Att den regerande borgerligheten som Alliansfritt Sverige i ett läsvärt inlägg beskriver gör allt för att dölja det egna misslyckandet i arbetslöshets- och utanförskapsfrågan är ingen överraskning (däremot kanske att det tror att de ska komma undan med det, men det är något annat). För den myt som spinns ut med en imponerande kraft från regeringskansli och partihögkvarter är ju annars att regeringen faktiskt har lyckats – att Sverige tagit sig igenom den globala lågkonjunkturen bättre än andra. Och att detta har att göra med den framgångsrika skattesänkningspolitik som förts av firma Borg och Reinfeldt under de senaste åren.
Det som talar mot detta är dels empiri – arbetslösheten stiger brantare i Sverige än i andra jämförbara länder – men också teori. Som TCO:s chefsekonom Roger Mörtvik mycket pedagogiskt förklarade i ett läsvärt blogginlägg häromdagen så är det väldigt tveksamt om den vetenskap de moderata ideologerna på finansdepartementet hänger upp sig på verkligen kan tillämpas på Sverige idag. “Forskningen ger helt enkelt inga belägg för att det som har haft effekt i USA på 70-talet för vissa grupper av yrkesverksamma också har samma effekt i Sverige på 2000-talet” skriver Mörtvik med udden tydligt riktat mot jobbeffekterna av regeringens skattepolitik.
Frågan vi måste ställa oss är därför om inte Anders Borgs ekonomiska politik under de senaste åren varit en jättelik felprioritering – åtminstone om målet är så många i arbete som möjligt. Vi kommer om regeringens egna prognoser står sig till exempel år 2011 se dryga 60 000 färre anställda i kommuner och landsting – inte för att behoven minskat, utan för att pengarna inte har räckt till. Och det slår naturligtvis både på sysselsättning och välfärdens kvalitet. Samtidigt som staten som bekant lånar till skattesänkningar med tveksam effekt på sysselsättningen.
Men om vi på ett intellektuellt plan kan konstatera att den sittande regeringens jobbpolitik är ett jättelikt misslyckande så måste vi på ett politiskt plan konstatera att det finns något annat regeringen trots allt är bra på – och det är att framstå som om man ha koll på läget och för en framgångsrik politik. Och inom politik är det tyvärr så att det ibland är skenet som är viktigare än innehållet.
Väljarna kommer inte att rösta på de rödgröna bara för att regeringen är dålig. Det viktigaste för att vinna valet är att kunna presentera egna idéer och förslag på hur Sverige ska kunna bli bättre och jobben fler.
Men oppositionen måste också på allvar granska borgerlighetens kort i jobbfrågan. Myten om den framgångsrika krisbekämpningen måste avslöjas. Annars kan de rödgröna framstå som hur sympatiska och framtidsinriktade som helst – folk kommer ändå att rösta på killarna med de allvarliga minerna som ser till att lönen fortsätter trilla in och räntan är låg.
(hoppas du tyckte att detta var intressant)
25 kommentarer:
En egen politik som upplevs som bättre än de borgerligas. Det borde vara en självklarhet.
Säkert kan någon säga att regeringens politisk har varit framgångsrik krisbekämpning, men till vilket pris? Ett redan gravt ojämlikt samhälle har blivit ännu mera ojämlikt, ett gravt diskriminerande hälle har blivit ännu mera diskriminierande, ett ofritt samhälle har blivit ännu mera ofritt. Där har du de politiska uppgifterna och där har du det politiska programmet. Och dit når vi inte utan självkritik.
Vi måste ha en vision som tilltalar de flesta. Jag menar att vi har den men vågar inte stå för den längre. För att nå det behöver vi några provisoriska utopier.
Fast det är ju alltid lätt att säga tulipanaros...
Jag håller med dig Johan, om vad Borg(arna) har lyckats med. De framstår som att de har lyckats med sin politik, och framstår framförallt som envetet självsäkra. En lögn är inte en lögn om den låter som en sanning och man inte lyckas med att avslöja lögnen.
Därför är det troligen inte en framkomlig väg att bara komma med egna "bättre" lösningar. För det finns två sidor och två ideologier som ständigt strider. Och jag tror att den borgerliga ideologin ligger närmare det enkla och reptila hos människan. Medan demokrati, social rättvisa och icke-egenintresse kräver ett steg till i tanken. Därför är demokrati svårt och populism lätt att nå fram med.
