Det är inte riktigt sant att jag läste ut Katrine Kielos debutbok "Våldtäkt och romantik" på tunnelbanan hem från boksläppet. Men nästan. Det var någonting med det språkliga flytet och det brännande ämnet som gjorde att texten - som man brukar skriva om deckare av nagelbitarkaraktär - helt enkelt inte gick att lägga ifrån sig.
Så inledningsvis så att det är sagt: jag instämmer med vad som verkar vara en enhällig kritikerkör*. Det är en bra bok. Viktig. Så köp den. Och läs. (Dessutom är den ruggigt snygg att titta på, förlaget Modernista vet vad de gör när det gäller design.)
Jag läser Våldtäkt och romantik som en klassisk befrielsetext - i ordets bästa mening. Det handlar sig om att frigöra sig från den rädslans kultur som med Kielos språkbruk "konstruerar henne [kvinnan, min anm] som våldtäktsbar", utan att för den sakens skull blunda för själva problemet; våldtäkten, vad den gör med en människa.
Ur detta perspektiv spelar den "skönlitterära" delar av boken som blandas med mer klassiskt resonerande essäistiska en avgörande roll - den frigörelse som Kielos skissar på teoretiskt åskådliggörs och konkretiseras i form av det fiktiva berättarjaget och hennes väg tillbaka från en våldtäkt. Och formen fungerar alldeles utmärkt (även om den väldigt utlämnande närmast självbiografiska tonen i den skönlitterära delarna lär göra att fler än Aftonbladets ledarsida kommer att tolka det hela som självupplevt).
Jag gillar också de närmast folkbildande ambitionerna i de mer essäistiska delarna; utan att det upplevs som det minsta snobbigt namedroppande rör sig Kielos hemtamt bland några av genrens mer namnkunniga (och inte alltid helt lättillgängliga) teoretiker. Vill man så kan man läsa boken som en grundläggande (och underhållande) introduktion till en viktig teoretisk diskussion. Och ja; det finns källor med i slutet.
Men det är klart att detta sätt att läsa gör att man missar en av de stora poängerna med boken. För bakom dessa akademiska giganter är det ändå Katrine Kielos egna stämma som är den största behållningen. Och jag tror min själ att hon faktiskt har någonting att säga oss.
* Angående kritiken, läs mer på Bokhora här, samt i DN, Aftonbladet, Expressen, GP och säkert på andra ställen som jag missat också.
Läs även andra bloggares åsikter om Katrine Kielos, Våldtäkt och romantik, litteratur, böcker, feminism, våldtäkt och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar