Fullbokat på Södra Fot

Ikväll ordnar kulturföreningen Södra Fot sin kabaré för yttrandefrihet och fri kultur. Och det är alldeles fullbokat. På ett sätt naturligtvis tråkigt eftersom det innebär att jag inte hann få tag i några biljetter, men det uppvägs lätt av att den glädje jag känner över vilket stöd för en verkligt fri kultur det uppenbarligen finns där ute.

Fler skriver också bra om detta. Ali påminner om kabarén, men också om Skarpnäcksmoderaten Billy Ösths tidigare göranden och låtanden i liknande frågor. Magnus uppmärksammar allsången, och publicerar också ett mycket läsvärt tal som han skulle ha hållit om han fått, sas.

Själv har jag också skrivit om hela affären med Södra Fot, här, här och här. Sjung nu så det hörs, hela vägen till Hässelby strand!

Andra bloggar om: södra fot, kultur, politik, skarpnäck, yttrandefrihet och annat intressant

Hur klär man sig som mister Big?

Ska på fest imorgon, och temat är Sex and the city. Vilket innebär att alla måste klä sig som någon av huvudpersonerna. Och det blir värre; värdinnan och festföremålet har också slagit fast att den enda manliga huvudpersonen är just det – själva drömprinsen mister Big. Och nu är jag i akut behov av hjälp.

För hur klär man ut sig till mister Big? Min fru har en alldeles fantastisk liten klänning, inköpt i småbutik på södra Manhattan som sig bör, men vad ska jag ha på mig? Någon därute som vet, för jag har allvarligt talat ingen jävla aning.

Räcker det med vit skjorta? Ska man ha en collegetröja? Hur klär man ut sig till lång och stilig, liksom (allvarligt, har ni några bra tips här så kan de säkert komma till nytta även senare)?

Andra bloggar om: sex and the city, mister big, temafester och annat intressant

Jag har väldigt svårt att slänga saker

Det finns två sorters människor. De som kan, och de som inte kan slänga saker. Jag tillhör definitivt den senare kategorin. Mina bokhyllor svämmar över med gamla anteckningsblock, intressanta kompendier, böcker och pamfletter.

När jag och min fru just nu är inne i ett projekt som handlar om att göra om vårt arbetsrum (framförallt måste vi barnsäkra bokhyllorna) blir det därför en verklig resa ner längs memory lane. Bland annat hittade jag precis ett gammalt exemplar av Kamratposten från 1985 där jag, Håkan, Kristoffer och Linus berättar hur det är att spela Drakar och Demoner (vi gick i sexan då.) Fantastiskt illustrerat av Ola Ambjörnsson berättar vi entusiastiskt om detta nya spel ”utan vinnare och förlorare” (för att ni ska få en bild av tidsepoken är det en önskebild med Europe på baksidan av tidningen, och filmen som recenseras är Polisskolan 2.)

Problemet är bara att allting tar så lång tid. Alldeles nyss höll jag på att fastna i en gammal tenta (och jo då, det blev MVG, tack så mycket) och ett kompendium om ”politik och institutionalisering” slukade för en stund min uppmärksamhet fullständigt. För att inte tala om alla gamla SSU-grejer, utkast till dikter och andra texter (jag hittade tre färdiga kapitel till en roman som aldrig blev klar och som jag helt glömt bort i en anteckningsbok).

Men. Som en sorts familjepolitisk kompromiss har jag gått med på att inte spara allt den här gången. Så vissa grejer ska slängas. Absolut. Säkert. Bara inte den där. Eller den där. Och faktiskt, man vet aldrig när man kan få behov av en porslinskamel i framtiden. Så det gäller att inte förhasta sig…

Andra bloggar om: att slänga grejer, nostalgi, kamratposten, böcker, minnen och annat intressant.

En liten, liten socialdemokratisk förnyelse

Och, det kanske krävs mer än så här. Men jag har åtminstone gjort om utseendet på min blogg en smula. Som ni säkert märker.

Vart det bra? Kom gärna med synpunkter. Framförallt vill jag veta vad ni tycker om läsbarheten, på något sätt har jag trots allt ambitionen att det ska vara texten som står i centrum...

Bra att (s) står upp för SL (och för folkomröstningen)

Den 17 september förra året röstade stockholmarna ja till fortsätta trängselavgifter under förutsättningarna att intäkterna gick tillbaka till stockholmsregionen och att de användes både till satsningar på vägar och på kollektivtrafik. Trots ett intensivt motstånd mot själva systemet och trots vad man lovat väljarna i många av länets kranskommuner gick den nytillträdda borgerliga regeringen efter valet med på hälften av detta – att trängselskatten skulle tillbaka. Däremot vägrade de att följa folkomröstningen vad gäller pengarna till kollektivtrafiken.

Idag går ett antal ledande socialdemokrater i Stockholm ut på DN-debatt och villkorar ett fortsätt stöd för trängselavgifterna med att hela folkomröstningen följs. Jag tycker detta är bra. Inte bara för att jag sitter i styrelsen för SL, och dessutom är en trogen kollektivtrafikant. Utan också för att det är en rimlig hållning i sak.

Till att börja med är det naturligtvis alltid bättre att faktiskt följa ett folkomröstningsresultat än att inte göra det. Många stockholmare (inklusive undertecknad) såg faktiskt möjligheten till en stor och framtida intäktskälla för SL som ett av de viktigaste argumenten för ett ja.

Men det finns också praktiska skäl. Ett återinförande av trängselavgifterna innebär (förhoppningsvis) att fler ställer bilen och väljer kollektivtrafiken. Då måste SL öka volymen, annars ökar trängseln. Om inget görs innebär trängeselskatter alltså i värsta fall en försämrad kvalitet på SL-trafiken.

Slutligen så finns det ett sista och för mig fullkomligt avgörande argument. Ekonomiska styrmedel, som trängselskatten är, har nämligen en stor fördel och en stor nackdel. Fördelen är att de fungerar. Nackdelen är att de med nödvändighet får en dålig fördelningspolitisk profil, då de med låga inkomster har svårare att ”köpa sig förbli” systemen.

I stockholmsförsöket uppvägdes denna dåliga fördelningspolitiska profil just av att intäkterna till stor del gick till kollektivtrafiken. Det är nämligen så, att kvinnor, låginkomsttagare etc är överrepresenterade bland oss som åker kollektivt. För mig och för många andra socialdemokrater har därför en kraftfull satsning på denna trafik varit helt avgörande för att kunna gå med på systemet.

Jag hoppas faktiskt fortfarande att den borgerliga regeringen ska kunna ta sitt förnuft till fånga i denna fråga. Om inte håller jag helt med Carin, Ingela och de andra – då säger jag hellre nej. Även om det smärtar, med tanke på vilken fantastisk bra lösning ett system med trängselavgifter rätt utformade skulle kunna vara.

Läs hela artikeln i DN här.

Andra bloggar om: trängselskatt, politik, socialdemokrati, SL, kollektivtrafik, stockholm och annat intressant

Vad arbetarrörelsen måste göra för att vinna mot Federley (och varför vi måste vinna)

Om det nu stämmer att Fredrick Federley faktiskt tänker sig att utan att teckna kollektivavtal ta över salladsbaren Wild n Fresh i Göteborg innebär det också en förlängning på konflikten. För de tusentals människor som sliter dagligdags i restaurangbranschen är det då av oerhörd vikt att facket inte tvingas backa. För även om Federley på sin salladsbar kan – åtminstone inledningsvis –erbjuda schyssta villkor i klass med kollektivavtalets, vem kollar att det gäller även på nästa ställe, och på nästa, och vem kollar att det gäller nästa år?

Det som händer i Göteborg har svällt och blivit större än bara en ”vanlig” arbetsmarknadskonflikt. För unghögern (inklusive mer extrema grupperingar som Sverigedemokraterna) har den blivit en ursäkt för att få skrika ”maffiametoder” och peka på att den fackliga makten måste minskas. För löntagarna är läget ett annat. Om arbetsgivarna via ungcentern vinner i Göteborg öppnar det upp för vem som helst att vägra teckna avtal. En bransch som redan idag innehåller så mycket av utnyttjande av människor och osunda villkor som den gör kommer då att bli ännu värre.

Och det är det här jag tycker har saknats hittills i mediebilden av det som händer i Göteborg. Jag har saknat ansikten på de människor som förlorar på unghögerns politik. Istället har det hela målats upp som en konflikt mellan en namngiven individ (Sofia A) och ett grått anonymt kollektiv (facket). De människor av kött och blod som pajar ryggarna för 15 000 i månaden och som utgör HRF:s medlemsbas de finns liksom inte, de tonar bort, blir ointressanta.

Varför det är så här kan vi analysera till förbannelse. Kanske är det lättare för våra journalister att identifiera sig med en ung svensk småföretagare än med en 30-årig invandrarkvinna som jobbar deltid på krogen? Kanske blir det för abstrakt när konflikten på en specifik salladsbar får effekter långt utanför den enskilda arbetsplatsen? Kanske har högerns spinndoktorer helt enkelt varit väldigt duktiga?

Men varför spelar egentligen ingen roll. För arbetarrörelsen handlar det nu om att ändra på saken. Inför den fortsatta kampen i Göteborg krävs det därför två saker. Vi måste förmå peka på sambanden, och visa att det handlar om alla anställda, inte bara den enskilda salladsbaren. Och vi måste lyfta fram dessa anställda, ge dem ansikten, berätta vilka de är och vilka livsbetingelser de lever under.

Vänsterpartisten Josefin Brink har skrivit bra om detta (via Ali.) Kolla också in på HRF:s hemsida, exempelvis här, för mer bakgrund och argument. Läs också mer om Federleys köp i DN här.

Andra bloggar om: wild n fresh, Fredrick federely, arbetsmarknad, facket, kollektivavtal, arbetsvillkor, politik och annat intressant

En liten, liten seger för stockholmarnas kollektivtrafik (men tyvärr kommer det ändå surt sen)

Live från Stockholms läns landstingsfullmäktige: En bra och en dålig nyhet. Den bra var att vi genom en minoritetsåterremiss alldeles nyss lyckades skjuta upp beslutet om att återinföra zonerna i SL-taxan en smula. Den dåliga är att beslutet med största sannolikhet trots det kommer att genomföras.

