söndag, april 15, 2007

Det var jag som dödade egenmakten, med kärlek

Två socialdemokratiska fritänkare – Jonas Morian och Enn Kokk – har i dagarna berört Mona Sahlin och hennes användande av begreppet ”egenmakt”. Utifrån samma analys drar de sedan helt olika slutsatser: Jonas tycker att egenmakten är välkommen eftersom han ser att det öppnar upp för en mer positiv syn på privata alternativ, Enn tycker det är dåligt av precis samma skäl. Med risk för att ta mig vatten över huvud ska jag här drista mig till att försöka påvisa att deras analys inte är nödvändigtvis sann, och att deras slutsatser därför kan vara en smula för tidiga (i ärlighetens namn ska sägas att Enn har en väldigt öppen och prövande ton i sitt inlägg, så det är möjligt att vi inte är så oense. Men jag tyckte ändå att hans historeskrivning förtjänar en kommentar).

Men först min egen historia i sammanhanget. Jag var aktiv i SSU när Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson lanserade egenmakten, och jag deltog under några är med liv och lust i den fortsatta diskussionen. Till skillnad från många andra på vänsterkanten inom SSU (som jag tillhörde) ville jag inte säga tvärt nej till användandet av begreppet. Däremot såg jag en fara i att egenmakt bara blev en ursäkt för att dra partiet åt höger. Men min linje var att vi snarare borde komma fram till vad vi egentligen menade, istället för att gräva ner oss i skyttegravar och ta avstånd från varandra.

Varför tyckte jag då så? Jo, därför att jag helt enkelt såg en värdefull sak med egenmaktsdiskussionen som det vore dumt att kasta bort. I och med egenmakten återknöt socialdemokratin till en ideologisk frihets- och demokratidiskussion som på intet sätt behövde vara höger, men som på alla sätt var nödvändig att ta.

Anledning till att jag är demokratisk socialist är att jag sett vad klassamhället gör med folk. På arbetsplatser, i skolor och på arbetsförmedlingar mals folk ner, reduceras till något mindre än de borde behöva vara. För mig är arbetarrörelsen därför en rörelse för återerövrad värdighet, för ett människovärde som är lika på riktigt. Någonstans fanns där i egenmaktens utkanter en ansats att faktiskt återigen närma sig denna fråga, om människovärdet, värdigheten, i ett modernt välfärdssamhälle. Då innebar egenmakt inte med nödvändighet privatiserad barnomsorg, utan kunde lika gärna handla om ökat inlyftande på jobbet för vanliga löntagare.

Och faktum var att denna syn på egenmakt så småningom blev det SSU-kongressen ställde sig bakom. Något som dåvarande SSU-ordförande Niklas Nordström i efterhand har gett skulden för att egenmaktsdiskussionen dog ut.

Niklas har såklart på ett plan rätt i sin analys. Eftersom den dåvarande SSU-ledningen inte kände för att driva den ”nya” egenmaktsdiskussionen, så innebar det ju att ingen gjorde det. Så i den meningen har Nordström rätt, och jag får finna mig i att vara en av dem som var med och dödade egenmakten. Med kärlek förvisso, men ändå.

Men det hade inte behövt vara så. Jag tror fortfarande att vi om vi hade förmått lyssna på varandra i dåtidens SSU hade kunnat komma långt framåt med en radikal frihetsdiskussion, och gärna kallat det egenmakt. Det hade då handlar om ett skifte av perspektiv, från system till människa, och kanske om att göra upp med en del låsningar och bindningar till den offentliga byråkratin (där hade ”högern” rätt.) Men det hade också handlat om att vara öppen i metodiken, om att se att inflytandet på arbetet är den viktigaste egenmaktsfrågan och om att se att även kommunala fritidsgårdar kan vara de som ger ungdomarna i ett bostadsområde egenmakt (där hade ”vänstern” rätt.)

Om egenmakt nu handlar om att socialdemokratin ska vara (mer) positiv till privatiserad vård - då tycker jag med Enn att vi lika gärna kan vara utan den. Dels för att begreppet då förfelas: inte ökar det människornas känsla av frihet och värdighet av att privata bolag tjänar pengar på driften av våra akutsjukhus. Och dels för att vi då tappar en chans att utveckla en egen socialdemokratisk ståndpunkt i viktiga frihetsfrågor.

Men det behöver inte vara så. Det måste finnas utrymme för en socialdemokratisk frihetsdiskussion som går bortom upplåtelseformerna för den offentligfinansierade välfärdsproduktionen. Jag tror fortfarande att egenmakt kan vara ett begrepp som går att använda i det sammanhanget. Om det blir så eller inte är fortfarande en öppen fråga. Men jag tror faktiskt att vi borde kunna ha lärt oss något av erfarenheterna från nittiotalets SSU.

Andra bloggar om: , , , , , , , , och annat intressant

5 kommentarer:

A-K Roth sa...

Egenmakt skulle betyda något i stil med "personal empowerment"? Det fanns inte i mitt nätlexikon. Hur någon, om jag har tytt ordet rätt, kan se egenmakt och frihet som något farligt eller utmanande för människan är svårt att förstå. Motsatsen, maktlöshet och ofrihet, låter mer skrämmande för mig.

Möjligen ser dessa egenmakt och frihet som utmanande mot partiets makt. Och då kan man filosofera på hur maktfullkomligt partier, socialdemokraterna inte undantagna, ibland har agerat. Vad är viktigare, partiet eller människorna?

Det är en ledsam dag när tal om individuell frihet behöver bli kontroversiellt.

Johan Sjölander sa...

"Det är en ledsam dag när tal om individuell frihet behöver bli kontroversiellt."

Jag tror nu inte att det är den individuella friheten som sådan som är kontroversiell. Det som gjorde egenmaktsdiskussionen så laddad var väl snarare vilka metoder som skulle användas för att öka den.

Många uppfattade exempelvis - rätt eller fel - att egenmaktsdiskussionen kunde vara ett sätt att legitimera neddragningar i den kommunala välfärden, något som faktiskt i många fall minskar den individuella friheten.

Men i grunden är vi överens. En diskussion om frihet är inget vänstern kan förlora på. Det är också därför jag i grunden är positiv till begreppet.

Anonym sa...

Hej, Johan! Ett mycket välskrivet och intressant inlägg. Jag har tagit mig friheten att återge det på min egen blogg, detta för att det du skriver har inspirerat mig till att skriva en egen betraktelse, mycket för lång för att kunna publiceras här som svar.

Enn Kokk

Jonas Morian sa...

- Oh my God, you killed egenmakten!
- You bastard!

Daniel sa...

Eftersom jag betecknar mig som socialist och strävar efter ett klasslöst samhälle är frihet och jämlikhet centralt för mig. Välfärden ökar friheten och jämlikheten men avskaffar i sig inte klasser.

Ett steg på vägen mot klasslöshet vore ett ökat folkligt inflytande över ekonomin och ett ökat personalinflytande. Vården skulle till exempel kunna utvecklas genom arbetsplatsdemokrati. Det vore ett spännande ideologiskt projekt att försöka genomföra det i den offentliga sektorn.

För övrigt vill jag inte gå på, som jag ser det, myten om kraven på valfrihet. Det folk, även från mellanskiktet, vill ha är kvalitet och det är inte lika med privatisering. Långt ifrån.