“Vi ska beväpna oss”
Så sjöng Ebba Grön för tjugo år sedan. Idag är texten lika relevant. När man ser den vänstervridna KULTURELIT som ägnar all tid åt att förakta vanligt folk känner man för att slå till. Rent fysiskt. Ja, även om man inte ser den utan mer anar att den nog finns där blir ilskan och frustrationen lika påtaglig.
KULTURELITENS hat mot vanligt folk kommer tydligast till uttryck i hur de ägnar all sin tid åt att attackera mig – Göran Hägglund – den vanligaste av de vanliga. Visserligen görs detta dolt. I det offentliga kan man inte se denna upprördhet som jag vet finns där. Det skrivs kanske inte alltför många artiklar om mig med tanke på vad jag hade hoppats på. Men det visar bara på en sak: KULTURELITEN inte bara hatar. De är lömska också. De föraktar i det fördolda.
Vanligt folk ska styras, tycker KULTURELITEN. Kulturelitistiska besserwissrar sätter sig på sina höga hästar och lägger sina näsor i blöt. Jag tänker på den där killen som dansade ballett och som fick sina fiskar varma av några manliga klasskamrater häromåret. Plötsligt var KULTURELITEN där och pekade finger. Inte var det rätt att hänga ut en kille genom ett fönster – en kille med trikåer! Som dansade! Nej det tyckte KULTURELITEN var fel. Men att attackera mig (i det fördolda), det är helt i sin ordning. Det här handlar om förakt. Om en ny ÖVERHET.
Mona Sahlin är jättedum.
Men ute bland den tysta majoriteten så jäser och bubblar det. Vi sätter stopp. Vi slår näven i bordet. Diskriminering av minoriteter är folkligt. Lite kvinnoförakt har ingen dött av (eller kanske någon, men inte så många). Alla som använder ord med massor av stavelser borde skjutas. Tycker vanligt folk. Och vem är jag att sätta mig till doms över dem? Jag, den vanligaste av de vanliga. De folkliga vitsarnas okrönte kung.
Mona Sahlin är verkligen jättedum.
Ingen ska lägga sig i hur jag lever mitt liv. Därför ska ingen titta på tavlor som inte föreställer något. Att titta på tavlor som inte föreställer något är förakt. Det är vänsterism. Det är sådant som KULTURELITEN gör. Jag hatar dem. Hatar hatar hatar hatar.
Det värsta är tystnaden. De försöker osynliggöra mig. Jag, det samtida Sveriges största ideolog och nytänkare. Politikens Björn Ranelid. En sanningssägare från de karga vidderna (ok då, Jönköping). Sluta tysta mig! Varför blir ni mer upprörda över att en svensk hemmafru från USA slår ett slag för lite gammaldags hederliga könsroller än när jag tar i så att jag spricker från tårna? Varför blir ni inte lika arga som jag är? Jag som dessutom är rolig. Och minister. Kan fru Anka dra en vits? Eller styra landet. Va?
Har jag sagt hur dum jag tycker att Mona Sahlin är?
(och tja, så där fortsätter det. Observera att detta bara är en simulation och inte verklighet. Det exakta ordvalet kan alltså att komma att skilja sig en smula. Den där känslan av stängningsdags på femkrogen utan att ha lyckats ragga upp någon kommer dock att vara där. Kan man med största sannolikhet förutspå.)
Andra bra reflektioner: Messerscmitt, Alliansfritt Sverige, Motpol, Maria Jinx Larsson, Thomas Hartman, Kulturbloggen,
(hoppas du tyckte detta var intressant)
19 kommentarer:
Briljant. Helt enkelt lysande.
Kan inte annat än hålla med Erik!
Jag håller med om att Johan kan vara lysande. Vari det skulle ha bestått i detta är mer oklart. Han var ju tvungen att hitta på ord från Hägglund för att kunna kritisera honom.