Den formella grunden för dagens återremiss var det undermåliga beslutsunderlaget. Vi i minoriteten tyckte att det vore rimligt att åtminstone få en tydlig bild av hur de framtida zonerna är tänkta att se ut innan vi fattar beslut. Någon sådan bild lyckades dock inte majoriteten prestera – varken tidigare på SL:s styrelse eller idag till landstingsfullmäktige.

Själv argumenterade jag alldeles nyss utifrån ett jämlikhetsperspektiv mot att återinföra zonerna. Genom att marginellt öka skattefinansieringsgraden av SL-trafiken och på det sättet erbjuda billigare enkelbiljetter för de som bor långt från stan åstadkommer vi helt enkelt en större rättvisa. Till detta fogades i den maratonlånga debatten mängder av argument om miljö, ekonomi, tillväxt, etc, etc.

Nåväl. Åter till förhandlingarna. Återkommer.

Andra bloggar om: politik, stockholms läns landsting, sl, sl-taxan och annat intressant

Orkar Ohly göra en Maud?

Vänsterledaren Lars Ohly berättar i en öppenhjärtig eftervalsintervju i morgonens Svenska dagblad att han siktar på en rödgrön allians inför valet 2010. Och det är en diskussion som såklart måste föras. Men efter att ha läst igenom artikeln känner jag dock att vissa frågetecken kvarstår. För vad Lars Ohly är beredd att släppa för att gå in i ett närmare samarbete med s framstår nämligen som något oklart.

När de borgerliga partierna knöt sig närmare till varandra inför förra höstens val kom mycket av fokus att hamna på de förändringar det stora partiet moderaterna hade genomfört. Vad som lite orättvist hamnade i skymundan var vilka veritabla metamorfoser flera av de små partierna genomfört. Ändå skulle jag vilja drista mig till att säga att dessa förändringar var viktigare för den borgerliga alliansens regeringstrovärdighet än moderaternas.

Hade inte folkpartiet och centern släppt hållningen i flera av de profilfrågor som tidigare definierade dem som ”mitt”, hade inte den borgerliga alliansen kunnat komma till. Det räcker med att nämna kärnkraften, det hårdnackade försvaret för socialförsäkringarna eller centerpartiets EU-skepsis för att bilden ska bli tydlig.

Det finns väljargrupper som mycket väl kan tänka sig att rösta på (s) men faktiskt skulle kunna tänka sig att rösta borgerligt hellre än att släppa in dagens vänsterparti i regeringen. Vad Ohly måste göra för att dels en rödgrön allians, men framförallt en rödgrön valseger ska vara möjligt är att tvätta sitt parti så mycket att dessa väljare inte längre skräms bort. Och det är den insikten jag tycker saknas i dagens intervju.

Men jag är lite orättvist. Vänsterledaren erkänner faktiskt att hela ”kommunist”-debatten var åt skogen, och att bilden av vänsterpartiet måste förändras rejält. Så helt utan självkritiska inslag är inte artikeln. Om det räcker hela vägen fram till regeringskansliet återstår att se.

PS; två tydliggöranden; jag har till att börja med inga som helst negativa erfarenheter av att sammarbete med vänstern på det lokala planet i Stockholms läns landsting. Tvärtom har det fungerat alldeles utmärkt och partiet har varit fullt förmäget att ta ansvar även för väldigt jobbiga beslut. Vidare så är det naturligtvis en vänsterpartistisk sak att föra en vänsterpartistisk eftervalsdebatt - den ska inte jag lägga mig in. Vad detta inlägg handlar om är snarare förutsättningarna för en närmare allians våra partier emellan. Och ett sådant närmade kräver naturligtvis ömsesidiga eftergifter och därmed också en ömsesidig diskussion. DS

Hela artikeln läser du här.

Andra bloggar om: vänsterpartiet, lars ohly, rödgrön allians, valet 2010 och annat intressant

Ska man låta sig provoceras av Bloggen Bent?

Björn på Bloggen Bent har med två inlägg på sistone ordentligt lyckts väcka känslor i bloggosfären – inklusive mina. Här och här för han ett minst sagt insinuant resonemang där han utifrån det faktum att Sverigedemokraterna allt som oftast stödjer en borgerlig politik ute i kommunerna försöker bevisa att partiet egentligen är socialdemokrater (sic). Syftet är såklart mycket att provocera. Frågan är nu – är det rätt att gå på detta?

Till och från har jag tidigare tyckt att Björn är en rätt kul figur. Han har onekligen en bra förmåga att sätta fångande rubriker på sina inlägg, och jag kan någonstans tycka att det är lite uppfriskande med någon som så förbehållslöst och utan krumbukter ägnar sig åt det han är bäst på – att snacka skit om sossarna.

Problemet med de två senaste inläggen är dock ett annat. För när han närmar sig frågor om främlingsfientlighet och Sverigedemokraternas framgångar är det inte bara kul längre. Om jag ska försöka mig på någon typ av kortfattad sammanfattning av Björns argumentation så går den ut på att eftersom (sd) 1) har många arbetarväljare och 2) pratar väl om forna tiders folkhem så innebär det att de 3) är lika med socialdemokrater (och framförallt innebär det tydligen att de inte kan ha några som helst beröringspunkter med borgerliga partier och deras program.)

Att logiken i detta resonemang inte direkt placerar Björn bland de skarpaste knivarna i lådan är väl ingen underdrift. Men återigen, det allvarliga är inte att Björn för ett konstigt resonemang (det är vi, sas, rätt vana vid.) Det allvarliga är att han i och med detta dels legitimerar Sverigedemokraterna, dels fullkomligt befriar borgerliga politiker runt om i landet något ansvar för situationen. Framförallt det sistnämnda är otroligt uppenbart, och inte så lite bekymmersamt. Jag tror nämligen det kan bli väldigt svårt att komma framåt i denna fråga om inte borgerliga opinionsbildare som Björn ens försöker förstå vilka beröringspunkter det finns mellan alliansens och Sverigedemokraternas budskap.

Och därför ska man naturligtvis inte låta sig provoceras, men man kan väl tänka sig en smula upprördhet. För frågan är lite för allvarlig för att få behandlas på ett sådant sätt. Och Björn har faktiskt som opinionsbildare och borgerlig politiker ett visst ansvar.

Istället för att kasta skit på andra etablerade partier borde vi alla istället försöka gemensamt komma fram till vad det är som ligger bakom de Sverigedemokratiska framgångarna, och vad vi tillsammans kan göra åt dem. Ett försök till en sådan diskussion inledde jag här. I skrivande stund är det nästan bara (sd)-sympatisörer som svarat, så fler kommentarer där välkomnas.

Andra bloggar om: bloggen bent, sverigedemokraterna, politik, och annat intressant.

Billig partipolemik sämsta sättet att möte (sd)

Många missnöjda arbetarväljare gick i höstas från (s) till Sverigedemokraterna. Många gick visserligen också till moderaterna, jag skulle tro på lite samma bevekelsegrunder (man tyckte inte att välfärden fungerade, alltför många – läs i praktiken invandrare - levde gott på bidrag samtidigt som ”vanligt folk” hade det svårt att få vardagen att gå ihop.) Men i det stora hela är naturligtvis Sverigedemokraternas uppgång en oändligt mycket större fråga.

Idag skriver Svenska dagbladet om vilka effekter de Sverigedemokratiska framgångarna fått i kommunerna runt om i landet. Inte helt oväntat visar det sig att det oftast är den borgerliga alliansen som fått partiets stöd. Inte minst vad det gäller krav på skattesänkningar positionerar sig (sd) långt ut på högerkanten (se artikeln ”Sd ett stödparti åt de borgerliga”)

Det skulle vara lätt av mig att dra partipolitiska poänger på detta. Men jag tror det är fel läge att göra det. För Sverigedemokraternas framgångar möts sämst av allt med billig partipolitisk polemik. Istället behövs det två saker; tydliga ställningstaganden mot den rasistiska kärna som är partiets grund, och en ödmjukhet mot det missnöje som gjort partiets framgångar möjliga. Och nu pratar jag inte om missnöje med invandringen, för jag tror inte att det är det det är frågan om; utan om känslan av att den svenska välfärden inte riktigt omfattar alla.

Eller som Morgan Johansson skrev på DN-debatt när han tidigare berörde detta tema; ”Det finns nu två stora uppgifter för arbetarrörelsen: att trycka tillbaka de främlingsfientliga partierna och att vinna tillbaka den radikala delen av medelklassen. Det gör man inte genom att vända arbetarklassen ryggen, utan genom att tydligare formulera en politik för fler jobb och minskade klyftor.” (se artikeln ”Arbetarväljare trodde inte på socialdemokraternas budskap”)

Det är den socialdemokratiska hemläxan. Vad de borgerliga partierna borde göra lämnar jag åt dem att avgöra. Men om jag får ge ett försiktigt tips tror jag kanske inte direkt fler språktest är helt rätt väg att gå...

Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, socialdemokraterna. alliansen och annat intressant

Det handlade aldrig om Wild n Fresh

Jag tycker det var bra att facket vann i Göteborg, men jag har svårt att känna någon genuin glädje över händelseutvecklingen. Arbetsmarknadskonflikter är nämligen sällan särskilt trevliga och det hade naturligtvis varit bättre om ägaren av salladsbaren Wild n Fresh istället för att kasta sig in i en meningslös principkamp med allt högre insatser istället satt sig ner och skrivit under det kollektivavtal som vad jag förstår det inte ens hade kostat särskilt mycket.

Vinnarna i konflikten blev nu alla som jobbar eller kan tänka sig att jobba inom restaurangnäringen. Genom att markera att facket faktiskt har förmågan att hindra arbetsgivare från att frångå kollektivavtalet förhindras en utveckling mot mer av vilda västern i sektorn. Det är det här så många har så svårt att förstå – att konflikten aldrig egentligen handlade om Wild n Fresh. Den handlade om villkoren för alla andra anställda i branschen. Därför är det som sagt inte svårt att ta ställning i själva sakfrågan.

Samtidigt finns det problem med vad som har hänt. Inom borgerligheten har man fått en efterlängtad martyr. Som jag tidigare skrivit använder högerns spin-doktorer detta för att skapa en berättelse om mörka fackpampar som låter den egna maktlystnaden gå ut över den lilla människan, här i form av den unga kvinnliga företagaren Sofia Appelgren.

