Någon som kommer ihåg det där med utanförskap?

Jag vet inte om det är någon som fortfarande minns det där gamla begreppet utanförskap. Det var hursomhelst den retoriska figur moderaterna och framförallt Fredrik Reinfeldt byggde sin kritik av det socialdemokratiska "misslyckandet" på inför valet 2006. Tanken var att den dåvarande s-regeringens missriktade välvilja alternativt krassa maktpolitik och försök att dölja sanningen hade skapat gyllne burar av bidrag och förtidspensioner som höll folk borta från arbetsmarknaden. Siffran pumpades sedan upp, socialdemokraterna gick i fällan (nej men så där många är det ändå inte - aha ni försöker förminska problemet) och resten är som man säger historia.

Så fruktansvärt oansvarig privatisering av barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka

Idag togs de första stegen på vägen mot en privatisering av barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka när förslaget bifölls av den borgerliga majoriteten i landstingets beredning för folkhälsa och psykiatri. Tyvärr är det ett fullständigt oansvarigt beslut som nu är på väg att fattas och jag reserverade mig kraftigt. Utan några argument förutom de rent ideologiska kastar nu moderaterna och deras stödpartier mot den engagerade personalgruppens vilja ut en verksamhet som är på rätt väg i en skakig privatiseringsprocess som vi inte har en aning om hur den slutar. Riskerna med detta är stora och uppenbara, de eventuella vinsterna diffusa och osäkra.

Om a-kassan och socialdemokratins ekonomiska trovärdighet

Högerideologen Johan Norberg fångade för ett tag sedan i några få ord kärnan i det socialdemokratiska moderniseringsbudskapet. "Deras [socialdemokraternas] starkaste argument för att vara ett modernt parti är att de är de enda som garanterar strukturomvandling eftersom de bejakar kreativ förstörelse med hjälp av en välfärdsstat som ger trygghet i övergång till nya jobb" konstaterade han - i samband med en helt annan fråga - på sin blogg och det är naturligtvis alldeles sant. Och det är också därför känslorna svallat så heta efter det att det via media börjat komma rykten i svang om att socialdemokraterna i sin kommande budgetmotion är beredda att backa på kraven när det gäller att reparera arbetslöshetsförsäkringen efter den borgerliga regeringens misskötsel. 

Ytterligare ett slag mot psykiatrin?

Aftonbladets ledarsida skriver idag om att det inom Stockholms läns landsting finns uttalade planer på att flytta ut åtminstone delar av den psykiatriska vården från länets akutsjukhus. Det är bra att denna fråga uppmärksammas. Jag är inte alls säker på att det alla gånger behöver vara fel att hitta nya, bättre vårdlokaler än de som finns idag. Det är också ett faktum att vi har och under långt tid har haft en situation med väldig platsbrist på sjukhusen. Men när det gäller psykiatrin är det extremt viktigt att de förändringar sker sker med psykiatrins bästa för ögonen, och inte bara för att det behöver beredas plats för annan vård i sjukhusens lokaler. 

En estetisk kritik av Anders Borgs undergångsromantik

Det finns någonting väldigt vackert med människors festande inför undergången. Dekadensen i Berlin på 1920-talet som den skildras i exempelvis Cabaret. De rakryggade medelklassbritterna som skålar i champagne till tonerna av "närmare Gud än dig" medan båten sjunker i Mikael Wiehes Titanic. Rent konstnärligt går det helt klart att uppskatta dessa bilder. Men när regeringen idag presenterar sin budget och Anders Borg försöker tala brösttoner om det allvarliga och utsatta ekonomiska läge Sverige befinner sig i på den globala ekonomins stormiga och osäkra vatten samtidigt som de konkreta förslagen mer handlar om sänkt krogmoms och möjligheten att få hemkörning från Systembolaget tycker jag inte ens att han lyckas uppnå denna möjliga estetiska effekt. Istället känns det hela mer förvirrat och handlingsförlamat.

