En regnbågsflagga vid varje psykmottagning

Just nu pågår Stockholms Pride-festival. Pride handlar framförallt om glädje. Om kärlek, stolthet och varje människas rätt att vara sig själv. Men vi vet alla att bilden inte är så ljus som vi skulle önska. Man behöver inte åka till Ryssland och konfronteras med det vedervärdiga som sker där där för att stöta på fördomar, okunskap, diskriminerig, hot och våld riktat mot hbt-personer. Det finns även här hemma i det trygga och upplysta Sverige. Och detta gör också att gruppen homo- och bisexuella samt (framförallt) transpersoner är mycket mer utsatt för exempelvis psykisk ohälsa än genomsnittet.

När man mår psykiskt dåligt ska man få bästa möjliga hjälp med det. I samband med ett seminarium på Pride idag presenterade jag därför den socialdemokratiska idéen om att vi borde låta hbt-certifiera Stockholms psyikatri, och framförallt barn- och ungdomspsykiatrin. Jag tycker själv det vore ett oerhört angeläget arbete att tillsammans med RFSL och verskamheterna få dra igång.

Om några dagar är Pride-festivalen över. SL-bussarna kommer att plocka ner de regnbågsflaggor de nu härligt nog pryds av. Sommaren övergår till höstens allvar och vardag. Då borde de där flaggorna finnas kvar, som ett tecken på att i Stockholms psykiatri är alla som mår dåligt lika välkomna och alla kommer att ses för vem just den personen är.


För mer information om det socialdemokratiska förslaget, se pressmeddelande här.

Sorgen, hatet och rädslan

För två år sedan grät jag mig igenom natten. En kniv av bottenlös smärta som varv efter varv vreds runt i själen i takt med att nyheterna uppdaterades på dataskärmen framför mig i det mörka arbetsrummet. Siffror som bara växte, det ofattbara som långsamt framträdde som plågsamt fattbart.

Terrorattacken i Norge var en tragedi. Det är när vi ser bakom helheten, lämnar det abstrakta och ser till de konkreta fallen detta blir tydligt. Smärtan som blir närmast outhärdlig när vi tänker på älskade systrar som aldrig mer får träffa varandra, föräldrar som förlorar sina barn, drömmar, framtidshopp och ambitioner som bokstavligt, brutalt och fysiskt mördas den där fruktansvärda sommardagen.

Men 22 juli är också något mer än en tragedi. Attacken var en politisk handlig med ett bestämt syfte och ett tydligt mål. Massmordet på barn inte bara ett utslag av vettlös ondska, ingen naturkatastrof. Det fanns en tanke bakom. En medveten vilja.

Henrik Arnstad förklarar denna vilja i en av de obehagligaste och förmodligen sannaste texter som skrivits om dåden; Därför ler Anders Behring Breivik. Nu på årsdagen av attacken går jag tillbaka och läser den texten.

Arnstad menar att mördaren måste förstås utifrån ett fascistiskt idéarv. Det förklarar både det politiska motiven och tillvägagångssättet. Både varför och hur. Föreställningen att vi befinner oss i krig mot en inre fiende. Att ordet inte längre räcker till, det som räknas är handlingen. Styrkan. Och - och det är här en sanning så obehaglig att den känns smutsig att bara röra vid skymtar fram - i detta perspektiv ansåg mördaren att han vann. Operationen var lyckad.

Det är därför han ler.

...

Sorgen den natten blandades med rädsla. För det kunde varit jag. Genom mitt liv har både jag och människor jag älskar och tycker om varit på otaliga liknande sommarläger. Någon gång i framtiden kunde det mycket väl ha varit mina barn. Insikten om hur sårbara vi är, vi alla är.

Och bakom detta ligger också hatet och pyr. Rädsla och hat som varandras förutsättningar. Jens Stoltenberg förstod detta när han direkt och tydligt markerade att sättet att möta hat inte är med mer hat. Den styrka det visade prov på imponerade med rätta på en hel värld. Men frånvaro av hat får inte innebära frånvaro av kamp. Detta var Stoltenberg också tydlig på. Men har den insikten fastnat?

...

Hat och rädsla har blivit naturliga inslag i det politiska landskapet. I bloggarnas kommentarsfält, på Facebook. Till viss del en del av någon typ av kulturell förändring. Men också. Strategin att skrämma folk till tystnad tycks uppenbar. I kriget mot den inre fienden är alla medel tillåtna.

Vi får inte vara naiva inför detta. Jag säger inte att vi ska ge efter för hatet. Men det öppna samhället måste försvaras. Och varje gång ett anonymt hot via webben slinker igenom outrett för att polisen inte prioriterar att på allvar gå till botten med dem så har vi förlorat en lite bit land. Då har vi förlorat, eftersom det finns platser där det öppna samhället inte längre kan försvaras med argument.

Det viktigaste vi kan göra är naturligtvis att inte ge upp. Att inte låta hoten och rädslan vinna. Men det räcker inte. Vårt ansvar är större än så. För valet mellan att ta politisk ställning eller att slippa vara rädd ska inte behöva göras.

...

Sommarkvällen denna 22 juli är osedvanligt idyllisk. En lätt bris får trädkronorna att röra sig, som ett omfamnande grönskimrande hav.

De unga som dog på Utöya drevs av en politisk idé. De valde inte att dö för sina åsikter. Någon annan gjorde det valet åt dem. Men deras engagemang står ändå för någonting. Viktigt. Det vi har att göra är framförallt att förvalta detta engagemang. Tron på ett samhälle som är bättre, för alla, där klyftor överbyggs istället för att fördjupas. Hoppet. Den kärlek, som över tiden kommer att vinna över motståndarnas hat.

Jag tror kanske att det är två saker jag försöker säga. Den första att vi aldrig får glömma de konkreta människor det handlar om. De som dog, och de som kämpar på. Med sina liv. Med sin sorg.

Det andra är vikten av mod. För det är ok att vara rädd. Det finns monster där ute. Men det är när rädslan får överhanden som motståndaren verkligen har vunnit.

...

Jag läste för någon månad sedan en uppdatering på Facebook. En kvinna, jag känner henne inte men jag tror hon jobbar inom sjukvården, beskrev hur hon, sent på natten, på väg hem från jobbet, sett ett gäng grabbar som trakasserade en ung flicka. Hotat henne, vrålat rasistiska tillmälen. Hon beskrev flickan, barnets, skräck inför de hotande männen. Sin egen rädsla.

Men hon ingrep. Röt till. Fick en spark på sig. Men grabbarna lämnade. Flickan kunde andas ut.

Kvinnan som skrev denna uppdatering hymlade inte med sin rädsla. Men hon övervann den. Och ett stycke mark blev återtaget.

...

Det finns något så oskuldsfullt över den nordiska sommaren. Någonting som gör luften särskilt lätt att andas. En doft av drömmar, kärlek, äventyr.

Tårarna efter Utöya kommer fortsätta falla, i många år till. För alltför många är detta tragiskt ofrånkomligt. För oss andra är det en fråga om ett val. Ska vi fortsätta minnas, eller inte?

Jag tittar på barnen som leker medan jag skriver detta. Inser att det inte är frågan om något egentligt val. Att ondskan aldrig försvinner bara för att man blundar för den. Vi ska minnas. Av respekt. Och för att det påminner oss om vad som måste göras.

Tanken på en mördare som fortsätter le medan offren fortsätter plågas är outhärdlig. Det är därför vårt mod, våra handlingar är så viktiga. Det är därför den fortsatta kampen mot allt mördaren stod för är så viktig.

...

Det går aldrig att få tillbaka det terroristen tog. De mänskliga tragedier som han gav upphov till kommer aldrig att bli ogjorda. Men vi behöver inte låta honom vinna. Vi behöver inte låta de idéer han drevs av vinna. Någonstans blir det vad allt kokar ner till i slutändan. Att rädslan och sorgen är något vi delar. Hur vi förvaltar den något vi väljer.

Det är en vacker sommarkväll. 22 juli 2013. Två år efter det vedervärdiga terrordådet i Oslo och på Utöya. Någonstans spelar någon Daft Punks nya. Nere från badstranden hörs fortfarande skratt. Mitt i denna oskuldsfulla sommarskymning lever minnet kvar.

Jag tänker på den där kvinnan. Hon som sa ifrån. I det lilla, den enkla men ändå så svåra handlingen finns hoppet. Eller för att tala med Utöya-överlevaren Stine Renate Håheims så spridda ord: Om en man kan visa så mycket hat. Tänk på hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.

Kärlek kräver mod, är jag idag beredd att tillägga. Och det kräver minne. Här finns  en uppfordrande uppgift för oss alla.

Den som inte läser alls läser heller inga klassiker

Jag blev egentligen inte särskilt provocerad när Göran Hägglund häromdagen lyfte fram det gamla folkpartikravet med någon form av litteraturkanon för att slå fast ett antal klassiker som alla bör läsa. Det finns poänger i resonemanget, även om tanken på att staten över huvudet på svenskalärare, folkbildare, bibliotekarier och andra som rör sig där ute i läsandets verkliga frontmarker ska slå fast exakt vad det är som ska läsas kanske inte direkt är något som får en att stå upp och applådera. Men precis som Katrine Kielos på Aftonbladet kan jag också se värdet i att lyfta fram bildningsfrågorna högre upp på den politiska dagordningen, och jag antar att det egentligen var detta kd-ledaren eftersträvade (och en kanon som mer är att betrakta som en ingång i en diskussion än något fast regelverk, dessutom utsatt för ständig prövning och omprövning skulle dessutom förmodligen kunna vara en rätt bra idé).

