. Fortfarande står alltför många utanför arbetsmarknaden, i Sverige likväl som i andra länder. Men det säger oss något om vilka vägar framåt som kan vara mest framkomliga. Kanske kan debatten framöver också handla mer om verkligheten än om vilka siffror vi använder för att beskriva den. Men det kanske är att hoppas på för mycket...

Wigforss och ägandet

När man diskuterar svensk socialdemokratis idéhistoria dyker osökt Ernst Wigforss upp. Wigforss var den praktiske teoretikern som lyckades kombinera det intellektuella och med det realpolitiska. För många inom dagens socialdemokrati står Wigforss som en förebild.

Blir därför lite glad när jag hittar denna lilla skrift på nätet. Texten – ”äganderätt och socialism” – är en pamflett skriven inför det stundande ”kosackvalet” 1928. Bakgrunden är att högern bedriver en högt uppskruvad hetskampanj som skjuter in sig på att skrämma svenskarna från att rösta på socialdemokratin genom att måla upp en bild av (s) som ett parti på yttersta vänsterkanten, som kommunister och bolsjeviker (därav ”kosack”).

Ett huvudtema i detta är hotet mot äganderätten som arbetarepartiet sägs innebära. Wigforss försöker i sin skrift bemöta denna nidbild. Han gör det genom att helt vända på diskussionen; det är i själva verket borgerligheten som är hotet mot de mångas äganderätt, argumenterar han kraftfullt.

Socialdemokratin är alltså inte emot ägande, argumenterar Wigforss. Tvärtom ser han många fördelar med ägandet. ”…han [socialdemokraten] vet … att det finns något värdefullt både för den enskilde och för samhället i det människorna eftersträva, då de sträva efter egendom och äganderätt … Om det behövs, kan även socialdemokraten hålla ett lovtal över äganderätten.” skriver han. Han utvecklar sedan detta och menar att ”[d]riften att äga, att ha något man kan kalla sitt eget, sitter djupt hos de allra flesta … [r]edan barnen lägga i dagen denna insikt att ha något för egen räkning … [a]ll historia synes vittna om, hur djupa rötter äganderätten har i den mänskliga historien.”

Så långt kan det tyckas som om det vore gammal hederlig triangulering realpolitikern Wigforss ägnade sig åt. Alltså att gå in och försöka övertrumfa motståndarens på dennes egen planhalva. Men så enkelt är det inte. För vad författaren gör är att han snarare skärper den ideologiska konfliktlinjen gentemot högern. Han gör det genom att gå från att diskutera ägandet i sig till ägandets fördelning. ”Äganderätten är inte hotad”, sammanfattar han i en rubrik, ”Den är redan upphävd för flertalet – i det borgerliga samhället.” Och senare skriver han rakt och tydligt, ”Socialdemokratin erkänner öppet, att de vilja begränsa den äganderätt, som står i vägen för andras rimliga anspråk att också få äga något.” Men han betonar också, som svar på den borgerliga kritiken att (s) på sovjetiskt maner skulle vilja tvinga inte minst bönder från hus och hem., att ”… [b]öndernas äganderätt är inte något sådant hinder.”

”Äganderätt och socialism” är en pamflett. Den lämnar stora frågor obesvarade. Exempelvis skissar Wigforss på relationen mellan en radikal liberalism (som vill se ett individuellt ägande spritt på flera händer) och socialismen (som hellre ser ett gemensamt ägande), utan att i mitt tycke riktigt landa. Det är också en väldigt praktisk skrift, i meningen att författaren utifrån mer tidlösa teoretiska grundresonemang försöker ge svar på väldigt näraliggande, konkreta frågor om hur arbetarepartiet faktiskt tänker sig att agera.

Men för att vara en valbroschyr, måste man ändå säga att den håller en enastående klass. Och som utgångspunkt för en samtida diskussion om hur dagens socialdemokrati ska se på ägandet och ägandets fördelning tycker jag nog att den kan hålla måttet, också.

Vad har hänt med de ”nya” moderaterna? Eller; han dansade en sommar.

