Sorgen, hatet och rädslan

För två år sedan grät jag mig igenom natten. En kniv av bottenlös smärta som varv efter varv vreds runt i själen i takt med att nyheterna uppdaterades på dataskärmen framför mig i det mörka arbetsrummet. Siffror som bara växte, det ofattbara som långsamt framträdde som plågsamt fattbart.

Terrorattacken i Norge var en tragedi. Det är när vi ser bakom helheten, lämnar det abstrakta och ser till de konkreta fallen detta blir tydligt. Smärtan som blir närmast outhärdlig när vi tänker på älskade systrar som aldrig mer får träffa varandra, föräldrar som förlorar sina barn, drömmar, framtidshopp och ambitioner som bokstavligt, brutalt och fysiskt mördas den där fruktansvärda sommardagen.

Men 22 juli är också något mer än en tragedi. Attacken var en politisk handlig med ett bestämt syfte och ett tydligt mål. Massmordet på barn inte bara ett utslag av vettlös ondska, ingen naturkatastrof. Det fanns en tanke bakom. En medveten vilja.

Henrik Arnstad förklarar denna vilja i en av de obehagligaste och förmodligen sannaste texter som skrivits om dåden; Därför ler Anders Behring Breivik. Nu på årsdagen av attacken går jag tillbaka och läser den texten.

Arnstad menar att mördaren måste förstås utifrån ett fascistiskt idéarv. Det förklarar både det politiska motiven och tillvägagångssättet. Både varför och hur. Föreställningen att vi befinner oss i krig mot en inre fiende. Att ordet inte längre räcker till, det som räknas är handlingen. Styrkan. Och - och det är här en sanning så obehaglig att den känns smutsig att bara röra vid skymtar fram - i detta perspektiv ansåg mördaren att han vann. Operationen var lyckad.

Det är därför han ler.

...

Sorgen den natten blandades med rädsla. För det kunde varit jag. Genom mitt liv har både jag och människor jag älskar och tycker om varit på otaliga liknande sommarläger. Någon gång i framtiden kunde det mycket väl ha varit mina barn. Insikten om hur sårbara vi är, vi alla är.

Och bakom detta ligger också hatet och pyr. Rädsla och hat som varandras förutsättningar. Jens Stoltenberg förstod detta när han direkt och tydligt markerade att sättet att möta hat inte är med mer hat. Den styrka det visade prov på imponerade med rätta på en hel värld. Men frånvaro av hat får inte innebära frånvaro av kamp. Detta var Stoltenberg också tydlig på. Men har den insikten fastnat?

...

Hat och rädsla har blivit naturliga inslag i det politiska landskapet. I bloggarnas kommentarsfält, på Facebook. Till viss del en del av någon typ av kulturell förändring. Men också. Strategin att skrämma folk till tystnad tycks uppenbar. I kriget mot den inre fienden är alla medel tillåtna.

Vi får inte vara naiva inför detta. Jag säger inte att vi ska ge efter för hatet. Men det öppna samhället måste försvaras. Och varje gång ett anonymt hot via webben slinker igenom outrett för att polisen inte prioriterar att på allvar gå till botten med dem så har vi förlorat en lite bit land. Då har vi förlorat, eftersom det finns platser där det öppna samhället inte längre kan försvaras med argument.

Det viktigaste vi kan göra är naturligtvis att inte ge upp. Att inte låta hoten och rädslan vinna. Men det räcker inte. Vårt ansvar är större än så. För valet mellan att ta politisk ställning eller att slippa vara rädd ska inte behöva göras.

...

Sommarkvällen denna 22 juli är osedvanligt idyllisk. En lätt bris får trädkronorna att röra sig, som ett omfamnande grönskimrande hav.

De unga som dog på Utöya drevs av en politisk idé. De valde inte att dö för sina åsikter. Någon annan gjorde det valet åt dem. Men deras engagemang står ändå för någonting. Viktigt. Det vi har att göra är framförallt att förvalta detta engagemang. Tron på ett samhälle som är bättre, för alla, där klyftor överbyggs istället för att fördjupas. Hoppet. Den kärlek, som över tiden kommer att vinna över motståndarnas hat.

Jag tror kanske att det är två saker jag försöker säga. Den första att vi aldrig får glömma de konkreta människor det handlar om. De som dog, och de som kämpar på. Med sina liv. Med sin sorg.

Det andra är vikten av mod. För det är ok att vara rädd. Det finns monster där ute. Men det är när rädslan får överhanden som motståndaren verkligen har vunnit.

...

