Hade en konstnär vandaliserat SUV:ar på Östermalm eller inför filmkameror trashat pappas tjänstemersca hade det inte varit någon tvekan om vilken den sociala och politiska signalen bakom vansinnet varit. Men när det istället handlar om att det är vanligt folks huvudsakliga transportmedel kollektivtrafiken som utsätts så blir hela den efterföljande diskussionen istället bara till en fråga om ordning och reda och god smak. Därför är det befriande med Magnus Ljungkvists blogginlägg där han faktiskt stoppar in hela frågan i någon typ av maktperspektiv.
Nu är jag inte helt säker på att det är något uttalat klassförakt som ligger bakom tunnelbanevandaliseringen. Men lika klart är det att hela aktionen är ett enda stort utslag av att - som Magnus uttrycker det - neråtsparkande. Stockholms tunnelbana används visserligen av medborgare från alla samhällskick men vi vet att det är låginkomsttagare, kvinnor, personer med invandrarbakgrund; arbetareklassen, som använder och behöver den mest. Det är mot dessa människor udden i det aktuella "konstverket" riktas. Medvetet eller inte.
För vi pratar ju faktiskt inte om någon förvirrad förortskille här. Vi pratar om en person från finkulturens högborg Konstfack som säljer sina verk för femsiffriga belopp. Och struntar i att det är den ensamstående morsan som får betala priset i form av inställda eller förstörda tåg när hon på morgonen ska ta sig till jobbet.
I skuggan av skandalen försöker nu populistiska politiker från mestadels höger (Alliansfritt Sverige skriver bra om det här) rida på någon sorts allmän kulturföraktade våg. Det är trist och obehagligt och naturligtvis i grunden väldigt korkat. Men samtidigt är det också alldeles väntat och förutsägbart. Just därför finns det all anledning för oss som faktiskt i grunden tror på den fria och obundna konsten att fortsätta föra diskussionen.
Tunnelbanevandliseringen försökte vara en provokation. Den lyckades med detta. Genom att förstöra miljöer som vanligt folk är beroende av lyckades konstnären ge bränsle till den barbarhöger som vill inskränka den konstnärliga friheten. Utöver den rent legala dimensionen (vandalisering är ett brott och ska bestraffas punkt) tycker jag att detta är någon som måste vägas in.
På ett formellt juridiskt plan är det hela enkelt. Konstnärer ska följa samma lagar som alla vi andra, varken mer eller mindre. När de moderata politikerna ovan är ute och snurrar om att konstnärer ska straffas extra hårt just eftersom de är konstnärer är de därför helt ute och cyklar. Samtidigt som självklart vandalisering ska beivras oavsett vem som utför den och varför. Rent kulturpolitiskt är det samma sak; att kollektivt bestraffa en hel sektor för några få rötäggs övertramp är både fel och faktiskt i förlängningen farligt (om vi tror på någon sorts fritt samhälle, dvs). Lika fel som det är att försvara nämnda rötägg utifrån någon sorts förment omsorg om den konstnärliga friheten.
Men det finns också ett djupare plan som handlar om värderingar och innehåll. Det är inte en fråga för statliga pekpinnar och lagregleringar. Men det måste få vara frågan för en allmän diskussion och debatt. Och där måste vi utöver vilka metoder konsten använder sig av också få diskutera vad den står för. Då kan man fråga sig om den klassföraktande provokationen som sådan verkligen är ett konstnärligt ideal att leva upp till.
Ska någonting positivt komma ur detta elände så skulle det eventuellt kunna vara just ett sådant fortsatt samtal. Och vem vet? Kanske det till och med skulle kunna leda till att vi i den allmäna debatten någon gång började diskutera även konst som inte har behövt ta till så här grova drag av provokation för att kunna slå igenom i mediebruset.
Mer om hela frågan skriver även tex Johanna Nylander och Lars Ryding (roligt om än inte överdrivet djupsinnigt i SvD). Att konstverket dessutom sålts för 65 000 kronor till en "konstsamlande dam från Norge" (också via SvD) låter jag vara okommenterat, men det motsäger väl inte direkt min klassanlys av det hela tror jag.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, politik, NUG, konstfack, vandalisering, klass, klassförakt och annat intressant
21 kommentarer:
Bra!
Tänkvärt, men "barbarhöger"?
