Problemet med det här sättet att resonera är naturligtvis att man redan i själva frågeställningen bekräftar den bilden av “stockholmare” och “socialdemokrati” som oförenliga och väsensskilda enheter. Förlängningen av det resonemanget blir att socialdemokratin för att kunna förföra denna främmande fågel måste göra sig till, förställa sig, låtsas vara någonting annat än man egentligen är.
En alternativ utgångspunkt vore ju att den socialdemokratiska idén är ytterst relevant för dagens stockholmare och att den gemensamma frågeställningen är hur denna idé bäst ska kunna förverkligas i dagens moderna storstadslandskap.
När Kielos avslutar sin krönika med att skriva att “en socialdemokrati som accepterar en politisk spelplan där man måste välja mellan att tilltala antingen medel- eller arbetarklassen, den har redan förlorat” fångar hon vad jag tycker är den viktigaste insikten som dagens socialdemokrati måste ta till sig (utvecklade några egna tankar i den riktningen på bloggen här). I den stund vi accepterar antingen-eller accepterar vi i praktiken att vara ingenting-alls.
Den socialdemokratiska rörelsen har onekligen problem i Stockholmsregionen. Denna insikt får inte göra oss så ängsliga att vi slutar tro på våra egna idéer. Det finns få saker som är så osexiga som osäkerhet parat med desperation. Det gäller på dansgolvet i samma utsträckning som i politiken.
(hoppas du tyckte detta var intressant)
Technorati-taggar: politik,Katrine Kielos,Stockholm,socialdemokratisk framtidsdebatt,socialdemokratin,val 2010
6 kommentarer:
När det gäller arbetarklass kontra medelklass så måste svaret bli "både och", inte bara det ena eller andra. Samma resonemang som både Kajsa Borgnäs och Ann-Marie Lindgren för i senaste numret av Tiden. Med andra ord en i allt väsentligt mycket klassisk socialdemokratisk inriktning.
Johan,
Du har rätt i att det inte kan finnas någon motsättning i att vända sig till medelklassen och arbetarklassen. Jag har tyvärr uppfattat det som att de som vill öka insatserna för att nå medelinkomsttagarna får kritik för att de då vill överge arbetarklassen.
Sedan finns det förstås inte så mycket som skiljer stockhomarna från andra svenskar. Däremot är det fler medel- och höginkomsttagare här än på andra ställen i Sverige och fler väljare som ligger nära mitten. Det borde leda till eftertanke kring utformningen av både politik och budskap.
Emil
Det är ju inte så svårt att identifiera några områden som är problem i storstaden.
-fler bostäder
-lättare att pendla
-trygghet i förorterna
Det är frågor som faktiskt berör de sämst ställda. Och det är frågor som är lätta att satsa på (åtminstone låtsas)
Den här attityden är ju en mycket gammal företeelse. Jag minns 60-talet, när "stockholmarna" kom till Jämtland för att åka skidor med sina Bogner- och Heller-jackor och vi hånade dem och sicklade i oss. "Stockholmare" har alltid varit lite eljest i "resten av landets" ögon. Det är en sorts hatkärlek, men när den förvandlas till politik så är den mindre smaklig. Eller åtminstonde mindre meningsfull. För frågor som tillgänglighet, bostäder, jobb, pendling och trygghet är lika akuta i min egen glesbygd som i Stockholm. Den medelklass vi inte attraherar i Stockholm, den attraherar vi knappast i resten av landet heller.
Katrine har så klart en poäng, men den är mindre än den poäng som faktiskt finns:
Socialdemokratins bild av samhället (och självbild?) bygger ju helt och hållet på denna polarisering. Just på denna 'vi mot dom' polarisering, och underförstått att (s), som ju åstundar den politiska makten för sin egen skull, ändå vill framställa sig som på somligas sida (dvs mot dem på andra sidan). Nu drabbar denna förelgade syn på samhället även partiet självt.
Men det var många år sedan samhället var en krigföring om att komma över den offentliga makten. Alltså de delar av samhället som fungerar väl. Däremot finns förstås den attityden kvar hos många politiska maktambitioner. Och det är så gott som alltid dåligt. Eftersom befolkningen aldrig är politiken, nästan aldrig ens en del av den.
Allt fler människor inser dessbättre att den politiska makten är deras motpart i alldeles för många sammanhang ...
Lokala socialdemokrater ar inte hopplosa. Jag tycker att det finns en massa sunt fornuft, men det delas inte av resten av Sveriges vanster.
Kanske tilltalar miljopartiets och vansterpartiets anti-bil retorik en del. Nar det galler forbifarten. Men i grunden sa ar det samma problem i glesbygden som i storstaden. Det behovs bra vagar och en politik som gor det latt for dom som behover eller vill ha bil. Alternativa branslen ar losningen, inte mindre bilar. Bade pa landet och staden sa tycker man det ar ett problem. Stockholmarna vill inte se en permanent losning med trangselskatt.
Bostaderna ar ett mindre problem i smastaderna an i Stockholm. Trycket ar hardare eftersom manga fran landet flyttar in. Det behovs byggas bostader aven om det ar bostadsratter. Darfor valjer manga stockholmare hellre hogern. Allmannyttan fungerar sa illa i Stockholm att det ar svart att fa lagenhet forutom i vissa omraden.
Jobben ar inget problem i Stockholm, eller iaf inte for arbetstagarna. Arbetsgivarna har ibland desto svarare att hitta arbetskraft.
Omradet dar vanstern ar starkare an hogern pa ar kollektivtrafiken. Den ar mycket billig i jamforelse med manga storstader i varlden. Den fungerar ratt bra, forutom problemen med loven pa sparen. Alliansen ar helt okej i fragan, men nar dom forsokte lagga ner citybanan sa var det bra att sossarna bet ifran.
Bostadsmarknaden ar ett stort problem. Bostadskoerna ar inte bra, och dom som behover lagenhet kan inte fa. Kanske ar det darfor manga inte har nagot problem med bostadsratter. Det ar svart att fa en hyresetta.
Det ar bra att denna fraga diskuteras, alla partier behover jobba pa sina svagheter. Jag tror inte pa att dom "onda partierna" finns i Sverige, oavsett vad vanvettiga politiker forsoker fa det till. Jag tror att de flesta daliga saker folk gor ar for att dom inte forstar.
Skicka en kommentar