Låt oss hellre titta på vad som verkligen sagts; typ detta citat av Åsa Linderborg: "De kulturradikala ville nå massan för att frigöra dess potential i framåtblickande syfte. Genom att använda vardagens språk och symboler hoppades man engagera vanliga människor; kulturen skulle inte längre vara en angelägenhet för de bildade besuttna"
Är det över huvud taget möjligt att vara mer av ett elitiskt, arrogant, självupptaget praktarsle än så? Den som säger att det inte finns ett upphöjt kulturvänsterförakt mot vanligt folk och deras attribut har suttit i för många kulturnämndmöten.
Nja, skulle nog inte hålla med om att jag "behöver" hitta på för att kritisera Hägglund. Däremot blir det roligare så. Och jag vet inte om jag tycker karln är tillräckligt intressant för att förtjäna någon typ av mer seriöst djuplodande analys. Men vi får se, jag kanske återkommer om det.
Sedan förstår jag faktiskt inte vad som är föraktfullt i Linderborgcitatet ovan. Är en författare som verkligen vill nå ut och därför skriver så att många hänger med alltså elitist? Det känns som lite uppochnervända världen för mig.
Personligen har jag utvecklats en väldig massa genom att läsa, lyssna på, se, utöva och ta del av olika sortesr kultur. Jag tror att det gäller fler än mig. Är det en elitistisk hållning?
Då skulle jag vilja kontra med att motsatsen i sådan fall är genuint föraktfullt - att vissa människor på något sätt inte är mottagliga för de krafter olika konstnärliga uttryck kan skapa. Att arbetare inte läser böcker i samma utsträckning som medelklassen blir då en intäkt för att arbetare inte heller bör läsa böcker.
Det är en moral som jag i sådana fall skulle protestera högljutt om den också kom att omfatta mig själv. Jag vägrar reducera mig, mina släktingar och vänner från massor av olika samhällsklasser till någon sorts Hägglundkarikatyr av "vanligt folk".
Dessutom är han ju uppenbart desperat. Vilket ju är rätt kul att driva med.
- att homosexuella ska kunna gifta sig,
- att det är bra att män är pappalediga,
- att skolor inte ska lära ut att kvinnor och män är skapta för olika uppgifter
är faktiskt inte en vänster-elitist-feministisk konspiration skapad av ett gäng rödvinsskäggiga kulturbyråkrater som vi försöker köra ner i halsen på folk.
Det behövs inte ens. Det är hyfsat vanliga åsikter som de allra flesta människor delar.
/Pelle
Johan,
Det är inte vad hon säger som är problemet, utan orden hon väljer. Jag tycker också att det är jättebra med kultur och böcker, och har också utvecklats enormt genom sådant. Jag önskar att fler socialdemokrater läste böcker. Då skulle man ju inte behöva vara så nervös inför ett eventuellt maktskifte.
Men det överhöghetsperspektiv som han talar om finns absolut. Dessutom har det gamla anor. Var det inte socialdemokrater som i decennier begränsade kulturutbudet genom att införa monopol på radiosändningar och sedan även på tv? Var det inte Maj-Britt Theorin som ville förbjuda parabolantenner? Var det inte Bengt Silfverstrand som motionerade om "åtgärder" mot rollspel? Folk har till och med dömts till fängelse för att ha priatsänt radio med västerländsk rockmusik i strid med gällande lag.
SÅ kalla Hägglund för inkrökt, för homofob eller vad ni vill. Historien kan ni aldrig radera. Kulturen är fri i Sverige inte tack vare, utan trots, Socialdemokraterna. Att kulturens självutnämnda elit sedan fortsätter skriva artiklar om vilken sorts kultur "folket" bör konsumera är bara en fortsättning på den vi-vet-bäst-mentalitet som ni alltid har haft och som nu nu utmanas av mindre auktoritära krafter.
Jag tycker det är olämpligt att köra med den rubrik du använt i inlägget.