Vill du provocera fram nån vandalistisk reaktion från den sidan, Johan? :)
Hm, konst som provocerar...för tanken till en skattefinansierad installation där en besökare provocerades att begå vandalism. Lite före sin tid med ett par år bara.
Om barbari: Kan det vara barbarkonstnärer som väljer att försköna massmördare?
A-K Roth
"Fri och obunden konst"?
Jag som trodde att det var skattefinansierad och av politiska myndigheter garanterad konst ni gillade. På samma sätt som ni gillar att med en tv-licens vill tvinga alla som har en tv - och snart även dator och mobil - att bekosta den "fria televisionen".
Nja Johan. För att vara en kille som gärna berättar om sin förkärlek för skattefinansierad konst som opera och stadsteatern (ingen fara, jag pröjsar gärna dina kulturupplevelser) så har du kanske ett lite väl högt tonläge här .-)
Men tanken är annars nog att friheten ökar om det finns olika sätt att finansiera konsten. Tex markanden, olika offentliga stöd etc. Men det antar jag att du förstår. Egentligen.
Hej Johan,
det är bra om vi kan få till en diskussion om detta även om jag inte tror att det är så enkelt att klassstämpla konst som du försöker göra. Där dina argument tryter fyller du på med rätt tomma klyschor.
Du menar tydligen att högre utbildning inte kan vara annat än klassstämplad, men jag tror inte att du kallar Karolinska för överklassmedicinens högborg eller KTH för lyxkonsumtionens högborg. Genom stämplandet så försvinner möjligheten till analys. Lika lite är det ju vårdbiträdet som betalar för konsten genom att komma försent till jobbet.
Det som allra mest karaktäriserar konstnärerna är ju att inte tjänar pengar på sin konst, även om den används dagligen på gallerier, i gatumiljö, på skolor, i tidningar, i böcker.
Så att raljera över femsiffriga belopp blir liksom ett slag för det reaktionära konstnärsföraktet. Och det tror jag inte att du avsåg.
Du efterlyser den allmänna debatten och avvisar den statliga normeringen. Och så tar du det här exemplet med taggningen på tunnelbanan.
Men ärligt talat så tror jag inte att den provocerar mer än all den taggning och graffiti som redan fyller vår offentliga miljö, det som provocerar är inte heller att någon låter mobilfilma två minuter taggning och publicerar det. Nätet är fyllt av det.
Nej det som provocerar är att någon framträder med namn och nummer och påstår att det är konst. Hade han hållit käft så hade du inte skrivit din bloggtext, antar jag. Alltså är det själva framträdandet som du vill debattera. Du avkräver själva framträdandet en säskild moral verkar det som, inte handlingen som sådan.
Det gör det hela mera komplicerat än en diskussion om klassståndpunkt. För stannar den där så öppnar sig ett förfärande perspektiv.
Hej Anders. Tack för din mycket intressanta kommentar.
Först. Jag försöker verkligen inte "klasstämpla" konsten som sådan. Jag försöker sätta in ett visst specifikt konstverk i ett klassamanhang. Där konstaterar jag att just detta konstverk har udden riktad mot arbetareklassen. Det finns naturligtvis annan konst med helt andra perspektiv.
Vidare. Självklart innebär en läkar- eller KTH-utbildning ett stort socialt och kulturellt kapital. Precis som en utbildning på Konstfack gör det. Där förstår jag faktiskt inte ens hur du resonerar. Möjligtvis är det mitt användande av begreppet "finkultur" du hakar upp dig på, men jag skulle faktiskt vilja hävda att det är fullt relevant. Konstfack är (eller åtminstone var) en väldigt välrenomerad utbildning.
Men återigen, det innebär naturligtvis inte med nödvändighet att den konst man producerar där måste bygga på klassförakt. Tvärtom, skulle jag vilja säga. Många konstnärer (även sådana med "fin" utbildning) står för ett progressivt perspektiv. Dock är det inte så i det här fallet. Vilket ju är vad mitt inlägg handlar om.
Sedan för du ett resonemang om vad det är jag är upprörd över. Där är jag till att börja med mot allt klotter, just eftersom det så gott som alltid förstör för arbetareklassen. Men sedan är det naturligtvis på något plan en skillnad på om det är en frustrerad tonåring eller en konststudent på en välrenomerad skola som ägnar sig åt det. Men det är ju inte det som är huvudsaken eller ens ämnet här.