Men bakom detta ligger en betydligt allvarligare invändning. Problemet i Sverige idag är nämligen inte i första hand att folk läser fel böcker, utan att läsande i vissa grupper faktiskt går ner och att skillnaderna därmed ökar.

I samband med Almedalsveckan som pågår just nu presenterar arbetsgruppen för Ett läslyft för Sverige en rapport om läsande och läsfrämjade. De presenterar kort vilka arbetsgruppen är och därefter görs en gedigen genomgång både av hur det ser ut med läsandet idag, och läsfrämjandets historia och dagsförutsättningar.

Det är uppfodrande läsning. Till viss del också upprörande, som när det gäller hur satsningar på arbetsplatsbibliotek helt kom av sig efter regeringsskiftet 2006. Men grundtonen är optimistisk. Det finns en ökad medvetenhet om vikten av dessa frågor, och framgångsrika arbetssätt som till exempel Läs för mig pappa-verksamheten visar att det också går att åstadkomma resultat.

För bildning kan aldrig handla ensidigt om uppfostran och disciplinering. Bildning handlar lika mycket om frigörelse, makt och hur individen växer som människa. Nyckeln till mycket av detta är språket.

När Göran Greider i en uppmärksammad text för ett tag sedan avfärdade hela bildningstanken som ett "borgerlig påfund" tog han i för mycket, och han drog stridslinjen längs fel front. Men detta innebär inte att hans varningar för ett bildningsideal som blir mer en påklistrad klassmarkör eller någon form av desperat sökande efter uppifrånskapat samförstånd är oviktiga. Att okritiskt tugga i sig klassikerna är att förneka allt det klassikernas verkligen står för. Läsandet i sig - det Greider pricksäkert identifierar som nyfikenheten -  måste därför med nödvändighet komma före tillgängliggörandet av ett visst definierat litterärt kulturarv.

Vi kan helt enkelt inte prata bildning utan att också prata makt. Och pratar vi makt kommer frågor om klass och kön automatiskt in i bilden. Då blir frågan inte bara vad vi läser utan också vem som läser.

Här skulle arbetarrörelsen kunna vara mycket bättre. Då skulle vi slippa risken att människor som tycker att världen är större än senaste golfrundan, priset på bostadsrätter eller senaste karriärmovet tvingas söka sig till sådana som Hägglund för politisk inspiration, helt enkelt i brist på andra alternativ.

Dags för Wennerholm att skaffa rollator?

"När Stockholm växer så kommer också kollektivtrafiken att växa. Då kommer vi att köpa in bussar och bygga spårvagnar. Och när vi sitter här en dag, när jag går med rollator, så skulle jag inte bli förvånad om någon med mitt uppdrag rentav fattar beslut om att bygga nya tunnelbanor."

Så sa Stockholms moderate trafiklandstingsråd Christer G Wennerholm i en intervju i Svd i Juni 2011. Och motståndet mot att bygga tunnelbana i närtid - först när Wennerholm är gammal och grå kan det tänkas bli aktuellt - var inget unikt för det tillfället. Inte heller var han ensam i sitt parti. Stockhoms finansborgarråd Sten Nordin svarar i maj 2009 jakande på frågan om tunnebanan är färdigbyggd och får medhåll av Wennerholm som när det gäller tunnebana till Nacka slår fast att "[d]en kommer att ha ett för högt pris i förhållande till hur många som kommer att åka med den."

Det är mot bakgrund av denna typ av citat dagens debattartikel i DN ska ses. Regeringens förhandlingsman föreslår där en kraftig utbyggnad av tunnelbanan i fyra olika riktningar. Och man kan ha synpunkter på delar i förslaget. Men i grunden är det oerhört glädjande att det vi är många som sagt under lång tid - ska Stockholm klara den befolkningsökning vi lever i och samtidigt kunna möta klimatutmaningen krävs det satsningar på kapacitetsstark kollektivtrafik och då är ny tunnebana grundläggande - nu får stöd på denna nivå.

Tunnelbanemotståndet inom åtminstone stora delar av den stockholmska borgerligheten har varit uppenbart länge. Ibland har det framstått som närmast ideologiskt. Oviljan att röra vid frågan har naturligtvis skapat fördröjningar och en skadlig osäkerhet (och risker som även går att mäta i kronor och ören). Det har varit den största trafikpolitiska stridsfrågan inom Stockholms landstingspolitik.

Det är dock en fråga där landstingsmoderaterna haft både verkligheten och väljarna mot sig. Under detta tryck böjer de sig nu steg för steg. Och det är i grunden väldigt skönt. Må vara att det är en omvändelse under galgen, det är ändå väldigt mycket bättre än det tidigare öppna motståndet. Jag kan som oppositionspolitiker känna både glädje och stolthet över de insatser inte minst vi i den socialdemokratiska grupper gjort för att driva frågan framåt till dit den är i dag.

Men fortfarande är det långt kvar till spaden faktiskt sätts i jorden. Många fallgropar finns kvar att ramla i, inte minst när det gäller finansieringen. Som Hässelbybo känner jag mig extra orolig för vad som händer med den gröna linjen, när landstingsmoderaterna så sent som för några veckor sedan beslöt att skjuta på den nödvändiga upprustningen av den. I det sammanhanget tror jag man gör klokt i att faktiskt inte glömma historien. Frågan stockholmarna bör ställa sig själva nu är därför: Är det verkligen rimligt att låta samma människor som i årtal bromsat utvecklingen få fortsatt ansvar för att driva den?

Christer G Wennerholm är fortfarande vad jag kan bedöma det en pigg och spänstig man. Jag hoppas verkligen att tunnebaneutbyggnaden kommer igång innan han behöver rollator. Däremot tror jag faktiskt att han med fördel skulle kunna pensioneras från sitt nuvarande uppdrag som trafiklandstingsråd. Det skulle inte minst frågan om ny tunnelbana i Stockholm tjäna på.

Michael Marmot stödjer jämlikhetskommission i Stockholm

Ska vi lösa problemet med de ökade klyftorna och åstadkomma en kursändring krävs det nytänkande. Ett väldigt spännande grepp av det slaget är den Kommission för ett socialt hållbart Malmö som precis slutfört sitt arbete nere i Skåne. Som jag tidigare skrivit om har en fråga jag tillsammans med övriga socialdemokrater här i Stockholms läns landsting drivit varit att vi borde ta ett liknande iniatiativ i Stockholmsregionen.

När förslaget nu i dagarna diskuterats här i landstingsfullmäktige möttes vi av ett oväntat motargument. Enligt folkpartiets landstingsråd Birgitta Rydberg ska folkhälsoarbetets kanske största internationella namn Sir Michael Marmot i ett samtal med henne sagt att en dylik kommission vore helt överflödig i Stockholm. Lite överraskad av detta - min uppfattning är att Michael Marmot är dels väldigt förtjust i det arbete som genomförts av Malmökommissionen, dels väl medveten om de sociala problem vi har även i Sverige - valde jag för att få klarhet i frågan att kontakta Sir Marmot själv. Och lyckligtvis var den bild han själv gav inte alls den som förmedlades av Birgitta Rydberg.

I ett svar till mig konstaterar Michael Marmot tvärtom att en Stockholmskommission är en alldeles utmärkt idé. "I think it would be wonderful if Stockholm were to set up a Commission, or some other body to oversee action for a socially sustainable city. One of the aims would be reducing inequalities in health" skriver har i ett brev till mig.

Sedan behöver ett sådant arbete inte börja om från början. "My view is that you do not need to start from the very beginning" fortsätter Marmot. "You have the Report of the Malmo Commission. Use that as a starting point, and ask: how could we do what is needed in Stockholm." Han utvecklar sedan detta tema: "You have the CSDH Report, Closing the Gap in a Generation. You have my English Review; and you have the Malmo report. These could be your starting positions. Then bring a Commission together to plan and oversee cross-sectoral action." Och så avslutar han: "I am happy to support this in any way I can."

Och i detta har Sir Marmot såklart alldeles rätt. Jag skulle också vilja foga det arbete som görs runt om i sjukvården, inom akademin, på landstingets regionplanekontor samt inte minst i kommunerna. En Stockholmskommission behöver verkligen inte börja om från början. Det handlar snarare om att samla ihop kunskapen, fokusera resurserna samt formulera konkreta handlingsplaner anpassade för den miljö Stockholmsregionen innebär.

Men den sociala klyvningen av Stockholm kräver nya grepp. Det räcker inte med att luta sig tillbaka och vara nöjd med saker som de är.

Och det är heller inte Sir Michael Marmots uppfattning. Tvärtom erbjuder han sig att hjälpa till om vi i Stockholm vill höja ambitionsnivån. Nu är frågan bara om vår region innehåller politiker som är beredda att ta hans utsträckta hand?