Jag läste för någon månad sedan en uppdatering på Facebook. En kvinna, jag känner henne inte men jag tror hon jobbar inom sjukvården, beskrev hur hon, sent på natten, på väg hem från jobbet, sett ett gäng grabbar som trakasserade en ung flicka. Hotat henne, vrålat rasistiska tillmälen. Hon beskrev flickan, barnets, skräck inför de hotande männen. Sin egen rädsla.

Men hon ingrep. Röt till. Fick en spark på sig. Men grabbarna lämnade. Flickan kunde andas ut.

Kvinnan som skrev denna uppdatering hymlade inte med sin rädsla. Men hon övervann den. Och ett stycke mark blev återtaget.

...

Det finns något så oskuldsfullt över den nordiska sommaren. Någonting som gör luften särskilt lätt att andas. En doft av drömmar, kärlek, äventyr.

Tårarna efter Utöya kommer fortsätta falla, i många år till. För alltför många är detta tragiskt ofrånkomligt. För oss andra är det en fråga om ett val. Ska vi fortsätta minnas, eller inte?

Jag tittar på barnen som leker medan jag skriver detta. Inser att det inte är frågan om något egentligt val. Att ondskan aldrig försvinner bara för att man blundar för den. Vi ska minnas. Av respekt. Och för att det påminner oss om vad som måste göras.

Tanken på en mördare som fortsätter le medan offren fortsätter plågas är outhärdlig. Det är därför vårt mod, våra handlingar är så viktiga. Det är därför den fortsatta kampen mot allt mördaren stod för är så viktig.

...

Det går aldrig att få tillbaka det terroristen tog. De mänskliga tragedier som han gav upphov till kommer aldrig att bli ogjorda. Men vi behöver inte låta honom vinna. Vi behöver inte låta de idéer han drevs av vinna. Någonstans blir det vad allt kokar ner till i slutändan. Att rädslan och sorgen är något vi delar. Hur vi förvaltar den något vi väljer.

Det är en vacker sommarkväll. 22 juli 2013. Två år efter det vedervärdiga terrordådet i Oslo och på Utöya. Någonstans spelar någon Daft Punks nya. Nere från badstranden hörs fortfarande skratt. Mitt i denna oskuldsfulla sommarskymning lever minnet kvar.

Jag tänker på den där kvinnan. Hon som sa ifrån. I det lilla, den enkla men ändå så svåra handlingen finns hoppet. Eller för att tala med Utöya-överlevaren Stine Renate Håheims så spridda ord: Om en man kan visa så mycket hat. Tänk på hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.

Kärlek kräver mod, är jag idag beredd att tillägga. Och det kräver minne. Här finns  en uppfordrande uppgift för oss alla.

Gammal bloggkärlek rostar aldrig?

Jag får väl erkänna. Jag trodde det var över. Det började smygande. Förälskelsen jag för några år sedan kände inför bloggmediet ebbade nästan omärkligt ur. Mikrobloggar som Twitter och Facebook gav vad jag behövde, utan att kräva lika mycket tillbaka. Jag tappade kontakten med bloggosfären. Kände mig inte längre som en del av den. Upptäckte att detta utanförskap egentligen inte störde mig. Alls. Långsamt växte insikten: det kanske var slut. På riktigt. Dags att gå vidare. Men som ni förstår av detta blogginlägg så kan det faktiskt vara så att jag hade fel i den saken.

Att älska vintern, hata vintern

Jag vet inte om jag någonsin upplevt en så omtumlande relation till en årstid som denna vinter. Från en första ytlig förälskelse då skönheten i allt det vita som förvandlade världen till ett sagoland förtrollade mig över till ett bittert och glödande hat som liksom stämplades rakt in själen; djupare och djupare för varje dragkamp med barnvagnen genom snömoddiga parkvägar och för varje inställt och försenat tunnelbanetåg. Så när jag trodde att detta hat var allt jag kunde känna så denna sista veckas charmoffensiv; och efter dagens fantastiska pulkaåkning vet inte längre vet vad jag egentligen ska tycka.

Allt detta, och en bröllopsinbjudan på det

Vissa dagar är det helt enkelt roligare att vittja brevlådan än andra...

Alla som tror att bloggande bara består av ytligt skitsnackande måste läsa detta

En av mina favoritbloggare är stridbare byggaren Calle Fridén som skriver på bloggen Utsikt från ett tak. Han skräder sällan orden, formulerar sig lika skarpt som bra och utgör allt som oftast en välbehövlig kontrast till den vanliga politiska mellanmjölken. Men så ibland så imponerar han extra mycket och visar vad som är skillnaden mellan bra och riktigt bra. Idag har han gjort just det.