Anders, lite av min poäng var att regeringens krisbekämpning faktiskt inte varit så framgångsrik som de själv påstår - om vi jämför oss med omvärlden, och tycker att den viktigaste frågan är att hålla arbetslösheten borta. Däremot har de varit väldigt framgångsrika i att framställa sig som skickliga krisbekämpare. (Om man tänker sig att regeringen egentligen har andra mål än de de själva uttalar - att öka klyftorna, pressa lägstalönerna nedåt och bereda vägen för ett systemskifte tex - då har de däremot varit oerhört duktiga naturligtvis. Men nu är det inte det de säger att de vill göra).
Och då kan vi som gillar oppositionen inte tro att det räcker med att själva konstruera aldrig så fiffiga förslag - vi måste också tränga igenom myten om den framgångsrika borgerliga politiken när det gäller främst jobb och ekonomi. Det räcker helt enkelt inte med att vi är mer rättvisa eller mer solidariska än borgarna.
Mycket av det är intuitivt. Det verkar dumt att sparka folk som faktiskt behövs i den offentliga sektorn. Genom att låta ROT-avdraget omfatta även hyreshus får du både fler byggjobb och bättre kåkar som vanligt folk kan bo i. Offentliga investeringar är ett säkrare sätt att skapa jobb än att låna till skattesänkningar (något som dessutom på sikt hotar räntenivåerna).
Sedan behöver vi också visionerna, drömmarna, de provisoriska utopierna, precis som Britta skriver. Men Claes har i grunden rätt i att politik handlar om både att välja och välja bort. Den politiska diskussionen måste därför också få handla om båda sakerna.
Jag är inte oöverens med dig om att (s) säkertkan vinna nästa val genom att framställa sig som bättre förvaltare än borgarna av den borgerliga staten.
Men risken är överhängande att männskor minns vilka som fick betala 90-talskrisen. Kommunalarna skulle visa samhällsansvar och stå tillbaka. Offentlig sektor skulle inte vara löneledande. Som om offentlig sektor konkurrerade med någon. De lågavlönade i offentlig tjänst fick se gapet till de privatanställda fördubblas. De som hade jobb vill säga. De som ingte blev förtidspensionerade eller fick starta eget. Låneräntor var skyhöga. Det var först 2007 som LO-anslutna kunde tillgodogöra sig högre löneutveckling än tjänstemännen. Folk minns det här. Jag minns det rätt på huden: det var dagar som att inte få fisk på kvällen var detsamma som att man inte åt middag samma kväll. Att vilja ha något annat är inte tillräcklig säger du. Jag är djupt oening i den slutsatsen.
Sorry baby, it´s payback time.
Anders, jag tror iof du underskattar kraften i vad som nu håller på att hända med Sverige. Kombinationen av en politik där du å ena sidan misslyckas med att bekämpa arbetslösheten, å andra sidan har som politiskt program att öka skillnaden mellan de som jobbar och de som inte jobbar, är fullkomligt förödande. Titta bara på hur fattigdomen utvecklat sig i Sverige just nu - det är inga små siffror vi talar om.
Och faktum är att den regering som har ansvaret för detta trots allt ligger helt ok till i opinionen. Ett regeringsskifte nästa år är på intet sätt gjutet. Det är ju egentligen kärnan i mitt resonemang.
Du refererar till 90-talskrisen. Nu har vi en regering som har som politisk idé att just de grupper du nämner ska betala den här krisen (dessutom är det ju faktiskt så, att hade inte Göran Persson o co fått ordning på finanserna under det utdragna 90-talet så hade situationen för vanligt folk idag varit ännu värre). Igen. Och mycket mer.
Sedan inser jag också att besvikelsen över oinfriade löften om jämlikhet från tidigare socialdemokratiska regeringar är ett bekymmer som måste öppet adresseras. Därför applåderade jag Mona Sahlins initiativ till en ny låginkomsttagarutredning, och jag tycker de har kommit fram till bra saker som bör och kan bli konkret politik.
Men faktum är: så länge borgarna framstår som bättre på att fixa jobben och ekonomin så kommer de att vinna. Oavsett hur många progressiva förslag för att minska fattigdomen vi har. På den punkten har jag en mycket bestämd uppfattning.
