Någon som kommer ihåg det där med utanförskap?

Jag vet inte om det är någon som fortfarande minns det där gamla begreppet utanförskap. Det var hursomhelst den retoriska figur moderaterna och framförallt Fredrik Reinfeldt byggde sin kritik av det socialdemokratiska "misslyckandet" på inför valet 2006. Tanken var att den dåvarande s-regeringens missriktade välvilja alternativt krassa maktpolitik och försök att dölja sanningen hade skapat gyllne burar av bidrag och förtidspensioner som höll folk borta från arbetsmarknaden. Siffran pumpades sedan upp, socialdemokraterna gick i fällan (nej men så där många är det ändå inte - aha ni försöker förminska problemet) och resten är som man säger historia.

Så fruktansvärt oansvarig privatisering av barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka

Idag togs de första stegen på vägen mot en privatisering av barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka när förslaget bifölls av den borgerliga majoriteten i landstingets beredning för folkhälsa och psykiatri. Tyvärr är det ett fullständigt oansvarigt beslut som nu är på väg att fattas och jag reserverade mig kraftigt. Utan några argument förutom de rent ideologiska kastar nu moderaterna och deras stödpartier mot den engagerade personalgruppens vilja ut en verksamhet som är på rätt väg i en skakig privatiseringsprocess som vi inte har en aning om hur den slutar. Riskerna med detta är stora och uppenbara, de eventuella vinsterna diffusa och osäkra.

Om a-kassan och socialdemokratins ekonomiska trovärdighet

Högerideologen Johan Norberg fångade för ett tag sedan i några få ord kärnan i det socialdemokratiska moderniseringsbudskapet. "Deras [socialdemokraternas] starkaste argument för att vara ett modernt parti är att de är de enda som garanterar strukturomvandling eftersom de bejakar kreativ förstörelse med hjälp av en välfärdsstat som ger trygghet i övergång till nya jobb" konstaterade han - i samband med en helt annan fråga - på sin blogg och det är naturligtvis alldeles sant. Och det är också därför känslorna svallat så heta efter det att det via media börjat komma rykten i svang om att socialdemokraterna i sin kommande budgetmotion är beredda att backa på kraven när det gäller att reparera arbetslöshetsförsäkringen efter den borgerliga regeringens misskötsel. 

Ytterligare ett slag mot psykiatrin?

Aftonbladets ledarsida skriver idag om att det inom Stockholms läns landsting finns uttalade planer på att flytta ut åtminstone delar av den psykiatriska vården från länets akutsjukhus. Det är bra att denna fråga uppmärksammas. Jag är inte alls säker på att det alla gånger behöver vara fel att hitta nya, bättre vårdlokaler än de som finns idag. Det är också ett faktum att vi har och under långt tid har haft en situation med väldig platsbrist på sjukhusen. Men när det gäller psykiatrin är det extremt viktigt att de förändringar sker sker med psykiatrins bästa för ögonen, och inte bara för att det behöver beredas plats för annan vård i sjukhusens lokaler. 

En estetisk kritik av Anders Borgs undergångsromantik

Det finns någonting väldigt vackert med människors festande inför undergången. Dekadensen i Berlin på 1920-talet som den skildras i exempelvis Cabaret. De rakryggade medelklassbritterna som skålar i champagne till tonerna av "närmare Gud än dig" medan båten sjunker i Mikael Wiehes Titanic. Rent konstnärligt går det helt klart att uppskatta dessa bilder. Men när regeringen idag presenterar sin budget och Anders Borg försöker tala brösttoner om det allvarliga och utsatta ekonomiska läge Sverige befinner sig i på den globala ekonomins stormiga och osäkra vatten samtidigt som de konkreta förslagen mer handlar om sänkt krogmoms och möjligheten att få hemkörning från Systembolaget tycker jag inte ens att han lyckas uppnå denna möjliga estetiska effekt. Istället känns det hela mer förvirrat och handlingsförlamat.

Låt oss aldrig behöva göra om den danska läxan

Förra gången det begav sig var jag i Köpenhamn på den socialdemokratiska valvakan. Det var en dyster tillställning. Själv kände jag mig väldigt pessimistisk på två plan; dels handlade det om den danska socialdemokratins möjligheter att komma tillbaka (där var det inte så farligt, många kände ändå optimism och "nästa gång tar vi dem" och det var någonstans hoppfullt), men framförallt handlade det om det omöjliga opinionsläge danskarna försatt sig i när det gäller synen på invandrare och invandringspolitik. Så här - dagen efter ett danskt val med  klara antirasistiska strömningar i väljarkåren som lett till såväl regeringsskifte, en socialdemokratisk statsminister och att Dansk Folkeparti (DF) lyfts bort från direkt politiskt inflytande - ser det ju milt uttryckt betydligt ljusare ut. Men fortfarande kvarstår problem, och fortfarande finns det saker här i Sverige att lära sig av den danska erfarenheten.