Men faktum är att för den lilla människan är det livsviktigt att facket fortsätter vinna konflikter som den i Göteborg. Häri ligger en stor pedagogisk uppgift för den samlade arbetarrörelsen. Att vinna själva slaget är en sak; men ska vi inte förlora kriget krävs det att vi också förmår förklara varför det är vi slåss.

Joel och Magnus skriver bra om detta.

Andra bloggar om: wild n fresh, facket, arbetsmarknad, kollektivavtal, konflikt och annat intressant

Blir kvaliteten på välfärden bättre med (s)?

Det finns i Sverige ett starkt och dokumenterat stöd för en stor skattefinansierad välfärdssektor. Svenskarna tycker att vård, skola och omsorg ska betalas gemensamt och fördelas efter behov. I den senaste valrörelsen märktes detta inte minst i att alla partier, från höger till vänster, tävlade om att vara mest för de gemensamma verksamheterna.

Kanske är det till och med så att en av huvudförklaringarna till att valet gick som det gick var att det var moderaterna som gick segrande ur den matchen – eller åtminstone att de inte förlorade lika tydligt som de alltid gjort tidigare. Forskningen har visat oss, att i takt med att ekonomin växer ökar också kraven på välfärden. I ett brett spann från barnomsorg och skola till sjukvård och äldreboenden kommer därför medborgarnas ökande krav vara en av framtidens stora utmaningar, inte minst politiskt. Alla partier kommer att behöva förhålla sig till detta.

För socialdemokratin blir därför den avgörande frågan – kommer medborgarna att kunna lita på att en socialdemokratisk politik är den bästa för välfärdens kvalitet?

Traditionellt har det funnits två stora konfliktlinjer inom välfärdspolitiken i stort. Det första handlar om finansieringen, den andra om upplåtelseformerna. Eller med andra ord; det har handlat om välfärd kontra skattesänkningar, och det har handlat om privat kontra offentligt. Den senaste valrörelsen gjorde inte minst moderaterna sitt bästa för att sudda ut dessa konfliktlinjer så mycket det gick (vi satsar mer än ni någonsin kan säga på välfärden, inga sjukhus ska säljas ut.)

Jag tror trots det att de gamla konfliktlinjerna i svensk välfärdspolitik i stort alltjämt består. Det finns exempelvis fortfarande en motsättning mellan låg skatt och hög kvalitet. Pengar är en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för att åstadkomma kvalitet – den sanningen gäller även inom offentlig välfärdsproduktion (exempelvis kommer vi att behöva kunna erbjuda schyssta löner för att få kvalificerad vårdpersonal i framtiden, och det kostar med nödvändighet pengar.) Så motsättningen finns kvar – och moderater vill fortfarande helst av allt sänka skatten.

Men kopplat till dessa stora strukturella frågor måste socialdemokratin också kunna väldigt konkret visa vad vi vill med kvaliteten på framtidens välfärd. Om jag får vara självkritisk kan jag tycka att vi till och från brustit där tidigare. Istället för att lägga örat mot marken och faktiskt lyssna på vad det är folk vill ha, har vi fastnat i alltför mycket av försvar för att allt är så bra som det är.

Sverige har världens högsta skatter, men inte världens bästa välfärd. Så har det länge hetat från moderaterna. Det är egentligen en bjudande utmaning. Inför 2010 måste vi formulera en politik för att kunna åstadkomma just världens bästa välfärd. Men då måste vi börja med innehållet. Sedan får formerna (finansiering, organisation etc) följa som naturliga konsekvenser.

Under fyra år kommer borgerligheten i stora delar av landet få chansen att visa vad de vill med välfärdens kvalitet. Jag tror tyvärr att därför verkligheten kommer att erbjuda oss en tydlig kontrast mot socialdemokratiska offensiva visioner (i mitt hemområde har äldreomsorgen redan fått mindre resurser, man försenar viktiga sjukhusprojekt genom att nödvändigtvis kräva att de ska vara privata etc.).

Men det kommer inte gå av sig självt. Kärleken till systemen får inte göra att vi blundar för uppenbara brister och blir defensiva. Allt är inte bra – men det kan bli bättre. Det måste vara utgångspunkten för en socialdemokratisk välfärdspolitik 2010.

Andra bloggar om: välfärd, socialdemokrati, kvalitet, politik, valet 2010, välfärdspolitik, offentlig sektor och annat intressant.

Bloggande politiker uppmärksammas

Tillsammans med en hel räcka andra blir undertecknad idag uppmärksammad av aftonbladet som en av dagens många bloggande politiker. De andra som lyfts fram är Roger Mogert, Yvonne Ruwaida, Tomas Melin, Zaida Catalán, Erik Sjöstedt, Fredrik Federley och Anna König Jerlmyr.

Nu väntar jag bara på att träffarna ska börja rasa in, ett fett reklamkontrakt, avtal med Bonniers om de samlade verken och vem vet, kanske Hollywood. Andy, det här är mina femton minuter – och jag kunde aldrig ana att det skulle kännas så bra.

Självklart har även Jonas Morian skrivit bra om detta.

PS: mer seriöst – visst är det kul att en tidning som AB uppmärksammar bloggandet. Jag tror också det är relevant att jämföra företeelsen med just torgmöten – att blogga är ett sätt att komma i kontakt med lite fler människor än du annars skulle gjort, och dessutom via kommentarsfunktionen få en hel del feedback. Inget revolutionerande, alltså, men ack så bra ändå. DS

Andra bloggar om: aftonbladet, bloggosfären, politik och annat intressant.

En halv seger i Skarpnäck

Ser, via Morian, på TVs kulturnyheter att det folkpartistiska kulturborgarrådet i Stockholm går ut och tar avstånd från sina allianskollegor i Skarpnäck när det gäller det indragna stödet till teatergruppen Södra fot. Opinionstrycket blev för stort; och nu får vi hoppas att den moderata nämndordföranden känner sig ordentligt tagen i örat och river upp det fattade beslutet.

I sådana fall är det en tydlig signal – yttrandefriheten vann, åtminstone den här gången. Men även om man kanske kan lägga champagnen på kylning efter kulturborgarrådets utspel ska man nog vänta med att korka upp. Än så länge är det bara en halv seger i Skarpnäck, även om den halva segern känns tillfredställande nog.

Mer om Södra fot har jag skrivit här och här.

Andra bloggar om: alliansen, södra fot, yttrandefrihet, kultur, politik och annat intressant

Varför stödjer så få liberaler yttrandefriheten?

När jag häromdagen uppmärksammade den kulturskandal som inträffat i Skarpnäck när moderaterna dragit in anslaget till gruppen Södra fot för att de kritiserat alliansen trodde jag i min naivitet att jag skulle få ett brett stöd, även från liberalt håll. Tvärtom, visade det sig. I kommentarerna på min blogg tävlas det snarare i ursäktande av moderaterna och misstänkliggörande av undertecknad.

På moderaternas digitala klotterplank hittar jag däremot åtminstone en som faktiskt tänker längre än näsan räcker. Signaturen T. börjar visserligen med att skriva att ”[f]örst höll jag på att skratta ihjäl mig, äntligen får ung- och gammelkommunisterna i rödvinsvänstern vad de tål, alla gamla skäggiga proggtroll ska få se att det är nya tider, välkommen till 2000-talet, attans vad kul, äntligen! HÄMND! HÄMND för all skit ni och era likar prackat på svenskarna i alla dessa år!!”

Men sedan fortsätter han: ” Kulturföreningar borde i yttrandefrihetens namn ha rätt att säga precis vad de vill. Även för skattepengar - för det är ju faktiskt så att mina skattepengar finansierar (minst sex) partier som jag tycker mer eller mindre bra om. Mina skattepengarna går inte bara till Moderaterna, hur gärna (?) jag än vill det.

På samma sätt måste det vara okej för en kulturförening, som får bidrag (= skattemedel), att säga vad de vill som håller sig inom demokratins råmärken. Det ska inte vara maktens godtycke som bestämmer vilken verksamhet någon driver, så länge det inte är utomdemokratiskt på något sätt. Moderaterna i Skarpnäcks stadsdel imponerar inte här, måste jag säga. ’Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den’ - även om det skulle ske med skattepengar jag delvis betalat.”

Befriande, tycker jag, att det åtminstone finns en på den högra sidan som står upp för grundläggande värden.

Även aftonbladet har nu, precis som ett stort antal bloggare, uppmärksammat skandalen. Krönikören Helle Klein ställer den just nu kanske allra viktigaste frågan: ”Hur ser kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) på sina kollegors agerande i Stockholm? Är det verkligen moderaternas nya kulturpolitik att tysta fria grupper som inte har samma politiska färg som regeringspartiet?”

Hursom. Den 16 februari är det allsång för yttrandefriheten. Läge att sluta upp, om ni är i Stockholm.

Andra bloggar om: alliansen, södra fot, kultur, yttrandefrihet, politik, aftonbladet, helle klein och annat intressant

I alliansens Sverige håller du KÄFT

Det ser ut som en liten skitnyhet, placerad långt in i Svenska dagbladets kulturbilaga. Men när en moderatstyrd stadsdelsnämnd drar in anslagen till kulturgruppen ”Södra fot” för att de haft den dåliga smaken att kritisera alliansen är det inte läge att oengagerat bläddra vidare. För detta är ett av de hittills tydligaste (och obehagligaste) tecknen som synts på att det är ett nytt samhälle vi är på väg in i.

Kort bakgrund: under valrörelsen arrangerade gruppen ”allsång mot alliansen”. De utnyttjade alltså sin grundlagsfästa rätt att ta ställning, och även uttrycka detta offentligt. Men de satsade uppenbarligen på fel häst – och nu ska de straffas. Den nya moderatledda majoriteten i stadsdelsnämnden drar in anslagen, och hänvisar uttryckligen till det inträffade.

Och det blir ännu värre. Förnedringen fullföljs genom att gruppen för att komma på fråga för framtida anslag måste presentera en handlingsplan för ”de åtgärder som föreningen vidtagit för att säkerställa att den fortsatta verksamheten bedrivs på ett professionellt och opolitiskt sätt” (min kursivering). Med ett maktspråk som drar tankarna till forna tiders öststater ska kulturarbetarna tvingas böja knä inför de nya herrarna.