Stockholm behöver en egen jämlikhetskommission

Den senaste veckan har innehållit både de värsta och det bästa Stockholm kan vara. Å ena sidan upplopp. Skadegörelse. Bilar och förskolor som brinner, brandmän som hotas. En i delar polariserad offentlig debatt präglad av ovilja att förstå. Å andra sidan. Alla dessa människor som gett sig ut på gator och torg för att nattvandra. Tar ansvar för sina områden. Brandmannen i Tensta som fick blommor av de boende. Och – bakom detta – en ökad medvetenhet om att den sociala ordning med ökad klyftor och fördjupat utanförskap som vi har idag och utan vilken utvecklingen inte kan förstås är i grunden ohållbar och att en förändring måste till stånd.

Malmö är en stad som också har stora sociala utmaningar. Inspirerade av WHO:s så kallade Marmotkommission tillsatte man där för några år sedan en egen jämlilkhetskommission, kommissionen för ett socialt hållbart Malmö. Samlade den yppersta kompetensen för att ta ett handfast grepp om problemen med sociala klyftor. Formulera en handlingsplan för vad som faktiskt måste göras. Karin Pettersson berömmer idag på Aftonbladets ledarsida Malmöinitiativet som "det mest intressanta i Sverige just nu när det gäller att försöka hitta politiska svar på ökande orättvisor". Jag tycker hon har helt rätt i det.

En av punkterna i det socialdemokratiska budgetförslag jag i början av juni här i landstinget kommer att rösta för är att vi behöver något liknande här i Stockholmsregionen. Att vi ska ta initiativ och bjuda in till en Stockholmskommission tillsammans mellan landsting och kommuner. Där vi lyfter fram den bästa kunskapen och samlas runt ett program, en strategi för verklig förändring.

Vår utgångspunkt från landstingshåll är de stora folkhälsoklyftorna, att det i ojämlikhetens spår följer förtida död och smärta. Kan vi ställa om till ett mer jämlikt och därmed också friskare samhälle innebär det förutom de rent direkta mänskliga vinsterna dessutom att resurser också frigörs för sjukvården. Men det är naturligtvis bara ett perspektiv av flera. Ett jämlikare samhälle är också ett rikare samhälle där mänskliga resurser inte slösas bort. Det är ett friare samhälle där fler får chansen att leva sitt liv efter sina egna drömmar och förhoppningar.

Ett jämlikare Stockholm är helt enkelt mer av allt det goda Stockholm kan vara. Men det kommer inte av sig självt. Det krävs politisk handling. Och för att vi ska kunna handla krävs det att vi orkar se. Märkligt nog tycks det idag som om blicken där blir klarare på avstånd. Att det finns en koppling mellan ökande ojämlikhet och social oro tycks självklart när betraktaren finns i Storbritannien och skriver i Financial Times.

En annan aftonbladetskribent - Eva Franchell - hade för några dagar sedan med anledningen av Stockholmsupploppen en oerhört viktig poäng. Säg "Stockholm" och de allra flesta ser soliga uteserveringar på Östermalm eller svindyra bostadsrätter i innerstan framför sig. Men Husby är också Stockholm. Rågsved och Högdalen likaså. Klyftorna som klyver staden är inte ett förortsproblem, det är ett Stockholmsproblem. Till och med OECD har pekat på att bristande integration är ett av regionens största tillväxthinder. Men det finns en ovilja att röra vid problemen. Att se dem, erkänna dem.

Det finns någonting oerhört farligt i det som sker just nu. I skuggan av upploppen riskerar klyftan mellan "vi" och "dom" blir ännu djupare. Här ligger ett tungt ansvar på oss alla. Stockholm är en stad som bär på enorma möjligheter. Hela Stockholm. Att följa efter Malmö och tillsätta en egen Stockholmskommission är en väg att sätta strålkastarljuset på vad som behöver göras. Få tryck bakom någon form av förändring.

Runt om i världen tittar man bekymrat på vad som håller på att hända hos oss. Men finns det något land som har den historiska erfarenheten att kombinera jämlikhet med ekonomisk utveckling och förnyelse så är det vi. Vi har helt enkelt gjort det förr. Jag är helt övertygad om att vi kan göra det igen.

Vi kan inte blunda längre (om Husby)

Den 3 mars 1991 misshandlades byggnadsarbetaren Rodney King brutalt av poliser i Los Angeles, USA. Det hela filmades av en boende och poliserna ställdes inför rätta. När de ett drygt år senare - 29 april 1993 - friades av rätten var det gnistan som fick en krutdurk att explodera. Våldsamma kravaller som förutom att kosta ofattbara materialla värden även ledde till att 53 människor dödades utbröt och skakade i någon mening hela USA i grunden.

Los Angeles 1992 var extremt. Men upplopp och kravaller tycks i någon mening vara en del av den moderna staden. Vi tänker på orter som Vaulx-en-Valin utanför Lyon, Frankike, 1990 samt Bristol, England, juli 1992, och på senare tid Paris förorter, London och även våra egna svenska exempel.

De senaste dagarna har mitt närområde drabbats av någontin som i storlek eller omfattning inte ens närmar sig de exempel jag nämnt ovan, men som ändå har skrämmande likheter. Stockholmsförorten Husby ligger bara några kilometer från där jag bor. De flesta har de senaste dagarna kunnat följa medierapportering om brinnande bilar och stenkastning. Närheten är så påtaglig att det under de senaste dagarna funnits en uttalad oro för direkta spridningseffekter.

Husby är Stockholms kanske fattigaste område. Ohälsa, arbetslöshet, utförsäkringar - oavsett vilket mått du än använder hamnar Husby i botten. Vi kan direkt se de åtminstone ytliga parallellerna med övriga upplopp. Ett extremt socialt ansträngt läge, ett uppmärksammat fall av (åtminstone misstänkt) polisbrutalitet, unga frustrerade människor ger sig ut på gatorna och förstör.

Forskaren Loïc Wacquant är en av dem som försökt förstå upploppens sociologi. Han har tittat på flera av de uppmärksammade fall jag nämnde ovan. När jag går tillbaka till honom för att se om hans forskning kan sätta något ljus på det som just nu sker i Stockholm upptäcker jag slående likheter. Någon sorts mönster som i grunden tycks gå igen.

Wacquant grundtes* är att upploppen ska ses som en naturlig reaktion på vissa tendenser i den moderna kapitalismen. Han avfärdrar den gängse förklaringsmodellen att upploppen kan ses som någon form av raskravaller och pekar istället på två samverkande logiker; en som handlar om protest mot ”etnorasistisk” diskriminering och en ”klass-logik” där olika grupperingar inom arbetarklassen använder sitt enda tillgängliga vapen – upploppet – för att ta strid mot ekonomisk nedgång och ökade sociala klyftor.

De sociala faktorer som Wacquant ligger bakom alla dessa upplopp är massarbetslöshet, ökad konkurrens om knappa resurser i utsatta bostadsområden samt förstärkt stigmatisering av de boende både i vardagsliv och i offentligheten (det sista är förklaringen till att polisen ofta hamnar i fokus i denna typ av upplopp). Till detta för Wacquant också ett reseonemang om politisk alienation. Han pekar på hur radikala partier faller samman och andra rör sig in mot mitten vilket skapar en tomhet gentemot medborgarna i dessa utsatta områden. Samtidigt pekar han också på att det finns alternativa politiska vägar att möta upploppen. Vi kan välja att iställlet för att möta kravllerna med ökad repression istället kan gå till att lägga förnyat fokus på att även erkänna de boende i dessa områdens sociala och ekonomiska rättigheter.

Är Wacquant ett sanningsvittne? Går hans förklaringsmodeller att tillämpa på det som just nu sker i Husby? Naturligtvis inte rakt av. Men det finns ändå något att lära här. Vi kan se hur en häxbryggd av etnisk diskriminering och klassklyftor tenderar att bli till något lättantändligt och explosivt. Att det ibland smäller. Och vi kan också ana den möjliga vägen framåt.

Den svenska debatten har en smula fastnat i enkelt moraliserande. Är det rätt eller fel att göra upplopp? För mig är svaret på den frågan enkelt. Det kan aldrig vara motvierat att bränna upp andras bilar, gå till attack mot brandmän eller journalister som försöker göra sitt jobb. Kravallerna i Husby är i den meningen en tragedi. De som deltagit i dem och framförallt de personer som eventuellt fungerat som upploppsledare bär ett tungt ansvar - inte minst gentemot sina egna grannar.

Men bakom denna tragedi finns en annan. Ett drama som var lika omskakande för en vecka sedan, långt innan svensk media eller den politiska eliten ens visste att Husby fanns och vilken typ av område det är. Ett drama som handlar om diskriminering, fattigdom, stigmatisering och djupa såväl sociala som politiska klyftor. Om en stad och ett samhälle som slits itu.

Men trots att det känns oerhört dystert just nu skulle jag vilja hävda att det finns hopp. Det schabloniserade mediebilden av den utsatta förorten som pendlande mellan apati och kravaller stämmer inte. Det finns också konstruktiva politiska krafter. Visserligen ska man inte underskatta det hot kravaller av den här typen innebär mot den typen av uppbyggeliga försök (jag minns själv hur Göteborgskravallerna i praktiken sänkte den spirande Attac-rörelsen i Sverige). Men i grunden tror jag ändå att det goda över tiden kommer att vinna.