Egentligen var det en briljant strategi. Moderaterna får spö i val efter val eftersom folket ogillar moderat politik. För att kunna vinna valet måste moderaterna alltså bli av med den egna politiken. Dessutom vinner socialdemokratin uppenbarligen val efter val eftersom – ta ta – folk verkar gilla just den socialdemokratiska politiken. Då blir den logiska slutsatsen att moderaterna för att kunna vinna de också måste ersätta den egna, avskaffade, politiken med en ny, socialdemokratisk.

Problemet är bara att moderaterna inte gillar en socialdemokratisk politik. Faktum är att det för de allra flesta torde vara precis därför de blir just moderater. Hur göra? In kommer ett koppel mediestrateger och marknadsförare.

Jag vet inte om de använde den bilden, men uppenbarligen tänkte de ”Festis”. Ni vet den där saften man drack ur små fåniga papptetror när man var liten men som nu blivit tuff i nya designade plastflaskor. Genom att ändra ytan och behålla innehållet har man kvar de gamla konsumenterna, som gillade smaken, men vinner också nya som attraheras av den nya imagen.

Och inledningsvis fungerade det bra. Ja, herregud, det fungerade alldeles lysande. Fredrik Reinfeldt behövde bara säga ”kommunala skolor” eller ”arbetsrätt” för hela media som en man skulle trumma på stora journalisttrumman. Det fanns inte en tevesoffa där inte fenomenet med den Reinfeldska omdaningen skulle dryftas och analyseras. Ja, faktum var att det räckte för moderatledaren med att inte säga ”skattesänkningar” för att detta skulle klassas som en nyhet i klass med den första färden till månen eller Berlinmurens fall.

Men så. Har någonting hänt. Den där fadda smaken i den gamla högerdekokten har liksom återigen gjort sig påmind. Bilden av mittenmjukisen krackelerar, istället ser vi den gamle högerpatriarken som pekar med hela handen på arbetslösa och sjukskrivna. Det är ert fel, säger han, det är ert fel att ni är sjuka och arbetslösa. Ni har det för bra. Ni måste jagas hårdare.

Och det är inte en fråga om procentsatser hit eller kronor och ören dit. Det är en fråga om att visa sitt rätta ansikte, bakom pr-tricken och den designade ytan. Det är en fråga om att Reinfeldt och Littorin och Odenberg och de andra är samma människor, med samma värderingar och samma verklighetsuppfattning, som en gång valde att gå med i de ”gamla” moderaterna, att vara kvar där och göra karriär.

Detta torde, för svenska folket, framstå som mer och mer uppenbart. Och svenska folket må vara festisar. Men de är faktiskt inte moderater. Det kommer att visa sig under året som kommer.

Tiden den går

Inte bara var det nästan skamligt länge sedan jag skrev på denna blogg senast. Det var också hela åtta år sedan Thabo slutade med ”Svart eller vitt”. Ärligt talat, det känns som det vore igår! Jag börjar bli gammal. På riktigt…

Ska man känna sig lite gammal och luggsliten, är å andra sidan hösten helt rätt tid att göra det på. Jag älskar verkligen hösten. Det finns något stillsamt melankoliskt över att se trädens löv explodera i färger och skönhet innan de faller, multnar bort och dör. Vackert, det är vad det är.

Dags att runda av dagen och dra sig hemåt. Har fått arbetarekommunens styrelses uppdrag att börja arbeta med ett stort och spännande projekt som kommer innebära stora förändringar för arbetarekommunens inre (och yttre) liv. Tänkte ägna kvällen åt att skissa på en del detaljer. Mer information följer…

Idag personkryssade jag Nuder

Idag gick jag och röstade i kyrkovalet. Jag kryssade Jan Nuder, legendarisk föreningsordförande i Hässelby Gårds (s)-förening, tillika lokal eldsjäl i kyrkopolitiken. Som jag förstod det från stämningarna i kyrkan verkade det som om valdeltagandet skulle bli högt. Det är bara hoppas att valet gott bra; både i meningen att socialdemokratin går bra, och kanske ännu viktigare, att vi tillsammans lyckats rida spärr mot Sverigedemokraterna.

En av de frågor som verkar ha debatterats mest i samband med valet har väl annars varit huruvida de politiska partierna egentligen har i kyrkan att göra. Jag känner igen diskussionen från kårpolitiken. Det framstår på något sätt som mindre vikigt med vilken ideologisk grundsyn en kandidat har, än vilket ämne hon studerar. Resonemanget skulle dragit till sin spets också gå att tillämpa på den kommunala nivån; spelar verkligen de stora ideologierna roll när det handlar om att fatta beslut om lokal sophämtning och barnomsorg?

