Jag vet att jag inte borde blogga i affekt. Men när jag nu läser ikapp mig om den trettonåriga flicka som häromdagen tog livet av sig är det svårt att hålla känslorna i styr.
Jag säger det igen. En. Trettonårig. Flicka. Tar. Sitt. Liv.
Och nu känner jag inte till detaljerna. Jag kan inte ens föreställa mig hur anhörig och vänner mår just nu. Men när Carl von Essen från föreningen för psykisk hälsa så tydligt redogör för hur det som hände hade kunnat förhindras brister det nästan. Därför att den här flickan inte är ensam. Och lika lite som hon hade behövt stå där ensam på tågspåret, lika lite borde någon annan behöva fatta samma beslut i framtiden.
Är detta en fråga om politik? Snäv partipolitik, nej, kanske inte. Men politik handlar om hur vi möter varandra i samhället. Frågor om psykisk ohälsa och mobbing är i den meningen i allra högsta grad politiska.
En tragedi som denna är svårt att förhålla sig till. Känslorna tar lätt överhanden. Och jag tror inte det finns något annat sätt att möta det som just har hänt än att känna: sorg, vrede, frustration. Men bortom detta finns det saker vi kan göra också. Jag har till exempel föreslagit att landstinget här i Stockholm tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle ska ta initiativ till en folkbildningskampanj mot självmord. Av det enkla skälet att vi måste prata om det. Motionen blev inte bifallen men ledde ändå till en fin diskussion (du kan se den här) och det är helt klart så att det görs mycket bra idag. Men kärnan är att självmord kan förebyggas och förhindras. Och att bred kunskap är en av nyckelfaktorerna, där skulle vi kunna göra mycket mer.
Sedan handlar det såklart också om annat. Som hot och trakasserier. Mobbing. Om stöd och om att orka se varenda människa. Vårt ansvar som medmänniskor, som vuxna, och som samhällsmedborgare. Förutsättningar för familjer, skolor, arbetsplatser att orka och kunna se när någon mår dåligt.
Bortom känslorna finns möjligheten att handla. Låt oss ta den.
onsdag, mars 13, 2013
torsdag, mars 07, 2013
Mäns skuld, skam och ansvar för våldtäkterna
Bär även vi män som inte våldtar ett ansvar för våldtäkterna? Den provocerande frågan väcktes hos mig efter att ha läst ett inlägg av aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin som direkt möttes av mothugg från Peter Santesson. Själv tycker jag att det är en både viktig och svår fråga.
Till att börja med: en underton i diskussionen om mäns ansvar för våldtäkterna är ju även om den är vällovlig också hårt patriarkal. Den bygger på myten av mannen som beskyddaren-krigaren som har till uppgift att värna samhällets svaga (dvs kvinnor och barn) undan ondska och lidande. Det är lätt att kvinnorna som subjekt paradoxalt nog retuscheras bort i diskussionen om mäns ansvar. Det är olyckligt, eftersom en strategi för att minska våldtäkterna också måste inbegripa ett arbete för att stärka kvinnors positioner. Sexuella övergrepp, våld och våldtäkter inom hemmet påverkas till exempel av om kvinnan har den faktiska och praktiska möjligheten att rent fysiskt lämna en förtryckande partner. Visst kan man säga att grundproblemet skulle vara löst om män bara slutade våldta, men i praktiken kommer den enkla lösningen inte gå att uppnå och då kan en förenklad analys leda tankarna bort från de förändringar som faktiskt skulle hjälpa.
Den andra svåra frågan handlar om relationen mellan ansvar och skuld, och kanske än mer om relationen mellan skulden och skammen. Måste vi män skämmas för att vi är män och för att (andra) män våldtar? Det är en fråga som väcker många andra. Kan man vara ansvarig utan att vara skyldig, och kan man vara skyldig utan att behöva skämmas?