Oberoende och självständighet, my ass. Nu ska fårskocken tuktas. Och jag är faktiskt rädd att detta bara är början…

Även Ali och Mikael Wallgren skriver om detta.

Andra bloggar om: alliansen., yttrandefrihet, Södra fot, politik, kultur, och annat intressant

Att sitta ute på Universitetet och skrika klasskamp

Jag vet att det är lite fjantigt, men jag blir ibland löjligt provocerad av en del akademiska mer-vänster-än-du-någonsin-kan-säga typer. Framförallt sådana som har jobbat några år efter gymnasiet (vem har inte det?) och tycker att det ger dem anledning att för all framtid vältra sig i sin egen arbetarklassidentitet (förmodligen kommer de att fortsätta vältra sig efter avslutat utbildning när de sitter där med något välbetalt tjänstemannajobb och när fredagsfyllan sätter in kunna fortsätta beklaga sig över hur åt helvete allting gått eftersom såssarna svikit arbetarklassen och ingen GÖR något nuförtiden.)

Missförstå mig inte; jag har inget mot studenter, jag har inget mot radikala människor, jag har absolut inget mot radikala studenter. Vad jag har något emot är slentrianmässigt sossehatande vänsterkonspiratoriska klasskampsromantiserande jag-vet-bättre-än-du studenter.

Men, som sagt. Det är lite fjantigt av mig. Så jag ska försöka sätta på mig snällglasögonen. Och nästa gång jag släntrar förbi café sexan lovar jag att bjuda första bästa klasskämpe jag stöter på på en kopp kaffe. Så kan vi sitta och prata gamla sommarjobbsminnen om prata om hur det är att vara ARBETARE i landet Sverige och drömma om den framtida KAMPEN…

PS; jo, det inlägg som fick mig att skippa frukosten idag och istället skriva detta inlägg var det här. Med detta inte sagt att författaren skulle representera vad jag beskriver ovan, alls inte. Men det fick liksom tankarna att börja rulla och mig att dra mig till minnes ett antal människor jag tidigare mött….DS

Andra bloggar om: klasskamp, medelklassradikalitet, studenter, politik och annat intressant

Att vinna medelklassen utan att förlora arbetareklassen

Ibland uppstår en mer eller mindre förvirrad diskussion inom (och även stundtals, utom) socialdemokratin om huruvida partiet för att komma tillbaka måste bli mer medelklassanpassat eller inte. Jag tycker detta är ett mycket märkligt sätt att se på saken.

Till att börja med så kan jag inte förstå hur någon kan tycka det är fel i sig om någon överhuvudtaget – medelklass eller inte - skulle vilja rösta på (s). Det är väl rimligen alldeles utmärkt. (Att sedan själva begreppet är fruktansvärt luddigt och brett är en annan sak, som jag dock inte tar upp i detta inlägg.)

Istället tycker jag att vi måste dela upp frågan i två delar. Först, vad det är vi vill åstadkomma. Sedan, hur vi når dit. Mitt svar på den första frågan blir då ett jämlikt samhälle. På den andra genom demokratiska val, det vill säga med stöd av stora delar av befolkningen. Och redan här har vi kommit en bra bit på vägen.

För att komma tillbaka 2010 måste socialdemokratin alltså konstruera, formulera och gå till val på en politik som faktiskt ökar jämlikheten, men som också finner stöd hos en majoritet av folket. Det vill säga även hos stora delar av den så kallade medelklassen.

Problemet blir här i de fall det uppstår målkonflikter. Det vill säga om vi för att vinna medelklassen måste gå till val på förslag som faktiskt minskar jämlikheten, eller vilket kanske är troligare, inte vågar gå fram med förslag som ökar jämlikheten eftersom de riskerar skrämma bort viktiga marginalväljare. Och detta kan tyckas som ett stort och svårlösligt dilemma.

Men jag tror handen på hjärtat inte problemet i praktiken är särskilt svårbemästrat. Till att börja med för att det inom breda befolkningslager finns en stor acceptans för att ett jämlikt samhälle är bra för alla. Vidare för att det finns en stor intressegemenskap runt många av de huvudsakliga instrumenten för jämlikhet vi har – de olika socialförsäkringssystemen, den gemensamma sektorn, kollektivavtal, en aktiv sysselsättningspolitik etc. Problemet är väl snarare att få dessa system att fungera som det är tänkt, inte att folk är emot dem i grunden.

Att socialdemokratin skulle vara medelklassfientlig är en nidbild som partiets politiska motståndare försöker kleta på oss. Kan vi göra upp med denna nidbild är det bara bra. Men om vi däremot talar om att göra upp med grundläggande ambitioner på jämlikhetsområdet för att kunna locka till oss nya väljargrupper, då är åtminstone inte jag med längre.

Moderaterna vann inte valet på en kritik mot den svenska jämlikheten, snarare tvärtom. Det var kritik av utanförskap och klyftor som ledde till regeringsskiftet. Socialdemokratins uppgift blir därför att få breda lager att sluta upp mot en politik som gör vad borgarna pratar om; minskar orättvisorna i Sverige. Svårare än så behöver det inte vara.

Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, medelklass, strategi, jämlikhet, arbetarklass, klyftor och annat intressant.

Ibland kan man inte låta bli att älska PM Nilsson

”Och om det innebär regeringsskifte 2010 med Wallström som utrikesminister i stället för Putins pojke Carl Bildt kommer jag att sörja dagen efter valet men inte längre än så.” Så avslutar Expressens PM Nilsson sin – i övrigt rätt intressanta – ledare i SÖNdagens tidning där han spekulerar om socialdemokratins framtid.

Om jag och PM Nilsson gjorde varsitt test om vad vi tyckte politiskt skulle vi nog inte hamna på samma linje direkt, om jag uttrycker mig försiktigt. Men ibland kan jag inte låta bli att tycka om killen. Uppfriskande, åtminstone stundvis, det måste man under alla omständigheter ge honom.

Andra bloggar om: expressen, PM Nilsson, politik, socialdemokrati, Carl Bildt och annat intressant

Lena Ph gör dammsugningen till ett nöje

Jag tror att nyckeln till ett jämställt Sverige ligger i att göra hushållsarbetet roligare. Vi män har nämligen en tendens att göra våra ”måsten” (karriär, meka med bilen, snickra på sommarstugan) till njutningsbara aktiviteter, ändamål i sig själva. Ska vi ta vår del av hushållsarbetet krävs det antagligen att vi kan stå ett gäng i ring runt diskhon, surpla på en kopp kaffe eller en bärs och insiktsfullt filosofera runt fördelarna respektive nackdelarna med den senaste (svindyra) diskborsten, inköpt i specialaffär.

I avvaktan på detta händer har jag mitt eget projekt som går ut på att på ett rent personligt plan hitta fördelarna med allehanda sysslor. En sådan sak är naturligtvis prylar. Prylar gör allting roligare. En annan sak är kaffepauser. Allting blir bättre om du kan ta en kaffepaus mitt i och med stolthet i blicken skåda ut över vad det nu är du hittills åstadkommit.

Och det tredje är musik. Allting blir enklare till musik. Därför har jag idag dammsugit till Lena Philipsson. Sveriges just nu största artist gör vadsomhelst till ett nöje. Kombinationen med kungen av banalpop Orup på senaste skivan går heller inte av för hackor. Det här är så bra. Och det går så lätt att dammsuga till.

Skulle kunna döda för biljetter till showen, för övrigt. Men då får nog dammsugaren stanna hemma.

PS; För den specialintresserade kan jag säga att jag för själva dammsugningen använder en Siemens Electronic 1200 – en gammal raring som inte går av för hackor (de vet vad de gjorde förr i tiden.) Musiken avnjuter jag på en iPod (tredje generationen, fyra knappar) med instoppningsbara hörlurar som reducerar bakgrundsbruset till ett nästan ingenting. Kaffet gör jag i min Primotecq kaffemaskin på helrostade arabicabönor och vanligt kranvatten. DS

Andra bloggar om: dammsugning, städning, Lena Ph, prylar och annat intressant

Var finns borgerlighetens Jonas Morian?

Först ska jag chocka bloggosfären; trots att vi är med i samma parti håller jag inte alltid med om allt Jonas Morian tycker och tänker. Och för att fördjupa chocken med risk för att en och annan nu hamnar i ett akut komatillstånd – jag tycker detta är bra. Det är bra med bloggare som tar partipolitisk ställning utan att ge avkall på sin personliga integritet och som vågar bedöma både personer och förslag utifrån egna meriter istället för från förutfattade meningar. Även om denna bedömning till och från riskerar att avvika från din egen.

Men var finns borgerlighetens motsvarighet? Om jag får generalisera lite tycker jag att borgerliga bloggare alltför ofta är precis tvärtom – de vägrar erkänna partitillhörighet men är nästan löjligt förutsägbara i sitt allt sossarna gör är dåligt/regeringen är bra analyserande av verkligheten.

I den armé av regeringstrogna tennsoldater som idag befolkar bloggosfären skulle det behövas några som Jonas Morian (fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar.) Och jag är säker på att de finns där. Men var? Jag kan inte utlova någon typ av hittelön, men ett offentligt erkännande och stor ära utlovas till den som kommer med det bästa tipset (kravet är alltså att inte hymla med sina partipolitiska sympatier, men ändå uppvisa stor integritet och fritänkande i sitt bloggande och framförallt en vilja att seriöst bemöta även meningsmotståndare.)

Andra bloggar om: Jonas Morian, borgerliga bloggare, regeringstrogna bloggare, bloggosfären, integritet och annat intressant.

Varför ska man blogga när alla briljanta inlägg redan är skrivna?

Hur kul är det att lägga manken till och anstränga sig för att fylla nätet med begåvade funderingar när allt kul redan är gjort? Som idag, när Magnus gör en alldeles förtjusande liten nedbrytning av vad den dramatiska väljarflykten från den borgerliga regeringen innebär i praktiken;

”3352 väljare om dagen, 140 väljare i timmen, eller drygt 2 väljare i minuten har den borgerliga Alliansen tappat sedan makttillträdet. Det är verkligheten bakom SIFO:s väljarbarometer från gårdagen.”

skriver Magnus på sin blogg. Och jag vet inte om några enskilda statsråd kommer att få avgå den här gången. Men nog är det värt att reflektera över. Och kanske grämas en smula också, över att det inte var du som kom på idén…

Andra bloggar om: alliansen, opinionsras, SIFO, magnus ljungkvist och annat intressant.