Stackars, omoderna, New York

Läser i DN att Skanska har fått i uppdrag att vara med och bygga ut tunnelbanan i New York. Efter att ha varit aktiv i trafikpolitiken här i Stockholm i många år tänker jag vad synd det är om New York-borna som inte har samma duktiga trafikpolitiker som här i regionen. För hade de lyssnat på trafiklandstingsrådet Christer "tunnelbanan är färdigbyggd" Wennerholm (M) och hans chefsideolog bakom kulisserna Stella "fd Stockholmspartiet" Fare (FP) hade de förstått hur omodernt, förlegat och 50-talsnostalgiskt det är med tunnelbana. De hade förstått att alla moderna städer istället lägger all kraft på att bara bygga spårväg, gärna - som Stella Fare uttryckte det i en fullmäktigedebatt med mig - med gräs planterat mellan spåren. För så bygger man framtiden.

Men alltså inte i New York. Eller i Shanghai, Paris eller något annat av de globala bakvatten som heller inte nåtts av Wennerholm/Fares brinnande modernitetsbudskap.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sl, tunnelbana, Christer Wennerholm, Stella Fare, stockholmspolitik, new york och annat intressant

Att slarva bort HBT-frågorna

Jag har stött på horribla exempel på hur transpersoner råkar illa ut inom stockholmsvården. Jag vet hur många med HBT-bakgrund har en extra hotbild inom kollektivtrafiken, och förstår hur angeläget det är att SL tar hänsyn till detta. Jag vet att många homo-, bi och transsexuella utsätts för diskriminering och kränkande särbehandlig, både som personal, patienter och resenärer.
Därför har jag sett fram mot den HBT-policy landstinget efter en vänsterpartistisk motion beslutat att ta fram. Därför blev jag glad över en hel del av innehållet i det förslag till policy som sedan arbetades fram. Och därför är jag extremt missnöjd över att politisk prestige nu verkar innebära att den policy som förmodligen kommer att röstas igenom av landstingsfullmäktige riskerar att bli en rejäl papperstiger, en hyllvärmare som i värsta fall försämrar de förutsättningar den är full av vällovliga ambitioner att förbättra.

Efter SNS-rapport: vinstintressen får inte gå före allmänintresset

"De senaste 20 årens privatiseringar inom välfärden genomfördes mot bakgrund av 1980-talets debatt om en ineffektiv offentlig sektor med alltför mycket makt samlad hos tjänstemän och byråkrater. Vi kan i dag konstatera att konkurrensutsättning och privata alternativ inte varit den mirakelmedicin som många hoppades." Det skriver ett antal namnkunniga forskare idag på DN-debatt i samband med att de presenterar resultaten från ett mycket ambitiöst forskningsprojekt från SNS som vi borde låta spela stor roll för det offentliga samtalet framöver. 

Varför mörkas bristande kvalitet i Stockholms läns mammografi?

Tänk dig själv att du har upptäckt en knöl i bröstet. Tänk dig vidare att du får denna undersökt, rädslan för att det ska visa sig vara cancer, osäkerheten, utsattheten. Förstå hur beroende du i den situtaionen är av vården, att den fungerar som den ska, att svaren håller kvalitet. Så tänker du dig in i situationen att det uppdagas kraftiga kvalitetsbrister i just denna del av vårdkedjan. Och inte bara det. Att det visar sig att dessa brister varit kända länge, men kritiska rapporter mörkats, problemen - vad det verkar - sopats under mattan. Då befinner du dig i den situation som tyvärr blivit verklighet i Stockholms läns landsting de senaste dagarna.

Vad är legitimt i kampen mot enpartistaten?

Jag känner folk som blev mobbade i skolan för att de inte var moderater. Runt om i stockholmsregionen finns mängder av exempel på moderata kommunledningar som blivit fullkomligt förblindade av den egna majoriteten och börjat bete sig totalt maktfullkomligt. Utifrån dessa erfarenheter skulle jag kunna dra slutsatsen att moderaterna är en halvdiktatorisk maffia som med hjälp av mobbing och socialt tryck behåller makten. Det gör jag inte, eftersom det vore en bisarr och osmaklig härledning. Tyvärr finns det starka strömningar inom borgerligheten som när det gäller socialdemokraterna inte bara drar slutsatsen, utan också gör det till huvudnumret i den egna retoriken. Och argumentationen om "enpartistaten" är inte bara osmaklig, den är också potentiellt farlig. 

Det handlar inte om att säga ordet välfärd flest gånger

Valet 2014 blir ett välfärdsval, och vinner gör den som lyckas fylla ordet välfärd med ett konkret innehåll som folk känner igen sig i och tror på. Ungefär så sa Ulrika Schenström på Fokus/Synovates gemensamma seminarium om väljaropinioner igår här i Almedalen. Jag är inte säker på att hon har helt rätt. Jag tror frågor om jobb, tillväxt, ekonomi och kanske till och med miljö kommer att kunna stå nog så högt upp på agendan även 2014. Men det finns något intressant i konstaterandet, och det är insikten att välfärdspolitisk trovärdighet inte kommer med automatik bara för att man som politiker är beredd att upprepa ordet obegränsat med gånger.