Låt oss aldrig behöva göra om den danska läxan

Förra gången det begav sig var jag i Köpenhamn på den socialdemokratiska valvakan. Det var en dyster tillställning. Själv kände jag mig väldigt pessimistisk på två plan; dels handlade det om den danska socialdemokratins möjligheter att komma tillbaka (där var det inte så farligt, många kände ändå optimism och "nästa gång tar vi dem" och det var någonstans hoppfullt), men framförallt handlade det om det omöjliga opinionsläge danskarna försatt sig i när det gäller synen på invandrare och invandringspolitik. Så här - dagen efter ett danskt val med  klara antirasistiska strömningar i väljarkåren som lett till såväl regeringsskifte, en socialdemokratisk statsminister och att Dansk Folkeparti (DF) lyfts bort från direkt politiskt inflytande - ser det ju milt uttryckt betydligt ljusare ut. Men fortfarande kvarstår problem, och fortfarande finns det saker här i Sverige att lära sig av den danska erfarenheten.

Stackars, omoderna, New York

Läser i DN att Skanska har fått i uppdrag att vara med och bygga ut tunnelbanan i New York. Efter att ha varit aktiv i trafikpolitiken här i Stockholm i många år tänker jag vad synd det är om New York-borna som inte har samma duktiga trafikpolitiker som här i regionen. För hade de lyssnat på trafiklandstingsrådet Christer "tunnelbanan är färdigbyggd" Wennerholm (M) och hans chefsideolog bakom kulisserna Stella "fd Stockholmspartiet" Fare (FP) hade de förstått hur omodernt, förlegat och 50-talsnostalgiskt det är med tunnelbana. De hade förstått att alla moderna städer istället lägger all kraft på att bara bygga spårväg, gärna - som Stella Fare uttryckte det i en fullmäktigedebatt med mig - med gräs planterat mellan spåren. För så bygger man framtiden.

Men alltså inte i New York. Eller i Shanghai, Paris eller något annat av de globala bakvatten som heller inte nåtts av Wennerholm/Fares brinnande modernitetsbudskap.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sl, tunnelbana, Christer Wennerholm, Stella Fare, stockholmspolitik, new york och annat intressant

Att slarva bort HBT-frågorna

Jag har stött på horribla exempel på hur transpersoner råkar illa ut inom stockholmsvården. Jag vet hur många med HBT-bakgrund har en extra hotbild inom kollektivtrafiken, och förstår hur angeläget det är att SL tar hänsyn till detta. Jag vet att många homo-, bi och transsexuella utsätts för diskriminering och kränkande särbehandlig, både som personal, patienter och resenärer.
Därför har jag sett fram mot den HBT-policy landstinget efter en vänsterpartistisk motion beslutat att ta fram. Därför blev jag glad över en hel del av innehållet i det förslag till policy som sedan arbetades fram. Och därför är jag extremt missnöjd över att politisk prestige nu verkar innebära att den policy som förmodligen kommer att röstas igenom av landstingsfullmäktige riskerar att bli en rejäl papperstiger, en hyllvärmare som i värsta fall försämrar de förutsättningar den är full av vällovliga ambitioner att förbättra.

Efter SNS-rapport: vinstintressen får inte gå före allmänintresset

"De senaste 20 årens privatiseringar inom välfärden genomfördes mot bakgrund av 1980-talets debatt om en ineffektiv offentlig sektor med alltför mycket makt samlad hos tjänstemän och byråkrater. Vi kan i dag konstatera att konkurrensutsättning och privata alternativ inte varit den mirakelmedicin som många hoppades." Det skriver ett antal namnkunniga forskare idag på DN-debatt i samband med att de presenterar resultaten från ett mycket ambitiöst forskningsprojekt från SNS som vi borde låta spela stor roll för det offentliga samtalet framöver. 

Varför mörkas bristande kvalitet i Stockholms läns mammografi?

Tänk dig själv att du har upptäckt en knöl i bröstet. Tänk dig vidare att du får denna undersökt, rädslan för att det ska visa sig vara cancer, osäkerheten, utsattheten. Förstå hur beroende du i den situtaionen är av vården, att den fungerar som den ska, att svaren håller kvalitet. Så tänker du dig in i situationen att det uppdagas kraftiga kvalitetsbrister i just denna del av vårdkedjan. Och inte bara det. Att det visar sig att dessa brister varit kända länge, men kritiska rapporter mörkats, problemen - vad det verkar - sopats under mattan. Då befinner du dig i den situation som tyvärr blivit verklighet i Stockholms läns landsting de senaste dagarna.