Helt avgörande för det är dock hur övriga samhället och inte minst politiken reagerar. Repression eller inkludering? Ensidigt fördömmande eller självkritik? För det som händer i Husby är inte bara en fråga för Husby-borna. Deras röster är naturligtvis centrala. Det får aldrig handla om att komma in uppifrån och lägga livet tillrätta. Men klassklyftor som spränger vårt samhälle itu kan aldrig vara ett ansvar bara för dem som befinner sig på den ena sidan av staketet.

Jämlikhet är ett fint ord. Men det är också uttryck för en alldeles fantastiskt omskakande idé. Att de mänskliga rättigheter som liberalismen lovar oss faktiskt ska betyda något, också i verkligheten. Om vi låter etnisk diskriminering - eller rasism om man så vill - och ökade klasskyftor slita samhället itu är det ett brott inte bara mot vänsterambitioner om ökad omfördelning utan också mot de grundfundament som vårt samhälle bygger på.

För vad det egentligen handlar om är rätt enkelt. Politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Arbete att gå till. Fungerande samhällsservice. Bra skolor och livschanser för alla barn. Att slippa utsättas för diskrimineriande stigmatisering på grund av din hudfärg, din religion eller bara helt enkelt hur du pratar. Att kunna vara stolt över sin hemort, där man bor.

I grunden förändrar de senaste dagarnas händelser ingenting. Behovet av en ny politik var lika stort innan. Behovet är utan tvekan lika stort i andra områden där det inte brinner bilar. Men det som har hänt och som händer ställer oss inför ett beslut. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Avgörandet ligger i våra egna händer.

Man ska inte romantisera upploppen. Men att inte sätta in dem i ett socialt och politiskt mönster riskerar att leda till livsfarliga politiska felbedömningar som bara spär på problemen. Det handlar inte om att ursäkta personer som begår brott. Det handlar om att formulera politiska lösningar som leder framåt.

Vi har svikit Husby under alltför många år. Det är dags att sluta med det. Inte främst för upploppsmakarnas skull. Utan för alla andra Husbybors. Och inte bara dem, förresten. Vi tjänar alla på ett samhälle som håller ihop. Men det är inget som kommer av sig självt. Däri ligger vårt stora ansvar.

*) Texten vars resonemang jag framförallt utgår från heter "The return of the repressed" och den finns att läsa bland annat i Wacquants Urban Outcasts A Comparative Sociology of Advanced Marginality s 15‐40

Viktiga steg framåt för den neuropsykiatriska vården i Stockholm

Ibland tror jag inte vi riktigt förstår omfattningen av de förändringar våra ökade kunskaper och vår förändrade syn på neuropsykiatriska tillstånd (tex ADHD, aspergers) innebär. Det är en dubbel utveckling. Å ena sidan förstår vi mer och mer av vilka problem vi har. Å andra sidan och som en följd av detta öppnar sig också enorma möjligheter. Samtidigt som vi ser hur illa anpassade skola och arbetsliv är för (många) med denna typ av diagnoser förstår vi också vilka enorma outnyttjade resurser som finns i samhället.

En strategisk nyckelfaktor där är vården. Utan en korrekt diagnos som följs av ett ändamålsenligt stöd kommer vi fortsätta tappa bort människor, begåvningar.

Trycket på neuropsykiatriska utredningar har under senare år ökat dramatiskt här i Stockholms län där jag är aktiv. I möjligaste mån har vården försökt hänga med i efterfrågan. Men detta har inte varit okomplicerat. Till och från har det lyfts fram kritik mot kvaliteten i vissa av de utredningar som görs. Och bakom detta har det framkommit en än större fråga - vad händer egentligen efter det att diagnos är ställd? Får man det stöd som behövs?

Det sista är värt att fästa uppmärksamhet på. För runt vilken annan diagnos skulle vi acceptera att man efter det att ett visst tillstånd är konstaterat lämnar patienten utan vederbörligt stöd? Jaha, du har ett fel på hjärtat här ser vi, trist för dig men hej då och lycka till. Det är svårt att se framför sig.

För att få ett bättre grepp om detta föreslog jag tillsammans med min landstingskollega Anna Kettner en oberoende revision av den neuropsykiatriska vården i Stockholms län (ska sägas att detta inte var en helt ny idé. Redan 2008 fattade hälso- och sjukvårdsnämnden ett beslut om att en sådan revision skulle göras. Inget sådant arbete har dock inletts). I går behandlades den motionen äntligen av landstingsfullmäktige. Det var en bra och hoppfull diskussion.

Som jag skrivit tidigare bemöttes motionen först rätt avmätt. Idéen om en medicinsk revision var bra och något man funderat på men inte tänkte göra några direkta utfästelser om. I takt med beredningen har sedan landstingsmajoriteten succesivt närmat sig min och Annas position. När vi kom till debatten i går hade det gått så långt att det fanns konkreta löften om en revision som skulle omfatta delar av det vi pekat på.

Det ännu mer positiva under debatten (som du kan se här, fullmäktige 2013-05-14, ärende 34)  var att landstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) nu muntligt öppnade upp för ett ännu bredare perspektiv helt i linje med det vi krävt i vår motion. Ett mycket välkommet besked. Och det ligger helt i linje med mitt eget syfte med att till att börja med skriva motionen. För så här resonerade jag i mitt tidigare blogginlägg:

"Den här typen av verksamhet lämpar sig sällan för billig politisk polemik. Istället bör man vara seriös, lyssna på både verksamhet och patienter, skaffa sig en ordentlig faktagrund innan man går vidare. Sedan blir jag också frustrerad över att det går så långsamt. En sådan här översyn borde ha skett för länge sedan, och vi borde i dag vara fullt upptagna med att rätta till de brister som finns ... En oberoende revision skulle dock kunna bidra till att skaffa oss ett gemensamt faktaunderlag mellan olika politiska partier. Den vore en bra plattform att stå på för att kunna gå vidare, och säkert också kunna fungera i dialog med kommuner och andra viktiga aktörer."

Det resonemanget står jag fast vid i dag. Och jag känner mig både positiv och faktiskt lite nöjd med att denna fråga kommit så långt framåt. En revision är bara en början. Men det är en början. Och det är inte det sämsta.

Socialdemokratisk reformism i vinst-frågan

Ska man förstå vad som egentligen hände i vinst-i-välfärdsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen gör man klokt i att först läsa Maggie Strömbergs högintressanta fokusartikel. Det är en genomarbetad berättelse om den svenska privatiseringspolitikens historia. Lägesbeskrivningen av idag är högintressant. "Det vi ser nu är kanske inte bara en paus i utvecklingen utan också början på en reträtt för privatiseringsivrarna" skriver Strömberg och fortsätter: "Det har skett en attitydförändring till privata alternativ, det erkänner vissa privatiseringsivrare också att de ser i opinionsmätningar. Samtidigt som socialdemokraternas kongress kompromissar ihop sig om vinstförbudet håller den tre decennier långa liberala utvecklingen i välfärdspolitiken på att vända."

Strömbergs slutsats är inte att vi är på väg tillbaka till det gamla. Det är inte nostalgikerna som håller på att segra. Men inte heller de som biter sig fast i de senaste årtiondenas politik. "Så hur ser egentligen vinnaren ut?" frågar Strömberg och svarar själv:  "Ja, inte som Håkan Tenelius i alla fall. Eller Urban Bäckström. Eller för den delen, Stefan Stern. Vinnare är snarare de människor – det går faktiskt räkna ganska många högersossar och en del borgerliga politiker dit också – som inte vill utrota varenda privat alternativ men svänga om utvecklingen. Den rörelsen har nu vänstern satt i gång. Ungefär som när näringslivets politiska pionjärer inledde liberaliseringen för trettio år sedan."

Det här säger något väldigt viktigt om hur politik fungerar. Nattväktarstaten har aldrig varit ett närliggande politiskt alternativ i Sverige. Det är genom stegvisa reformer där varje steg i sig upplevdes som positivt och svårangripet välfärden succesivt förändrats sedan säg 1980-talet. Särskilt viktig har exemplets makt varit. Det är svårt att tänka sig de senaste trettio årens utveckling utan Pysslingen och Cityakuten.

För nyckeln till en hållbar reformism är att människor direkt ska kunna relatera till olika förslag och förbättringar. Det utesluter inte långsiktiga idéer och visioner, tvärtom. Men styrkan i det socialdemokratiska förslag som klubbades på partikongressen häromdagen är en kombination är att man knyter samman dessa två - det näraliggande och konkreta (vi kan kalla det kvalitetsspåret) med det långsiktigt principiella (vi kan kalla det vinstkritiken i sig).

Så på det sättet kan man säga att kongressens beslut var mer av en syntes än en kompromiss. Men samtidigt ska man inte sticka under stol med att det också fanns element av givande och tagande. Det finns skillnader i synen på hur stora problemen är idag, exakt vad de beror på, i vilken hastighet vi ska försöka komma åt dem och säkert också olika idéer om exakt vart det är vi egentligen är på väg.

Men resultatet blir ändå en konkret reformagenda som lyckas med att både sätta direkta förbättringar i fokus - dvs genom bemanningskrav och liknande slår fast att verksamhetens kvalitet är det centrala -  och samtidigt också ser verkligheten precis som den är - dvs erkänner att övertron på marknadsstyrning och vinstintresse har skapat stora problem i svensk vård, skola, omsorg.

