Det är inte lätt att vara feminist. Det finns inget värre än att anklagas för att vara sexfientlig. Men om du istället är positiv till sex anklagas du för att svika de kvinnor som inte får till det så ofta som de skulle vilja. Damned if you do, damned if you dont, liksom.
Lena Andersson skriver i SvD om Katrine Kielos våldtäktsbok: "För de kvinnor Kielos skriver om och talar för är sex ständigt för handen, det besvärliga är att värja sig. I själva verket är problemet för väldigt många att få till det över huvud taget." Och det är verkligen uppochnervända världen från den gamla goda tiden när feminister som regel avfärdades som fula ungmöer som tog ut sin frustration över att inte "få till det" i oresonligt manshat och akademisk inåtvändhet.
Men samtidigt har jag också lite svårt att förstå Andersson invändning i sak (och ska man vara helt ärligt är jag inte ens säker på att Andersson själv skriver under på sin egen tes: det finns något lite trevande sökande i texten som ger mig en väldigt osäker känsla). Kielos bok kan väl knappast kallas för sexualfientlig (snarare tvärtom), även om hon också tar fasta på det faktum att våldtäkt faktiskt - också - handlar om sex. Men det har väl ganska lite med frågan om man har lätt eller svårt att hitta någon att hoppa i säng med att göra?
För i princip är ju naturligtvis bilden av kvinnan som alltid måste säga nej och aldrig befinner sig i situationen att hon får ett nej väldigt schabloniserad och sexistisk. Men jag har svårt att de den bilden i Kielos bok. Och då landar det i att Keilos "brott" är att hon faktiskt målar upp även heteresexuellt sex som något ganska trevligt. Vilket av någon anledning provocerar.
Kielos skriver själv om det hela här.
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, våldtäkt och romantik, katrine kieolos, Lena Andersson, sex, feminism och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar