Solen skiner, jag har en familj att ta hand om, runt omkring i världen finns så mycket viktigt att blogga om. Men inte då. Jag sitter som klistrad vid tv-spelskonsolen och tar mina hårt prövade karaktärer genom Final Fantasy XII:s fantastiska låtsasvärld. Och jag Kan. Bara. Inte. Sluta. Spela.
Det är nästan så att jag hoppas på att jag ska köra fast någonstans. Inte komma vidare. I ilska slänga kontrollen i golvet, rasande slå av PS 2:an. Men inte då. Spelet är så infernaliskt konstruerat att de flesta utmaningar klaras av med precis rätt mått av ansträngning. Och så vidare, rakt in i ett nytt problem. Som man bara måste lösa. Och innan man tar en välförtjänt paus, tänker man. Bara lite till…
Religion är som ett opium för folket, skrev gamle gubben Marx på sin tid. Då hade han aldrig sett en Sony Playstation i aktion. Så sorry kids, revoluformen är uppskjuten tills vidare. Först måste jag bara klara av den här bossen. Vi ses framåt november…
PS: Man kunde ju tro att dottern skulle vara någon typ av stöd. Men icke då. Hon kryper glatt omkring i teverummet och leker. Verkar till och med tycka att det som händer på teven är lite kul. Är väl bara en tidsfråga innan jag får skaffa dubla kontroller... DS
Andra bloggar om: final fantasy XII, tv-spel. sony playstation, ps2, spel och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar