torsdag, februari 25, 2010

Om huvudkritiken mot motståndare faller – vad finns då kvar? En polemik med Ingerö och Pettersson

Häromdagen lyfte jag på bloggen frågan om den borgerliga avundsjukan. Vad ligger bakom den drivkraft att sparka neråt som exempelvis moderatpolitikern Helena Rivière ger uttryck för, frågade jag mig. På mitt inlägg fick jag två skarpa invändningar från högerhåll. Johan Ingerö svarade i kommentarsfältet och Per Pettersson skrev ett eget inlägg på temat. Och det är två välskrivna och genomtänkta kommentarer. Men när jag läser dem slås jag ändå av hur de båda bygger på ett grundantagande som faktiskt är rakt av falskt.

Både Per och Johan har nämligen den huvudsakliga invändningen mot mitt resonemang att vänstern är mot att folk ska lyckas. Den jämlikhetstanke vi i vänstern omfattar går enligt detta resonemang ut på att trycka ner vissa människor så att alla hamnar på samma (låga) nivå. Och detta är som jag uppfattar det inte en randanmärkning, ett argument bland flera utan själva kärnan i kritiken mot den politiska vänstern. Om det står eller faller bör därför tillskrivas en avgörande betydelse för hela den egna argumentationen, ja hela den egna politiska identiteten.

Så låt oss pröva denna tes. Säg att den politiska vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet faktiskt av någon sorts förryckt jämlikhetsideal är mot att folk lyckas. Vilka konsekvenser skulle det då få?

Låt oss till exempel jämföra två samhällen som nog kan anses vara olika politiska präglade; USA och Sverige. Vi kan nog vara ense om att Sverige är mer präglat av socialdemokratisk politik än USA. Om det stämde att socialdemokratisk politik gick ut på att hindra folk från att lyckas skulle det då rimligen få konsekvenser. Till exempel vore ett berättigat antagande att den sociala rörligheten i det jantelagsfärgade vänsterlandet vore mindre än i det mer frihetligt lagda högerlandet. Är det så?

Nej, faktum är ju att det är tvärtom. Om du föds bland den fattigaste tiondelen är sannolikheten betydligt större att du ska dö bland den rikaste tiondelen i Sverige än den är i USA*. Jämlikhetspolitiken tycks alltså snarare ha ökat människornas möjligheter att röra sig socialt – att “lyckas” om man så vill – än tvärtom.

Däremot är det naturligtvis också så att skillnaden mellan de som har “lyckats” och de som “misslyckats” är större i USA än i Sverige. De fattigare är relativt sett fattigare och har svårare att röra sig socialt i högerlandet än i vänsterlandet. Och de rikare är på samma sätt rikare. Men det har ju ingenting med den enskilde individens förutsättningar att “lyckas” att göra.

Det blir helt enkelt väldigt svårt att hävda att en politisk rörelse som till stor del präglat ett land där den sociala rörligheten är så hög som den är i Sverige har som politisk idé att man ska göra det svårt för folk att lyckas. De politiska illustrationerna av detta är också uppenbara; satsning på utbildning för alla, andra chanser för de som hamnade snett i grundkolan genom exempelvis KomVux, stöd till folkbildning, utbyggnad av högskolan, trygghetssystem som innebär ett golv att stå på under tillfälliga svackor i livet – alla delar av ett program som syftar till att möjliggöra för den enskilde individen att själv forma sitt eget liv.

Det tycks alltså som om själva grunden i Ingerö/Petterssons kritik mot vänstern bygger på en myt. Befinner sig någonstans i gränslandet missförstånd/ren osanning. Denna typ av felaktig analysram visar sig också i Ingerös totala vantolkning av vad motståndet mot av skattesubventionera en viss typ av lågproduktiva tjänster (de som utförs i hemmet) kommer ur. Istället för att förstå detta som en större näringspolitisk diskussion väljer han att tolka detta som att (delar av) vänstern är principiellt mot att folk ska ha det bra (genom att kunna köpa städhjälp). Ett resonemang lika hållbart som om jag skulle anklaga Ingerö för att vara moraliskt mot glassätning bara för att han inte vill att staten skattemässigt ska gynna glass gentemot andra typer av matvaror.

Och med myten borta kvarstår då argumentet och värderingen att det är skillnaden i sig som är det moraliskt riktiga. För här skiljer sig onekligen och bevisligen vänstern från högern. Och här kan vi också hitta kopplingarna till det mitt ursprungsinlägg handlade om – nämligen den i Helena Rivières fall uttalade viljan att trycka ner de om har det svårt för att på det sättet öka skillnaderna.

Är det rätt att fattiga har det dålig (om inte i absoluta termer så åtminstone relativt de som har det bra)? Det är förmodligen egentligen den grundfråga vi borde diskutera om vi skulle försöka närma oss några verkliga meningsmotsättningar. Mitt svar på den frågan är nej (av flera skäl, varav någon sorts allmän godhet faktiskt är det minsta). Och det är en position jag är beredd att försvara. Och kritiken att denna ståndpunkt också skulle leda till att jag är mot att folk lyckas biter helt enkelt inte. Eftersom den inte håller.

Men det är faktiskt inte huvudfrågan som detta inlägg försöker väcka. För jag är egentligen mest intresserad av en annan sak. Om det visar sig att kärnan i en politisk position som icke-vänster helt enkelt inte är sann, vilka konsekvenser får det då i övrigt? Vad blir kvar när själva konfliktlinjen man dragit upp i sanden visar sig vara helt enkelt felplacerad?

När högern måste definiera sig själv utifrån en vrångbild av motståndaren, vad säger det då om den egna politiska positionen? Ingerös och Per Pettersson kommentarer säger ur det perspektivet mer om den samtida högern än de gör om vänstern. Och det tycker jag är iakttagelse så intressant som någon. 