För visst. Självklart. Hade konstverket aldrig framställts hade jag aldrig skrivit detta inlägg. Eftersom inlägget handlar om konst, och inte om klotter. Det är konsten jag är intresserad av, inte vandaliseringen. Varför folk förstör saker är nämligen en helt annan fråga som bör diskuteras i en helt annan ordning.
Så slutligen - jag skulle nog vilja hävda att det inte är jag som gynnar det "reaktionära konstnärsföraktet". För att få det dit skulle du behöva läsa mitt inlägg som att ALLA konstnärer är klassföraktande personer i en överklassposition. Men det är faktiskt inte det jag skriver, eller ens antyder.
Johan,
Om det handlade om en hatt som gick runt där folk lade sina kontanter för översändning till kulturinstitutioner så skulle ditt resonemang hålla. Men så fungerar det ju som bekant inte. Istället har vi en byråkrati - som i likhet med alla byråkratier - växer. Det har gett oss Nämnden för hemslöjdsfrågor, Statens kulturråds arbetsgrupp för bildverk för vuxna samt serier och Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet.
Det handlar inte om vad jag gillar, utan om vad du och andra ska tvingas betala för det jag gillar. Utöver de konstarter du nämnde är jag även ett stort hårdrocksfan och har lagt mycket pengar (relativt mina i ungdomen blygsamma inkomster) på att lyssna och spela den sortens musik.
Vilken svartklädd krigsmålad kulturkofta kommer att skrika i högan sky efter subventionerade Metallica-biljetter? I dagsläget är en sådan konsert uppemot fem gånger så dyr som en föreställning på Dramaten (som jag också gärna besöker, om än inte så ofta).
För mig är både teater och rockmusik viktigt. Just därför förstår jag inte varför det förra ska vara föremål för en gigantisk bidragssektor, som dessutom är ruggigt självgod och provocerande egocentrisk, medan det senare ska medges fördelen att agera marknadsmässigt.
Fast det där senare är kanske ändå en idé. Jag tror jag ska börja leva på musiken istället för att harva runt i den hårda konsultsvängen.
Du som är insatt kan väl ge lite feedback på detta PM till kulturdepartementet? Det handlar om
"...behovet av att skyndsamt utreda möjligheter, samt vidta utredda åtgärder, för att med omedelbar verkan inrätta ett högre läroverk för hårdrocksrelaterad pedagogik, med särskild hänsyn till etniska, sexuella och musikaliska minoriteter och utifrån könsmaktsordningens givna ramar med målet att utifrån regionala och ekonomiska perspektiv i varje kommun kunna tillhandahålla minst tre coverband med kunskap om hårdrockskulturella konstskatter såsom "Highway to hell" och "Smoke on the water" på det att ingen sunkpizzeria må vara utan dessa under fredagskvällens Happy Hour (vilken skall bedrivas i enlighet med regeringens folkhälsomål.)"
Johan: till att börja med stödjer staten och det offentliga hårdrock. Via arrangörsstöd till festivaler och konserter, kommunala musikskolor, fritidsgårdar, folkbildningspengar till musikstudiecirklar etc etc.
Däremot går det (vad jag vet) inga skattepengar till Metallica. Men de verkar som det ser ut klara sig ändå. Vilket inte Operan skulle göra. Så tack vare att vi har en kulturpolitik i det här landet så kan du (och jag) BÅDE lyssna på Enter Sandman och Valkyrian. Vilket ju rimligen måste vara bra. Och konstnärer kan välja att klara sig genom att vara kommersiellt gångbara men har också alternativ till den finansieringen. Vilket ju också rimligen ökar oberoendet.
Själv tycker jag att det är alldeles förträffligt fiffigt uttänkt.