I historieböckerna tror jag partikongressens enhälliga beslut kommer att beskrivas som en nyckelpunkt i ett paradigmskifte i synen på svensk välfärd. Det är dock ingen slutpunkt. Ett långsiktigt och omfattande reformarbete kvarstår. Exakt hur det kommer att se ut i andra ändan av den processen är dessutom fortfarande något av en öppen fråga.

Men riktningen är nu utstakad. Och precis som Maggie Strömberg konstaterat är det många som kan känna sig som vinnare på grund av det.

Den antirasistiska kongressen

Jag tror det finns tre saker den just nu pågående socialdemokratiska partikongressen kommer att kommas ihåg för. Det första att Stefan Löfven gick från att vara partiledare till att vara Partiledare med stort P. Det andra det skarpa förslag om vinst-i-välfärden kongressen lyckades enas runt. Och det tredje tror jag är att kongressen kommer att gå till historien som den punkt där antirasismen på riktigt slog igenom och blev en tung deoch integrerad del av den socialdemokratiska ideologin.

Det finns flera tecken på detta. Skrivningarna i det nya partiprogrammet är betydligt tydligare än tidigare. Stefan Löfvens både skarpa och modiga resonemang i hans linjetal ett annat. Men antirasismen gav också avtryck på andra sätt, som exempelvis i den breda uppslutning som fanns bland kongressombuden runt kravet på papperslösas rätt till vård och det sätt på vilket man argumenterade runt detta.

Att antirasismen slår igenom är något som kommer underifrån. När jag ledde arbetet med att ta fram Stockholms remissvar på det första utkastet till nytt partiprogram som presenterades för ett halvår sedan var det antirasistiska perspektivet det som lyftes fram tydligast från medlemmarna. Och detta tryck underifrån kommer i sin tur från ett tryck utifrån. Just på senare tid har samhällsdebatten kokat av frågor som går att knyta till detta perspektiv.

Men det är inte bara ett mediafenomen. Ute på universitet och högskolor finns ett brinnande intresse för postkoloniala perspektiv och frågor om antirasism. Ute i våra förorter händer det just nu makalösa saker där en helt ny rörelse av unga politiskt medvetena människor allt mer tar plats.

Så det handlar om mer än bara en motreaktion mot Sverigedemokraterna (även om detta också spelar roll). Det finns också en djupare rörelse här. Ett nytt Sverige växer fram. Det ställer stora krav.

För socialdemokratin är detta en ödesfråga. Hur håller vi solidaritets- och jämlikhetstanken levande? Svaret på det är att rasismen och rasistiska strukturer måste bekämpas med full kraft. Och för att kunna bekämpas måste de erkännas. Den insikten har den socialdemokratiska kongressen omfamnat. Det tror jag kommer bli en av behållningarna från denna vecka i Göteborg.

Viktiga steg framåt på s-kongressen

Människor dör i Sverige i dag i förtid och i onödan på grund av sin klasstillhörighet. Sannolikheten att du ska få vara frisk och leva så att du kan vara med när dina barnbarn tar studenten beror på vad du gör, vilka dina föräldrar var, varifrån du kommer, var du råkar bo. Det är fullkomligt moraliskt otillständigt. En av de största utmaningarna en modern socialdemokrati har att ta tag i är att sluta det stora och ökande folkhälsogap som är en skamfläck för varje civiliserat samhälle. Det var en av de frågor jag tog med mig när jag åkte som ombud till den socialdemokratiska partikongressen som just nu pågår i Göteborg. Och där precis som på många andra områden känner jag mig oerhört nöjd med de viktiga steg vi tillsammans lyckats ta här när kongressen formulerat den kommande s-politiken.

Det här är första gången jag tjänstgör som ombud på en partikongress. Och jag får väl erkänna att den grundläggande känslan jag har är hur fantastiskt roligt det är. Det är kul med politik. Och särskilt roligt är det såklart - om man ska vara ärlig - när saker går som man vill.

Jag har hittills framförallt fokuserat på två saker. Det handlar om hälsa/vård och om kultur. När det gäller ojämlikheten i hälsa har det som sagt gått väldigt bra. Ett krav på en nationell jämlikhetskommission - en svensk Marmoth - har skrivits in i de viktigaste socialdemokratiska prioriteringarna inför nästa mandatperiod (det så kallade framtidskontraktet). Samma sak med en långsiktig satsning på psykiatrin. Ett förslag från Göteborg som jag stödde helhjärtat om segregationen och vikten av att se hur olika behoven ser ut i vårt land vann kongressens gillande (se Håkan Linnarsson som kraftfullt drev frågan utvecka det här). En annan fråga där kongressen skärpte politiken efter förslag från bland annat Stockholmsdelegationen handlade om papperslösas rätt till vård. Alltihop oerhört viktiga pusselbitar för ett jämlikare och därmed friare samhälle.

Även på kulturområdet har det skett en tydlig förskjutning åt rätt håll (kommenterar det i radions kulturnyheter här). Jag gillar särskilt att det jag uppfattar som kärnan i en socialdemokratisk kulturpolitik - det breda, deltagandet - lyfts fram. Folkbildning, kulturskola, att bredd och spets hänger samman. Partikongressen har helt enkelt stått upp för den kulturpolitik som Umeåbandet Refused inför en snopen moderat handelsminister definierade som det svenska framgångskonceptet. Att sociala och ekonomiska hinder för allas faktiska möjlighet att delta aktivt i kulturskolan ska rivas är numer en av de viktigaste socialdemokratiska prioriteringarna. Det är väldigt bra.

Såklart har det hänt mycket mer än så. Den ekonomiska politiken har diskuteras (min delegationskollega Emilia Bjuggren kommenterar det här). En av de stora saker som hänt och som kommer att fortsätta hända i de förslag som ligger är att socialdemokratin tydligt skärpt sin antirasism (Emilia Bjuggren kommenterar det här). Krav på HBT-kompetens i kommuner, landsting och myndigheter har skärpts. Och Stefan Löfven har valts till partiordförande och levererade efter det ett fullkomligt briljant linjetal.

Och nu. Kongressen rullar på. Stora frågor kvarstår. Det kommer voteras och debatteras. Det kommer att ges och det kommer att tas. Det kommer inte sovas så mycket som det borde. Så sakteliga kommer ett nytt socialdemokratiskt alternativ mejslas fram. Steg för steg. Eller, som reformismens hjärta i mycket formuleras.

Votering är begärd. Och ska verkställas.

Välfärd bortom New Public Management

Klarar vi av att finansiera vård, skola, omsorg i framtiden eller måste vi vänja oss vid tanken att dagens välfärd inte längre blir möjlig? Den brännande diskussionen tar Sören Häggroth och Lars M Andersson tag i i sin nya bok Kommunala vägval. Jag fick i går förmånen att kommentera texten på ett seminarium i ABF-huset. Det blev en tycker jag själv riktigt intressant diskussion där en av de viktigaste slutsatserna är att vi behöver något av ett paradigmskifte i synen på hur våra välfärdsverksamheter styrs, utvecklas och organiseras.

Först några kommentarer om boken. Det är en föredömligt koncenterarad text (92 sidor). På dessa sidor går författarna igenom brännande ämnen som välfärdens finansiering, relationen mellan stat, landsting och kommuner, de förändringar som nya utförare innebär för välfärden samt som sagt en diskussion om välfärdens styrning kopplat till ett intressant resonemang om hur kommunallagen ser ut och hur den borde förändras.

I resonemangen om välfärdens framtida finansiering hittar författarna enligt min mening helt rätt tonläge. Debatten har tidigare varit väldigt polariserad mellan högerdebattörer som drivit tesen att det hela är kört så det är lika bra att börja spara till de privata äldreomsorgskostnader och vänsterdebattörer som Daniel Ankarloo som drivit tesen att hela diskussionen bara är en nyliberal myt. Häggroth och Andersson (HoA) avfärdar också de mest överdrivna dystopierna men erkänner också att det finns en reell kärna här - särskilt om vi faktiskt har ambitioner att utveckla dagens välfärd, inte bara behålla den. Men, och här kommer de till något av en grundbult i resonemanget, de skriver också att den egentliga "[f]rågan är ... i vilken utsträckning medborgarna vill prioritera en ökad privat konsumtion i förhållande till en gemensamt finansierad välfärd” (s 40). 

Det tror jag är en alldeles riktigt analys och problemformulering. Huruvida vi har råd med framtidens välfärd eller inte är i i grunden en fråga om politisk vilja, inte ekonomiska nödvändighetslagar. Samtidigt betonar HoA också att det finns underliggande krafter i  demografin, ökade förväntningar etc som skapar utmaningar oavsett denna politiska vilja. Det gör att författarna landar i slutsatsen att vi kommer behöva både öka deltagandet på arbetsmarknaden samt att vi kommer behöva effektivisera välfärdens verksamhet  om ambitionerna ska klaras.