Jag har vänner som jobbade inom omsorg och offentlig sektor och refererar just till 90-tals krisen men även till den påföljande ökande privatiseringen och nedskärningarna o tycker (säkert med all rätt) att S var precis lika goda kålsupare då. Dvs att S med sina argument om orättvisor och ökade klyftor nu bara kastar sten i glashus. Att allt bara är en röra i mitten. Det är inte helt lätt att visa att det skulle bli annorlunda nu om det blev regeringsskifte. Men däremot tycker jag själv att det nu ett år innan valet börjar träda fram en allt tydligare linje mellan de två blockens vision av sverige. Det gäller bara att vara tålmodig och förtydliga och uppdatera den skillnaden fram till valet. Och lika viktigt... att sedan leverera den skillnaden när de rödgröna styr.
Hjärtans enig med dig Johan, den borgerliga regeringen är just det, borgerlig. Knappast överraskande.
Men när du framställer Perssonerans politiska vägval som det enda möjliga, så är jag mycket oenig med dig. Varför älskar vi socialdemokrater att dyrka våra myter? Varför upphör vårt kritiska sinnelag så fort vi ser på oss själva?
Persson beskriver själv i sin bok att mötet med LO 1995 var själva förutsättningen för att politiken skulle låta sig genomföras. Ingen, jag säger ingen har undersökt vad detta historiska möte inhöll och kom fram till.
Läser man lönestatistiken så kan det ha varit hålla tillbaka de offentliganställdas löner, öka lönekskillnaderna, ge de högavlönade mera mer att röra sig med, ge de extremt rika skattebefrielse osv.
Jag hävdar att någon fick betala det. Oavsett vilken politiska idé som låg till grund för det. 90-talskrisen fick bäras av de som var sämst ställda. Det går att läsa i statistiken. 96 halveras arbetslöshenet och var återfinns den halvan? Jo bland de förtidspensionerade. Och det är samma grupp som betalar idag, något inskränkt genom att arbetande fattiga får del av skattesubventionen. Annars samma folk.
Jag tycker att du gör det för enkelt för dig Johan, du eftersträvar makten men vill inte binda den till en politisk vision. Och det kan kanske leda till valseger 2010, men ingen legitimitet för nya initiativ och politiska visioner. Det finns riktigt nog mycket som är bra och visionärt i rådslagen, men om valkampen handlar om bäste förvaltare så betyder det inte ett dyft.
Vårt mandat blir då att förvalta, inte att förändra och inte att inge hopp.
Det skulle jag påstå är ett faktum.
Nej, jag försvarar alls inte allt som hände under 90-talet. Tvärtom är jag mycket kritisk till mycket av det. Vilket jag uttryckte även då det begav sig, även i något fall direkt till de som begav sig (och att det var endast i något fall mest beroende på bristande access). Inom parentens kan jag dessutom tillägga att jag tillbringande flera år under just detta årtionde som anställd i äldreomsorgen, och alltså levde mitt i den verklighet både Claes och Anders beskriver.
Däremot tycker jag att det är fel att framställa 90-talet (eller socialdemokratin efter Palme, som det ju brukar heta i dolkstötsretoriken) som helt förlorad. Det gjordes mycket bra, också. Till exempel utbyggnaden av högskolan. Till exempel att man ändå i någon mån försökte ha någon typ av fördelningsprofil på krisbekäpningen (värnskatt etc). Och jag tycker att den borgerliga regeringen nu är betydligt värre nu än den socialdemokratiska var då - ja, även om allt inte var perfekt skulle jag med glädje engagera mig i kampen att byta ut Reinfeldt mot tom 90-talets Persson eller Carlsson. Men nu tycker jag dessutom att politiken idag har tagit flera steg åt rätt håll och jag räknar iskallt/kommer att verka benhårt för att fler sådan steg ska tas.
För orsaken till att jag tycker det är viktigt att vinna valet är såklart de verkliga människor av kött och blod som faktiskt drabbas av den nu förda borgerliga politiken. Hur Anders kan få det till att jag inte "vill binda politiken vid en viss vision" förstår jag för mitt liv inte.
Om anklagelsen är att jag tycker verklig förändring är viktigare än endast vackra ord så får jag väl visserligen bekänna mig åtminstone delvis skyldig. Men det innebär inte att jag inte också ser behovet av "vackra ord" i meningen ett ideologiskt tydligt budskap och en entusiasmerande vision.