Det är ett farligt resonemang. Samtidigt finns det anledning att fundera över hur de traditionella partierna förhåller sig till en kyrka som är skiljd från staten. Jag vill ha personer med en socialdemokratisk ideologisk grund som representerar mig i den kyrka jag har valt att kvarstå som medlem i. Jag vill också kunna fatta ett klokt beslut när jag går och röstar, utan att behöva vara insatt i varenda detalj och enskildhet i den interna kyrkopolitiken. Jag vill helt enkelt kunna rösta utifrån värderingar. Då behövs det någon typ av ideologiska vallistor, partier.

Samtidigt är kyrkan en egen organisation. Inom det socialdemokratiska partiet är många inte medlemmar i kyrkan. Samma sak inom de kristna socialdemokraterna, Broderskap, där en kanske ännu större andel av naturliga skäl är med i olika frikyrkor. Precis, för att fortsätta min studentkårsliknelse; som väldigt många av medlemmarna i den socialdemokratiska studentklubben i Stockholm inte är medlemmar i Stockholms universitets studentkår, därför att de helt enkelt inte studerar där (utan vid exempelvis KTH, danshögskolan etc).

I Stockholm studentvärld har man löst detta genom att bilda ett eget kårparti, som är självständigt men knutet till studentklubben. En liknande lösning tror jag vore bra för kyrkan. Ett socialdemokratiskt kyrkoparti, välsignat av övriga partiet men med en egen organisation, en egen styrelse och egen beslutskompetens vad gäller kyrkopolitiska frågor.

Kanske är tiden inte mogen för en sådan reform. Jag vet att vissa skulle uppfatta det som en reträtt, som om partiet minskade sitt engagemang i kyrkan. Det är inte min tanke. Tvärtom tror jag att en öka frihet och självständighet hos dem av oss som bryr sig om kyrkan skulle vara till gagn för att få ökat inflytande för de socialdemokratiska värderingarna.

Och hur gick det?

Inledningsvis var det inte särskilt kul. Tvärtom så präglades debatten mest av sur retorik och inte särskilt lyckade personangrepp. (Bland annat så riktade den annars relativt sympatiske moderaten Christer G. Wennerholm en fullkomligt obegriplig och helt osaklig attack mot urtrevlige miljöpartisten Bengt Cedrenius.) En obekräftad teori som snabbt spred sig bland ”bakbänkarna” var att det berodde på att oppositionen tillbringat hela natten på norsk valvaka – vilket helt klart skulle kunna förklara det dåliga humöret!

Men sedan tog det sig, någorlunda. Kvaliteten på borgarnas kritik var ibland löjligt låg, frågorna var ofta av karaktären ”har du slutat slå din fru”, men det var också några riktigt bra debatter. Själv tyckte jag det var intressant att höra folkpartister erkänna att de tidigare ”obstruerat” vad gäller byggande av citybanan (se mer här), och jag tycker nog att debatten faktiskt tidvis var riktigt konstruktiv när vi bland annat debatterade den viktiga cancervårdens framtid samt landstingets möjligheter att föra en långsiktigt hållbar personalpolitik.

Själv känner jag mig hyfsat nöjd med mina debatter, jag tror jag fick fram det viktiga och jag lyckades avhålla mig från alltför vidlyftiga rallarsvingar. Politiskt känns det tryggt att stå på fast grund; vi för en riktig politik och på område efter område börjar nu detta visa sig. Det är nog första gången på riktigt länge någon kan se fram emot en budgetprocess i Stockholms läns landsting…

Inför landstingsfullmäktige; drömmar om ett värdigt debattklimat

Sitter som bäst och förbereder mig inför landstingsfullmäktige imorgon. För er som inte vet hur ett landstingsfullmäktige i Stockholms län går till, kan jag avslöja att det inleds vid halv tio på förmiddagen med ett obligatoriskt upprop (ungefär som i skolan, alltså) och avslutas framåt kvällen när alla förslag grundligt diskuterats. Kvällen och kvällen, förresten, det har väl hänt att fullmäktige hållit på både till nio och till tio.