Inlägget “Ingen dör på riktigt i vår tid” träffar från första meningen som en rejäl smocka rakt i magen. Som småbarnsförälder mår jag fysiskt illa. Men Calle släpper inte taget där; han förutser min reaktion, lotsar vidare, för den svåraste fråga vi överhuvudtaget kan tänka oss i hamn. Det handlar om döden, om barn, om hur vi som samhälle hanterar det vi inte ens riktigt orkar tänka på.

Alla borde läsa Utsikt från ett tak. Om du inte redan gör det gratulerar jag till en fantastisk ny (och intressant) bekantskap.

Technorati-taggar: bloggar,calle fridén,utsikt från ett tak,döden,barn,bloggosfären,bloggtips

Det är frustrerade att inte blogga

Sitter i skärgårdsstugan, radion spelar klassiskt och släkt och familj pysslar med sitt i sommarförmiddagsvärmen. Det är inte ens en hel helg sedan jag lämnade den politiska cirkusen i Almedalen bakom mig men rosevinsminglen, seminarierna och alla de politiska diskussionerna känns redan behagligt långt borta. Semestern har börjat på riktigt och med det kommer en för mig rätt oväntat reaktion – en plötsligt längtan att börja blogga igen.

De av er som till och från brukar titta in på denna sida har annars märkt att det varit väldigt lite skrivet på sistone. Orsaken är enkel. Jag har helt enkelt inte haft lust. Den tid jag tidigare la på att formulera tankar här på bloggen har jag istället ägnat åt att läsa. Jag har haft ett ovanligt högt tempo i läsandet de senaste månaderna. Både skön- och facklitteratur. Allt från biografier om Richard Wagner till politiska böcker om socialdemokratins framtid och deckare av Dennis Lehane (en hel del deckare av Dennis Lehane).

Och detta har varit väldigt bra. Jag har fyllt på batterierna. Men nackdelen är också uppenbar. Det är frustrerande att inte blogga.

När jag dessutom upptäcker att denna enkla lilla sida rankas som en av Sveriges mer inflytelserika progressiva bloggar (via kulturbloggen) känns det naturligtvis också uppfodrande. Därför att det finns saker att säga. Om samhällsutvecklingen, politiken, kulturen – vad som händer med landet vi bor i och världen vi lever i.

Ett tag för rätt länge sedan låg jag bland de mest lästa politiska bloggarna på bloggtoppen och publicerade flera gånger om dagen. Det var kul. Men jag varken vill, kan eller kommer att komma tillbaka dit. På grund av faktorer i livet (jag är trots allt en heltidsarbetande småbarnspappa som utöver det har mängder av politiska uppdrag av olika slag), på grund av nya verktyg (snabba kommentarer och länktips använder jag mig hellre av mikrobloggar som twitter eller facebook för att nå ut med) men framförallt på grund av ändrade ambitioner. Det finns så många andra som levererar de där riktigt bra och ständigt uppdaterade bloggarna, min roll är helt enkelt en annan.

Förra veckans mest förutsägbara snackis var annars Alex Schulmans attack på bloggosfären. Han drev där två teser sammanflätade med varandra: att bloggarnas betydelse var överdriven (här understödde han sin argumentation med en del fakta och argument) och att bloggarna är ointressanta (här gjorde han inte det). Vad som saknades var naturligtvis underifrånperspektivet. Bloggen är ett sätt för den som inte har tillgång till någon annan arena att göra sin röst hörd. Vilka värden det kan tillföra offentligheten lämnade Alex Schulman därhän*.

Samtidigt är det för mig det som är det viktigaste argumentet. Bland bloggarna möter jag mängder av röster jag aldrig skulle ha stött på annars. Alla de som knyter näven i fickan som plötsligt hittar en annan väg att uttrycka sina åsikter. För handen från fickan till tangentbordet. Jag tycker att det är en stor demokratisk poäng.

Och det är därför det är så frustrerande att inte blogga. Eftersom handen alltför ofta blir kvar där, i fickan, knuten istället för ivrigt hamrandes på tangenterna. Samtidigt känner jag som sagt att mitt eget bloggande är inne i en fas där det inte riktigt räcker med att gå tillbaka till det gamla och göra samma sak en gång till. Det måste till något nytt. Vad detta nya är vet jag inte riktigt än.

Men någonting är det. Och vad det än är ska det bli roligt. För i slutändan kokar det ändå ner till det enkla lilla. Bloggande är helt enkelt för kul för att man ska kunna låta bli.

