Om terror, Allan Moore, Batman och Torbjörn Flygts senaste roman

Några kulturfunderingar över morgonkaffet; Jonas Morian har skrivit en intressant blogg om filmatiseringen av legenden Allan Moores tecknade epos ”v for vendetta”. Frågan är hur bröderna Wachowski ska förhålla sig till förlagans diskussion om terror som metod för samhällsförändring. Med tanke på att ”Matrix” är den mest terrorförhärligande film åtminstone jag sett (nu ska det erkännas att ja inte sett mer än glimtar ur den där rullen med Usama i bergen, visserligen) är det en relevant fråga. Blir en spännande diskussion när filmen väl kommit (fram till dess får alla som hemläxa att läsa den tecknade förlagan och reflektera över den.)

Men en annan intressant debatt ur serievärlden snuddar som film alldeles utmärkta ”Batman begins” vind. Det var en period på åttiotalet då unga serieskapare på olika sätt tog sig an superhjältegenren och problematiserade det som var dess utgångspunkt; att människor av en eller annan anledning (drar på sig en kostym) och börjar bedriva ett privat krig mot brottsligheten. Frank Miller gjorde exempelvis detta när ha revolutionerade den ganska trötta Daredevil, och inte minst i sina Batman-epos (”år ett” och ”the dark knight returns”). Miller själv försöker undvika att moralisera – han talar om Batman som någon typ av abstrakt moralisk kraft – men jag tycker inte riktigt att han lyckas. Vad är rätt att göra när rättsstaten inte räcker till, är frågan?

En liknande problematik fast i mer vardagsrealistisk, samtida språkdräkt, presenterar Torbjörn ”underdog” Flygt i sin roman ”Verkan”. Här handlar det om vittnen som drar tillbaka sina vittnesmål, ouppklarade villainbrott och rädsla för att tonårsdottern ska komma hem tryggt till villaförorten; om medborgargarden och tron på juridiken och rättsamhället. Mycket läsvärt, på det hela taget.

Den här typen av ”vigilante”-litteratur brukar ofta klassas som höger. Och visst, Charles Bronsons – för att ta en extrem - står inte för något uppbyggligt samhällsideal. Att sprida bilden av ett samhälle i statt förfall skapar också goda dramaturgiska möjligheter, men är kanske inte alltid det sundaste politiskt.

Men både Flygt och – menar jag – Miller i sina bästa stunder visar att det finns en möjlighet att närma sig frågan från lite andra utgångspunkter än rent reaktionära. Den fysiska tryggheten från brott är en grundläggande samhällsfunktion, och inte minst för förortens arbetarklass måste detta diskuteras. Varför finns det en sådan attraktionskraft i film och litteratur som handlar om människor som tar lagen i egna händer och skipar en absolut rättvisa?

Och nej, jag menar inte att man ska ta på sig läderlappskappan och börja spöa knarklangare. Men kanske att justitieminister Bodströms resonemang om ”pappor på stan” är värt att ta på ett visst allvar.