Men Anders: jag håller ju med dig om att det behövs en trovärdig radikal rödgrön politik. Håller du med mig om det som var huvudpoängen i min text: nämligen att vi också måste avslöja myterna om den borgerliga politiken, för annars kommer vi att tappa stödet även från vanligt folk?
Nej då Johan jag anklagar dig inte för någonting, men jag är inte överens om att lägga huvudvukten vid förvaltarskapet, dvs vem som sköter statens affärer bäst. Inte heller har jag ifrågasatt dina ställningstaganden från 90-talet. Dem vet jag inget om, och då brukar jag inte uttala mig.
Men när moderaterna inbjuder till att valrörelsen skall handla om vem som är bäst på att sköta staten, så tycker jag att vi ska tacka nej. Vi ska inte låta dem bestämma agendan, utan ta fasta på det som verkligen rör sig ute bland folk. Och då håller det inte med att komma med de vagt underbyggda pratet som jag hört från Östros, lägesanalysen och nu senaste PS. Det kommer som en bumerang tillbaka i ansiktet och förtroendekapital förlorar man fort.
Ok, då är vi helt enkelt inte ense på den punkten. Jag tycker med förlov sagt att det vore galenskap att inte visa att vår politik är bättre på att skapa jobb och tillväxt och ekonomisk stabilitet (läs låga räntor) än den borgerliga. Inte minst som arbetslösheten är den utan tvekan största källan till ojämlikhet och orättvisa vi har i det här landet.
Och inte minst som den borgerlgiga regeringen utifrån en krass analys faktiskt står på lösan sand när det kommer till regeringsdugligheten. Sverige hanterar krisen sämre än omvärlden. Det måste vi faktiskt våga säga också.
Perssonregeringen lovade det. Och uppnådde mycket av det också, kanske inte det där med flera jobb, men annars. Resten av världen gjorde det också under den här tiden, men Sverige var bäst i klassen, tyckte bla Miltons Friedmans disciplar. Allt det där stämmer Johan.
Men det som förvånar mig är att det socialdemokratiska minnet är så kort, att vi så fort glömmer vem som fick betala kalaset. Det är symptomatiskt att inte du heller pratar om det. Man pratar helt enkelt inte om det, lika lite som man svär i kyrkan.
Jag vet vem som fick betala och jag är inte beredd att en gång till ställa upp på det. För klyftorna ökade, och fattigdomen blev ett faktum på ett sätt som vi inte sett på länge i Sverige. Så en ny "saneringsperiod" utan en politisk plattform med bindande löften för Frihet, jämlikhet och solidaritet lär inte omfamnas av de som jag i vart fall räknar som socialdemokratins bas.
Huruvida den borgerliga regeringen är regeringsoduglig är jag knappast kapabel att säga något om innan vi ser slutet på den akuta krisen. Jag är rädd för att de kommer att visa samma kompetens som en gång Perssonregeringen. Och då menar jag verkligen rädd.
Anders, jag förstår faktiskt inte vad du menar. Att en framgångsrik politik för jobb leder till ökade klyftor? Och att vi därför inte ska fokusera på jobben? Det är ju helt uppochnervänt (faktiskt). Jobben är både i sig och som en förutsättning för andra åtgärder (dvs genom att generera skatteintäkter) den utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor. För att inte tala om de direkta mänskliga kostnader det innebär att vara arbetslös.
Sedan förstår jag att Anders Borg vill avvakta med att utvärdera den egna krishanteringen tills efter valet. Men varför du vill göra detsamma begriper jag faktiskt inte.
Till sist - jag förstår det som att du uttrycker du någon typ av oro för att en ny socialdemokratisk regering skulle valsa iväg till höger och föra en politik som inte gynnar den sk "basen". Och visst finns det sådana diskussioner vi måste ta, när det gäller skatterna tex. Men återigen - på vilket sätt skulle en politik för jobb och tillväxt stå i motsats till en politik för ökad jämlikhet? Där får du nog lyfta några mer konkreta exempel på vad det är du menar om det ska gå att komma framåt i den diskussionen.