Några av Kulturrådets utgiftsområden
*Arrangerande musikföreningar
*Arrangörsstöd inom dansområdet
*Centrala amatörkulturorganisationer
*Centrumbildningar
*Daglig träning för dansare
*Distributionsstöd
*Fria musikgrupper
*Fria teatergrupper
*Jämställdhetsprojekt inom scenkonstområdet
*Konsthantverkskooperativ
*Kultur i arbetslivet
*Kulturellt utbyte mellan Sverige och Grekland
*Kultursamarbete Sverige-Sydafrika
*Kulturtidskrifter - Prenumerationsstöd
*Kulturtidskrifter – Produktionsstöd
*Kulturtidskrifter – Utvecklingsstöd
*Litterära evenemang
*Nationella minoriteters kultur och litteratur
*Produktion och utgivning av fonogram (det som vi under 90 brukar kalla skivor)
*Tidskriftsverkstäder och tidskriftskatalog på internet
*Utrustningsbidrag till kollektivverkstäder
*Viss teaterverksamhet av nationellt intresse
*Översättning av nordisk litteratur inom Norden
Därtill har vi statskontrollerad tv, radio och teater - och ändå har vi inte gått in på kommuners och till och med landstings pengar till detta område. Personligen betalar jag hellre för skolor och höftleder än för folks underhållning.
Dessutom är det direkt ohederligt att hävda att kommunala musikskolor är ett stöd till hårdrock. Det är som att hävda att vägbyggen är ett stöd till GM (vilket man väl iofs inte vågar säga högt eftersom det sannolikt leder till att Firma Sahlin & Green föreslår att hela Västra Götaland asfalteras).
För övrigt skrev jag inte att några skattepengar skulle gå till Metallica. Jag skrev att deras dyra biljetter enligt din logik borde subventioneras. Inte minst för alla som är under 18 eller studerande.
Förklara för mig varför vi inte ska införa ett bruksvärde på dessa dyra konsertbiljetter, eller låta EMA telstar vidarefakturera staten mellanskillnaden för konsertbiljetter sålda till minderåriga? Eller ge varenda invånare i Sverige en kulturcheck och därmed frigöra resurser från den svällande kulturbyråkratin?
Hej Johan,
jag tror inte för ett ögonblick att du vill grilla makrill på gamla tavelramar.:) Men jag tyckte mig ana något ditåt när du talar om finkulturens högborg och konstverk till femsiffriga belopp. För mig så har alltid begreppet ”finkultur” något nedvärderande och underförstått ”inget för vanligt folk” över sig. När jag som studieansvarig i Fabriks avd 423 på Gränges Aluminium i Sundsvall på 1970-talet arbetade för företagsbibliotek och andra kulturfrågor, så hamnade jag ofta i debatter om finkultur och folklig kultur. Där rymdes mycket förakt under ytan. Och ofta var argumentet just klassperspektivet. Jag var envis eftersom jag den gången inte ansåg att konsten har en sådan direkt funktion, konstnärens hävdande att klottret är konst betalas inte av det väntande vårdbiträdet. Då tyckte jag inte Dostojevsky var en sämre författare än Gorkij, lika lite som att Tomas Tranströmer skulle var en mindre viktig poet än Dan Berglund.
Klassperspektivet på konsten blir ett besvärligt begrepp. Det innehåller per definition ett sorts ”vem tjänar konsten”. Och då är du inne på ett tyckandets territorium där all sorts fundamentalister och sannings-ägare huseras fritt. Du finner dom lite varstans i alla forum, och det gäller inte bara konst och kultur. Men eftersom konsten ses som något onödigt och fjärran så blir det fortare fritt villebråd.
Men fakta talar ett annat språk om konsten och samhället. Konstens och kulturens bidrag till BNP uppgår till ca 3 % av BNP medan Sverige bara satsar 1% av BNP tillbaka till konsten. Konsten är inte tärande utan närande. Idag så säljs det i Sverige ungefär dubbelt så många biljetter till professionell opera, teater och dans som till fotboll och ishockey tillsammans! Dubbelt så många! Sug på den. Hasse Alfredsson och Tage Danielsson föreslog en gång att konsten och kulturen skulle strejka en dag. Ingen teater, ingen musik täck över alla utsmyckningar, ta bort alla konst och kulturyttringar ur offentligheten. Skulle vi vilja bo i det samhället? var deras retoriska fråga på sitt utopiska strejkupprop.
Men konsten ägs ju inte av någon och dess påverkan på samhället är mera en fråga om hur människors upplevelser av den förändrar deras eller samhällets vardag. Nu och i framtiden.
Jag gillar inte allt som kallas konst. Men jag inser att jag inte kan förhindra någon att kalla sitt verk för konst. Längre än så kommer jag inte. Jag ogillar när människor bryter mot lagen för sina egna syften. Men det förhindrar ju inte att det likafullt är konst. Jag gillar inte taggning men kan inte förhindra att någon kallar det konst.