Socialdemokratin är en frihetsrörelse

Kanske är det när det kommer till synen på frihet jag känner den största klyftan gentemot den politiska högern. För högern omfamnar friheten, de hyllar och älskar den, men det verkar faktiskt inte ha förstått vad de är de talar om. Jag menar att friheten handlar om ett se samhället som det är; med alla de sociala, etniska, köns- och värderingsmässiga murar som delar det, och utifrån detta sedan tillsammans bygga ett samhälle där riktiga människor har verkliga möjligheter att förverkliga sina egna livsprojekt. Då blir mer politik inte ett problem, utan tvärtom den enda möjligheten många av oss har att faktiskt få leva våra liv i frihet.

En av Mona Sahlin otvetydiga fördelar är det uthålliga och medvetna engagemang hon haft när det gäller att bekämpa några av dessa förtryckande strukturer - som exempelvis diskrimineringen av homosexuella. Richard Wolff skriver idag vackert om detta i Expressen; ”Ingen har betytt mer för oss homosexuella.” Det är en mycket personlig och mycket läsvärd betraktelse.

Vad vi som är aktiva i det socialdemokratiska partiet nu tillsammans måste jobba på är att formulera en politik och ett budskap där vi tydligt visar att denna frihetsvision omfattar alla människor. Kampen mot arbetslösheten, utanförskapet och sociala (eller klassmässiga om man så vill) klyftor måste då – anser jag – stå i förgrunden.

Fördelningspolitik och frihet är inte varandras motsättningar. Tvärtom, snarare. I denna insikt ligger nyckel till den socialdemokratiska ideologin. Med Mona Sahlin som partiordförande får vi en person som bevisligen brinner för friheten. Nu måste vi tillsammans visa att vi också brinner för fördelningen.

Andra bloggar om: Politik, frihet, socialdemokrati, Mona Sahlin, Richard Wolff, homosexuella, fördelningspolitik, diskriminering och annat intressant.

En historisk dag

Ärligt talat, det var lite som att se Napoleon på sin springare att via teven följa dagens presskonferens från ett överfullt pressrum på Sveavägen 68. Inte för att jag med nödvändighet menar att det är världsanden som förkroppsligas i den eniga valberedningens ordförandekandidat Mona Sahlin. Men nog är det stort när socialdemokratin utser en ny partiordförande, och nog är det stort att detta för första gången någonsin ser ut att bli en kvinna.

Detta innebär också att Sverige år 2010 kommer att stå inför valet att få sin första kvinnliga statsminister. Om de stämningar som förmedlades från dagens presskonferens håller i sig, tror jag nog dessutom att möjligheterna till det ska vara goda. Det var en oerhört taggad Mona Sahlin som mötte pressen, det kändes rakt igenom teverutan.

Politisk är valberedningens tydliga besked inget annat än en början på en viktig process. Partiet är större än dess ordförande, och framtidens socialdemokrati byggs av många människor. Mona Sahlins ambitioner att verka för ett lyssnande och nyfiket ledarskap är i detta sammanhang alldeles utmärkt. Vi måste ständigt föra en levande diskussion internt, och inte fastna i låsta positioner.

Några besked från Sahlin i dagens presskonferens tyckte jag var värda att fästa extra uppmärksamhet vid. Dels, som sagt, den öppna och lyssnande attityden. Dessutom ambitionen att lyfta fram kampen mot de klyftor som delar vårt land högt upp på dagordningen. Perspektivet att gynna framväxten av jobb i tjänstesektorn utan att för den sakens skull fasta i skattesubventioner av städhjälp var befriande. Att miljön fortsätter ha en framskjuten position var väntat, men inte desto mindre välkommet.

Kommer Mona Sahlin att bli en bra socialdemokratisk partiordförande? Det återstår att se. Men efter idag kan man inte göra annat än hysa gott hopp. De muffare som enligt uppgift delade flygblad utanför presskonferens måste känt sig lika pinsamma som de var. Sveriges just nu intressantaste politisk person är socialdemokrat, och den borgerliga regeringen får snällt finna sig i att hamna i skuggan av Mona Sahlin.

PS; trevligaste lyckönskningarna kommer för övrigt från vänsterpartisten Ali Esbati. Inte förbehållslöst, men ändå med någon typ av respekt. Kul att se att genomsympatiske Ali lyckas ställa sig över det mer intuitiva sossehat som tyvärr ibland präglar rörelser till vänster om s. DS.

Andra bloggar om: Mona Sahlin, politik, socialdemokrati, ordförandeval och annat intressant.

Att byta batteri på sin iPod

Å ena sidan borde jag skämmas för att jag inte bloggat på så länge men å andra sidan kan jag inte låta bli att vara lite stolt också. Jag har nämligen på alldeles egen hand lyckats byta batteri på min iPod.

Nu är det inte därför jag har slarvat så med bloggandet på sistone. Faktum var att batteribytet inte tog med än säg en helkväll att klara av. De materiella omkostnaderna var heller inte så värst stora. Förutom att jag lyckades totaltkvadda de två små fåniga plastverktyg som följde med i batterikitet och som därutöver spelade föga roll förutom som irritationsmoment var det faktiskt ingenting som gick sönder (inte ens iPoden alltså.)

Och nu är jag återigen lycklig ägare av en (fullt fungerande) liten musikmaskin. Vilket gör den en och en halva timme jag spenderar dagligdags på stadens tunnelbana betydligt mer uthärdlig. Faktum är att jag blev så överväldigat av lycka att jag i eftermiddags rusade iväg och köpte ett helt nytt par hörlurar. Så ser ni mig i morgonrusningen, fånigt leende med ett par pinfärska hörlurar djupt inkörda i öronen så vet ni vad det beror på. Och om jag inte svarar på tilltal har ni förklaringen till det, med.

Hur man byter batteri på sin iPod kan ni läsa mer om här.

Andra bloggar om: iPod, batteribyte, hörlurar och annat intressant

Utanförskapet socialdemokratins akilleshäl – skarp valanalys från Göteborg

”Vi riskerar [med en borgerlig politik, min anm] att få ett skikt av arbetande fattiga, som i Förenta staterna. Den bistra sanningen är att många kommer att uppfatta det som en förbättring jämfört med dagens situation där dessa människor finns i skattefinansierade försörjningssystem. Det gäller i synnerhet de bättre ställda inom både arbetarklass och mellanskikt som härigenom får tillgång till billiga hushållstjänster, samtidigt som inkomstskatterna sänks.”

Den drapan levererar de två göteborgarna Anders Nilsson och Örjan Nyström i en eftervalsanalys, skriven för franska ”La vie des idees” och publicerad på svenska i dag på Göteborgs LO-distrikts hemsida. Med risk för att verka en smula yvig tror jag att man kan säga att de i och med denna artikel för upp den socialdemokratiska eftervalsdebatten på en ny nivå.

Förutom den kanske bästa sammanfattning av stämningsläget runt valet 2006 jag hittills tagit del av fokuserar alltså göteborgarnas artikel på vad de beskriver den insider/outsider-problematik socialdemokratin inte förmått hantera. De skriver;

”Enligt vår uppfattning har ’den svenska modellen’ drabbats av en insider/outsider-problematik som är besvärlig att komma till rätta med - och som socialdemokratin och arbetarrörelsen har haft svårt att erkänna. Drivkraften är globaliseringen och det starka förändringstryck på arbetslivet som den leder till. För att upprätthålla lönsamhet och höga löner ställs stora krav på produktivitetsstegring och ökade förädlingsvärden. Sverige har varit mycket bra på att åstadkomma detta. Men det har skett till priset av en omfattande utsortering av ’lågpresterande’ arbetskraft till offentliga försörjningssystem.”

Och fortsätter något senare;

”Det förefaller som att moderaterna haft en god insikt i denna problematik - och utformat sin politik därefter. Medan regeringen i kvartal efter kvartal försäkrade att jobben kommer, vilket människor inte kunde se, drev Reinfeldt hem poängen att socialdemokraterna inte längre förmår upprätthålla arbetslinjen - utan har blivit ett bidragsparti. ’En miljon svenskar i arbetsför ålder har ställts utanför arbetsmarknaden. Socialdemokraterna ser inte ens problemet. Det gör vi.’ På det budskapet vann de borgerliga valet.”

Nilsson och Nyström menar alltså att det finns ett reellt politisk problem för socialdemokratin att hantera. De riktar ur detta perspektiv en kraftig kritik mot det sätt på vilket den socialdemokratiska eftervalsanalysen hittills sett ut. De skriver;

”Inom socialdemokratin har eftervalsdebatten börjat på ett olyckligt sätt. De flesta förstår att det var fel att släppa sysselsättningsfrågan till de borgerliga, men få tycks fullt ut inse vidden av det politiska problem som insider/outsider-problematiken utgör för partiet. För att tala klarspråk finns det i nuläget inget socialdemokratiskt politiskt alternativ som kan ge hundratusentals människor nya arbeten utan den press nedåt på lönerna och den försvagning av skyddet för de arbetslösa som blir konsekvensen av de borgerliga partiernas politik.”

De frågor göteborgarnas artikel reser är många och viktiga. Vad de egentligen sätter fingret på är den ömma punkt som utgörs av valrörelsens huvudbudskap – alla ska med. För är verkligen alla med? Och om det inte är så, hur ska socialdemokratin kunna se till att de får vara det?

Jag är inte säkert på att jag fullt ut delar Nilsson/Nyströms negativa grundsyn i sak. Jag tror att den socialdemokratiska välfärdsmodellen av nordisk modell är förmögen att leverera väldigt mycket i form av arbete och sysselsättning som det är, och menar att utvecklingen på arbetsmarknaden i dagarna understryker detta. Kort uttryckt tror jag att en kombination av hög tillväxt, offensiva satsningar på utbildning och en kraftfull arbetsmarknads- och näringspolitik kan leda och leder väldigt långt, även när det gäller att bryta utanförskap och skapa sysselsättning.