Jag menar absolut att det är ett svek mot alla de människor som idag dagligen drabbas av effekterna av den borgerliga politiken att istället för att gå till offensiv attack med både progressiva egna förslag och en knivskarp kritik mot vad en borgerlig ideologi och en borgerlig människosyn gör med det här landet vältra sig i bitterhet över saker som har skett. Om all energi riktas inåt kommer regeringen kunna regera vidare i allsköns ro medan socialdemokrater och vänstermänniskor klöser ögonen ur varandra över vilka som är det mest rättrogna, ideologiskt korrekta och/eller verklighetsförankrade.
Det innebär inte att jag säger att vi inte ska ha en intern debatt. Men argumentet att det är inte någon idé att kritisera den sittande regeringen som aktivt ökar klyftorna i makalös takt för klyftorna ökade också (förvisso mindre än i resten av Europa, och förvisso under väldigt speciella ekonomiska förutsättningar) under den förra regeringen tycker jag inte är särskilt bra. Faktiskt.
Hej Johan,
jag ska försöka var tydlig. Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det ska finansieras, det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.
(jag skrev ett mycket längre svar men det lägger jag på min blogg i stället.)
Jag har också kommenterat ditt längre inlägg. Här väljer jag att fatta mig kort:
I den stund vi accepterar att en det är "högerpolitik" som leder till fler jobb, att det enda sättet att få ekonomisk tillväxt är genom ökade klyftor, i den stunden har vi verkligen förlorat. För då har vi gått på allt timbroekonomerna (mot bättre vetande) försökt lura i oss.
(Sedan kan man föra en politik som visserligen leder till jobb men som ändå inte är önskvärd. Genom att exempelvis pressa lönerna neråt. Alltså det som regeringen försöker sig på men inte lyckas med (läs gärna Mörtviks inlägg som jag länkar till ovan i det ämnet). Men det är det ju ingen socialdemokrat mig veterligen som förespråkat.)
Om du studerat epoken 1994-2006 lite nmoggrannare och framförallt löneurvecklingstatistiken så visste du bättre. Jag vet inte en socialdemokrat som offentligt hävdade att lägre löner skulle leda till flera jobb. Men faktum var att att det var det som hände. Löneskillnaderna i den undre mediananen ökade enormt. Och slagordet för detta formulerades av Bertil Jonsson, om jag inte minns fel, då han sade att offentlig sektor inte skulle vara löneledande som svar på kommunals krav på högre löner.
Det här kan ingen arrogans och överlägsenhet i världen sudda ut. Läs på.
Till att börja med: vad jag ifrågasatte var kopplingen mellan en politik för fler jobb och ökande klassklyftor. Menar du att det finns en sådan eller håller du med mig om att sambandet snarare är omvänt. Det är det den här diskussionen handlar om.
Sedan när det kommer till 90-talet. Nu ska man kanske komma ihåg att hushållens ekonomiska standard ökade med 26 procent mellan 1995 och 2004. Mest positiv var utvecklingen för sammanboende med barn, vars disponibla inkomst justerad för försörjningsbörda ökade med hela 30 procent. Under hela perioden hade vi en reallöneutveckling som snittade på tre procent - siffror du måste tillbaka till 60-talet för att hitta. Vanligt folk fick helt enkelt mer pengar i plånboken.
Däremot ökade klassklyftorna. Stora grupper halkade efter (vilket ju inte innebär att de fick de sämre i absoluta tal, men dock relativt).
Men det var ju inte för att de fick jobb! Det var ju till stor del för att den förda politiken under 90-talet i någon mening var alltför borgerlig. Och för att många till exempel kvinnor i offentlig sektor INTE fick jobba så mycket som de önkskade. Arbetslöshet slår ju också även efter att man fått jobb: det finns belägg för att arbetslöshet som ung leder till lägre lön långt senare i livet.
Jag försvarar inte utvecklingen under nittiotalet. Arbetslösheten tilläts krypa upp på nivåer som tidigar varit otänkbara. Klassklyftorna tilläts öka. I Sverige inte lika mycket som i resten av världen, men ändå åt fel håll.
Och visst kan vi ägna mycket tid åt att analysera detta. Som sagt, jag tycker AER:s nya låginkomsttagarutredning är ypperlig. MArika Lindgren skrev en utmärkt bloggtext häromdagen som också reflekterade över detta.
Men om vi utifrån detta drar slutsatsen att viljan att föra en stark ekonomisk poltik och bekämpa arbetslösheten är "höger" så är vi helt förlorade. Det är det debatten handlar om. Inte vem som kände krisen på nittiotalet mest inpå skinnet.