Om konstnären fyller tunnelbanan med klotter som utropar ”Rädda jobben på SAAB!” så är det säkert inte någon som skulle se det som förakt mot arbetarklassen, även om det bryter mot lagen. Man gillar budskapet men tycker att formen är fördjävlig oavsett om det kallas konst eller inte. Det är själva klottrandet man ogillar! Konsten är inte utryck för klassförakt utan för förakt för samhällets lagar och regler. Och det är något helt annat.
Hej,
Filmen i sin helhet tror jag blir bra. En viktig ingrediens som missats i debatten är filmens titel : Territorial pissning.
Det är precis det alla "klottrare" håller på med. Det borde kanske öppna för politiska frågor såsom konstverk ofta gör.
Varför behöver vissa pinka revir?
Finns det tillräckligt med revir för alla? Duger bara de samhällsmedborgare som är lydiga?
Varför finns det "olydiga" människor? Vilka skapande uttryck får vi alla ta oss i det offentliga rummet? Vem och vilkas skapande blir representerade i det offentliga rummet? Vem eller vilka tillhör det offentliga rummet? Vem eller vilka är det offentliga rummet till för?
Jag skulle kunna skriva 100 frågor till, men detta var endast ett exempel Helge.
Med vänlig hälsning
Eva Olsson
Sveriges största musikfestival, Sweden Rock Festival, får vad jag vet bidrag för sin verksamhet. Fantastiskt sköna hårdrocksband, till sommar blir det Twisted Sister, Europe, Lita Ford, Floggin Molly och Motorhead.
Även Nordic Rage Metal har fått stöd. Inte kan vi väl protestera mot detta?
Två trådar här. En om kulturpolitik i stort, en om det aktuella konstverket. Tar dem i den ordningen.
Kulturpolitiken i stort: Hampus tar ovan här upp ett exempel på hur vi (dvs skattebetalarna) gemensamt stödjer även hårdrocken. Jag tycker det är bra. Huruvida musikskolan kan ses som ett stöd till (bland annat rocken) går såklart att diskutera. Jag minns hur det spelades rätt mycket Led Zepplin-covers från både band och enskilda när jag gick där och lärde mig trummor. Och vi diskuterar ju en annan utbildning (Konstsfack) här som en del av konstpolitiken. Men visst. Låt oss för sakens skull stryka musikskolan från listan, så kvarstår ändå en hel del (till exempel arrangörsstödet som Hampus som sagt nämner här ovan).
Men huvudpoängen här är ju att en aktiv kulturpolitik kan skapa ett bredare och djupare kulturutbud än marknaden klarar själv. Och det ökar konstnärernas frihet eftersom det finns alternativ till det rent kommersiellt gångbara (även om detta också är ett alternativ, och mycket bra kultur kommer fram den vägen). Ur det perspektivet verkar det rätt korkat att lägga skattepengarna på kultur som ändå bär sig, även om det som Johan I påpekar ibland kan finnas någon typ av fördelningspolitiska skäl att göra så.
Personligen har jag dock hittills inte uppfattat arbetareklassens bristande tillgång till kommersiellt storsäljande hårdrock som ett stort samhällsproblem som måste lösas genom att vi lägger om hela kulturpolitiken. Men det är möjligt att Johan I kan övertyga mig där om han kommer med ytterligare några argument...
Sedan det aktuella konstverket. Jag börjar med klassperspektivet. Jag tycker att vi måste få prata om även konsten ur ett klassperspektiv. Det innebär inte att jag vänder mig mot det som jag (kanhända lite slarvigt) kallade finkultur. Tvärtom, jag tillhör den skola inom arbetarrörelsen som menar att den kulturpolitiska strategin inte ska vara att ta avstånd från utan istället tillgängliggöra sig även den traditionella ("borgerliga", skulle någon kanske säga) kulturen. För mig handlar det till stor del om att avmystifiera kulturen, lyckas visa att ett operabesök är mer än vitt vin och damer i päls som koverserar belevrat i pausen, utan att det snarare handlar om fantastisk musik som har något att säga till oss alla. Till exempel.
Men ska man ta kulturen och konsten på allvar så måste vi också våga kritisera den. Och så måste frågan få ställas varför det är just arbetareklassens transportmedel som konstnären pissar terrirorium på? Vilket är vad jag ville göra med min postning ovan.