De väljer medvetet begreppet effektivisering istället för att tala om produktivitet. Orsaken är som de skriver själva att de betonar att denna utveckling måste ske med bibehållen eller förbättrad kvalitet. De talar också om de vi kanske traditionellt kallar produktivitetslösningar (dvs att vi genom bättre organisering får mer gjort med samma resurser) men höjer också blicken till att omfatta saker som förbättrad folkhälsa, förebygga vårdskador och demenssjukdomar, etc.  När det gäller möjligheterna att åstadkomma detta är författarna betydligt mer optimistiska än många andra bedömmare - men de understryker att det krävs en tydlig politisk vilja och ett strukturell, målmedvetet och organiserat arbete för att åstadkomma förändring.

Och några av de mest intressanta inslagen i boken kommer i kölvattnet av denna slutsats. För boken innehåller också en omfattande kritik mot det synsätt på välfärdens organisering och styrning som varit förhärskande de senaste säg tjugo åren i Sverige. Konkurrensutsättningar, beställar-utförarmodeller, OPS-finansieringar och andra inslag i vad som i teorin brukar sammanfattas under samlingsnamnet New Public Managemenet (NPM) granskas kritiskt och behovet av ett nytt synsätt framträder tydligt.

Sverige är ett land som gått väldigt långt när det gäller NPM. Som sjukvårdspolitiskt aktiv i Stockholms läns landsting är det ingen överdrift att säga att kritiken mot detta från de som arbetar inom verksamheten i dagsläget är utbredd. Läkartidningen presenterade exempelvis häromdagen en intervju med forskaren Paul Batalanen där han lyfter fram det förödande i att tro att vi kan styra en kunskapsintensiv och etiskt grundad verksamhet som sjukvård med detaljutformade ekonomiska incitament. Den känslan stöter jag väldigt ofta på "ute på golvet" (och den fångades också väl av Maciej Zaremba i hans uppmärksammade artikelserie häromsisten). Samma känsla av undergrävd profesionell autonomi finns idag också hos lärare, och säkert hos många andra av välfärdens yrkesverksamma.

Lösningen är naturligtvis inte att gå tillbaka till något gammalt. Dels för att det inte fungerade perfekt då heller, och dels för att det förmodligen inte är möjligt. Men problemen med dagens system är minst tre. De styr ofta mot fel saker. De skapar enorma och kostsamma byråkratier. Och de undergräver yrkesetik och professionalitet hos personalen (vilket dels är dålig i sig och dels hotar både kvalitet och försvårar framtida rekryteringar).

HoA presenterar i denna bok ingen detaljerad lösning på vad som måste till i stället (även om Sören Häggroth skissat på en modell i en annan rapport, för arbetarrörelsens tankesmedja). Men de pekar ut en färdriktning för ett omfattande förändringsarbete som jag tror är helt nödvändigt. Och de lyfter fram det politiska ansvaret att ta sig an denna fråga.

Det där allra sista blir nog den stora behållningen av boken. Att det krävs ett politiskt ansvarstagande för hur välfärden styrs och utvecklas. Och, som jag också inledde min kommentar på gårdagens seminarium med. Det krävs ingen framtidsspaning för att se vad som händer när politiken abdikerar från sitt ansvar. Det är bara att en måndagseftermiddag besöka valfri akutmottagning i Stockholms läns landsting.

Filippa Reinfeldt går till attack

Trycket i Stockholms sjukvård har ökat under lång tid. För några månader sedan nåddes någon form av kokpunkt. Från både personal och opinionsbildare har en kritikstorm av närmast orkanstyrka växt fram; mot situationen på överfulla akutmottagningar, mot en förlossningsvård där arbetsvillkoren blivit så hårt ansträngda att de hotar patienterna.

I centrum för kritiken har den ytterst ansvariga politikern, sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt stått. Hennes sätt att hantera situationen genom att blunda, skylla ifrån sig och i största allmänhet försöka undvika ansvar har ökat spänningarna än mer. Till slut gick det så långt att till och med Svenska Dagbladets borgerliga ledarsida fann måttet för rågat. Sanna Rayman skrev om det moderata styret i Stockholms läns landsting med orden att "[n]är högsta ansvariga politiker slår ifrån sig kritik och byter ämne är känslan allt annat än stabil. Intrycket är att man surrat sig så hårt vid modeller och prestigeprojekt att ingen kritik når in i bunkern."

Och nu har Filippa Reinfeldt lämnat bunkern. För att gå till attack. Inte mot problemen i Stockholms läns sjukvård, utan mot de som vågar lyfta fram dem.

Attacken är riktitad mot s-ledaren Stefan Löfven. Den listiga planen är att försöka framställa kritik mot hur sjukvården i länet fungerar som stockholmsfientlighet. Tanken är att vi som bor i den här staden ska fyllas av någon sorts lokalpatriotisk yra och avfärda den socialdemokratiska kritiken som lantlig småsinthet och avundsjuka.

Det sorgliga med detta utspel är inte den taktiska taffligheten, utan att det med all önsvärd tydlighet visar hur lite ansvarig politiker och hennes rådgivare har förstått. Det är allvar där ute. Kritiken kommer inte utifrån. Det är vi stockholmare som är oroliga för hur vården fungerar. Det är medarbetarna som själva larmar över att villkoren blivit orimliga.

Vi har en politisk ledning i Stockholms läns landsting som helt tappat greppet om sjukvården. Det är den obehagliga sanning som tyvärr blir allt mer uppenbar för var dag som går.

Att blogga när känslorna tar överhanden

Jag vet att jag inte borde blogga i affekt. Men när jag nu läser ikapp mig om den trettonåriga flicka som häromdagen tog livet av sig är det svårt att hålla känslorna i styr.

Jag säger det igen. En. Trettonårig. Flicka. Tar. Sitt. Liv.

Och nu känner jag inte till detaljerna. Jag kan inte ens föreställa mig hur anhörig och vänner mår just nu. Men när Carl von Essen från föreningen för psykisk hälsa så tydligt redogör för hur det som hände hade kunnat förhindras brister det nästan. Därför att den här flickan inte är ensam. Och lika lite som hon hade behövt stå där ensam på tågspåret, lika lite borde någon annan behöva fatta samma beslut i framtiden.

Är detta en fråga om politik? Snäv partipolitik, nej, kanske inte. Men politik handlar om hur vi möter varandra i samhället. Frågor om psykisk ohälsa och mobbing är i den meningen i allra högsta grad politiska.

En tragedi som denna är svårt att förhålla sig till. Känslorna tar lätt överhanden. Och jag tror inte det finns något annat sätt att möta det som just har hänt än att känna: sorg, vrede, frustration. Men bortom detta finns det saker vi kan göra också. Jag har till exempel föreslagit att landstinget här i Stockholm tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle ska ta initiativ till en folkbildningskampanj mot självmord. Av det enkla skälet att vi måste prata om det. Motionen blev inte bifallen men ledde ändå till en fin diskussion (du kan se den här) och det är helt klart så att det görs mycket bra idag. Men kärnan är att självmord kan förebyggas och förhindras. Och att bred kunskap är en av nyckelfaktorerna, där skulle vi kunna göra mycket mer.

Sedan handlar det såklart också om annat. Som hot och trakasserier. Mobbing. Om stöd och om att orka se varenda människa. Vårt ansvar som medmänniskor, som vuxna, och som samhällsmedborgare. Förutsättningar för familjer, skolor, arbetsplatser att orka och kunna se när någon mår dåligt.

Bortom känslorna finns möjligheten att handla. Låt oss ta den.

Mäns skuld, skam och ansvar för våldtäkterna

Bär även vi män som inte våldtar ett ansvar för våldtäkterna? Den provocerande frågan väcktes hos mig efter att ha läst ett inlägg av aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin som direkt möttes av mothugg från Peter Santesson. Själv tycker jag att det är en både viktig och svår fråga.

Till att börja med: en underton i diskussionen om mäns ansvar för våldtäkterna är ju även om den är vällovlig också hårt patriarkal. Den bygger på myten av mannen som beskyddaren-krigaren som har till uppgift att värna samhällets svaga (dvs kvinnor och barn) undan ondska och lidande. Det är lätt att kvinnorna som subjekt paradoxalt nog retuscheras bort i diskussionen om mäns ansvar. Det är olyckligt, eftersom en strategi för att minska våldtäkterna också måste inbegripa ett arbete för att stärka kvinnors positioner. Sexuella övergrepp, våld och våldtäkter inom hemmet påverkas till exempel av om kvinnan har den faktiska och praktiska möjligheten att rent fysiskt lämna en förtryckande partner. Visst kan man säga att grundproblemet skulle vara löst om män bara slutade våldta, men i praktiken kommer den enkla lösningen inte gå att uppnå och då kan en förenklad analys leda tankarna bort från de förändringar som faktiskt skulle hjälpa.

Den andra svåra frågan handlar om relationen mellan ansvar och skuld, och kanske än mer om relationen mellan skulden och skammen. Måste vi män skämmas för att vi är män och för att (andra) män våldtar? Det är en fråga som väcker många andra. Kan man vara ansvarig utan att vara skyldig, och kan man vara skyldig utan att behöva skämmas?