Vilka frågor kan då bli stora i morgon? För mig personligen handlar det främst om två; en interpellation och en motion jag ska besvara respektive bevaka. Den första handlar om sjukresor och den andra om ett krav på en opartisk samhällsekonomiskt utredning av en taxehöjning inom färdtjänsten vi tidigare fattat beslut om. Som vanligt försöker oppositionen misstänkliggöra oss i majoriteten; och vårt jobb blir att förklara, förklara, förklara vilken politik vi för och varför. Detta ska nu inte underskattas, någonstans är det detta som är hjärtat i vår form av demokrati, att oppositionen ifrågasätter och majoriteten får förklara sig.

Samtidigt är detta en avvägning. För konflikten som arbetsmetod är också ett problem. I vilken annan bransch skulle man lägga en inte oansenlig mängd resurser på att bara ifrågasätta och lägga käppar i hjulet för de beslut organisationen ämnar fatta? Vilket företag skulle arvodera en vice vd med enda uppgift att på olika sätt sabba för och ifrågasätta vd? Ur ett strikt effektivitetsperspektiv är oppositionen inte bara onödig, den är förmodligen också kontraproduktiv. Fördelarna ligger istället på ett annat plan.

Nu ska det också sägas att i säkert nittio procent av fallen präglas politiken i verkligheten inte av benhård konflikt mellan opposition och majoritet, utan av ett konstruktivt samarbete. Men detta märks sällan i själva landstingsfullmäktige och än mindre i media; där är det istället de tio konfliktprocenten som dominerar helt. För mannen på gatan framstår det säkert som om politikerna ”bara tjafsar”. För en lite konflikträdd normalsvensk måste detta verka horribelt.

Men som sagt är konflikten mellan majoritet och opposition inom politiken lika viktigt som ”konflikten” mellan advokat och åklagare inom juridiken. Skillnaden är att då den senare kännetecknas av strikta förhållningssätt och ett belevat uppträdande är politiken i sina värsta stunder kännetecknat av det motsatta. Då är det istället tjuvnyp, medvetna missförstånd och billig retorik som dominerar.

Jag har tidigare skrivit om politikerförakt och hotet mot folkstyret. Finns det en hemläxa vi som politiker själva kan göra för att bidra till att inte spä på dessa stämningar är det att hyfsa till tonläget i den politiska debatten. Inte genom att blir luddiga i sak eller skyla över ideologiska åsiktsskillnader. Tvärtom, genom att tona ner ”tjafset” kan vi istället kanske få någon medborgare att någon gång orka lyssna tillräckligt länge för att förstå var de verkliga skillnaderna ligger.

Paradoxalt nog tror jag att en politisk debatt som präglas av värdighet på ett bättre sätt kan beskriva den underliggande konflikterna mellan partier och ideologier än pajkastning och dumretorik. Omvänt tror jag också att dagens klimat ibland mest bidrar till att göra skillnaderna mellan partierna obegripliga.

Så. En värdig och saklig debatt. Det är vad jag hoppas på inför morgondagen.

PS; själva fullmäktige kan du se här. DS

Efter muren; läkemedelsindustrin

Fernando ”Guds stad” Merellies har, enligt Svenska Dagbladet, gjort en ”explosiv” filmatisering av Johan le Carrés ”den trägne odlaren”. Det kan bli riktigt bra. Förgrundsromanen är nämligen en alldeles lysande bok; en rosenrasande thriller med (den inte det minsta subtila) spetsen riktad mot den globala läkemedelsindustrin.

När det kalla kriget töat bort är det andra spänningar som fångar spionförfattarnas intresse. Kommersialiseringen av liv och hälsa är en sådan. Förhoppningsvis kommer filmen väcka en debatt även om detta bakomliggande motiv. Att det lär bli en hejdundrande thriller i sig hyser jag inget tvivel om.

Zlaaaaaaaatan!

Hur många gånger har man inte knutit händerna och bett om det. Att någon ska trolla. Göra någonting magisk, överjordiskt, extraordinärt. I ett läge då allting känns mörkt eller åtminstone mellangrått knyter vi vårt hopp till att någon kan resa sig över oss andra och lysa. När allting rent logiskt gått åt helvete fortsätter vi hoppas på att någon någonstans ska kunna kliva fram och göra det ologiska.