Vad är legitimt i kampen mot enpartistaten?

Jag känner folk som blev mobbade i skolan för att de inte var moderater. Runt om i stockholmsregionen finns mängder av exempel på moderata kommunledningar som blivit fullkomligt förblindade av den egna majoriteten och börjat bete sig totalt maktfullkomligt. Utifrån dessa erfarenheter skulle jag kunna dra slutsatsen att moderaterna är en halvdiktatorisk maffia som med hjälp av mobbing och socialt tryck behåller makten. Det gör jag inte, eftersom det vore en bisarr och osmaklig härledning. Tyvärr finns det starka strömningar inom borgerligheten som när det gäller socialdemokraterna inte bara drar slutsatsen, utan också gör det till huvudnumret i den egna retoriken. Och argumentationen om "enpartistaten" är inte bara osmaklig, den är också potentiellt farlig. 

Det handlar inte om att säga ordet välfärd flest gånger

Valet 2014 blir ett välfärdsval, och vinner gör den som lyckas fylla ordet välfärd med ett konkret innehåll som folk känner igen sig i och tror på. Ungefär så sa Ulrika Schenström på Fokus/Synovates gemensamma seminarium om väljaropinioner igår här i Almedalen. Jag är inte säker på att hon har helt rätt. Jag tror frågor om jobb, tillväxt, ekonomi och kanske till och med miljö kommer att kunna stå nog så högt upp på agendan även 2014. Men det finns något intressant i konstaterandet, och det är insikten att välfärdspolitisk trovärdighet inte kommer med automatik bara för att man som politiker är beredd att upprepa ordet obegränsat med gånger.

Döden för centern, drömmen för Jonas Sjöstedt

Jag tror nu inte värst mycket på snacket om att miljöpartiet skulle kunna ta plats i regeringen Reinfeldt. (Se Expressen här.) Eller ens att regeringen skulle kunna göra (mp) till någon typ av mer permanent stödparti. Men eftersom rykten nu surrar kan det vara värt att fundera över vilka de politiska konsekvenserna skulle vara om det blev verklighet.

2014 står striden om färgteven, filmcensuren. Och kanske rymden.

Jag missade början av Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen. Det var synd. För om jag förstod det rätt pratade han om rymden. Spekulerade lite i det där med liv på andra planeter. Och det är ju roliga grejer. Å andra sidan hörde jag slutet. Där förklarade statsministern att valstriden 2014 skulle handla om färgtevens avskaffande och filmcensurens återinförande. Och det är ju också lite kul. Lite samma genre som det där med intelligenta utomjordlingar. Däremellan var Fredrik  Reinfeldts Almedalstal däremot fruktansvärt tråkigt.

Plötsligt saknar jag den goda nyliberalismen

"Kan konservatismen komplettera liberalismen" var temat på det frukostseminarium som i morse inledde tidskriften Axess satsning på idédebatt under Almedalsveckan. Det blev under Neo-redaktören Paulina Neudlings ledning ett samtal mellan libertarianen Mattias Svensson, den konservative Johan Tralau och SvD:s ledarskribent Per Gudmundsson. Tre män i en kyrkoruin, twittrade någon elakt, men mitt mest bestående intryck var insikten att det trots att läget just nu är ovanligt ansträngt inte kommer bli någon skilsmässa, och att utrymmet för den som vill plocka upp de mer sympatiska dragen som faktiskt finns inom liberalismen därmed är stort.

Nu tar staten över den borgerliga idéutvecklingen (och ja, du ska betala)

När Fredrik Reinfeldt gjorde sin partisekreterare Per Schlingmann till statssekreterare i stadsrådsberedningen med ansvar  för att marknadsföra den borgerliga regeringen var kritiken omfattande för att gränsen mellan vad som var parti och vad som var stat/regering nu suddades ut. Idag tar de fyra borgerliga partiledarna detta ännu länge. I en debattartikel på DN-debatt gör de en stor sak av att regeringen nu ska tillsätta en Framtidskommission, där de fyra partiledarna ska få sitta tillsammans med ett gäng experter och fundera över vad man ska göra med framtiden. Borgerlig idéutveckling blir nu en fråga för staten och skattebetalarna.

