fredag, augusti 08, 2008

Filmpoesi

OBS - Om du aldrig sett filmen Blade runner är klippet nedan en enorm spoiler och bör absolut inte ses. Annars: go ahead och njut. 


Superestetisk, där den mörka scenografin och Vangelis musik är minst lika viktiga som  (nej, jag skojade, viktigare än) handling och dialog. Där den känslomässiga upplevelsen är betydligt större än den rent intellektuella. Ja, DN:s Kerstin Gezelius prickar helt rätt när hon jämför Ridley Scotts epokgörande dystopi Blade Runner med en opera (i DN här).  
Orsaken är att nu ytterligare en version av filmen från 1982 - den här gången är det the final cut - ska upp på våra biografer. Jag vet att det muttras runt om i stugorna om oskicket att göra om klassiker i tid och otid men jag vet inte om jag håller med. Visst är det trist att förstöra klassiska filmer som George Lucas gjorde med Star Wars (de där datoranimationerna kan få vem som helst att bli teknikfientlig). Men om man gör den bättre? Det är väl i sådana fall inte konstigare än när Walt Whitman redigerar om sina dikter eller Gustav Mahler byter ordning på satserna i den sjätte symfonin?
För övrigt tycker jag att Kerstin Gezelius resonemang om att Blade Runner i sin coolhet banade väg för den dekadenta post-moderna uppgivna acceptans för miljöförstöring och råkapitalism som kom att prägla det efterföljande årtiondet är spännande.  Även om jag inte fullt ut håller med - moralen i filmen är trots allt en av motstånd. Ett pessimistiskt och snudd på uppgivet sådant, förvisso, men dock ett motstånd. Med detta inte sagt att filmen ska tillskrivas några större politiska dimensioner, bara en förklaring till att en ung vänstersjäl som undertecknad då det begav sig kunde finna någon typ av känslomässig resonans inte bara i Blade Runner utan i hela den dystopiska cyberpunken (ja, nu är jag slarvig men jag pratar om filmer som Blade runner/Alien, böcker som William Gibsons Neuromancer och allt däromkring). 
Whatever. Nu går den hursomhelst upp på bio igen. Och vi kan hänföras av Rutger Hauers dödsscen i storbild. Och himlen är inte längre blå. Jag vet inte, men jag ser ingen anledning att klaga. 
Även svenskan recenserar the final cut, den texten hittar du här
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  och annat intressant

2 kommentarer:

Pidde Andersson sa...

Kolla min blogg för en lång, uttömmande recension av Blade Runner!

Jah Hollis sa...

Jag tycker damen på DN prickar helt snett när hon börjar jämföra med opera. Blade Runner är sprungen ur populärkulturen och är ett konstverk i sig. Finns ingen anledning att försöka göra finkultur av den genom att dra in opera.
Sedan har hon inte fattat varför man jagar och dödar replikanterna (eftesom de har en begränsad livstid). Det handlar ju om att de försöker skaffa sig ett
längre liv än det de har fått sig tilldelat. Jag har lite svårt att inse hur hon kunnat missa detta.

jahhollis.blogspot.com/2008/09/
blade-runner-r-ett-tidlst-konstverk.html