Sjölanders analyser här är tragiskt lågstående. Han låter sin politiska, vilseledda ideologi gå ut över fakta.
1. Anledningen till dagens sk klassklyftor kan han finna i (s) förkärlek för "Blandekonomin" sedan 50-talet. När Wigforss i slutet av 30-talet förlorade sin kamp för ett svenskt totalt socialistiskt samhälle, klev blandekonomerna inom partiet fram och lät kapitalismen styra över produktionsmedlen, finansinstitutionerna och ägandet av naturtillgångarna i landet. Det var alltså P-A, Erlander, Palme, Carlsson och Persson som har ansvaret för de sk ekonomiska klassklyftorna som (s):s anhängare nu försöker vältra över ansvaret för till sittande regering. Patetisk retorik!
2. Om det nu skulle utveckla sig så att Sjölanders profetia om 60000färre anställda inom landsting och kommun inom 1-2 år blir verklighet så är det INTE statens fel att så sker, det är just landstingens och kommunernas ansvar att förhindra en sådan utveckling. Och kan enkelt lösas genom nödvändig högre skattuttag inom det lokala/regionala området. Det är inte statens ansvar! Så, höj skatten inom landsting och kommun så kan Sjölander sova lite bättre!
Sjölander talar om "fattigdom" i dagens svenska samhälle. Jag ber honom ge mig/oss sin defintion av fattigdom! Då det begav sig, använde även den snurrige Nuder av den retoriken också. Men han kunde inte definiera vad han menade med ordet "fattigdom" när han tillfrågades. Hoppas nu att Sjölander kan bättre! Uppväxt på 30- och 40-talet i ett arbnetarhem utan större pekuniära tillgångar är detta för mig mycket intressant. Avvaktar svar!
Sådana välformulerade och skarpsinta kommentarer kan jag naturligtvis inte låta stå oemotsagda. Nåväl.
1) Så klassklyftorna i mer renlärigt socialistiska länder är mindre? Det är ju ett befängt och ohistoriskt påstående. Dessutom tyder historieskrivningen om Wigforss roll i socialdemokratin på att skribenten saknar någon som helst djupare kunskap om svensk 1900-talshistoria. I övrigt tycker jag att kommentaren hade väldigt lite med saken att göra. Jag har inte "anklagat" regeringen för något annat än att utvecklingen de senaste åren gått sämre i Sverige än i jämförbara länder. Inte att de har återuppfunnit klassamhället (det har mycket riktigt funnits där hela tiden).
2) Det är inte mina profetior. Det är regeringens egna, i den föreliggande budgetpropositionen. Ring dem om du har några problem (och det är för övrigt naturligtvis så, att det borgerliga styret i många kommuner och landsting är en del av problemet. Men det är också så att det budgetutrymme som staten använt för skattesänkningar skulle kunna ha gått till att dämpa den tillfälliga svacka i skatteintäkter konjunkturen innebär i kommunsektorn, och på det sättet undvika onödiga uppsägningar och/eller höjningar av den allt annnat än progressiva kommunalskatten).
3) Återigen använder jag mig av gängse definitioner, dvs ett relativt fattigdomsbegrepp, tror det är formulerat som en inkomst som är högst 60 procent av medianinkomsten (när det gäller absolut fattigdom, dvs en inkomst understigande en eller två dollar beroende på mätmetod, är det lyckligtvis få i ett välfärdsland som Sverige som omfattas).
Jonas! Det är inte så artigt att påstå att en "debattinläggare" är fåvitsk vad gäller tex nutidshistoria inom politiken. Min kunskap inom detta ämne vet du ju inget om, eller hur? Jag briljerar aldrig! Men vad gäller den socialdemokratiska historien så anser jag mig själv vara väl bevandrad som gammal man och med lång erfarenhet av nutidshistoria, fackliga aktiviteter och politiskt aktiv.
!. Det ger sig ju självt rent a priori ideologiskt att i ett totalsocialistiskt/kommunistiskt samhälle finns inga klassklyftor. Det är ju det SAP:s nye partner Ohly har som slutmål! Varför skulle man annars införa det socialistiska systemet fullt ut i Sverige? Sahlin och (S) har nog så beslutat. Det finns en "hidden agenda" hos Sahlin! Hon kommer aldrig ur detta dilemma!
