Plötsligt saknar jag den goda nyliberalismen

"Kan konservatismen komplettera liberalismen" var temat på det frukostseminarium som i morse inledde tidskriften Axess satsning på idédebatt under Almedalsveckan. Det blev under Neo-redaktören Paulina Neudlings ledning ett samtal mellan libertarianen Mattias Svensson, den konservative Johan Tralau och SvD:s ledarskribent Per Gudmundsson. Tre män i en kyrkoruin, twittrade någon elakt, men mitt mest bestående intryck var insikten att det trots att läget just nu är ovanligt ansträngt inte kommer bli någon skilsmässa, och att utrymmet för den som vill plocka upp de mer sympatiska dragen som faktiskt finns inom liberalismen därmed är stort.


Isobel Hadley-Kamptz skrev för några dagar sedan en ledarkrönika med några formuleringar som fångade mig.  "Jag växte upp politiskt i en svensk nyliberalism där frågan om fri invandring var helt central. Att söka lyckan varhelst man önskade var lika självklart som att få bli kär i vem som helst eller få dricka sprit så länge man önskade på krogen. Rättighetsdiskussionen kombinerades emellanåt med konkret gömmande av flyktingar, ett brott som bland nyliberaler sågs som ett sant hederstecken" skriver hon och fortsätter: "Detta är den höger som var min."

Och jag känner igen Hadley-Kamptz höger från min egen uppväxt i det tidiga nittiotalet. Frihetsfronten och den tidens nyliberaler var höger, visst. Men det fanns också något annat där. En uppsättning värderingar som var antiauktoritära. frihetliga, ett genuint engagemang mot förmynderi och för varje människas (lika) rätt att faktiskt forma sitt eget liv, kombinerad med ett stort mått av utvecklingsoptimism, förnuftstro och entusiasm inför framtiden. Känslor som lika väl kan kallas för progressiva eller till och med vänster.

Men Frihetsfronten var alltid höger. Jag minns själv ett möte någon gång i slutet av min egen gymnasietiden på frontens svartklubb, där jag hamnade bredvid en ung man som inte bara såg ut som din genomsnittliga MUF:are (frisyren, pratet, den smalrandiga skjortan) utan också tyckte som en. Där fanns det småsinta föraktet, sossehatet, en uppsättning klassbaserade värderingar och en stil mil från Johan Norbergs genomcharminga intellektualism eller ens Christian Gergils (kanske inte lika charmiga, iof) uppkäftiga anarkism. Ändå kände denna unga man att han var hemma där, att det var hans folk. Och han hade naturligtvis rätt.

Äktenskapet mellan liberalismen och konservatismen slöts över den ekonomiska politiken, vilket Mattias Svensson också påpekade i morgonens seminarium. Det innebär att det är en allians främst riktad mot en gemensam fiende. Politiskt är den fienden socialdemokratin eller socialismen, i förlängningen handlar det dock om välfärdsstaten och kanske framförallt strävan efter att via politiken verka för ökad social jämlikhet.

Utgångspunkten för detta är, som jag kan förstå det, någon sorts Hayek-inspirerad analys av att vägen till träldom inleds med sociala välfärdsreformer. Problemet är naturligtvis att detta resonemang inte håller. Det behövs inga socialförsäkringssystem för att staten ska tycka att det är en bra idé att massövervaka sina medborgarna, ingen offentlig sjukvård för att frågan om hur folk beter sig mot varandra i sängkammaren ska bli en fråga för politiska avgöranden. Det enda en politik som tar sikte på att minska statens omfördelande ambitioner kommer att uppnå är ökade klyftor. Vilket i sin tur naturligtvis ökar misstron i samhället. Vilket öppnar upp för en ännu mer repressiv stat. Något de konservativa naturligtvis kommer att utnyttja.

Hadley-Kamptz tog i sin artikel sikte på vad hon uppfattade som konservativt betingad kritik av i det fallet mångkulturalism som idag blir allt vanligare. Känslan av det faktiskt pågår en konservativ resning inom borgerligheten kännetecknade också morgonens seminarieövning. Johan Tralau närmade sig det mest uttryckligt, när han i sitt inledningsanförande slog fast att konservatismen fortsättningsvis skulle "vägra agera röstboskap". Per Gudmundsson avslutande med att spå att fler mer vänsterliberaler kommer att söka sig till andra partier (framförallt miljöpartiet), och gav dem den lakoniska hälsningen: Godspeed.

Svenska nyliberaler kommer dock till övervägande delen inte ta det steget. De sitter alltför hårt fast i den politiska dramaturgi de så tydligt är en del av. Kampen för den "ekonomiska liberalismen" (dvs mot den sociala jämlikheten) är så viktig, så att i dess namn kommer man att förlåta både det ena och det andra från en mer konservativ höger. Ge oss en ekonomisk politik vi uppskattar (dvs skattesänkningar, avregleringar), så kommer vi att kunna hålla ihop "oavsett hur illa vi tycker om varandra" slog Mattias Svensson fast. Och jag tror att detta är en helt riktig analys. 

Det finns mycket sympatiskt i det liberala idéarvet. Därför är det tråkigt att de dragen från den svenska nyliberalismens nittiotal idag är satta på så fullständigt undantag inom borgerligheten. Miljöpartiet och inte minst Maria Wetterstrand var tidiga att förstå detta, och har under lång tid flirtat ohämmat med svenska liberaler. Per Gudmundsson hade säkert rätt i att detta kommer ge fortsatt uttdelning.

Själv skulle jag vilja vidga perspektivet ytterligare. Finns det ett utrymme för vänstern att ta tillbaka initiativet i inte bara det frihetliga utan även det framtidsoptimistiska, arvet efter upplysningen? Visa på det positiva sambandet mellan frihet och jämlikhet. Men även förlita sig på människors förmåga att faktiskt forma sina egna liv, och visa att politkens uppgift snarare är att riva ner hinder för att detta sker?

Så tänker jag, när jag lämnar Axessruinens mörker.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, idepolitik, nyliberalism, konservatism, axess, almedalen, mattias svensson, johan tralau, per gudmundsson, paulina neuding och annat intressant