Hej Sjölander.
Arbetarklassens territorium?
Det finns klasser under arbetarklassen som liksom geschäftet och politikern har sin arena på tunnelbanan - en del av det offentliga rummet.
F.ö. såg jag att du inte fångade upp en enda av mina frågor som ytterst var av demokratisk natur.
Om sossar stannar vid de sociala och glömmer de demokratiska aspekterna och envisas med att tro att de står upp för en arbetarklass som knappast kommer att finnas kvar i framtiden är det illa. Vi kommer alltid att ha arbetsgivare och löntagare men andra klasser. Arbetarklassens väg till framgång var inte att reducera de rikastes makt och inflytande utan att nivellera borgarklassen till arbetarklassnivå. Får hoppas att det inte sker när "arbetare" erövrar den borgerliga kulturen.
Hej Eva. Jag uppfattade inte dina frågor som frågor utan mer exempel på tankar som det aktuella verket väcker. Därför gick jag inte in på att försöka besvara dem (tror tråden blir lite för omfattande om den även ska inkludera frågan varför människor känner ett behov av att markera revir).
Däremot ställde jag den i mitt tycke relevanta motfrågan: varför är det just i dessa miljöer reviret måste pinkas? Om det är demokratin man är ute efter så bör man väl främst söka sig till och konfrontera de miljöer som inte är allmänt tillgängliga? Att tunnelbanan även är en arena för klasser "under arbetareklassen" snarast förstärker min poäng. För hur kan man säga sig värna det offentliga rummet genom att förstöra det offentliga rummet? Det tycker jag är pudelns kärna, och det får du gärna kommentera, framförallt som jag förstår det att du faktiskt tycker att det aktuella verket är värt att försvara.
Vad gäller din sista postning i övrigt håller jag faktiskt inte med om ett enda ord. Tror jag. På vilket sätt står det sociala i motsats till det demokratiska? En konst som sparkar neråt gynnar väl varken demokratin eller jämlikheten? Och dina resonemang om nivellering kan jag säga mycket om (jag håller verkligen inte med) men det blir nog en för omfattande off topic diskussion för att hinna med här.
Däremot måste jag be dig utveckla dina sista rader. Menar du verkligen att du är negativ till att konsten tillgängliggörs för fler? Och samtidigt anklagar du mig för att inte ha ett demokratiskt perspektiv? Som sagt, utveckla gärna, för jag hoppas att jag har missförstått dig.
Snälla Johan!
Jag har naturligtvis mina svar på varför klotterkonstfilmen utspelade sig i tunnelbanan, men jag ska inte svara på frågan - ska inte föregå konstnären ifråga.
Det sociala står inte i motsats till det demokratiska. Hur kunde du tolka min skrivning så? Min absoluta uppfattning är dock att denna konst INTE sparkar neråt. Tvärt om synliggör den fenomen och borde uppmana till relevanta frågor istället för syndtyckande.
Du lever tydligen i ett mycket föråldrat motsatstänkande. Hade det varit ett konstverk värt namnet om säg operan hade sprayats ner?
Jag är INTE negativ till att kulturen frigörs och blir tillgänglig för fler. Jag har INTE anklagat dig för att inte ha ett demokratiskt perspektiv - du har däremot inte använt det beträffande konstverket. Du har haft ett svennebananperspektiv - "stackars mig, stackars oss"
men precis som du tydligen gör, uppskattar jag klassisk musik och den vill jag gärna ska spridas och frigöras ut i samhället men jag vill inte INTE att den nivelleras och förflackas.
Se vad som hänt med svensk litteratur. Den största genren är deckare - där finns numera samhällsskildringen. Samhällsbeskrivning måste kryddas med våld och död för att engagera och/eller säljas. För mig är detta nivellering till nivå TV-serier medan andra kan tycka att det är utveckling.
Om jag fortfarande är otydlig uppskattar jag om du återkommer.
Vänligen Eva Olsson
partikamrat
Eva, tack för dina förtydliganden och för ditt inlägg. Det blir ju en intressant diskussion det här. Och ja, nu förstår jag att nog vad du menar. Men jag tror fortfarande att det finns några punkter vi inte är ense runt.
Du skriver: "Hade det varit ett konstverk värt namnet om säg operan hade sprayats ner?"