*Och naturligtvis i denna värld som inte helt lämnat Henrik Schyfferts nittiotal bakom sig har det också uppstått en debatt efter DN-artikeln om Alex Schulman egentligen menade vad han sa. Eller var det bara en raffinerad drift, och i sådana fall med vem. Eller är det kanske genmälet som är ironi? På det svarar jag enkelt: Ja. Eller nej.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, bloggosfären, bloggar, Alex Schulman, netroots, varför blogga, Sjölander, demokrati och annat intressant

När stora saker och ting händer i ens liv

Jag förstår att det kan verka så, men det är faktiskt inte bloggdöden som är orsaken till att jag uppdaterat rätt sparsamt under de senaste dagarna. Däremot händer det rätt stora saker i mitt liv som lite tagit fokus från bloggandet. Jag gjorde min sista arbetsdag på det socialdemokratiska riksdagskansliet idag och börjar efter helgen som funktionär på ABF-förbundet där jag ska jobba med kultur- och mediefrågor. Och förutom att det rent praktiskt har inneburit en hel del nedpackande av böcker och papper i flyttkartonger så är det ju faktiskt en ganska stor omställning i livet att byta arbetsplats.

Det känns ju alltid lite vemodigt att lämna ett jobb och en massa arbetskamrater som man trivts bra med och arbetat intensivt ihop med under flera år. Men samtidigt måste jag erkänna att detta stygn av sentimentalitet uppvägs med råge av den entusiasm jag känner inför mina nya arbetsuppgifter. Det är en helt ny roll för mig som det ska bli väldigt spännande att ta sig an - och som jag också känner mig inte så lite nervös inför, ska villigt erkännas.

Andra saker är också på gång: nu i dagarna släpps en debattantologi som Katrine Kielos varit redaktör för och som jag har fått äran att få medverka med ett eget avsnitt i. Den heter "Den grå vågen -tankar om en ny socialdemokrati" och min text handlar passande nog om kulturpolitik (jag fick frågan om att skriva just den texten innan det var klart med mitt nya jobb, ska tilläggas). Om du är i Stockholm nästa måndag (den fjärde maj) så är du hjärtligt välkommen till ett boksläppseminarium på ABF-huset på Sveavägen.

Alltså. Det är nya tider för mig. Men bloggande kommer jag att fortsätta med. Och jag kommer att fortsätta vara politiskt aktiv. Men så kommer jag också att få en massa nya spännande perspektiv som jag inte har idag. Och jag hoppas väl någonstans att det kanske ska göra den här bloggen ännu mer läsvärd i framtiden. Hur det blir med den saken får vi väl se. Men roligt ska det bli, hursomhelst.

Läs även andra bloggares åsikter om personligt, jobb, att byta jobb, abf, kultur, den grå vågen, Katrine Kielos, Johan Sjölander och annat intressant

Om varför jag ibland stavar fel på ordet te

Tvärdrags ansvarige utgivare Jens Lundberg slog med en folkbildares hela nit ner på mig när jag i går kväll facebookade om att jag avslutade kvällen med en kopp ”thé”. Det heter ”te” skrev han mycket riktigt och avrundande med ett uppfodrande ”skärpning”. Och i detta har han naturligtvis alldeles rätt men det hela fick mig faktiskt att fundera över min egen relation till såväl ordet som själva drycken.

För te är nog ett av de ord som du kan hitta den mest varierande stavningen på. I nio fall av tio stavar jag som det ska – två enkla raka bokstäver precis som det heter. Te. Se till exempel här.

Men det händer ändå ibland att en annan stavning slinker igenom. Som igår. Och det sker i någon sorts märkligt gränsland mellan det medvetet upproriska och det omedvetet. Lite krossa bokstävlarna, alltså, men också lite rent slarv. Vad handlar det då om?

Jo, poängen med den korrekta stavningen te är att den är minimalistiskt ren, med någon sorts skandiniviskt less-is-moore estetik i själva bokstavskombinationen. Jämför det med den mer ålderdomliga stavningen thé. Det är snirkligt och ologiskt och leder tankarna snarare till någon sorts 1800-talsprunk. Om te dricks i snygga koppar på trendigt café surplas thé med massor av mjölk och socker i spröda porslinskoppar med mängder av färgglada blommor på.

Det är därför jag ibland lämnar den rätta vägen. För att den kulturdryckernas kulturdryck som är te helt enkelt inte alltid låter sig fångas i två korta bokstäver. Och jag vet att det är fel. Men ibland är världen helt enkelt så mycket större än vad de grammatiska regelverken tillåter oss att uttrycka.

Läs även andra bloggares åsikter om te, thé, stavning, språk, rättstavning och annat intressant

Perspektiv

Läser på DN.se att en komet som heter Lulin nu närmar sig jorden och omkring den 24 februari kommer att få en svans som på himlen ska se ut att vara i storleksordningen åtta gånger månens diameter. Och det är ju rätt imponerande i sig. Men sedan så fortsätter jag och ser att astronomerna beräknar att Lulin varit på väg in mot solen sedan tio miljoner år.