Utbildning i fokus hos ojämn MP-duo

Jag är så gammal att jag kom ihåg när Gustav Fridolin kallade sig Gustav Fridolin Junior. Då var han rekordungt superkaxigt språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund Grön Ungdom. Idag är han rekordungt språkrör för Miljöpartiet. Frågan jag ställde mig när han i kväll premiärtalade i Almedalen var om han fortfarande skulle vara lika kaxig. Och hur relationen till parhästen Åsa Romson skulle hanteras. Svaret på den sista frågan blev "inte särskilt bra". Och på den första att "kaxig" inte längre är riktigt rätt ord.

Fear and loathing in Almedalen

Det finns tusen fallgropar. Strulande teknik (troligt). Strulande uppkopplingar (ännu troligare). De dryga 165 seminarier jag vid en första genomläsning i programmet prickade för som "intressanta". Andra åtaganden. Men vadå. Jag försöker väl. Mest för att det händer så mycket som borde kommenteras. Live från Visby. Bloggen återuppstår.

Skolan och den liberala drömmen

"År 2000 var Sverige ett av de länder där klass och bakgrund spelade minst roll. Nu år 2010 är vi istället under OECD-genomsnittet när det gäller likvärdighet mellan skolor." Det skriver socialdemokratiska studentförbundet ordförande Magnus Nilsson i ett inlägg på sajten s2013 och fortsätter: "25 % av alla landets pojkar kommer (om trenden fortsätter) snart inte ha grundläggande läsförståelse när de går ut grundskolan. Situationen är väldigt allvarlig, speciellt för en rörelse som vill minimera skillnader i utgångsläget för barn oavsett bakgrund." Och här sätter han fingret på något alldeles avgörande. 

Irene Wennemo argumenterar för att socialdemokratin inte är dödsdömd

Att färre jobbar i traditionella industrijobb innebär inte - trots vad olyckskorparna kraxar - att socialdemokratin är dömd till undergång. För samtidigt ser vi att stora tjänstemannagrupper hamnar i en situation där de också tjänar på och behöver en stark arbetsmarknads- och välfärdspolitik. Den allians som historiskt gjort socialdemokratin stark både behöver och borde alltså kunna återskapas i vårt moderna samhälle. Det skriver Irene Wennemo idag i ett inlägg i den öppna socialdemokratiska partiprogramsdiskussion som nu i helgen dragit igång på nya sajten s2013.

Texten innehåller också en hel del konkreta funderingar på hur en sådan politik bör utformas, exempelvis när det gäller en politik som tär hänsyn till hur ohälsoproblem förskjuts från fysisk till psykisk ohälsa. Men. Läs gärna själva och kommentera.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, s2013, irene wennemo, trygghet och annat intressant

Första maj-tal: Gör Stockholm till världens bästa ställe att växa upp på. För alla.

Eftersom mitt manus blåste bort och jag fick köra helt ur huvudet är detta nog inte exakt vad jag sa idag i mitt första maj-tal i Högdalen söder om Stockholm. Men det är ungefär hur jag hade tänkt det, hursomhelst. Och jag tror att huvudpoängen - att vi borde ena oss bakom en vision om att göra Stockholm till världens bästa ställe för barn och unga att växa upp på - var ungefär densamma som jag framförde på torget. Välkommen att läs och kommentera: 

Delta i debatten om framtidens socialdemokrati

"Vi tror inte på att socialdemokratins politik kan stöpas om på ett partikansli av ett fåtal personer. Visst är 'Nya Moderaterna' på många sätt en briljant politisk omdaning, men det är en toppstyrd utveckling utan större ideologiskt djup som skulle vara både omöjlig och lämplig i ett folkrörelseparti som socialdemokraterna. Och om den politiska utvecklingen i landet ska reduceras till PR-knep och ordval så kommer utrymmet för missnöjespartier bara breddas. Socialdemokratin slåss inte om makten för att visa att man kan formulera sig listigare. Vi slåss om den politiska makten för att det finns människor som dagligen hamnar i kläm på arbetet och i sin vardag och vars kreativitet och skaparkraft därmed hålls fångna. Socialdemokratin är en befrielserörelse."