Personligen är jag där av uppfattningen att föreställningen om någon nedärvd arvssynd är mest nedbrytande och dessutom politiskt farlig (skriver politiskt, det religiösa har jag inga synpunkter på). Jag skulle till och med vilja dra det så långt som till att säga att vi också måste respektera det faktum att vi människor är produkter av vår tid och vårt samhälle och att det därför också blir tveksamt att skambelägga oss bara för att vi lever på det sätt som förväntas. Däremot är vi ansvariga. Och då blir frågan vad vi är ansvariga för. Här kommer vi till den egentliga pudelns kärna: finns det någon form av kultur, en struktur kopplat till samhälleliga maktrelationer som vi alla är insugna i och på något sätt måste förhålla oss till, och är det denna struktur som i sådana fall i sin förlängning leder till brottet, våldtäkten?

Här tror jag den stora skiljelinjen mellan vänster och höger ligger. Vänstern och feministerna svarar ja på den frågan, högern menar att våldtäkten är något patologiskt, främmande, kriminellt - ett brott mot den rådande strukturen (om det ens finns någon struktur, och inte bara liberalt förnuft och av naturen givna mänskliga rättigheter, eventuellt kombinerad med brister som tar sig uttryck i form av mänsklig ondska eller liknande).

Nu ska jag inte påstå att jag är något expert på detta. Men för mig är det svårt att inte se våldtäkten som brott i ett större mönster av maktrelationer av över- och underordning. Själva definitionen har till exempel ändrats och är fortfarande ifrågasatt. Är det våldtäkt om det sker i hemmet (ja, lyckligtvis, numera), får man ha sex med en medvetslös kvinna (nej, men frågan är inte självklar när du frågar folk)? Se på diskussionen som än i dag förs om hur kvinnan skuldbeläggs i rättegångar. Se på debatten om Assenge. Eller - för att vidga vyerna än mer - se hur våldtäkten används som ett strukturellt och medvetet vapen i konflikter världen över.

Då leder det mig till slutsatsen att en sexistisk kultur som finns även här hemma, att maktrelationer som finns även här hemma, att våldtäkten måste förstås i samband med detta. Och då menar jag också att vi faktiskt är ansvariga för hur vi förhåller oss. Att vi är skyldiga i den mån vi reproducerar den, och att vi faktiskt bör åtminstone försöka att utifrån våra förutsättningar, våra kunskaper och vår förmåga gör vad vi kan för att ändra på saker och ting. Men jag tycker också - och nu kanske jag skriver lite i egen sak - att vi måste ha en respekt för att den enskilda människans förmåga trots allt är begränsad. Istället för att vara hård och kräva allt på en gång tror jag det vore betydligt bättre att bejaka det lilla steget, skapa gemensam uppslutning bakom den breda samhällsförändringen. Aldrig acceptera sexism, men inte räkna ut folk på förväg genom att placera in dem i fack.

Det är det moraliska perspektivet på det hela. Sedan finns det även ett annat. Även om jag själv inte känner skam kan jag få den projicerad på mig i blicken från andra. I ett skrämt ögonkast under ett snabbt nattligt möte på någon öde gata. I att könsrollen inte bara är någonting du väljer själv utan i allra högsta grad är något du pressas in i av andra. Både män och kvinnor har därför ett gemensamt intresse. Vi tjänar alla på en samhällsutveckling där vi tillåts vara människor.

Den individ som våldtar begår ett brott som den personen bär det fulla ansvaret för. Vi kan alla välja att inte våldta. Men vi har alla ett ansvar för varandra, och som män har vi ett särskilt ansvar för den kultur och de normer som vi själva är bärare av. Den samhälleliga underordningen av kvinnor som grupp där våldtäkten eller misshandeln är det yttersta uttrycket har vi därför också ett särskilt ansvar för att motverka.

Och tar vi inte det? Ja, då kanske det faktiskt är läge att börja skämmas.

Avskaffad anställningstrygghet i psykiatrin drabbar barnen

När Järva barn- och ungdomspsykiatri byter ägare från Praktikertjänst till Prima Barn AB vill inte den nya ägaren låta personalen följa med. Det är allvarligt för verksamheten ute i Rinkeby. Men det är också allvarligt för hela vårdgrenen. Inte bara drabbas den viktiga kontinuiteten i vården. En avskaffad anställningstrygghet för psykiatrins medarbetare försämrar dessutom möjligheterna att rekrytera till dessa jobb i framtiden. Och man kan vara irriterad på den nya ägaren för hur de beter sig mot den gamla personalgruppen. Men det riktigt stora ansvaret ligger på den politiska nivån. Därifrån är det tyst.

Det är ett politiskt ansvar att se till att vi har en barn- och ungdomspsykiatrin som präglas av långsiktighet och hög kvalitet. Och jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: då är inte ett kortsiktigt konkurrens- och marknadstänkande den rätta vägen framåt. Att den nuvarande politiska majoriteten i Stockholms läns landsting vad det verkar inte ens bryr sig om att säkra att viktiga personalgrupper inte förlorar sin anställningstrygghet och att kontinuiteten i barns- och ungas psykiatriska vård upprätthålls visar tyvärr på att man inte förstår detta.

För den politiska ledningen skulle kunna agera. Peka med hela handen och förklara vikten av kontinuitet, hur allvarligt man ser på den uppkomna situationen. Det är otillständigt att detta istället hänskjuts till juridiska överläggningar med oklar utgång. Här borde Birgitta Rydberg (fp) eller Filippa Reinfeldt (m) sätta ner foten. Men istället hör vi en talande tystnad.

Allt fler pekar idag på det kommersialiseringstänkande som på bred front hotar vårdens kvalitet. För det är skillnad på att sälja korv och att bedriva vård. Detta gäller i än högre grad för så känslig verksamhet som barn- och ungdomspsykiatri. Vi behöver utveckling, men vi behöver utveckling utifrån vårdens egna villkor, personalens professionella kompetens och - framförallt - barnens och de ungas behov.

Vi måste ha en ny inriktning på sjukvårdspolitiken i Stockholms läns landsting. Det visar inte minst det som just nu händer med barn- och ungdomspsykiatrin. Men dessutom borde en ansvarsfull politisk ledning oavsett politisk färg agera med kraft mot vad som nu är på väg att ske i Rinkeby. Avskaffad anställningstrygghet för BUP:s anställda tjänar ingen på. Allra minst de barn och unga som vården är till för.

Mer om detta kan du läsa här, här, här, här.

Boksöndag: om oskulden, våldet och den koloniala blicken

Kanske kan man beskriva motsättningen mellan Albert Camus och Franzt Fanon när det gäller synen på Algeriets frihet från Frankrike som en mellan reform och revolution. Camus var reformisten, som satte sin egen mors liv före den absoluta rättvisan men som också var oförmögen att se bortom den egna, franska, blicken. Fanon revolutionären som skoningslöst avslöjade den koloniala lögnen och själv engagerade sig i den väpnade kampen. "Inte ens efter detta långa arbete förmår jag entydigt ta ställning för eller emot någon av dem beträffande deras positioner i kriget - i båda fallen framskymtar sanningar om krigets mänskliga dimensioner som inte kan avfärdas med mindre än att vår förmåga att förstå denna historiska tragedi blir fattigare", skriver idéhistorikerns Michael Azar i inledningen av sin prisbelönta avhandling Frihet, jämlikhet, brodermord - revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon (hädanefter FJB) som jag precis har läst och här tänkte skriva några rader om.

Varför Algeriet, och varför närma sig frågan genom två författare som Camus och Fanon? Dels såklart för att det är ett stycke oerhört viktig samtidshistoria. Ett krig som skördade i storleksordningen en miljon dödsoffer, våldsam terror från bägge sidor, åtta tusen byar skövlade. Men vad Azar lyckas peka på är också en djupare betydelse. Genom att betrakta kriget ur Camus och Fanons perspektiv kan vi lära oss någonting som har bäring långt utanför denna specifika tid och plats. Det handlar om nationalism och kolonialsim, om våld, oskuld och revolution men också någonstans om västerlandet som idé.

De två huvudpersonerna var båda starkt påverkade av Algeriet. Camus född och uppväxt där, som en del av en fransk arbetarklassminoritet i vad som då (1913) fortfarande var en del av Frankrike. Fanon som gick så långt som till att själv engagera sig i den algeriska självständighetskampen FLN. Flera av deras viktigaste böcker, alltifrån Främlingen och Pesten till Människans revolt och Jordens fördömda, kan inte förstås utan Algeriet som bakgrund.

Man kan läsa FJB på många olika sätt. Men ett genomgående tema är att det är en berättelse om Frankrike, som idé och som kolonial verklighet. Både Camus och Fanon är ense om att Frankrike bröt mot sina egna revolutionära löften - slagorden om frihet, jämlikhet och brödraskap - i Algeriet. Men då Camus (åtminstone inledningsvis) såg möjligheten att förändra detta inifrån förespråkade Fanon det revolutionära brottet och såg hoppet i en ny, Algerisk nation.

Jag tycker det är ett fascinerande perspektiv. Det är inte svårt att dra paralleller mellan idén om Frankrike och hela den västerländska liberala världsordning vi idag lever i. Den liberala jämlikhetstanken, medborgartanken, har en enorm radikal potential. Men uppenbarligen lever vi inte upp till våra egna åtaganden, våra egna löften. Slagordet kanske inte så mycket borde vara "en annan värld är möjlig" som "denna värld ni har lovat oss är möjlig". Tanken som väcks är att den politiska energin kommer ur inte primärt fantasier om ett tänkt utopia utan väldigt konkreta idéer och föreställningar som redan finns inbyggda i den nuvarande ordningen. Till och med FLN lutade sig i någon mening på idén om Frankrike när man drog ut till strid mot just Frankrike. Samtidigt ställer oss Fanon frågan om vilka möjligheter som egentligen finns att förverkliga dessa löften inom den faktiska makt- och våldsordning vi lever inom.