Döden för centern, drömmen för Jonas Sjöstedt

Jag tror nu inte värst mycket på snacket om att miljöpartiet skulle kunna ta plats i regeringen Reinfeldt. (Se Expressen här.) Eller ens att regeringen skulle kunna göra (mp) till någon typ av mer permanent stödparti. Men eftersom rykten nu surrar kan det vara värt att fundera över vilka de politiska konsekvenserna skulle vara om det blev verklighet.

2014 står striden om färgteven, filmcensuren. Och kanske rymden.

Jag missade början av Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen. Det var synd. För om jag förstod det rätt pratade han om rymden. Spekulerade lite i det där med liv på andra planeter. Och det är ju roliga grejer. Å andra sidan hörde jag slutet. Där förklarade statsministern att valstriden 2014 skulle handla om färgtevens avskaffande och filmcensurens återinförande. Och det är ju också lite kul. Lite samma genre som det där med intelligenta utomjordlingar. Däremellan var Fredrik  Reinfeldts Almedalstal däremot fruktansvärt tråkigt.

Plötsligt saknar jag den goda nyliberalismen

"Kan konservatismen komplettera liberalismen" var temat på det frukostseminarium som i morse inledde tidskriften Axess satsning på idédebatt under Almedalsveckan. Det blev under Neo-redaktören Paulina Neudlings ledning ett samtal mellan libertarianen Mattias Svensson, den konservative Johan Tralau och SvD:s ledarskribent Per Gudmundsson. Tre män i en kyrkoruin, twittrade någon elakt, men mitt mest bestående intryck var insikten att det trots att läget just nu är ovanligt ansträngt inte kommer bli någon skilsmässa, och att utrymmet för den som vill plocka upp de mer sympatiska dragen som faktiskt finns inom liberalismen därmed är stort.

Nu tar staten över den borgerliga idéutvecklingen (och ja, du ska betala)

När Fredrik Reinfeldt gjorde sin partisekreterare Per Schlingmann till statssekreterare i stadsrådsberedningen med ansvar  för att marknadsföra den borgerliga regeringen var kritiken omfattande för att gränsen mellan vad som var parti och vad som var stat/regering nu suddades ut. Idag tar de fyra borgerliga partiledarna detta ännu länge. I en debattartikel på DN-debatt gör de en stor sak av att regeringen nu ska tillsätta en Framtidskommission, där de fyra partiledarna ska få sitta tillsammans med ett gäng experter och fundera över vad man ska göra med framtiden. Borgerlig idéutveckling blir nu en fråga för staten och skattebetalarna.

Utbildning i fokus hos ojämn MP-duo

Jag är så gammal att jag kom ihåg när Gustav Fridolin kallade sig Gustav Fridolin Junior. Då var han rekordungt superkaxigt språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund Grön Ungdom. Idag är han rekordungt språkrör för Miljöpartiet. Frågan jag ställde mig när han i kväll premiärtalade i Almedalen var om han fortfarande skulle vara lika kaxig. Och hur relationen till parhästen Åsa Romson skulle hanteras. Svaret på den sista frågan blev "inte särskilt bra". Och på den första att "kaxig" inte längre är riktigt rätt ord.

Fear and loathing in Almedalen

Det finns tusen fallgropar. Strulande teknik (troligt). Strulande uppkopplingar (ännu troligare). De dryga 165 seminarier jag vid en första genomläsning i programmet prickade för som "intressanta". Andra åtaganden. Men vadå. Jag försöker väl. Mest för att det händer så mycket som borde kommenteras. Live från Visby. Bloggen återuppstår.

Skolan och den liberala drömmen

"År 2000 var Sverige ett av de länder där klass och bakgrund spelade minst roll. Nu år 2010 är vi istället under OECD-genomsnittet när det gäller likvärdighet mellan skolor." Det skriver socialdemokratiska studentförbundet ordförande Magnus Nilsson i ett inlägg på sajten s2013 och fortsätter: "25 % av alla landets pojkar kommer (om trenden fortsätter) snart inte ha grundläggande läsförståelse när de går ut grundskolan. Situationen är väldigt allvarlig, speciellt för en rörelse som vill minimera skillnader i utgångsläget för barn oavsett bakgrund." Och här sätter han fingret på något alldeles avgörande. 

Irene Wennemo argumenterar för att socialdemokratin inte är dödsdömd

Att färre jobbar i traditionella industrijobb innebär inte - trots vad olyckskorparna kraxar - att socialdemokratin är dömd till undergång. För samtidigt ser vi att stora tjänstemannagrupper hamnar i en situation där de också tjänar på och behöver en stark arbetsmarknads- och välfärdspolitik. Den allians som historiskt gjort socialdemokratin stark både behöver och borde alltså kunna återskapas i vårt moderna samhälle. Det skriver Irene Wennemo idag i ett inlägg i den öppna socialdemokratiska partiprogramsdiskussion som nu i helgen dragit igång på nya sajten s2013.

Texten innehåller också en hel del konkreta funderingar på hur en sådan politik bör utformas, exempelvis när det gäller en politik som tär hänsyn till hur ohälsoproblem förskjuts från fysisk till psykisk ohälsa. Men. Läs gärna själva och kommentera.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, s2013, irene wennemo, trygghet och annat intressant