fredag, februari 20, 2009

Att offra Saab är inte att bejaka strukturomvandling

När timbroideologen Johan Norberg skriver om Saab-frågan på sin blogg och frågar sig "[v]ad sysslar socialdemokraterna med? Deras starkaste argument för att vara ett modernt parti är att de är de enda som garanterar strukturomvandling eftersom de bejakar kreativ förstörelse med hjälp av en välfärdsstat som ger trygghet i övergång till nya jobb. Varför arbetar de nu så hårt på att förstöra sin trovärdighet genom att bli det nya industriakutpartiet?" så är det säkert även en om annan sosse som åtminstone delvis instämmer i undran (se tex Erik Laakso här). Problemet är bara att frågan är felställd, eftersom den politiska hanteringen av krisen i fordonsindustrin inte kan reduceras till ett enkelt för eller emot strukturomvandling.

Låt mig först säga att Johan Norberg naturligtvis förstått den socialdemokratiska ideologiska positionen helt rätt. Det som över tiden uttryckts i slagord som "alla ska med", "trygghet i förändring" eller nuförtiden "framgång kräver rättvisa" handlar om just detta. Socialdemokratin bejakar strukturomvandling men har också förstått att den kräver omfattande trygghetsystem för att inte förlora sitt folkliga stöd.

Det innebär att politiken aldrig kan reduceras till att försöka bevara varenda gammalt jobb som finns. Själv beskrev jag detta i ett inlägg för ett tag sedan. "Vad innebär då det i det konkreta fallet? Förmodligen att politiken mer borde rikta in sig på att skapa nya jobb än på att rädda gamla. Att det är viktigare att rädda människor än att rädda fabriker. Att utbildning, forskning och tillväxt är bättre politik än att försöka förbjuda företag från att lägga ner. Och att en hög arbetslöshetsersättning och välfungerande arbetsmarknadspolitik i stort fortfarande är hörnstenar i den svenska modellen" skrev jag då (i en kommentar till denna text av Göran Greider).

Därför har jag också varit kritisk till den borgerliga synen på strukturomvandling. När Reinfeldt försöker motivera en politik som syftar till att skapa en lönepress neråt genom att måla upp en bild av att problemet i svensk ekonomi är att vi blivit för effektiva (skrev tex om det här) är det läge att blåsa till rejäl politisk strid. När den borgerliga regeringen dessutom konsekvent nedrustar de verktyg (trygghetssystem, möjlighet till vidareutbildning) som gör omvandlingen möjlig bör man till och med blåsa än högre.

Och allt det håller jag fast vid. Men går frågan om den politiska hanteringen av Saab verkligen att reducera till
å ena sidan konservativ protektionism och å andra sidan ett offensivt bejakande av strukturomvandling? Svaret på den frågan är nej. Eftersom all förstörelse helt enkelt inte är kreativ.

I Dagens Arena skriver Håkan A Bengtsson till exempel om det två tankelinjer som nu bryts. Dels den enkla,där "[n]ationalekonomernas svar är entydigt: Företaget bör läggas ned eftersom det går med förlust". Mot detta sätter Bengtsson "andra ekonomer" som snarare "talar om det industriella kluster (i vilket Saab är en viktig kugge) som nu riskerar att skatta åt förgängelsen." Utifrån den sista analysen blir frågeställningen en något annan: "Det handlar om sex decennier av industriellt kunnande och ett myller av underleverantörer Allt detta kan vara för evigt förlorat. Vad innebär det för Sveriges ekonomiska utveckling på lång sikt?"

Ett liknande resonemang för TCO:s Roger Mörtvik. Han ställer frågan "Ska Saab räddas eller inte?" och ger själv svaret: "I ett normalläge är svaret nej. Företag som inte överlever i konkurrensen ska inte räddas - särskilt inte med skattebetalarnas pengar. Men nu är inte läget normalt - och svaret inte lika givet ... Tänk om det är så att all den kompetens som finns på Saab och alla de underleverantörer som också skulle gå omkull om Saab gör det, är en omistlig del i det industriella kluster som bär upp också Volvo och många andra viktiga svenska företag. Då betyder det att effekten av om Saab läggs ned blir så mycket större än att bara handla om ett företag. En hel del tyder på att så är fallet. I så fall framstår det helt plötsligt rätt att rädda så mycket som möjligt av den industriella kompetensen - även med skattepengar."