Men samtidigt känner jag mig på intet sätt främmande för att det behövs också kraftfulla strukturella grepp. Vi behöver ett offensivt alternativ till moderaternas låglönejobb för att bryta utanförskapet. Och det är bråttom. Vad den borgerliga regeringen så sakteliga håller på att smyga in oss på är en helt annan arbetsmarkand, och därmed också ett helt annat samhälle. Ett sådant samhälle vill åtminstone inte jag leva i.

Den stora frågan är nu - hur ser en sådan strukturpolitik ut? Till den finns det all anledning att återkomma. Nilsson och Nyströms artikel är en bra ingång i den diskussionen.

Läs hela artikeln här.

Nyströms och Nilssons bok ”den sociala demokratins andra århundrade” kommenterade jag här.

Andra bloggar om: socialdemokrati, politik, eftervalsanalys, framtidsdebatt, utanförskap, arbetslöshet och annat intressant.

Tvärdrags eftervalsanalys – jag har hela listan

Knappt hade man hunnit med att plöja igenom alla intressanta artiklar i förra numret av socialdemokratiska studentförbundets tidning Libertas när SSU:s dito Tvärdrag dimper ner som en försenad julklapp i brevlådan. Även denna tidning har som tema eftervalsanalys – bland annat i form av ett sorts sextonsidigt valanalysmaraton där inte färre än 23 olika (mer eller mindre) unga socialdemokrater väldigt kort ger sitt perspektiv på valet och framtiden.

Jag tänte här presentera en kort sammanfattning av 23 skribenterna och vad de vill ha sagt. De är;

Joel Malmqvist (såklart), som återupprepar sin tes om behovet av en materialistisk analys (samma sak skrev han om i Libertas, vilket jag berömde här.)

Maja Nordström (från Västmanland), som saknade miljöfrågan i valet

Sofie Wiklund (ledarskribent Dala-Demokraten) menade att valet förlorades på grund av missnöje med (s) – snarare än att man gillade alliansen – och förklarar detta med dels att partiet misslyckades att lyfta fram vanliga löntagargruppers problem, dels kulturen inom partiet (”En annan viktig sak som gjorde att socialdemokraterna förlorade valet är att karriäristerna som slickar röv sätter normen i vår rörelse.”)

Bo Berhardsson, (redaktör för Tiden), menar att vi misslyckades med att sticka hål på alliansförespråkarnas huvudargument, att ”ombyte förnöjer.”

Tara Twana, (ordförande Avantgarde i Stockholm), tycker att vi gör det för enkelt för oss om vi skyller allt på Persson.

Tobias Gerdås, (ombudsman SSU Stockholms län), saknade en storstadspolitik och efterlyser också att ”generationsväxlingarna måste slå fullt ut” till valet 2010.

Jytte Guteland, (ledamot från Stockholms län i SSU:s förbundsstyrelse), pekar på att valrörelsen visserligen var extremt oetisk, men att det inte var därför vi förlorade valet utan för att vi helt enkelt hade fel budskap.

Peter Gustavsson (från Uppsala) menar att vi tappat mycket av engagemanget bland våra kärnväljare, och att ”för att komma tillbaka måste socialdemokratin återuppbygga det enda vi äger – vår rörelse.”

Mikael Wiklund (från Östergötland) pekar på en ”tondöv ledning” och pratar om en ”bunkervänster”. Han menar att vi måste göra som moderaterna efter 2002, byta ut en hel del folk i ledningen, och säger ”att sitta still i båten har aldrig varit så förödande riskabelt som nu.”

Johan Sparrman (ledamot i SSU:s förbundsstyrelse från Norrbotten) tycker att partiet måste lära av de områden där vi faktiskt gick framåt, tex Norrbotten.

Daniel Suhonen (från Stockholm och medförfattare till boken Åtta år med Reinfeldt), pekar på behovet av en allians mellan arbetareklass och lägre medelklass för att matcha den allians ”i pyramidens topp” högeralliansens försöker bygga.

Laila Naraghi (ledamot i SSU:s förbundsstyrelse) menar att vi har försummat förnyelsen och pekar på behovet av en rörelsen som går i takt med tiden.

Kristoffer Henriksson (från Skaraborg) lyfter också fram en negativ partikultur och frågar sig om orsaken till alla de skandaler som skakat socialdemokratin kan ligga hos oss själva.

Nina Blomberg, tidigare redaktör Tvärdrag, hävdar att socialdemokratin förlorade valet delvis beroende på visionslöshet, och lyfter särskilt fram människors längtan efter frihet som en sådan vision.

Lisa Blom (från Bohuslän), resonerar även hon om de skandaler som ”avlöst varandra i media” och pekar framförallt på behovet av en bättre krishantering.

Nina Unesi (från Stockholms län), slår ett slag för förnyelsen, men påpekar att förnyelse kan betyda väldigt olika saker. Själv vill hon se ”den förnyelse som inte glömmer bort delar av folket eller försämrar för dem som har det sämst.”

Mattias Sääkisjärvi (från Sörmland) tycker att vi var på rätt väg med diskussionen om det gröna folkhemmet, och vill att vi ska göra ”valet 2006 till en historisk parantes” vad gäller miljöfrågornas frånvaro.

Karin Hotek (från Skåne), konstaterar kort att ”anledningen till att vi förlorade valet förmodligen var att man såg att moderaterna var mer sugna på att förmedla sin politik än SSU.”

Jens Ohlsson (också han från Skåne), vill återknyta till samhällskritiken och återuppbygga partiet. ”Att på fyra år hitta rätt när man kört på fel väg i 30 år är inte lätt. Men mycket kan också göras” konstaterar han.

Jens Lundberg (från Stockholm), tycker att socialdemokratin snarare än att prioritera att vinna medelklassen måste satsa på att öka valdeltagandet där människor ”inte röstar alls.” Han avslutar med att ”Vi har inte gått för långt åt vänster, vi har inte gått tillräckligt åt vänster.”

Eric Sundström (redaktör för AiP), tycker att vi kan lära av USA vad gäller politiska kampanjmetoder och lyfter fram närvaro i hela landet samt en sammanhållen berättelse som viktiga ingredienser.

Markus Kristiansson (LO:s ungdomssekreterare) menar att ”regeringens [alltså den nuvarande borgerliga, min anm] svaga punkt är att skillnaderna ökar, att LO:s medlemmar, kvinnor och ungdomar kommer att förlora till medelålders män som redan uppnått det goda livet.” Han menar att det är socialdemokratins uppgift att belysa detta.

Johan Hassel (ordförande i Tvärdrags redaktionskommitée), menar att socialdemokratin ”uppfattats som ett parti utan kontakt med människors verklighet” och menar att dragkampen inom SSU mellan höger och vänster måste upphöra och ersättas av ”en ordentlig analys av dagens verklighet. Att lära av historien, men också av andra exempel i världen runt omkring oss. En vilja och beslutsamhet att se politikens möjligheter.”

23 skribenter, lika många perspektiv. Plus naturligtvis en mängd annat matnyttigt också i ett fullmatat nummer av Tvärdrag. Den unga socialdemokratin tar sitt ansvar för att föra partiet framåt – det gäller både student- och ungdomsförbund.

Andra bloggar om: tvärdrag, eftervalsanalys, socialdemokrati, SSU, politik och annat intressant

Jag blev just mordhotad på MSN!

För bara några minuter sedan var det en för mig okänd person som frågade på MSN om jag hade fått brevet med mjältbrandsbakterier han skickat mig. Jag blev först lite paff, och svarade något i stil med att ”det var ju inte särskilt snällt att skicka den typen av brev.” Killen svarade, lite irriterad, och sa ”nä, det är inte snällt, men fick du brevet, och i sådana fall, dog du?”

Nu började jag ana att något inte stod helt rätt till. Jag frågade vad personen ifråga hette, vilket han snällt uppgav (inte helt vanligt bland kallhamrade mördare i övrigt, antar jag.) En snabb googling på hans namn gav mig sedan en rätt ordentlig ledtråd till vad som egentligen var på färde.

Det visade sig nämligen att min påtänkte mördare spelade något som heter Deathgame (se mer här.) Det är någon sorts ”killer”-variant som går ut på att du med hjälp av bananer, gurkor, äggklockor och andra tillbehör ska ha kål på andra deltagare från hela landet. Uppenbarligen finns det någonstans därute en annan Johan Sjölander, som är med och spelar.

Huruvida denna Johan Sjölander lyckades undvika att öppna kuvertet med mjältbrandsbakterier (dvs glitter) eller inte, förtäljer inte historien. Själv fick både jag och min "mördare" oss ett gott skratt när jag förstod vad som hade hänt, och jag kan någonstans inte låta bli att tycka att om man någon gång ska bli mordhotad så var det här ett rätt skojigt sätt att bli det på.

Andra bloggar om: deathgame, killer, rollspel, mordhot och annat intressant

Kan inte dessa hackare skaffa flickvän, eller nått...

När jag gick på högstadiet fanns det ett gäng som hängde vid rökrutan. De var ärligt talat inte särskilt tuffa, men i deras egen värd regerade de. Särskilt de där högstadiekillarna som brände gummi med mopederna och fett imponerade på de tre-fyra år yngre smågrabbarna från mellanstadiet (några av dem återvände tom regelbundet även efter det att de egentligen gått ut skolan.) Jag kommer alltid att tänka på de där grabbarna när jag via nätet konfronteras med hackare eller nätpirater idag.

Inte så att de skulle vara samma människor, det tror jag inte. Men det är samma typ av aggressiva och egentligen lite sorgliga nördighet. Med precis den självklarhet som rökrutekillarna uttalade sig om trimning av moppen eller det nya förgasarsystemet, med samma självklarhet och förakt för dem som inte är på insidan uttalar sig dessa nätnördar om sin egen hemmaplan.

Skillnaden är naturligtvis att när moppekillarna inte gjorde mer skada än att tjuvåka på någon parkväg och i värsta fall lite snatterier, nätnördarna kan åstadkomma rätt allvarliga saker. När några av dem i morse hackade LO:s hemsida, var det är i förlängningen ett rätt oskyldigt exempel på vad som egentligen kan åstadkommas även om jag tycker det är nog så allvarligt.