Det skriver jag tillsammans med Irene Wennmo, Bo Andersson och Magnus Ljungkvist på Newsmill idag när vi lanserar den nya debattsajten s2013. Välkommen in på den och titta. Och välkommen att engagera dig, det enklaste sättet är att gilla sidan på facebook.


Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, s2013, partiprogram, idedebatt, reformer och annat intressant

Försöker de tråka ut oss?

Jag läser Marika Lindgren-Åsbrinks blogg. Hon skriver: "Jag bloggar inte så ofta längre. Vet ni varför? För att vår regering gör mig så fruktansvärt uttråkad." Det slår mig att jag också drabbats av samma känsla. Man kan säga mycket om den regerande borgerligheten men få saker framstår så tydliga som att de är oengagerande. Samma politik. Samma förslag. Samma mediala hantering. Och jag känner mig rätt säker på att det är en av den borgerliga regeringen klart önskad effekt.

Ta tillvara på nyfikenheten, Håkan Juholt

Socialdemokratin har en försiktigt uppåtgående trend i opinionen, visar bland annat en väljarbarometer från Novus som redogörs för i TV4. Till viss del kan det säkert som statsvetaren Jenny Madestam säger i inslaget ha att göra med att partiet nu lämnar det ledarlösa tillstånd man under en lång tid befunnit sig i. Att det skulle ha med tillträdande partiledaren som person avfärdar hon däremot i samma sammanhang med att "[s]venska folket vet väldigt lite om Håkan Juholt så jag tror inte att det är han som kan ta åt sig äran för uppgången". Och där tror jag kanske att hon missbedömer situationen en smula. 

Kärnkraften, trygghetsillusionen och riskerna

För några år sedan var jag med om en bilolycka. Det var mitt i vintern och glashalt, vi körde 90 på en 90-väg, bilen fick helt oväntat sladd, for över i andra körfältet och rakt ut i skogen. Jag kan fortfarande blunda och exakt återskapa känslan av att ligga där i den välta bilen, med tvååriga dotterns gråt (hon ropade att hon "hade ramlat", en egentligen fullt naturlig reaktion när du plötsligt hänger upp och ner i barnstolen) från det baksäte jag inte kunde komma åt mer än med en hand i den ihopklämda bilen . Till saken hör att vi alla klarade oss helt oskadda. Ingen av oss fick ens ett blåmärke. Snön tog all energi från själva kraschen, och det var ingen mötande trafik. Det mest bestående intrycket är såhär efteråt nog egentligen mest det fantastiska stöd vi fick från medmänniskor som utan att ens fundera över saken stannade upp mitt i smällkalla vintern och gav oss all hjälp vi behövde. Men det hela säger oss ändå någonting om risker.

Socialdemokratisk vår?

Jag brukar alltid försöka växla några ord om politiken och vad som händer i landet när jag köper mitt morgonkaffe. Den hårt arbetande småföretagare som äger den lilla kiosken vid min tunnelbanestation brukar inte vara nödbedd att dela med sig av sina synpunkter. Idag var han ovanligt om än inte oreserverat positiv. Han tyckte att det såg rätt bra ut med den nya ledningen som föreslogs (särskilt gillade han Veronica Palms namn), och undrade mest om det nu verkligen skulle bli detta förslag som slutligen går igenom. Och jag märkte delvis till min egen förvåning att jag inte ens behövde anstränga mig för att uppbåda en hel del äkta och ärlig entusism när jag svarade honom.

Karl Marx och otrohetsindustrin

När jag åker till jobbet möts jag av en reklamkampanj på affischpelare som uppmuntrar till otrohet. Avsändare är "otrohetssajten" Victoria Milan (helt enkelt en datingsajt där gifta människor anonymt kan få kontakt med andra gifta människor) och budskapet är att en affär skapar krydda i livet och får dig att må bättre. Antagligen upprör det hela en del människor, själv tyckar jag nog mest att det hela är en lite lustig illustration på hur rätt Karl Marx egentligen hade.