Det andra temat handlar om oskulden, revolutionen och våldet. Camus sätter upp en gräns mellan den absoluta och den relativa rättvisan. Han refererar till sin mor - som när våldsamheterna blossar upp är kvar i Algeriet - och säger i ett berömt citat att han om han måste välja mellan modern och rättvisan så väljer han modern. Azar tolkar in detta i Camus större filosofiska gärning och menar att modern inte bara är den faktiska mamman utan också blir en symbol för oskulden, den oskyldiga. Camus drar en tydlig gräns här, vid respekten för den oskyldiga människans liv, och han uttrycker det som att han förordar en relativ rättvisa - en rättvisa inom vissa gränser - framför en absolut. Fanon ser istället det strukturella våld kolonialismen innebär och menar att detta måste bekämpas, med annat våld om så krävs.

Jag känner stor sympati för Camus resonemang. Han talar själv om en medelhavsmentalitet som mer betonar det relativa, målkonflikterna, om man så vill det reformistiska, som jag tycker det är lätt att identifiera sig med. Samtidigt blir det också uppenbart i läsningen av FJB att Camus misslyckades med att tillräckligt lämna det egna perspektivet och den egna blicken. Han menade absolut att Algeriet måste reformeras men detta var ändå alltid en reformering inom ramen för att landet skulle fortsätta vara en del av Frankrike. Tanken på ett demokratiskt, inkluderande men självständigt Algeriet är märkligt frånvarande.

Fanon kan då läsas som en radikal kritik mot detta. Men det förtar som jag ser det inte kärnan i mycket av det Camus i övrigt argumenterar  för. Den våldsspiral Algeriet kastades in i var en ofattbar tragedi. Ett ständigt försvar för människovärdet, för oskulden, är inte bara i grunden sympatiskt - det är det - utan också en bra grund för en samhällsfilosofi som ser farorna i politiska rörelser som släpper alla hämningar i syfte att uppnå vad de själva definierat som gott (vare sig det sedan är det franska imperiet eller den algeriska nationen som ska försvaras).

På den punkten finns det fortfarande mycket att lära. Michael Azars bok ger en oerhört stimulerande lektion i det ämnet, och en hel del andra också.

Privatiseringsiver får inte gå före barnens hälsa

För några veckor sedan träffade jag orolig personal på Järva barn- och ungdomspsykiatri i Rinkeby. I dag bekräftas det i Radio Stockholm att farhågorna som fanns då var berättigade. När Prima Barn AB tar över från praktikertjänst får inte den gamla personalen följa med över. Kontinutet i vårderelationer och upparbetade kontakter med det omkringliggande samhället får då stryka på foten.

Jag och socialdemokraterna i landstinget har hela tiden motsatt oss den privatiseringspolitik på psyikaitrins område som råder inom Stockholms läns landsting. När man utvecklar denna typ av känsliga verksamheter är det snarare kontinuitet och sammanhållna vårdkedjor som bör vara i fokus än fragmentering och ständiga ägarskiften.

Samtidigt är det också så att privatiseringar och upphandlingar kan hanteras olika bra. En nyckelfaktor där är om den nya ägaren får den gamla personalgruppen med sig eller inte. Det gör att utvecklingen runt barn- och ungdomspsykiatrin känns extra allvarlig. Oavsett politisk färg och vad man tycker om privatiseringar och konkurrensupphandlingar i största allmänhet kan man inte vara nöjd när så här angelägen verksamhet präglas av konflikter snarare än långsiktig utveckling och framtidstro.

För i slutändan. Det här handlar om våra barn och unga. Omsorgen om att deras vård fungerar så bra som möjligt måste alltid vara det som står i första rummet.

Framtidsidéer för Stockholm

Idag presenterade socialdemokraterna i Stockholmsregionen ett förslag på en ny tunnelbanelinje. Vi kallar den den lila linjen och den ska gå mella Hagsätra i söder och Danderyds sjukhus i norr. Bakgrunden är att regionen växer så det knakar och ska vi klara detta och samtidigt uppnå såväl klimat som framkomlighetsmål så måste vi investera stort i kapacitetsstark kollektivstrafik. En tunnelbanedragning som inte tvingas igenom trängseln på t-centralen är där extremt strategiskt viktig.

Förslaget finns närare beskrivet i en rapport som du hittar här. Där förs också långa resonemang om inte bara varför denna satsning behövs, utan också hur den ska kunna bli verklighet. En nyckefråga där är finanseringen.

Samhällsekonomiskt är värdet av ny tunnelbana inget att snacka om (åtminstone inte om den byggs på rätt sätt). Men hur får man loss de pengarna? Som jag ser det och som vi också skriver i vår rapport kräver detta nytänkande. Vi måste till exempel hitta modeller för att de markvärden som uppstår i samband med att områden kollektivtrafikförsörjs kan komma till nytta. Här finns stora möjligheter, inte bara för detta projekt utan också för att få mer tryck i investeringstakten totalt sett.

Sedan räcker inte detta, det krävs också tydliga prioriteringar, statlig medfinansiering etc etc. Men att bygga nytt i Stockholmsregionens tunnelbanenät är inte tomma visioner. Det är fullt möjligt och realistiskt.

Hade det inte varit för framsynta politiker som Hjalmar Mehr hade Stockholm inte haft sin tunnelbana idag. Känns inte så lite bra att få fortsätta i de fotspåren. Nu dessutom med ett klimathot hängande över oss, som gör investeringar i kollektivtrafik till än mer nödvädigt i byggandet av den moderna storstaden.

En hårdare värld, men inte en bättre

Flera av mina bästa och sämsta stunder genom livet har haft med jobb och skola att göra. Naturligtvis inte bara. Det finns också det där andra. Kopplat till familj, naturupplevelser, kultur. Kärlek, semestrar, politik. Men ändå. Skola och arbete är centrala. Att jobba och utbilda sig är inte bara den grund varpå vårt samhälle vilar, det är också någonting viktigt i sig. Det finns för att fortsätta tala med Karl-Bertil Jonsson en rent mänsklig tillfredsställelse kopplat till själva detta att genomföra ett arbete väl eller att faktiskt lära sig något och utvecklas. Men jobb och skola kan också vara nedbrytande helveten som gör oss sjuka.

I dag rapporterar Svenska Dagbladet att den psykiska ohälsan ökar kraftigt. Den är nu den vanligaste orsaken till sjukskrivning, särskilt bland kvinnor "mitt i livet". Den moderate socialförsäkringsministern kopplar själv detta tydligt till arbetslivet. "Nu måste vi se andra tidiga signaler på att något är fel och skapa arbetsplatser där människor inte hamnar i skadliga stressituationer och utbrändhet" kommenterar han men tillägger "[m]en vi är nästan tomma på kunskap om hur man anpassar moderna arbetsplatser".

Jag skulle här kunna raljera kraftigt över att en av de första åtgärder just den moderatledda regering socialförsäkringsminister Ulf Kristersson är en del av genomförde när de tog över makten var att trots kraftiga protester lägga ner den världsledande institution som hade till uppgift att samordna forskning runt just detta. Att lägga ner Arbetslivsinstitutet var ett allvarligt slag mot svensk kunskapsbildning om just hur ett modernt och mänskligt arbetsliv faktiskt kan åstadkommas i praktiken. Men det var förvisso innan socialförsäkringsministerns tid så ansvaret för det ligger mer på hans övriga kollegor i regeringen och ytterst statsminister Fredrik Reinfeldt.

Allvarligare är att den grundton som genomsyrar hela den nuvarande regeringens politik fortfarande går tvärs emot de insikter Kristersson som person nu verkar ha drabbats av. Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet var inte ett tillfälligt misstag. Det var en del av ett mönster som består. Arbetslösheten ska lösas genom press neråt på löner och arbetsvillkor. Skolan hanteras genom fler och tidigare betyg, mer stress och sänkta ambitioner för de som inte pallar trycket.

Men detta fungerar inte. Arbetslösheten biter sig fast. Skolresultaten fortsätter sjunka. Världen blir hårdare, men inte bättre.

Och det finns något så djupt och grundläggande omodernt över allt detta. När jag lämnar min sexåring i skolan är det inte ångesten över att tvingas prestera utan glädjen över att få lära jag ser i hennes ögon. Den glädjen vill jag se i många år till. Jag vill se den hos folk jag jobbar med. Hos människor som startar företag, tar hand om mig när jag blir gammal, de som bygger landet starkt inför framtiden. Jag är övertygad om att det inte bara skapar ett mänskligare samhälle utan också ett rikare.

Det klagas ibland över att svensk politik saknar visioner. Men kanske är det för att vi letar på fel ställen. De riktigt omtumlande visionerna kanske inte handlar om de stora drömmarna, utan om de små. Om att vi människor ska kunna få vara människor, skapa och lära oss saker, utan att det gör oss sjuka.

Jag vet inte. Men för mig räcker den typen av idéer ganska långt. Framförallt mot bakgrund att verkligheten idag ser ut som den gör.