* För en gedigen forskningsöversyn på detta område; se Daniel Linds “Hur långt från äpplet faller trädet”. Jag bloggade om rapporten här.
Här hittar du annat intressant

6 kommentarer:

Anders Nilsson sa...

Att socialdemokratin skulle var emot att människor lyckas, måste vara en upfattning som förbisett hela poängen med den socialdemokratiska samhällsynen, eller för att tala Hjalmar Branting som sa att politikrens mål var att all skulle kunna förverkliga sina bästa stämningars längtan. Att vi socialdemokrater inte alltid lyckats låta detta genomsyra våra politiska förslag och åtgärder måste hänföras till avdelningen självkritik och Gör om. Gör rätt.

Henrik Vallgren sa...

Min 5-årige son ser väldigt mycket upp till sin 9-årige storebror. Storebror kan läsa, så det har han också lärt sig. Han läser böcker själv. Jag vill att hans första år i skolan skall reflektera hans kunskaper men se det passar inte i (s) syn på skolan.

Varför skall småföretagare beskattas med en marginalskatt på 75%?

(s) kanske inte är emot att folk skall lyckas men de gör det så svårt att för en utomstående tycks illviljan skina igenom.

Per Pettersson sa...

Jag har nu knåpat ihop ett nytt inlägg som utvecklar mitt resonemang. Det finns på http://perpettersson.wordpress.com/2010/02/25/huvudkritiken-star-fast/

Jag gillar debatten så här långt, den är väldigt utvecklande tycker jag.

Bengt Nilsson, sosse sa...

Henrik Vallgren! Om du själv inte har märkt det, så är det faktiskt så att det är en högerregering under Fredrik Reinfeldt som styr i landet nu och som har gjort det snart i fyra år!

Bengt Nilsson, röd gråsosse

roberth sa...

Vilket BS! De rika betalar mer skatt än någon annan sossar är avundsjuka småaktiga typer!

Patrik Öhman sa...

Jag är liberal och tror på solidaritetstanken, vill hjälpa världens fattiga, värna om miljön mm. Jag har dock länge tyckt att den etatismvurmande vänstern "kapat" solidaritetsbegreppet och hävdar att de är de enda som står på de svagas sida och kämpar mot rasism och orättvisor. De är de goda helt enkelt. Alla andra vägar än vänsterpolitik innebär per automatik att man antingen är en utsugare eller inte förstått. Jag köper inte den romantiserade bilden av hur det ser ut.

Trots de stora orden och de goda föresatserna kan jag inte tycka något annat än att vänstern misslyckats grovt. Jag skulle kalla en stor del av det vänsterpolitiken innehåller för missriktad välvilja. Det är trots allt vänstern via Socialdemokraterna som suttit vid makten och format vårt land sedan efterkrigstiden. Några år av borgligt styre där man som nu knappt kan skilja borgarna från S har knappast gjort några avtryck eller förändringar. Några få procent lägre skatt och en halvmesyr till uppluckrat apoteksmonopol är inget systemskifte.

På en rad områden råder en överdriven omsorg och trygghet i absurdum som blivit rent kontraproduktiv och mer stjälper än hjälper. Att höra Mona Sahlin vilja pumpa in miljarder i förlustverksamheter för trygghetens och jobbens skull känns bara så fel. Ska det vara så svårt att se det nya som skapas ur kriser, nya jobb i branscher som har en framtid istället.

Vi har i Sverige haft en misslyckad integrations och arbetsmarknadspolitik som ökat utanförskapet för ungdomar och invandrare för att vänstern stenhårt hållit fast vid allas rätt till lika lön och villkor och där tjänsteår alltid går före kompetens. Men alla har inte samma förutsättningar. Kan man inte språket lika bra eller om man saknar arbetslivserfarenhet kan t ex lönen vara ett sätta att konkurrera för att få in en fot för att sedan arbeta sig vidare. Att alla ska ha lika lön är uppenbarligen viktigare trots att det leder till att många aldrig ens kommer in på arbetsmarknaden!

Det är främst kombinationen av rigid arbetsmarknad, platta lönestrukturer, höga skatter och generösa bidragssystem gör att många fastnar i bidragsberoende. Alltså klassiskt vänsterpolitik.

Trots inneffektiv och dyr sjukvård är man av ideologiska själ kritisk mot alla former av privatiseringar av vård. Privat sjukvård är alltså fel trots att konkurrensen skärps och att det sker en avlastning av den allmänna. Hjälper det de behövande? Nej, man är mot av ideologiska skäl.

Det är svårt att inte kalla det ett misslyckande för den svenska socialdemokratiska modellen. Vi har drivit en politik som i all välmening vill hjälpa men där resultaten istället har fått motsatt effekt. Problemet är att hela vänstern blivit alltför statskramande och tror att alla lösningar finns via kollektiva insatser. .

I takt med den allt ökade globaliseringen och internationaliseringen har det ytterligare visat sig att vänstern saknar en långsiktigt verksam politik för de globala sammanhangen. Klassisk vänsterpolitik byggd på fördelning via diverse stöd och bidrag, tullar, restriktioner och handelshinder lyfter inte människor eller länder ur fattigdom. Utan en expansiv tillväxtpolitik hamnar vi ständigt i situationer där vi måste skära ner på annat för att förverkliga nya reformer. Detta syns inte minst i dessa tider av kris.

Öppna gränserna, öka handelsutbytet så kan fler få en dräglig tillvaro och fler länder demokratiseras. Tyvärr värnar vänstern inte på allvar om världens fattiga när de de inte ser detta utan bara fokuserar på globaliseringens avigsidor.

Snacka om att sparka neråt i praktiken...!