Och på precis samma sätt resonerade även den nuvarande borgerliga regeringen. För inte mer än några månader sedan. Då presenterade Anders Borg och Maud Olofsson sitt 28-miljarders krispaket för fordonsindustrin och finansministern sa (i Aftonbladet) att "[m]ed den här satsningen säkrar vi jobb i Sverige på sikt." På annat ställe motverade Borg "Bristen på krediter är problemet just nu och vi vill stärka det svenska fordonsklustret." Alltså en tydlig förståelse för vilken strategisk betydelse den svenska fordonsindustrin har i hela ekonomin och vilka specifika problem den globala lågkonjunkturen just nu ställer den inför (precis på samma sätt som för de banker regeringen inte haft några som helst problem med att riskera skattepengar på, för övrigt).

Idag är detta som bortblåst. Personligen tycker jag att det är tragiskt. Jag tror nämligen att en högteknologisk och kunskapsintensiv produktionsindustri är en nödvändig del av en ett framtida modernt svenskt näringsliv. Att offra detta på några högflygande principers altare är inte att ta ansvar för Sverige. Och det är inte att gå modigt in i framtiden.

Ingen vet om ett mer offensivt politiskt agerande hade kunnat rädda Saab. Det enda vi vet är att vi i nuläget har en regering som inte ens försöker. Och att detta riskerar att skada Sveriges långsiktiga möjligheter att stå starkt i den globala konkurrensen även efter lågkonjunkturen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , och annat intressant

9 kommentarer:

Johan Ingerö sa...

Du är för smart för att tro på det där.

Saab har två decennier av förluster bakom sig. Bilarnas kvalitet är inte det avgörande, vilket exempelvis Stig Malm konstaterade i morse, lika lite som kvalitet var en faktor när de svenska varven krisade ihop.

Anledningen till att ni vill att skattebetalarna ska "rädda" Saab är att IF Metalls ordförande sitter i er partiledning. Ädlare eller mer verklighetstillvänt är inte skälet.

Men som Fredrik Reinfeldt och Expressen båda har konstaterat; IF Metall har tillräckligt med pengar för att på egen hand ta över Saab. De har dessutom en riskkapitalbolag i egen regi som skulle kunna hantera affären. Men de vill inte göra det eftersom de inte tror att Saab kan bli något annat än en förlustmaskin - vilket för övrigt är en rätt rimlig bedömning.

Ni försöker plocka politiska poäng på att anklaga en regering för att den inte vill lägga folks pengar på att finansiera det särintresse som i sin tur finansierar era valrörelser.

Magnus sa...

Johan Sjölander. Inser du inte att bilar är gammalt och att high tech är stora vindkraftverk i stål och betong som producerar el för 60 öre kWh och säljs för hälften!


[Ironi OFF]


Johan Ingerö: "Saab har två decennier av förluster bakom sig."

Ja. Saab har gått med för stora förluster genom åren. Under 90-talet med 12 mrd kr (i snitt drygt 1 mrd kr per år), vilket motsvarade kanske 5 procent av omsättning, och inledande år på 2000-talet ofta med över 3 mrd kr per år, motsvarande kanske 15% av omsättning.

2007 var förlusten 2.2 mrd kr, cirka 10% av omsättning. Rätt elelr inte menade Saab nyligen att de kunde gå med vinst 2010: automotorsport.se.

En par frågor som kanske är relevanta. En ur ett samhälls- och en ur ett företagsperspektiv:

1) Har underleverantörer gått med vinst, så att verksamheten totalt sett så mycket dränerat ägande i företag i svenska fordonssektorn?

2) Kan Saab vända till vinst 2010 på det sätt man menat?

På fråga 2 lär svaret vara nej mtp krisen, men då kan frågan ställas om de lönsammaste delarna av Saab någon gång kan ge vinst. (Det förlusttynda i Saab lär f ö ha varit det regeringen tvingat Saab till. Etanolen. Maud verkar inte ha lärt sig när hon nu snackar vindkraft.)