2. Om inte vissa kommuner och landsting inyte klarar av sina underskott så är det INTE statens, läs skattebetalarnas av statskatten problem. Oavsett lokalt politiskt styre är det kommunfullmäktiges ansvar. Höj lokalskatterna! Är det så svårt att förstå? Vad hindrar dem?
3. Sluta att använda ordet "fattigdom". Jag som växte upp på 30- och 40talet vet vad det innebar. Var mer noga med dina semantiska innebörder.
Mvh
Lars
ja Johan du har rätt Blå dårarna leker med folkhälsan.Men vi soosar måste arbeta aktivare och passa varandra bollen för att kunna göra mål i valet 2010.mvh fatima hässelby.
Bäste Lars. Till att börja med heter jag Johan, inte Jonas. Det står att läsa i presentationen ovan.
Vidare. Eftersom du uttalar dig felaktigt om historiska skeenden drar jag utifrån detta slutsatsen att du är dåligt bevandrad i just svensk politisk historia. Alternativet vore ju att du medvetet for med osanning, och det tror jag inte någon om. Men är det så att du medvetet argumenterar mot bättre vetande så får jag naturligtvis revidera min anklagelseakt.
Vad gäller kommunskatten finns det ett antal argument mot att höja den. Till exempel att det är den minst progressiva åtminstone direka skatt vi har. Dessutom kan ju staten som bekant låna för att ta sig igenom en lågkonjunktur - vilket ju är precis vad staten gör just nu. För att sänka statsskatten. Som inte är direkt progressiv. Alltså tvingar staten fram antingen skattehöjningar som slår hårdast mot låginkomsttagarna eller nedskärningar i offentlig sektor eftersom den borgerliga regeringen hellre använder de lånade pengarna till att sänka skatten på ett sätt somg ger få om några jobb och dessutom slår orättvist.
Och detta anklagar jag den borgerliga regeringen för? Jajamen!
Till sist vad gäller "fattigdom" så har jag redogjort för den gängse definition av begreppet som jag använder mig av. Tror Lars Rudström skulle tjäna på att vara lite försiktigare i att recensera den typ av armod som fortfarande finns kvar i hjärtat av vårt välfärdssamhälle.
Vill dessuotm i sammanhanget erinra om att Rudströms uppväxt i 40-talets Sverige jämfört med exempelvis situationen på den svenska landsbygden 100 år tidigare eller i någon svältdrabbad del av afrika just nu förmodligen framstår som rena rosenskimrande sörgårdsidyllen. Vilket aldrig skulle få mig att vilja nedvärdera Rudström erfarenheter av hur det var. Det vore bra om Rudström kunde visa även dagens medborgare samma respekt.
Fatima: så rätt.
Förlåt Johan att jag kallade dig för Jonas! Oartigt och dåligt av mig - givetvis! I min ålder borde jag veta bättre.
1: Vilka skeenden under Wigforss tid uttalar jag mig felaktigt om? Hans göteborgsmanifest från 1925 eller hans otaliga riksdagsinlägg från 1936 och-37? Den historiska delen kan jag nog. Ge mig exempel på vad jag anför som är felaktigt. Vari ligger osanningen?
2: Så till kommun-och landstingsskatten. Ansvaret för att dessa organisationers ekonomi fungerar såväl i goda som dåliga tider ligger hos dem själva! De ville ju ha sin frihet från staten och lyckats få in den delen i statsordningen. Här sitter hundratals byråkrater i Sthlm under deras paraplyorganisation för kommun och landsting. Nu när det kärvar så ber de om pengar från staten - från skattebetalarna. Oanständigt! De får sköta sin egen ekonomi! Men nu är byråkraterna och alla tusentals politiker inom kommun och landsting givetvis oroliga för sin egen utkomst och sköna pensioner! Och det var på tiden.
3. Det är självklart att en totalsocialism teoretiskt inte har några klassklyftor! Att det inte ännu finns några historiska bevis för att det är så är ju ett tyvärr ett aber för Sahlin och Ohly. Kanske de kan fixa till det? Om inte så får väl de svenska socialisterna äntligen medge att den socialistiska/kommunistiska ideologin enbart är teori och till förfång för de fria medborgarna. Precis som de bibeltrogna nu äntligen inser.
Mvh
Lars
PS Gillar din blogg!
Det har gått ett kvartal...
Skicka en kommentar