Håkan Juholt, bildningen och kulturen

Jag tror att den enda gången jag egentligen har haft att göra med Håkan Juholt var inför den senaste socialdemokratiska partikongressen, och inte ens då blev det särskilt mycket av saken. Jag jobbade med att arrangera programmet på den kulturscen som fanns i anslutning till kongresslokalen, och hittade då ett arrangemang som jag tyckte skulle passa fantastiskt bra att göra om på partikongressen. Det var Håkan Juholt som inför publik pratat om Springsteens musik och vad den betydde för honom och vad jag kunde förstå det hade det varit en väldigt lyckad kväll. Min idé var att bygga på det upplägget med några andra s-profiler och andra kulturuttryck. Tyvärr blev det aldrig av och den biten fick strykas på foten mot allt annat som skulle få plats på kulturscenen. Men jag tyckte hela tiden att det var en smula synd, för själva konceptet innebar ett sätt att närma sig kulturen som jag personligen tycker hemskt mycket om.

Låt inte lobbyisterna avgöra skattepolitiken

Idag presenterar centerpartiets Annie Johansson ett förslag på ett nytt avdrag i skattepolitiken, RIT (för IT-tjänster i hemmet). För några veckor sedan var Wille Crafoord ute och ville se NOT (för kulturarbetare). Detta är inte konstigt. Ju mer komplicerat och detaljreglerat vårt skattesystem blir, desto öppnare blir det för lobbyister och andra särintressen att vilja öka på just sin del av kakan. I någon mening kan vi se samma sak med den differentierade momsen, där ett (ibland framgångsrikt) sätt att öka lönsamheten i branschen är att driva på för en ändrad momssats på just de egna produkterna. Det här är en dålig utveckling på flera sätt.

Cwejman klargörande i sprutbytesdiskussionen

Alla partier utom moderaterna i Stockholms läns landsting fattade förra året efter många om och men beslut om att ta intitiativ till ett sprutbytesprogram för att minska smittspridningen även bland Stockholmsregionens sprutnarkomaner. För att programmet ska kunna genomföras krävs samverkan med länets kommuner. I Stockholms kommun har moderaterna lyckats fördröja processen genom att skicka ut förslaget på en långdragen remiss. Men någonstans närmar vi oss nu punkten när denna fördröjningstakik har nått vägs ände. Samtidigt väcks också tunga röster för att sprutbytesprogram borde genomföras över hela landet. Förmodligen är det bakgrunden till den debattartikel på SvD-Brännpunkt som idag undertecknas av ett gäng borgerliga politiker, några läkare och en journalist. Och det är en artikel som verkligen tjänar på att granskas närmare.

Överbeläggningar, kollektivtrafikkaos och makthavare som flyr sitt politiska ansvar

"Vi börjar tappa tålamodet eftersom det inte tas några beslut över huvud taget i de här frågorna. Problemet har i många år varit väl känt". Det säger Carl-Göran Ericsson, chefsläkare på Danderyds sjukhus till DN med anledning av den krisartade överbeläggningen på Stockholms sjukhus som tidningen rapporterar om idag. Stefan Engqvist på Karolinska sjukhuset fyller i och uttrycker sig som att politikernas "senfärdighet" är "provocerande mot alla dem som jobbar i vården och mot alla de utredningar som gjorts". Och det stora problemet är att de har helt rätt.

På toppen av tidens våg?

Idag presenterade den socialdemokratiska kriskommissionen (äntligen) sin slutrapport. Många socialdemokrater instämmer nog i Veronica Palms jubelrop och känner igen sig i bilden av att detta utgör slutet på en fas och början på en annan: från självspäkning och självkritik går vi nu till att bygga upp ett nytt, starkt politiskt alternativ till den sittande regeringen. Själv har jag inte mer än summariskt hunnit skumma igenom dokumentet. Men det finns en formulering som fastnar och som jag tycker det finns anledning att dröja fast en smula vid.

Om vad som händer framför ögonen på oss utan att vi gör något

"Om jag ser några personer som uppenbart är i färde med att begå ett bankrån så ingriper jag. Så fungerar inte samhället när det handlar om barn i riskmiljöer. Man inte bara inväntar att brottet verkligen har begåtts mitt framför ögonen på en. Sedan avvaktar man i många fall att någon faktiskt anmäler det hela också. Innan man gör något. Men då är det redan försent." 