Tio miljoner år!

Det är rätt jävla länge det.

Jag menar. Häromdagen åkte jag bil från Stockholm till Vemdalen och det tog kanske sju timmar inklusive pauser och det tyckte jag kändes som rätt lång tid. Men jämfört med tio miljoner år...

Fast det är klart. Lulin kanske inte har en otålig tvååring med sig på sin resa. Det är ju också ett perspektiv man kan ha på det hela.

PS: Nu vet jag mycket väl att kometer inte är levande väsen och därför inte kan varken tänka eller formulera sig men håll med om att det är ett kul tankeexperiment att fundera på vad denna Lulin kommer att säga till sig själv när den efter tio miljoner år nu äntligen är framme. Blir den besviken? Var det här allt den hade trott det ska vara? Och framförallt. Vad händer nu? Det är sådana funderingar jag kan gå loss på sömnlösa nätter efter alltför mycket fysisk aktivitet. DS

Läs även andra bloggares åsikter om rymden, kometer, tid, perspektiv, lulin, funderingar och annat intressant

28 januari på bloggen för ett, två tre år sedan

Inspirerad av Mumari började jag leta mig tillbaka i bloggens historia. Vad skrev och gjorde jag igår för ett år sedan? För två och för tre? Det blev en liten rolig tripp tillbaka på memory lane som rörde sig mellan nattliga funderingar om kapitalismen över städningen som företeelse och så... ja, slutet var nog det bästa.

För ett år sedan satt jag vaken sent på natten efter en styrelsekonferens med SL:s styrelse och funderade på kapitalismen. Nej - kapitalism och demokrati ÄR inte samma sak, skrev jag då. Det här är en tankegång jag har återvänt till rätt ofta här på bloggen. Om jag ska vara lite självkritisk kanske ofta mer välformulerat än i det här inlägget. Men ändå. Tycker inte att jag är helt ute och cyklar.

För två år sedan hade jag precis dammsugit. Dessutom var jag inne i en riktig Lena Philipsson-fas. Lena Ph gör dammsugningen till ett nöje kallade jag det inlägget. Det är väl mest en lite skämtsam blinkning men det finns nog också (tror jag) en allvarlig underton som handlar om skillnaden mellan traditionellt "manliga" och traditionellt "kvinnliga" arbetsuppgifter. Även om man nog inte ska läsa in för mycket...

För tre år sedan blev det riktigt trevligt. Då skrev jag nämligen ingenting alls. Orsaken till det var att jag var utflugen på bröllopsresa. Nygift överger bloggosfären för kärleken skrev jag några dagar tidigare. Och det var precis vad jag hade gjort också. Även om jag precis som jag också sa faktiskt kom tillbaka.

Tycker att detta var en rätt kul liten övning. Vad gjorde du på bloggen för ett, två eller tre år sedan?

PS: Jag valde att utgå från Mumaris "minnesdag" som ju var igår. Mest för att det faktiskt blev roligare så. Eller. Bara för att det blev roligare så faktiskt. Hoppas ni har överseende med den saken. Det känns helt enkelt inte som om bara en hyllning till PM Nilsson var så mycket att ståta med. DS

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, nostalgi, för ett år sedan, kapitalism, städning, Lena Ph, demokrati och annat intressant

Så här gick mitt snack med min gode vän Magnus Ljungkvist

Som jag skrev alldeles nyss övade jag under förmiddagen på det snack jag skulle ta med min gode vän Magnus Ljungkvist. Och nu har jag haft det. Filmade faktiskt in den saken också, för att kunna utvärdera. Så vad tycker ni?

Jag tar ett snack med min gode vän Magnus Ljungkvist

Efter gårdagens bloggangrepp (som jag svarade på alldeles nyss) bestämde jag mig för att ta ett privat snack med min gode vän Magnus Ljungkvist. Förberedde mig lite också, och spelade faktiskt in den saken. Så här såg det ut:



Uppdatering: så här gick snacket sedan. För den som vill veta...

Ljuga på en blogg? You aint seen nothing yet...

Efter att det har framkommit ... synpunkter .... på exaktheten i smärre detaljer i min presentation till höger här har jag beslutat att skriva om den hela. Min nya presentationstext kommer därför i framtiden se ut så här:

Vem är Johan Sjölander?