De rent juridiska invändningarna jag lyfter ovan är naturligtvis desamma om det hade varit operan som sprayades ner - dvs skadegörelse är skadegörelse är skadegörelse och ska behandlas som sådan.
Men innehållsmässigt då? Tja, det belyser väl min poäng. För det är klart att ett sådant "verk" skulle ses som någon typ av kritik mot finkultur, konservativa institutioner, den kulturkonsumerande (i ordets sämsta mening) medelklassen etc etc. Och då frågar jag mig hur man ska tolka det aktuella verket, när det just är tunnelbanan som vandaliseras. Rimligen enligt samma måttstock, tycker jag. Och då ifrågasätter jag denna utgångspunkt.
Sedan har vi uppenbarligen lite olika syn på det där med nivellering. Menar du att marknaden för god litteratur är mindre i Sverige för att folk läser en massa deckare? Vore det bättre om folk INTE läste deckare? Och det där med att det krävs våld och död för att göra litteraturen intressant - vad tycker du då om Homeros, de isländska sagorna, Bibeln eller en dramatiker som Shakespeare som ju lät blodet flöda ymmigt över sidorna? Och när det gäller bredden - en av orsakerna till att den tidiga arbetarrörelsen (det fanns flera, gubevars) tog Strindberg till sina hjärtan var ju faktiskt att författaren såldes och lästes brett. Innebär det att Strindberg står/stod för en förflackning av det svenska kulturarvet? Nä, det tror jag inte du tycker heller.
Slutligen då, mitt svennebanantänkande och min "tycka synd om"-mentalitet. Det är ju precis det där jag pratar om. När udden i konsten riktas mot "svennebanan" (ett begrepp jag förknippar mest med den konservativa och genuint osympatiske kd-sympatisören Linda Skugge) istället för uppåt, mot makten eller etablissemanget, så tycker jag att det är värt en diskussion. Därför att då reducerar konsten alla de vanliga människor som kämpar och sliter för att få vardagen att gå ihop till just, tja, svennebananer. Vandrande ingenting vars livsmiljöer endast är goda nog att förstöra - pissa territorium på. Det är till och med ok för konstnären att rent faktiskt förstöra miljöer (vilket ju är vad som gör hela fråga brännande, hade NUG bara målat en nedklottrad t-bana hade det naturligtvis varit en helt annan sak och det hade tom kunnat ses som ett synliggörande av dessa människor. Med dessa människor menar jag för övrigt "oss").
Rätten att förstöra andras livsmiljöer kan omöjligen handla om demokrati. Tvärtom, effekten blir ju att det offentliga rummet reduceras och trängs tillbaka. Jag tycker inte konstens uppgift ska vara att reducera det offentliga rummet. Därför fortsätter jag att tycka som jag tycker om det aktuella verket.
Hej igen!
Har du kontrollerat om någon tunnelbanemiljö är skadad? Är någons del av det offentliga rummet kvarvarande vandaliserat? Tror du att någon kan krossa ett tunnelbanefönster med huvudet och kasta sig ut från ett tunnelbanetåg? Fönstret måste varit gjord av något annat än glas - troligen ett stuntmansfönster. Det fanns så vitt jag kunde se inga passagerare i vagnen där "konstnärsvandalen" härjade. Vilka resenärer eller tunnelbanebesökare vet du blev skrämda? Kan det ha använts vattenbaserad färg som lätt kunde tvättas bort? Tror du inte att SL var tillfrågad? Jag VET INTE jag bara frågar. Reagerar själv ofta alltför lätt och intuitivt negativt över saker som knapphändigt rapporteras i massmedia. Försöker hålla mig mer kallsinnig i detta spörsmål.
Om litteratur så är våldet mycket mer och noggrannt skildrat i dagens litteratur. När jag läste "Män som hatar kvinnor" mådde jag illa av våldsskildringarna i slutet. Har aldrig gjort det vid ex.vis läsning av en isländsk saga. Så fortfarande anser jag att populärkulturen "invaderat" den svenska prosan. Andra har naturligtvis andra uppfattningar.
"Tror du inte att SL var tillfrågad?"
Med tanke på att SLs ordförande har polisanmält det hela och kräver konstfack på ett hundratusenkronors skadestånd så känner jag mig rätt säker på den saken. Det var SL inte.
Skicka en kommentar