Men nu ska jag inte måla fan på väggen. För egentligen är jag mer irriterad än genuint oroad. Och jag hoppas att väldigt många av dem lovade sig själva som nyårslöfte att aldrig mer tro att man är mer värd än någon annan för att man kan hacka en hemsida. Det skulle i sådan fall göra världen till en mindre enerverande plats att leva i.

PS; för att ni ska förstå vad jag menar, läs kommentarerna till detta inlägg, särskilt det som skrivits av signaturen ”Pontus”. DS.

Andra bloggar om: hackare, hackattack, lo, internet, nördar och annat intressant.

Enn Kokk gör rätt som hyllar Malmqvist

Precis som Enn Kokk skriver i en kommentar; det är ett stycke mycket läsvärd eftervalsanalys Joel Malmqvist bjuder på i senaste numret av socialdemokratiska studentförbundets tidning Libertas. Inspirerad av sociologen Stefan Svallfors menar Malmqvist att arbetarrörelsen för att kunna återta regeringsmakten måste återknyta till en traditionell fördelningspolitisk höger-vänsterskala, snarare än att överge den. Det är mycket tänkvärt.

Om jag får lite skissartat försöka mig på att sammanfatta Joels artikel kan man säga att han sätter upp en motsatsställning mellan å ena sidan ”radikala akademiker” (som han själv men även de flesta av tidningens läsare, får man förmoda) och å andra ”breda löntagargrupper”. Medan de förra gärna pratar miljö och feminism är de senare egentligen mer intresserade av traditionell fördelningspolitiska frågor. Ska man vinna val – menar Malmqvist – måste man alltså befinna sig på denna senare planhalva (det innebär nu inte att man inte kan ha en radikal politik på även de förstnämnda områdena, men det är inte där man bör lägga sitt fokus.)

Det är en helt annorlunda ingång än den exempelvis Erik Laakso (en annan socialdemokrat) bjuder på i ett av den senaste veckans mest omdiskuterade inlägg när han skriver att ” … vi [behöver] förstå att det är vi som cementerat blockpolitiken genom att i tid och otid relatera allt till höger- vänsterskalan.” I Joels analys är det snarare det faktum att vi förlorat den traditionella vänsterpositionen (och kanske framförallt att vi misslyckats med att placera moderaterna i den andra, högerpositionen) som är problemet, inte att vi sitter fast i den.

Jag måste säga att jag känner mig mer hågad att ansluta mig till Joels version av historieskrivningen. Som en illustration kan sägas att problemet med samarbetet med vänstern och miljöpartiet faktiskt inte varit att de tvingat socialdemokratin för långt vänsterut i rent fördelningspolitiska frågor, utan snarare tvärtom. Om de enda effekterna av kompromisser med v och mp vore att breda löntagargrupper fick det bättre än de annars skulle hade vi liksom inget problem (rent väljarmässigt det vill säga, politiskt skulle det fortfarande kunna finnas svårigheter av andra slag, ekonomiskt och liknande.)

Nu är det som bekant inte så – sinnebilden för kompromissandet torde snarare vara att bensin och el blivit dyrare för vanligt folk och överlag en viss radikalitet i frågor som inte hör till vad Joel definierar som traditionell höger-vänster (jag säger nu inte att det nödvändigtvis är fel på något enskilt politiskt förslag, vad jag menar är bara att det inte räcker med att lova dyrare flygbiljetter för att mobilisera breda löntagargrupper för sin politik...)

Problemet med Joels artikel är naturligtvis att den är vad den är, en eftervalsanalys och inte ett framtidsprogram. Den ställer alla de rätta frågorna utan att mer än skissartat antyda svaren. Någonting säger mig dock att Joel Malmqvist kommer att vara en av de mest intressanta socialdemokratiska debattörerna att följa när det framöver handlar om att konkretisera politiken, också.

Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, eftervalsanalys, Joel Malmqvist, libertas, klass, höger, vänster och annat intresssant.

Moral i juletid: om nyliberalismens våldsamma kärna

En enkel och sliten bild, men vi kör: Tänk er en fattig kvinna, mor till ett flertal svältande barn. En dag får hon nog, helt utan alternativ som hon är. Hon beger sig till ett närbeläget fält, plockar på sig av det överflöd som finns där. Stjäl, helt enkelt. Rätten att bruka våld mot denna kvinna – att hindra henne med våld, att i efterhand straffa henne med våld genom exempelvis inlåsning om hennes brott någonsin uppdagas – den rätten är vad som konstituerar nyliberalismens våldsamma kärna.

Med den fattiga flerbarnsmamman i ena ringhörnan och en rik plantageägare i den andra torde de flesta ha sina sympatier klara för sig. Om Disney skulle filmatisera det hela vet vi vem vi skulle heja på. Och då är det inte våldet mot den fattiga kvinnan vi försvarar. Men ändå är det detta – det kompromisslösa försvaret av äganderätten – som utgör nyliberalismens moraliska grund.

Ett försvar för det hela är naturligtvis att hävda att ett system som värnar äganderätt i längden är bättre för alla parter, inklusive den fattiga kvinnan. Om det vore ok för kvinnan att stjäla av plantageägaren, vad hindrar då någon annan från att i sin tur stjäla från kvinnan? Jag menar att denna argumentation är riktig. Det finns mycket som talar för att ett system med väl kända och accepterade lagar och regler (inklusive en stark och väldefinierad äganderätt) är bättre för alla.

Men detta är egentligen inte ett argument för nyliberalism. Det är ett argument mot anarki. Dessutom är det inte ett moraliskt, utan ett praktiskt argument. Och som alla praktiska argument går det att vända på det om vi hittar en bättre fungerande lösning. Låt oss säga att vi istället konstruerar ett system där vi på ett reglerat sätt tar lite av plantageägarens egendom, och ger det till kvinnan så att hennes barn slipper svälta? Då behåller vi de fasta spelreglerna och den långsiktiga genomskinligheten, men slipper det moraliskt intuitivt ohållbara i ett en hel familj tvingas svälta ihjäl i närheten av stort överflöd. Vi kan kalla detta socialliberalism, välfärdsstat, till och med socialism. Är inte det på alla sätt bättre?

Nej, säger den rättrogne nyliberalen. Därför att nyliberalens försvar av äganderätten inte är i grunden praktiskt, utan moraliskt. Plantageägaren har rätt till sina grödor. Punkt. Kvinnan har ingen rätt att ge sina barn mat för dagen. Lika mycket punkt. Det leder till konsekvensen att våldsmonopolet, nattväktarstaten, faktiskt bör rent fysiskt ”försvara” den förre mot den senare.

Jag är mot stöld. Men om jag måste stjäla för att rädda liv gör jag det. Jag inser också att en samhällsbyggnad är ett ömtåligt kontrakt; där människor som upplever att de rådande regelverken faktiskt inte på något sätt gynnar också dem själva snart kommer att sluta att respektera dem. Jag anser heller inte att det finns någon ovanför av människor stiftade lagar och regler definierad ”privat äganderätt” vars värnande per definition får inbegripa användandet av våld. Därför är jag heller inte nyliberal.

Alla av människan hittills kända samhällsordningar bygger någonstans på användandet av våld för att upprätthålla dem. Frågan är hur detta våld får användas, mot vilka och av vilka skäl. Även nyliberalismen har en sådan våldsam kärna. Jag tycker den är tämligen obehaglig, och alltför sällan diskuterad.

Detta inlägg tillägnat Anders Ekman

Wikipedia om nyliberalismens filosofiska grunder

Andra bloggar om: moral, politisk filosofi, nyliberalism, stöld, ägande, våld och annat intressant.

Ut på gatorna med er. Igen och igen och igen.

Precis som "Chadie" skriver; det var fantastiskt att vara på Mynttorget och demonstrera tillsammans med tusentals andra idag. Tjänstemän och arbetare enades i kamp för de grundläggande trygghetssystemen. Folk drack kaffe, hejade på gamla bekanta, applåderade, skrattade, lyssnade på de många engagerande talen och uppträdandena, visslade i visselpipor. Och över allt denna air av allvar, denna känsla av att det är på riktigt, det är verkliga värden som står på spel.

På kort sikt är det naturligtvis en lönlös strid. Den borgerliga regeringen kommer att genomföra sina förslag, oavsett folkliga protester. Men ur ett större perspektiv ska denna typ av manifestationer inte underskattas. Det handlar om att förändra samhällsklimatet, att sprida sina värderingar, manifestera verklig solidaritet.

Att även TCO-förbund var representerade idag var ur det perspektivet särskilt viktigt. Nu gäller det att se till att dagens manifestation inte var en slutpunkt utan en början. Dags att lägga grunden för en bred rättvisrerörelse som tar sikte på 2010, och bortom. Så ut på gatorna med er. Igen och igen och igen och igen.

Andra bloggar om: manifestation, a-kassa, arbetsmarkandspolitik, lo, tco, regeringen och annat intressant.

Genidrag av TV4 visa Sagan om ringen i jul

Om ryktet stämmer och fyran lyckas lägga rabarber på filmtrilogin om Härskarringen för att visas under julhelgen så har de gjort ett riktigt kap. Jag tillhör de som brukar läsa om böckerna med jämna mellanrum och kan bekräfta att just denna ledighet passar alldeles utmärkt för att försvinna bort i Tolkiens sagovärld.

Så detta kan utan tvekan vara början på en ny jultradition. Vi får se om man till och med lyckas konkurrera ut Ivanhoe. Oavsett vilket så är det bara sätta tekannan på plattan och hoppas på riktigt ruskväder utomhus…

Andra bloggar om: tolkien, jul, tv4, traditioner, härskarringen, sagan om ringen och annat intressant.

Vi vann debatten, men förlorade voteringarna

Nu har Stockholms läns landstingsfullmäktige precis – efter två dagars intensiv debatt - ställt sig bakom mandatperiodens första budget. Systemskiftet är därmed inlett. Politiskt finns det mycket att säga om hur den nya politiska inriktningen ser ut, vilket mandat den borgerliga landstingsledningen egentligen har och hur detta förvaltas i praktiken. Jag kommer säkert att återkomma till de frågorna ett antal gånger under åren framöver.