Johan, nu tycker jag du försöker byta ämne. Det är ju Hägglund som även kritiserat "förnedringsteve", det är hans partivänner som vill införa åldersgräns för deltagande i dokusåpor - och det var en alliansbroder i moderaterna som för inte alltför länge sedan ville hindra Alice Cooper från att spela i Stockholm pga hans "satanism" (det är för övrigt också på denna sida blockgränsen man hittar företrädare som inte försitter en chans att gå in och försöka styra över all kultur och all media som på något sätt finansieras via skatt/licensavgifter).
Vad Bengt Silferstrands motionerande om rollspelet har med detta att göra förstår jag ärligt talat inte. Det känns ärligt talar lite som ett försök att byta ämne.
Det är väl inte att byta ämne att visa på en gemensam idétradition där vänster och deras tentakler på kulturredaktioner strävat efter att bestämma vilken kultur vi får konsumera och vad vi skall gilla.
Kulturbidragen har fungerat på samma sätt. Exemplen är oräkneliga. Göteborgs Filmfestival vänstervridna program har sedan Hedenhös uppburit bidrag medan Stockholms Filmfestival länge fick klara sig utan, med den åtminstone vid en gång officiellt uttryckta förklaringen att Stockholms filmfestival visade för mycket "amerikansk film" (indie, men dock). Jag kan räkna upp en miljon sådana exempel.
Inte för att jag tror att det är så mycket bättre nu. Om Göran Hägglund menar vad han säger borde han därför sträva mot att helt avbryta kultursubventionerna. Det är ett politiserat otyg.
Dessutom så får mina kulturintressen aldrig några pengar. (Jag gillar graffiti, rapvideor med snygga tjejer som dansar, electropop, avantgarde-mode och dancehall.)
Briljant! att någon vågar säga vad hon/han tycker!
Mvh Mikael Rudolfsson
Jag kritiserar också förnedrings-tv. Jag kritiserar även det socialdemokratiska partiet. Men jag vill, hör och häpna, inte förbjuda någotdera.
Ni har däremot förbjudit och straffat folk för stats- och partifientlig kulturkonsumtion. Cederschiöld har många gånger medgivit att han var korkad under Cooper-historien. Har Theorin någon gång tagit avstånd från sin egen kubanska mediepolitik? Faktum är att jag varken sett henne eller någon annan i SAP göra det.
Och naturligtvis har Silfverstrands motion med det här att göra. Spel är också kultur, som bekant.
Ok, Johan, jag erkänner. Visst har Silferstrand och motstånd mot rollspel med detta att göra. Vill du lyfta fram Hägglund som samtidens stolta bärare av denna tradition (för att komplettera - de fanns de inom arbetarrörelsen som var aktiva motståndare till jazzen också) så visst. Det var väl bara det att jag aldrig tidigare har uppfattat dig som ett stort fan av Silferstrand/Theorin. Och jag uppfattar att du gillar Hägglunds linje. Det var därför jag tyckte att det var ett stickspår. Men menar du att allt detta är fina grejer så absolut. Deras argumentation har beröringspunkter.
Sedan kan man kanske randanmärka att varken Bengt eller Maj Britt var partiledare. Eller ens ministrar. Eller företrädde en majoritetsåsikt. Men visst, de hade fel.
Och Hägglund har fel. Och jag förstår fortfarande inte vad som är så provocerande med att konstnärer vill något med sin konst och dessutom har ambitionen att nå ut med den.
Och jag tycker slutligen att Hägglunds karikatyr av "vanligt folk" är föraktfull och cynisk. Och tänker på de homosexuella lagerarbetare, balettintresserade byggjobbare, poesiläsande vårdbiträden och amatörteaterspelande invandrartjejer (eller för den delen, rollspelande och serietidningsläsande förortskillar som jag själv) jag själv lärt känna genom åren.
Det är dem han trampar på, karln. Så jo, jag tänker nog fortsätta trampa tillbaka...
Hahaha. Jag skrattar mig till sömns. Tack Johan.
Konstnärer får väl göra precis som alla andra - bekosta sina egna nöjen och hålla sig inom lagens ramar. Eller är du för någon form av särlagstiftning för folk som känner ett djupt behov av att slå sönder de tunnebanevagnar som det så avskydda verklighetens folk behöver för att ta sig till sina jobb?