23-årig författare, fotomodell och fotbollsproffs. Tycker om att mäkla fred i internationella konflikter när jag inte klurar ut ytterligare små uppfinningar (de bästa grejerna jag har kommit på hittills är nog internet, post it-lapparna och rymdfärjan. Även om jag vet att många uppskattar färg-tv:n också). Gillar att hitta på små sagohistorier också och tycker det är kul att så många verkar gilla den lilla bagatell om hoben Frodo och hans vänner jag skrev ihop på ett sommarlov för några år sedan.

Försöker numera tona ner det värsta jetsetlivet och föredrar egentligen att äta falukorv med familjen framför att dricka champagne med Paris Hilton (även om det handen på hjärtat nog fortfarande blir en hel del av den saken också. Men vad ska man göra - hon bjuder ju och ser så ledsen ut om jag tackar nej.). Har en dotter (två år) som just håller på att komponera sin första symfoni och det tycker jag är kul att hjälpa till lite med (själv har jag inte skrivit särskilt mycket musik sedan jag komponerade Beethovens femma, så det är kul att fräscha upp kunskaperna lite).

Är alltså på det hela taget en rätt vanlig kille. Om du ser mig någon kväll när jag flyger förbi i mina blåröda trikåer så tveka inte att ropa hej - min superhörsel gör att jag säkert hör även om jag ser ut att vara långt borta.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, presentationer, sanning, lögn, humor och annat intressant

Giftspindlar, jordbävningar – men fortfarande samma skitvinter

Allt snacket om att den giftiga Svarta änkan-spindeln nu också finns (och trivs) här i Sverige är inte är någon sorts modern myt utan ren och skär verklighet. Det fick jag lära mig när jag för en stund sedan satt i allsköns ro och såg ett program om just spindlar på SVT. Och med jordbävningen som bokstavligt talat skakade Skåne färskt i minne inser jag plötsligt att Sverige inte är vad det en gång varit. Och jag måste erkänna – det här lyfter fram ett väldigt konservativt drag hos mig själv som jag kanske inte riktigt förstått tidigare.

Jag menar – är inte själva poängen med det här landet att vi slipper sånt där skit (ursäkta språkbruket) som giftspindlar och jordbävningar? Att det farligaste djuret vi har är och ska vara de relativt harmlösa huggormarna och absolut inte något litet äckligt åttabenat kryp med giftiga gaddar? För att inte tala om jordbävningar såklart – jag köper att det regnar och snöar och kanske till och med blixtrar ibland men värre än så ska inte moder natur hantera vår nordliga avkrok. Tycker jag. Faktiskt.

Och ärligt talat. Om allt mot min vilja ändå ska envisas med att ändra på sig så kan väl det ta och gälla den här så kallade ”vintern” också? Då kunde vi väl få lite värme eller åtminstone ordentligt med snö istället för det här halvårslånga lervällingsmörka regnkalla eländet åtminstone vi i Stockholmstrakten tvingas dras med? Om vi nu ska hålla på alltså.

Giftspindlar och jordbävningar. Det börjar bli läge att skaffa oxpiska och cowboyhatt, sanna mina ord. Vi går en märklig ny tid till mötes...

Läs även andra bloggares åsikter om sverige, giftspindlar, konservatism, jordbävningar, svarta änkan och annat intressant

Oavgjort på Zinken

Ingrid tycker nog också att tre-tre var lite orättvist. Borde faktiskt ha blivit hemmaseger på Zinkenstam. Från i Fredags, via Amanda. 

(Bloggpaus)

Som ni säkert har märkt; aktiviteten på denna blogg har stadigt sjunkit under en tid för att senaste veckorna nå ett definitivt nolläge. Delvis har det haft med ork att göra; det här är trots allt ett hobbyprojekt som jag ägnar mig åt om och när jag har tid och lust. Men de senaste veckorna har jag dessutom av olika skäl varit helt utan tillgång till internet (skriver nu på en lånad dator).

Får se hur länge min utflykt till stenåldern (eller, säg, åtminstone nittiotalet) håller i sig. Det beror också på när den här eländiga sjukdomsperioden som drabbat inte bara mig utan hela familjen är över.

Men det är inte bara dåligt att vara off-line. Istället för bloggande har jag exempelvis hunnit se en ruggig massa film senaste veckorna (den sämsta utan någon som helst tvekan den fruktansvärda pekoralen Curse of the Zodiac, ett lågvattenmärke som får till och med en klassiker i kalkongeneren som Hjärta av sten att framstå som stor filmkonst). Sett en hel del på teve. Ja, jag har till och med hunnit läsa en del mellan hostattackerna. Fyllt på med lite inspiration för framtiden, helt enkelt.