Men inte just nu. Nu känner jag mig faktiskt bara glad och upprymd över de insatser vi i den socialdemokratiska oppositionen gjorde under mastodontmötet. Vi debatterade, la förslag, ifrågasatte och kom med egna konstruktiva idéer på lösningar. Och vi hade – skulle jag vilja påstå och trots det egentligen ganska eländiga som hände – faktiskt riktigt kul när vi gjorde det.

Så stort tack till alla goda kamrater. Fantastiskt kul att känna att vi är så många, inte minst yngre, som kommer att hålla socialdemokratins fana högt i Stockolms läns landsting. Vi kommer tillbaka. Just nu känns det mer så än på länge.

PS; Själv engagerade jag mig i två debatter – dels den om SL (där jag också blev invald i styrelsen), dels den om landstingets personalpolitik (där jag på tisdag kommer att bli föreslagen som gruppledare i landstingsstyrelsens produktionsutskott som ansvarar för de frågorna.) De frågorna kommer ni också att få läsa en hel del om här på bloggen framöver. Och det, mina vänner, är så gott som ett löfte! DS.

Andra bloggar om: politik, stockholms läns landsting, socialdemokrati och annat intressant.

Om socialdemokrati och kommunism

Satt och surfade runt och hittade den här ganska roliga diskussionen om relationen mellan kommunism och socialdemokrati (jag kommer in en bit ner i tråden.) Jag väntar fortfarande på en slutreplik från Tobias, i avvaktan på det får jag väl publicera länken här istället…

Andra bloggar om: politik, ideologi, socialdemokrati, kommunism, trotskism och annat intressant.

Kommer Reinfeldt att göra upp med partihögern?

När Tony Blair skapade New Labour innebar det också att en hel del personer på vänsterkanten kastades ut eller åtminstone trycktes rejält tillbaka. I Sverige har moderatledaren Reinfeldt gjort tvärtom – han lyfter fram sin partihöger och gör exempelvis gamle muf-basen Johan Forsell till stabschef på Statsrådsberedningen.

Frågan är hur länge detta håller. I valrörelsen kunde partihögern hållas på mattan med argumentet att det överordnade målet var att vinna valet och kasta ut sossarna. Men nu är valet över och det är långt till nästa. I verkligheten uppstår situationer då vänstersvängen kommer att prövas – som nu senast runt kollektivavtalsfrågan i Göteborg. Kan vi ha en regering av ”kollektivavtalsälskare” vars ungdomsförbund jämför fredliga och legala fackliga aktioner med maffiametoder och skriker ”hästhuvuden i sängen” så fort det kommer till arbetsmarknadskonflikt?

Jag har hela tiden känt mig tveksam till det ärliga uppsåtet i ”nya moderaterna”. Men om det är allvarligt menat så måste partiledningen inom kort ta itu med högerkrafterna inom den egna rörelsen. Det kan bli en dramatisk process inom svensk politik.

Andra bloggar om: politik, moderaterna, nya moderaterna, höger, vänster och annat intressant

Samhällskritiskt SSU gör riktig valanalys

SSU presenterar idag sin valanalys på DN-debatt. Huvudbudskapen till mig och andra sossar är som jag uppfattar det två; sluta skylla ifrån er och återta samhällskritiken. Det är svårt att inte ställa upp helhjärtat bakom bägge.

Socialdemokratin förlorade valet, och vi måste göra vår hemläxa. Personligen tror jag mer och mer att det handlar om att folk inte längre upplevde att samhället blev jämlikare och rättvisare med en socialdemokratisk politik, och då tappade plötsligt hela högskattesamhället sin legitimitet. Om vi inte på allvar förmår ta tag i arbetslösheten, utanförskapet, klassklyftorna – då är det faktiskt inte särskilt mycket bevänt med socialdemokratin som rörelse och politisk kraft.

Om detta måste vi ta oss tid att diskutera, och det är – vilket påpekas i artikeln – faktiskt viktigare än vilken person som ska leda partiet framöver. SSU gör ett bra inlägg i den debatten (och Jonas Morian kommenterar som vanligt snabbt och välformulerat.)

PS; jag vet inte om det är jag som inbillar mig, men det känns också som om det socialdemokratiska ungdomsförbundet börjar hitta en ny identitet bortom det förlamande höger-vänster bråk som så långe lamslagit organisationen. Det är i sådana fall riktigt hoppfullt. Vi får väl se hur det utvecklar sig. DS

Andra bloggar om: politik, valet 2006, socialdemokraterna, SSU, eftervalsanalys och annat intressant.

Sagoberättaren Fredrick Federley

Det var en gång, i den främmande staden Göteborg en ung kvinna. Kvinnan var glad och pigg och gjorde utmärkta mackor. Tillsammans med sina medarbetare jobbade och slet hon varje dag för att kunna glädja den västliga stadens alla medborgare.

Men så en dag hopade sig mörka moln över det lilla kaféet. Upp ur underjorden masade sig onda mörkermän. Dessa män kallades för FACKET, och deras enda tanke var att sko sig själva och öka sin egen makt. ”Du måste sänka lönen för dina anställda”, väste den ena hotfullt. ”Skriv på vårt livstids slavkontrakt” fyllde den andre i. ”Vi vill bara teckna AVTAL” försökte den tredje lömskt med ett illvilligt leende på läpparna.

Men den unga kvinnan stod på sig. ”Vi har det så bra som vi har det”, deklarerade hon stolt. Och de mörka FACKLIGA blev alldeles rasande. De stönade och stånkade och försökte hindra medborgarna i den lilla staden från att äta sina mackor och dricka sitt kaffe.

Och vem vet hur det hela skulle kunna ha slutat? Men som tur var för den unga kvinnan fanns bland de folkvaldas skara i den fjärran riksdagen en tapper förkämpe för frihet och marknadsekonomi. Med sin skinande lans av högtflygande retorik och ett måhända lite slarvigt användande av fakta red han ut till det lilla kaféets försvar. Till sin hjälp fick han alla skogens – förlåt, Internets – små snälla troll och tillsammans tågade de ut för att besegra ondskan.

Hade detta nu bara varit en saga hade det väl varit gott så. Men problemet är att det handlar om verkligheten. Och i verkligheten handlar det om pensioner och sjukersättningar och försäkringar för de anställda. I verkligheten handlar det om att upprätthålla en arbetsmarknad med schyssta spelregler. I verkligheten handlar det om myter och missförstånd som – medvetet eller omedvetet – sprids i syfte att minska fackföreningsrörelsens legitimitet.

Kollektivavtal är grunden i den svenska arbetsmarknaden. Ingen hindrar en arbetsgivare från att erbjuda sin medarbetare bättre villkor än avtalet föreskriver. Däremot ger avtalet ett golv för vad som är tillåtet. Om man vägrar teckna kollektivavtal vägrar man också gå med på ett sådant golv.

Det är verkligheten. Och det gör sig kanske inte lika bra som saga. Men var och en som följer utvecklingen på arbetsmarknaden gör ändå bäst i att ha det i bakhuvudet.

Andra bloggar om: facket, blockad, fredrick federley, arbetsmarknaden, kollektivavtal, sagor och annat intressant

Idag dör 30 000 barn av svält eller svältrelaterade sjukdomar

… men mest synd är det ändå om det privata näringslivet i Jante-Sverige.

Andra bloggar om: global rättvisa, högkonjunktur och annat intressant

Jag reserverade mig mot beslutet att entlediga Sören Olofsson

I förmiddags reserverade jag mig mot Stockholms läns landstingsstyrelses beslut att entlediga landstingsdirektör Sören Olofsson. Orsakerna var flera.

Till att börja med är Sören Olofsson en av Sveriges antagligen skickligaste tjänstemän. Att ha kvar honom i ledningen för landstinget hade varit till stor fördel för alla länets innevånare. Särskilt hade detta behövts i det läge vi nu går in i; med ett stort antal sjukvårdslandstingsråd och därmed många kockar som vill vara med och röra om i verksamhetssoppan. En erfaren och duglig chef hade behövts för att skapa någon ordning och någorlunda arbetsro för alla vårdens och kollektivtrafikens anställda.

Lika allvarligt som det enskilda ärendet är den signal den nya borgerliga ledningen skickar. För Sören Olofsson har inte gjort något fel. Ända sedan han rekryterades av den förra borgerliga ledningen (med Ralph Ledel i spetsen) har han fullgjort sitt uppdrag på ett utmärkt sätt. Han var också – vad jag kan förstå det från olika tidningskommentarer – egentligen beredd att fortsätta sitt arbete.

Med beslutet att entlediga Olofsson gör sig moderaterna av med en lojal tjänsteman, och sätter helt andra saker i högsätet än kompetens och skicklighet. Det är en politisering av tjänstemannayrket, och en signal om att andra saker än att göra sitt bästa kommer att belönas i framtiden.

Vi förlorar alla på detta. Därför reserverade jag mig, tillsammans med övriga socialdemokrater i styrelsen. Vill du läsa mer står det att läsa i pressmeddelandet här.

Andra bloggar om: politik, moderaterna. stockholm, landstinget, Sören olofsson och annat intressant.

Vinstintresset i vården

Enskilda läkare tjänar miljonbelopp på avknoppade verksamheter. Det avslöjar Dagens Nyheter i dag. Som vore det en tanke, går vårdminister Göran Hägglund i samma tidning ut med en debattartikel där han skriver att regeringen kommer att riva upp den så kallade stopplagen (vilken reglerar på vilket sätt landsting kan sälja ut sina sjukhus och under vilka villkor.)

I valrörelsen lovade Fredrik Reinfeldt vid upprepade tillfällen att det inte blir några utförsäljningar av akutsjukhus med en borgerlig regering. Jag kommenterade det i valrörelsens hetta, bland annat här och här.

Nu ser vi vad det löftet var värt. Och vi förstår också varför. Det handlar inte om höjd kvalitet. Det handlar inte om nytänkande och nya organisationsformer. Det handlar om ett rent och krasst vinstintresse. Om möjligheten att tjäna storkovan, där skattebetalarna står för notan.

Jag tror det kan vara bra med en mångfald av utövare i vården. Men jag kan för min själ inte se poängen med att mina skattepengar går till privat vinstutdelning istället för att utveckla verksamheterna.

Andra bloggar om: politik, sjukvård, privatiseringar, vinstintresse och annat intressant.