Det som är mest frustrerande med den socialdemokratiska “förnyelsediskussionen” är att så lite har förnyats med själva diskussionen. Det är (fortfarande) antingen tillbaka till något tänkt sjuttiotalsutopia eller “framåt” till någon sorts medelklasstriangulering a la Blair, Rasmussen eller för den delen Reinfeldt. Samtidigt som det för alla som följer med i svensk politik torde vara fullkomligt uppenbart att ingen av de två vägarna är framkomliga för en socialdemokrati som vill återerövra den reella makten över samhällsutvecklingen.
Det stora hotet mot den själva den socialdemokratiska iden är att samhället på någon form av grundläggande nivå slits itu. Om vi accepterar en politisk spelplan där vi måste välja mellan en politik för antingen medel- eller arbetarklass har vi alltså redan förlorat – oavsett vilken strategi vi väljer. Istället måste ju hela politiken fokusera på det som förenar.
Och det finns sådant. En politik för jobb. Gemensamma trygghetssystem som faktiskt omfattar alla (även de som tjänar lite mer). Omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle. Jämställdhet. Ett samhälle utan fattigdom, utslagning och stora klyftor. En offensiv politik för kultur och fritid. Helt enkelt ett samhälle man kan vara stolt över.
Man ska inte överdriva Barack Obamas radikalitet. Självklart såg han till att behärska den politiska “mitten”. Men han lyckades också mobilisera de demokratiska kärtrupperna. Samma sak såg socialdemokratin i valet 2002 i Stockholm. Vi gick fram både i Rågsved och på Södermalm. Det var inte och är inte antingen-eller. Det var och är både-ock. Det var ett tilltal, ett engagemang och en politik som slog igenom inte för att den var utslätat och anpassad utan för att den faktiskt sa något till många olika människor.
I praktiken tror jag att det rödgröna samarbetet har potentialen att bli detta både breda och mobiliserande alternativ. Men känslan av att socialdemokratisk idédebatt hänger och slänger någonstans långt bakom den praktiska politiken känns faktiskt lite trist.
Bra om detta skriver Claes Krantz, Peter Högberg och Peter Andersson.
(hoppas att du tyckte att detta var intressant)
3 kommentarer:
Obama är så 2008.
Fast Blair är å andra sidan så 1997.
Obama kommer att ha varit enbart 2008. Redan 2010 kommer kartan att se annorlunda ut, gudskelov.
Och det kommer att bli många som får skämmas för sitt oförstånd och bristande omdöme. Över hur naiva och fullständigt orealistiska förhoppningar man hade hängt upp på denne vältalige man som bara kan prata och slösa ...
Skicka en kommentar