Bortom det politiska hyckleriet döljer sig någonting mycket viktigare

Ni minns retoriken för några år sedan. Socialdemokraterna kastade aktivt ut inte minst unga människor i sysslolöshet och bidragsberoende bara för att kunna hyfsa till arbetslöshetsstatistiken. Hette det. När ny statistik nu visar att antalet unga som förtidspensioneras inte har minskat utan tvärtom accelererat drastiskt under den senaste borgerliga mandatperioden doftar det därför tungt av politiskt hyckleri. Men bakom detta döljer sig en mycket större fråga. För vad det hela egentligen handlar om är om vi är förmögna att bygga ett samhälle med plats för alla eller inte. Och den frågan måste behandlas på yttersta allvar.

Newsflash: Kapitalismen är inte alltid god

Jag tänker på den där grushögen som under en lång tid ersatte torget i Bollnäs. Det som folket kallade för "öken". Jag såg den där högen en sommar när jag som vanligt var på besök. Bakgrunden fick jag dock klart för mig långt senare. Kommunen hade i januari 2009 sålt torget till företaget Sjaelsö. Tanken var att de skulle upprusta och modernisera. Alla var glada. Men ingenting hände. Förrän i mitten av juli. Då satte någon upp en meterhög, gul kamel mitt på torget. Mitt ute i öknen. I övrigt stod det still.

Nej moderater, rökheroin är inte lösningen på smittspridningen bland missbrukare

Jag skriver idag på Newsmill om att ett sprutbytesprogram är ett bättre sätt att minska spridning av exempelvis HIV och Hepatit hos missbrukare än att som moderaten Jan R Andersson istället rekomendera rökheroin. Min text hittar du här. Gå gärna in och läs och kommentera.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sprutbytesprogram, missbruk, narkotika, moderaterna, stockholms läns landsting och annat intressant

Några försiktiga synpunkter på Stig Björn Ljunggrens förslag till ny (s)-politik

Stig Björn Ljunggren tillhör den grupp opinionsbildare som under lång tid fått sätta tonen i diskussionen om svensk politik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Det gör han ofta alldeles utmärkt. Det finns ett sorts folkligt bärs och brännvins-tilltal i hans retorik som gör honom befriande unik i svensk offentlighet. Jag håller inte alltid med men det är ofta fyndigt. Ibland till och med pricksäkert. Därför är det med stort intresse jag läser hans inlägg i UNT: Det kräv(s) en politisk plattform. Särskilt kul är att texten åtminstone har ambitionen att gå bortom den rena meta-debatten och faktiskt också närma sig frågan om politikens innehåll. Problemet blir bara att detta steg gör det uppenbart vilka svagheterna i resonemangen är.  Och varför behovet är så stort att gå vidare.

Socialdemokratins intellektuella generationsskifte - en antydan av vår i luften

Jag lyckades visserligen bara snappa delar av den socialdemokratiska kriskommissionens seminarieövningar ute på Rönneberga kursgård i slutet av förra veckan men det räckte. Det fanns någon sorts fräschör över inläggen, en doft av någonting nytt bortom nittiotalets falangstrider och tankelåsningar. Och under det en antydan av vad svensk socialdemokrati saknar allra mest just nu: självförtroende. En försiktig analys av vad som håller på att hända är att det gamla statsbärande partiet nu håller på att genomgå vad varje rörelse måste lyckas med för att inte försvinna, nämligen ett intellektuellt generationsskifte. Ett generationsskifte som den här gången tydligt börjat underifrån för att sedan så sakta leta sig uppåt.

Kan Mona Sahlin så kan jag

Igår bröt socialdemokraternas sittande partiordförande Mona Sahlin oppositionens tystnad och riktade i Expressen en bredsida mot de oanständiga effekterna av regeringens förändringar av sjukförsäkringen. Det var välkommet. Intern förnyelsediskussion i all ära, men världen är större än det socialdemokratiska partiet och den upphör inte att förändras i avvaktan på varken ny partiordförande eller resultat av den interna eftervalsdiskussionen. En opposition som tystnar och inte längre orkar reagera när människor behandlas illa sviker därför något mycket större än sig själva.