Så bloggen är inte död. Den bara vilar lite. Tror att det var det jag någonstans ville passa på att säga.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, personligt, bloggpaus, curse of the zodiac, hjärta av sten

Lösa tankar efter midsommar

Det stämde in i minsta detalj. Ända ner till de tillfälliga regnskurarna som tvingade den obligatoriska sillmiddagen in under tak så var det ett klassiskt midsommarfirande jag för bara några timmar sedan kom hem ifrån. Och jag inser att sommar, skärgård, familj och goda vänner är en lisa som till och med kan få besvikelsen över ett EM-slutspel i fotboll som aldrig riktigt lyfte att tona bort i välförtjänt glömska. 

Även om det är sommar så är det inte riktigt sommarlov för mig, än. Några veckors arbete och sedan Almedalen är kvar innan jag får ta på mig sommarshortsen på allvar. Efter ett ganska dramatiskt slut på våren (på både ett personligt, jobbmässigt och politiskt plan) ska det bli riktigt skönt att få koppla av i semesterland. Samtidigt måste jag erkänna att jag faktiskt inte är ett dugg avundsjuk på alla er som försvinner redan nu - det finns någon liten lutheran där djupt inne i mig som uppfordrande ständigt påpekar att "den som spar han har". Och så tillhör jag dessutom den privilegierade krets som faktiskt riktigt trivs med sitt jobb, vilket nog får anses höra till saken...

En av fördelarna med att vara ledig är att det ger tid över till att fundera, och det är något jag gjort en hel del under helgen som varit. För politiskt är det ju rätt märkliga tider vi lever i just nu. Vi har en högerregering som är så upptagen med att provocera antingen kärnväljare eller oss andra att jag börjar undra om inte målet är att slå tidigare borgerliga regeringar i grenarna inkompetens och regeringsoduglighet. Man kan verkligen se parentestecknen runt regeringen Reinfelt - och det gör att den politiska diskussionen framöver säkerligen mer och mer kommer att förskjutas från att handla om valet 2010 till vad som kommer att hända därefter. Eller, hur kommer en ny regering under Mona Sahlin att se ut och vart kommer den att leda landet? 

Och det saknas inte röster i den diskussionen. "Om en ny svensk socialdemokrati ska bli mer upphetsande än en återförening av Spice Girls måste den kravla sig ut ur sitt förra decennium" skriver exempelvis Katrine Kielos i sin senaste Fokuskrönika och menar att dagens socialdemokrati (ie Mona S) måste göra upp (eller kanske snarare, gå vidare ifrån) Bill Clintons och New Labours nittiotal. Jag läser texten med ett leende på läpparna och minns hur jag under min tid i SSU till och från brukade beskylla delar av partiapparaten (och ja, om jag ska vara ärlig, kanske vid något tillfälle även en och annan ungdomskamrat) för att sitta fast i ett förlegat 80-tals tänkande; så i den meningen måste man väl ändå skämtsamt kunna säga att vad Kielos pekar på är ett framåtskridande? 

Men samtidigt är frågan naturligtvis betydligt allvarligare än så. Man kanske kan vinna val på att motståndaren är dålig, men man kan inte regera landet på det (fråga Per Schlingmann, höll jag på att skriva). Det gör att socialdemokratin och hela den nuvarande oppositionen har en rätt omfattande hemläxa kvar att göra innan de är redo att ta över ansvaret för landet på ett sådant sätt att inte nästa regering blir en lika pinsam politisk parentes som den nuvarande.

Några områden där jag gärna ser utveckling på är synen på brukar- och personalinflytande och kvalitet (och ja, det hänger samman) inom välfärdssektorn, en modernisering av arbetsmarknads- och näringspolitiken (och ja, de hänger också samman), en skolpolitik som faktiskt åstadkommer vad den säger sig vilja åstadkomma. Dessutom måste ett samlat vänsteralternativ förmå närma sig några av samtidens "nya" frågor: hur förhålla sig till den nya klass av papperslösa som är reellt existerande människor i vårt land, hur hanterar vi avvägningen personlig integritet/trygghet och - kanske viktigast av allt och dessutom svårast - kan och vill vi presentera något demokratiskt (socialt) alternativ till högerns marknadssamhälle? Runt alla dessa frågekomplex finns tankar, frön om man så vill, men jag upplever inte att vi är riktigt framme.   

Och man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten, heter det med viss rätta. Men i det här fallet hänger det samman - ju mer öppen socialdemokratin (och vänstern i bred bemärkelse) är för att närma sig även framtidens utmaningar, desto större chans att få förtroendet att styra landet. 