Många frågor. Nästan som Monas stil av att aldrig kännas beslutsfäig? I ett hypotetiskt tvingande val mellan en "liten" satsning på Saab (jag säger inte 5 miljarder eller något visst belopp) och Mauds 10- och 100-tals mrd kr i satsning på vindkraft skulle jag välja det förra. Men det hypotetiska tvingande valet behöver för all del inte finnas där både bilar och vindkraft blir utan stöd. Dock tror jag att svensk framtid är höteknologi och bilar framför vindkraft.

Jag ogillar iofs inte att regeringen tar handen från bolag med stora förluster, som Saab. Men man verkar kunna satsa och planera industripolitik när det gäller att tvinga bilindustrin mot etanol och nu elbilar/hybrider, samt på vindkraft.

Min personliga gissning är att kostnadsbild för bilproduktion upp till s a s "medelklasssegment" kommer att var prio ett. Asiaterna kommer att invadera oss med bilar som liknar tyska Opel men med prislappen 65000 kronor. Därför tror jag att partiella uppköp från- och långsiktiga samarbetskontrakt med asiater kan vara säkrare för framtiden än det stora europeiska bolag GM nu filar på, med Opel som flaggskepp, där ett rekonstruerat Saab ingår -- alternativt att det bolaget knyter upp sig till en stor asiatisk biltillverkare.

Som sagt, nejet till Saab är nog ingen katastrof för fortsatt svensk bilindustri. Tvärtom är det bra och nädvändigt med sådan press.


Johan Ingerö: "...lika lite som kvalitet var en faktor när de svenska varven krisade ihop."

Nu finns fortfarande (eller fanns i alla fall för ett par år sedan) tekniskt och därför marknadsmässigt världsledande utveckling inom båtteknik, med en smygare i Karlskronas varvsindustri. Tekniken är inte oväsentlig.

Dock är priset viktigt, men inget säger att man inte med robotisering i västvärlden kan konkurrera i både pris och kvalitet med billig indisk produktion. Ser du på sportskor eller diverse billiga plastprodukter så är en hel del billigt sådant i dag faktiskt tillverkat i USA, och det beror inte på att USA blivit ett u-land, utan på framgångar i automatisering som med fördel utvecklats och byggts i USA. På det sättet bör öven bilindustri kunna dra nytta av spetskompetens i västvärlden som ännu i hög grad saknas i bl a Indien och Kina.

Det är så lätt att slänga iväg fraser och ett problem med liberaler som du är att ni tror att det finns en ostoppbar "utveckling" som innebär att det gamla -- det kan vara såväl värderingar beträffande familjeliv eller produktion av något -- går i konkurs där något nytt, fritt från gårdagens mossiga erfarenhet, växer fram.

Bengt sa...

Sverige (och USA?) har inte längre några industriledare av rang och karismatik som kan sättas in vid en rekonstruktion av t.ex Saab Dagens industriledar kan bara en sak och det är att hitta på options-program som skall ge dem så stora bonusar som möjligt!
Rausingarna och Wallenbergarna av den gamla stammen är antingen för gamla eller utdöda.
Och Kamprad har inte tid med Sverige när han erövrar världen med egna varuhus och eget kapital!
Så vi får väl förlita oss på Maud Olofsson och Mats Odells knivskarpa rekonstruktionshjärnor istället!
Baah-blääh!

Magnus sa...

Johan Ingerö. Min sista släng tillhör förresten inte frågan om Saab ska räddas eller inte, utan var en allmän reflektion apropå din jämförelse med varven och karaktären i ditt argumentet, att vi ser en ofrånkomlig utveckling där bilproduktion är utdömd.

Jag gav några argument emot ett sådant resonemang. (Ytterligare ett är kanske viss fortsatt lönsam tekoproduktion medan billigare produkter görs i Asien?)

Johan Ingerö sa...

När skrev jag att bilproduktion är utdömd? Det enda jag skrivit är att överproduktion mycket sällan håller ihop ekonomiskt, vilket skulle bevisas.

Mats J sa...

En människa som inte tillför något till samhället, eller rent av gör mer skada än nytta har ändå ett värde i sig.

En bilfabrik som aldrig visar vinst är en parasit som som skäl mänskliga resurser vilka annars hade kunnat användas för att bygga lastbilar eller hus eller spela Willy Loman i En handelsresandes död på Trollhättans statsteater.