Det händer rätt sällan. Men ibland. Och jag vet att det bara är fotboll. Men när Zlatan satte den där drömbaljan på övertid, alldeles nyss…

Ärligt talat, jag hade någonstans egentligen slutat bry mig om matchen. Tänkt att jaha, det här var en trist historia. Så plötsligt, magi.

Helt utan att ha gjort något för att förtjäna det, kommer jag att somna lycklig inatt. Tack för det, Zlatan. Tack för att det finns människor som fortfarande vet hur man gör för att trolla.

Ge fan i min skola

Min kompis Alex uppmärksammade mig på att det smyger omkring någon mystisk farbror i vår gamla högstadieskola. Det är ju inte utan att man blir upprörd. Vart är samhället på väg, jag bara undrar.

En sådan morgon man vill ha

Jag har skrivit det förr och nu syns det i opinionen med; det vänder. Bättre kunde inte en dag börja.

Bankrutten i Bankeryd

Det höll några få dagar. Sedan brakade högeralliansens beräkningar ihop som ett korthus. Det visade sig att privatiseringen av trafikskadeförsäkringen inte bara var orättvis. Den var också underfinansierad.

Eric Erfors har skrivit en lysande ledare på detta tema. Det är inte så ofta jag kan uppmana till detta vad gäller Expressens ledarsida, men den här bör definitivt alla läsa.

Dessutom rasar debatten om SVT:s urusla ”opinionsundersökning” efter partiledarmötet i söndags. Utan tvekan spelar det arbete killarna och tjejerna runt motalliansens hemsida gjort för att lyfta fram det orimliga i undersökningen in i detta. Opinionsarbetet på nätet spelar roll. Om någon nu tvivlade

Wagner i sensommarnatt

Har suttit en bra stund på balkongen och lyssnat till Wagners ”Tristan och Isolde”. Den ödesmättade dramatiken passar till den fantastiska utsikten; mälaren ligger mörk och rakt framåt blinkar ljusen på skorstenarna vid Lövsta-verket.

Det är ofta sådär framåt skymningen de bästa tankarna kommer. Ikväll kunde jag dock inte komma undan en viss känsla av oro. Tänk om de faktiskt vinner. Jag tror såklart inte det. Svenska folket är inte korkat, eller ens mentalt handikappat som vissa har uttryckt det. Men ändå. Låt oss vara ärliga; om dagens opinionssiffror håller i sig har vi en borgerlig regering efter nästa val.

I Sverige har vi någon typ av maktdelning mellan den politiska och den ekonomiska makten. Arbetarrörelsen har ett stort inflytande i kommuner, landsting och stat. Borgerliga värderingar dominerar i näringsliv, media; i praktiken också i byråkratin även om den allt som oftast får jobba enligt socialdemokratiska direktiv och prioriteringar. Jag tror att denna maktdelning varit bra för Sverige.

Problemet är att den alltmer blivit beroende av socialdemokratins tillgång till den offentliga makten. Med a-pressens död och folkrörelsernas avpolitisering har arbetarrörelsen tappat många av de civila maktbaser den en gång hade tillgång till. Ett exempel på detta är hur vänsterns mediepolitik i allt högre utsträckning kokat ner till endast ett försvar av public service. Missförstå mig inte; det är bra att värna ett starkt och självständigt public service. Men SVT och SR kan inte vara, bör inte vara och är inte heller, vänster. De är (i bästa fall) inte heller höger. Men som motvikt till ett massivt borgerligt medieövertag i stort räcker de inte.

Med en borgerlig regering får vi ett samhälle där hela etablissemanget står på samma sida. En kompakt högerhegemoni, för att tala med Gramsci. Jag tror att detta skulle få mer långtgående konsekvenser för landet än vi kan föreställa oss. Jag är rädd för hur ett sådant Sverige skulle se ut.

Inser att det kan vara musiken som ger mig så dystra tankar. Byter CD och sätter istället på Springsteens ”Darkness on the edge of town”. Den rebelliska truligheten i ”Badlands” är precis vad jag behöver just nu.

”Badlands, you gotta live it everyday
Let the broken hearts stand
As the price you´ve gotta pay
We´ll keep pushin’ till it´s understood
And these badlands start treating us good”

Jag antar att det är det som gäller. Fortsätta kämpa. I morgon är en annan dag, som en helt annan artist uttryckte det.