Det enkla är att se vad som ska bort. Det hyfsat enkla är att se vad som ska göras på kort sikt. Det riktigt svåra är att höja blicken än mer, samtidigt som man håller kvar fötterna på jorden och behåller någon typ av markkontakt. Däri ligger dagens socialdemokratis stora framtidsutmaning. Så funderade jag, medan solen vägrade gå ner över en nästan lite löjligt idyllisk sommarskärgård. 

PS: Jag är numer prenumerant på vänsterpartistiska Flamman, och mitt första nummer låg i hallen när jag kom hem i eftermiddags. Ur det kan särskilt rekomenderas en intervju med västerortsförfattaren John Ajvide Lindquist som förutom att ge en väldigt sympatisk bild av författaren själv också handlar en hel del om skräckgenren som sådan och ett mycket intressant resonemang om varför skräckförfattare med hjärtat till vänster (som Stephen King) är så mycket bättre än andra. Passar för läsning både i hängmattan och på balkongen. DS. 

PSS: Lindquist kategoriserar (i texten ovan) dessutom medelklass som någon som "lyssnar på Mozart i iPoden". Vilket osökt påminner mig (som till och från är en sådan som lyssnar på Mozart i iPoden) om att jag aldrig har kommit mig för att skriva det där blogginlägget om min relation till just den mannen (Mozart, alltså). Trots att det skulle kunna handla om såpass spännande ämnen som klass, Europa och en av mina favoritpoeter, Göran Sonnevi. Den som inte orkar vänta på att jag ska få ändan ur vagnen och verkligen vill läsa blogginlägg med politiska under- (eller över) toner om allas vår Amadeus får istället titta in hos Johan Ingerö och vill man bara läsa några rent personliga reflektioner så kan man titta in hos Enn (tex här eller här). DS.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sommar, skärgård, funderingar, socialdemokrati, regeringen, framtid, Katrine Kielos, Mozart, John Ajvide Lindqvist och annat intressant

I skuggan av Ingrid (och Bengt)

För några timmar sedan gästade jag Nalin Pekgul i Tensta. Mitt jobb var att prata vårdval Stockholm istället för Filippa Reinfeldt som ju konsekvent vägrar att dyka upp. Med på mötet var också Bengt Westerberg som pratade väl mot rasismen.

Och jag hade nog räknat med att mitt framträdande skulle skuggas lite bakom Westerbergs. Men att det var en tredje person som skulle stjäla showen hade jag inte räknat med. Min dotter Ingrid som var med på mötet dansade på torget och charmade publiken till den grad att de lokala aktivisterna på plats var mer måna om att bjuda tillbaka henne än mig - och jag förstår dem fullkomligt. 

Ett riktigt bra möte blev det hursomhelst och jag kommer gärna tillbaka till Tensta. Även om jag inser att det kommer att krävas att jag tar med mig Ingrid som lockbete...

Boaormsaction i Hässelby

På Maltesholmsbadet, bara några hundra meter från där jag bor, tog polisen idag under vad som visserligen verkar vara hyfsat odramtiska förhållanden hand om två stycken kungboaormar (vara den längsta uppemot två meter lång, läs mer här). Själv missade jag det hela, och den enda kontakten med djurriket jag haft under denna soliga helg var de fredliga om än tämligen glupska (på gräs, alltså) fåren på Grinda. 

Frågan är om det konstigaste med det hela är själva grejen - att två boaormar plötsligt befinner sig på ett strandbad väster om Stockholm - eller det faktum att de tappra personer som löste upp situationen gjorde det genom att stoppa ner bestarna i varsin påse (jag menar, det måste ha varit rätt rejäla påsar, onekligen).

Sedan är jag heller ingen biolog och mina kunskaper om boaromar inskränks till vad jag lärt mig genom diverse mer eller mindre realistiska äventyrsfilmer. Men nog verkar kommentaren om att ormarna "ska vara ofarliga och bits tydligen inte. De kramas och kallas för kramormar, har vi lärt oss" som någon (kanske polisen) säger till DN/TT en smula ... naiv. För jag vet som sagt inte säkert; men det är väl inte direkt av kärlek de där reptilbjässarna omfamnar sina offer? Eller?

Hursom. Det händer grejer i Hässelby. Gud vad tråkigt alla ni som inte bor här måste ha det. 
Läs även andra bloggares åsikter om hässelby, maltesholmsbadet, boaormar och annat intressant

Here we go again...

Får försöka se det positivt. Om en dryg timme är det över. För den här gången...

UPPDATERING: As if... Istället fick jag en remiss till en specialist (j---a rotfyllningselände). Vilket kommer att innebära ytterligare tandläkarbesök och ytterligare kostnader. Nåväl. Jag får väl se det som landstingspraktik i verkligheten. Eller nått. SLUT PÅ UPPDATERING.