Nu har jag redan använt det där stickspårargumentet en gång så jag ska inte göra det igen. Men det känns lite som om du byter ämne hela tiden. Lite synd, jag hade gärna hört dig utveckla din sympati för Bengt Sliferstrands positioner i rollspelsfrågan...
Men nej, jag tycker att det är och bör vara förbjudet för alla att slå sönder t-banevagnar och jag tycker rent politiskt att det är ett dåligt budskap att ge sig på kollektivtrafiken (har som du vet skrivit om det här på bloggen). Och jag har dessutom inte uppfattat att åsikten att det ska vara ok att slå sönder saker bara man är konstnär förfäktas av särskilt många. Kan inte dra mig till minnes någon alls, faktiskt. Det är hursomhelst ingen förhärskande åsikt hos varken "kultureliten" eller "vänstern". (De få som försvarade NUG tyckte väl såvitt jag hängde med att han skulle straffas för de brott han begått. Nu har polisen iof inte kunnat styrka att något brott faktiskt skedde så jag vet inte hur det blir med den saken. Men det är lite en annan diskussion.)
Sedan tycker jag inte att all konst måste falla mig i smaken varken politiskt eller estetiskt för att få kallas konst (tvärtom, det finns en massa konst jag av olik skäl inte gillar alls). Men jag respekterar att den finns ändå.
Därvidlag skiljer jag mig en smula från de personer du verkar uppskatta. Och det är väl en de saker den här diskussionen handlar om.
Åsa Linderborg: "De kulturradikala ville nå massan för att frigöra dess potential i framåtblickande syfte. Genom att använda vardagens språk och symboler hoppades man engagera vanliga människor; kulturen skulle inte längre vara en angelägenhet för de bildade besuttna"
Johan Ingerö: "Det är inte vad hon säger som är problemet, utan orden hon väljer."
Alltså, jag är blott en enkel arbetarkille från Pajala och min tornedalsfinska bakgrund gör möjligen att min svenska språkkänsla inte är lika utvecklad som Ingerös. Men jag kan faktiskt inte begripa vari problemet med Åsa Linderborgs ordval skulle ligga. En förklaring från Ingerö skulle kanske vara på sin plats.
Hägglund har kritiserats för att han använt ord såsom "vanliga människor" och "kultureliten" Uttrycken har varit för oklara har somliga menat.
Jag som varit ute i arbetslivet i 40 år och läst och följt med kulturdebatten i lika lång tid förstår precis vad han menar.
Han gör dessutom ingen karikatyr av "vanligt folk", åtminstone inte det jag hört.
Alvin Stoltz
Simon F., ska vi tas och titta på Åsas fras, "...Genom att använda vardagens språk och symboler hoppades man engagera vanliga människor; kulturen skulle inte längre vara en angelägenhet för de bildade besuttna..."
Jag vanlig arbetarjänta från Ångermanland växte upp i en familj i vilken alla var läskunniga och inte behövde något "vardagens språk". I min värld var de besuttna inte nödvändigtvis mer bildade än vi vad gäller det kulturella. Åsa Linderborg talade NER till "massorna".
A-K Roth
Måste bara skriva och uttrycka min uppskattning för den här typen av välskriven satir!
Själv är jag väl någonstans i periferin av den där så kallade "kultureliten" som Hägglund går igång på så varmt, och de flesta i min bekantskapskrets har lyckligtvis tagit hans debattinlägg med en axelryckning. So what? Han är ledare för ett parti i kris och behöver helt enkelt hitta en fågelskrämma att samla folk emot. Ingen i kulturvänstern hade röstat på KD ändå, så där är inga väljare förlorade. Den riktiga krigsförklaringen mot kulturen är alliansregeringens ekonomiska politik, inte såna här ljumna polemiska utspel.
I vilket fall, det här blogginlägget var stor humor. Tack för ett gott skratt! :)
Skicka en kommentar