Vi bör inte beklaga att SAAB går under utan jubla över marknadens visdom. I ett planekonomiskt system hade en politiker eller en centralkommité haft ansvaret för att lägga ner SAAB, och vi vet av erfarenhet att det inte hade skett förrän den den politiska makten slutat frukta folket, dvs aldrig.

Vi trodde att vi drog en vinstlott när GM valde att subventionera svensk fordonsindustri under 20 år utan att få en dollar tillbaka, men sanningen är att Sverige har förlorat lika mycket som GM på affären. Nu är det äntligen slut.

Magnus sa...

Johan I. Överproduktion... Det är vinst som är det primära. Det finns lönsamma biltillverkare som producerar få bilar, men då behöver de (utan att politiker lägger sig i) vara nischade så att de har ett särskilt värde. Alltså design och teknik som har en viss efterfrågan men som inte vem som helst kan erbjuda. En trade off mellan volym och speciell kvalitet.

Saab sökte sig efter ett decennium med 1 mrd kr i förlust per år till GM som tillförde utslätning av deras produkt, och därför tror jag att förlusterna växt som de gjort. De borde -- jämte tekniksamarbete exempelvis med asiater -- ha gått åt motsatt håll för att minska sin förlust. Mtp vad Saab är idag tror jag inte att de kan bli lönsamma närmsta 5-10 år. (Om någon skulle anse varumärket tillräcklig intressant kan de ev. efter konkurs komma igen med ny profil och typ högst ett par modeller...)

Att ekonomiskt växande Asien tar marknadsandelar i Europa/USA hade skett utan de klimattokerier där t ex alliansen och sossar är för EU:s begränsningar på utsläpp för ett biltillverkande företag, men BMW, tekniskt begåvade inovativa franska PSA-gruppen och Skoda/VW i automatiserings- och kvalitetsfronten tror jag kan presa kostnaderna något och leverera intressant kvalitet när nya billiga asiater tar 18-års- och "lägre medelklass-marknaden".

Om mina tankar är korrekta ligger även Volvos chans ligger i att leverera "Volvo-kvalitet", d v s en produkt vars kvalitet sticker ut och sammanfaller med Volvos varumärke.

Men detta är ju en politisk blogg, så mina inlägg och kommentarer är nog iofs off topic -- och jag håller med i sak att det inte är statens sak att rädda Saab. Men det irriterar mig att politiker, inkl Maud/alliansen, lagstiftar om bränsle, t ex etanol, eller hur mycket CO2 per km biltillverkares produkter ska släppa ut, vilket bl a omöjliggör biltillverkare nischade på familjebilar. Detta slipper asiaterna, och Maud/alliansen gör misstaget att -- omnipotent och absurt, per definition stående utanför marknaden -- tro att de begriper och med begränsande lagar marknadsanpassar tillverkare. Liknar mest Sovjetunionen.

Johan Sjölander sa...

Ärligt talat. Jag skiter egentligen i Saab som sådant. Det är inte själva varumärket som är det viktiagaste här (tycker jag). Vad jag bryr mig om är den industriella kompetens som håller på att slösas bort. Av antingen inkompetens eller ideologisk förblindning - förmodligen lite av båda delarna. Hos den borgerliga regeringen, alltså.

Det skadar Sveriges möjligheter att stå starkt efter lågkonjunkturen. Det skadar möjligheter till en positiv strukturomvandling. Och det är inget som varken jag, västsvenska handelskammaren eller TCO:s Roger Mörtvik tycker för att vi är så uppsnurrade runt metallarbetarfacket.

Johan Sjölander sa...

Ärligt talat. Jag skiter egentligen i Saab som sådant. Det är inte själva varumärket som är det viktiagaste här (tycker jag). Vad jag bryr mig om är den industriella kompetens som håller på att slösas bort. Av antingen inkompetens eller ideologisk förblindning - förmodligen lite av båda delarna. Hos den borgerliga regeringen, alltså.

Det skadar Sveriges möjligheter att stå starkt efter lågkonjunkturen. Det skadar möjligheter till en positiv strukturomvandling. Och det är inget som varken jag, västsvenska handelskammaren eller TCO:s Roger Mörtvik tycker för att vi är så uppsnurrade runt metallarbetarfacket.