Personligen är jag där av uppfattningen att föreställningen om någon nedärvd arvssynd är mest nedbrytande och dessutom politiskt farlig (skriver politiskt, det religiösa har jag inga synpunkter på). Jag skulle till och med vilja dra det så långt som till att säga att vi också måste respektera det faktum att vi människor är produkter av vår tid och vårt samhälle och att det därför också blir tveksamt att skambelägga oss bara för att vi lever på det sätt som förväntas. Däremot är vi ansvariga. Och då blir frågan vad vi är ansvariga för. Här kommer vi till den egentliga pudelns kärna: finns det någon form av kultur, en struktur kopplat till samhälleliga maktrelationer som vi alla är insugna i och på något sätt måste förhålla oss till, och är det denna struktur som i sådana fall i sin förlängning leder till brottet, våldtäkten?
Här tror jag den stora skiljelinjen mellan vänster och höger ligger. Vänstern och feministerna svarar ja på den frågan, högern menar att våldtäkten är något patologiskt, främmande, kriminellt - ett brott mot den rådande strukturen (om det ens finns någon struktur, och inte bara liberalt förnuft och av naturen givna mänskliga rättigheter, eventuellt kombinerad med brister som tar sig uttryck i form av mänsklig ondska eller liknande).
Nu ska jag inte påstå att jag är något expert på detta. Men för mig är det svårt att inte se våldtäkten som brott i ett större mönster av maktrelationer av över- och underordning. Själva definitionen har till exempel ändrats och är fortfarande ifrågasatt. Är det våldtäkt om det sker i hemmet (ja, lyckligtvis, numera), får man ha sex med en medvetslös kvinna (nej, men frågan är inte självklar när du frågar folk)? Se på diskussionen som än i dag förs om hur kvinnan skuldbeläggs i rättegångar. Se på debatten om Assenge. Eller - för att vidga vyerna än mer - se hur våldtäkten används som ett strukturellt och medvetet vapen i konflikter världen över.
Då leder det mig till slutsatsen att en sexistisk kultur som finns även här hemma, att maktrelationer som finns även här hemma, att våldtäkten måste förstås i samband med detta. Och då menar jag också att vi faktiskt är ansvariga för hur vi förhåller oss. Att vi är skyldiga i den mån vi reproducerar den, och att vi faktiskt bör åtminstone försöka att utifrån våra förutsättningar, våra kunskaper och vår förmåga gör vad vi kan för att ändra på saker och ting. Men jag tycker också - och nu kanske jag skriver lite i egen sak - att vi måste ha en respekt för att den enskilda människans förmåga trots allt är begränsad. Istället för att vara hård och kräva allt på en gång tror jag det vore betydligt bättre att bejaka det lilla steget, skapa gemensam uppslutning bakom den breda samhällsförändringen. Aldrig acceptera sexism, men inte räkna ut folk på förväg genom att placera in dem i fack.
Det är det moraliska perspektivet på det hela. Sedan finns det även ett annat. Även om jag själv inte känner skam kan jag få den projicerad på mig i blicken från andra. I ett skrämt ögonkast under ett snabbt nattligt möte på någon öde gata. I att könsrollen inte bara är någonting du väljer själv utan i allra högsta grad är något du pressas in i av andra. Både män och kvinnor har därför ett gemensamt intresse. Vi tjänar alla på en samhällsutveckling där vi tillåts vara människor.
Den individ som våldtar begår ett brott som den personen bär det fulla ansvaret för. Vi kan alla välja att inte våldta. Men vi har alla ett ansvar för varandra, och som män har vi ett särskilt ansvar för den kultur och de normer som vi själva är bärare av. Den samhälleliga underordningen av kvinnor som grupp där våldtäkten eller misshandeln är det yttersta uttrycket har vi därför också ett särskilt ansvar för att motverka.
Och tar vi inte det? Ja, då kanske det faktiskt är läge att börja skämmas.
Till att börja med: en underton i diskussionen om mäns ansvar för våldtäkterna är ju även om den är vällovlig också hårt patriarkal. Den bygger på myten av mannen som beskyddaren-krigaren som har till uppgift att värna samhällets svaga (dvs kvinnor och barn) undan ondska och lidande. Det är lätt att kvinnorna som subjekt paradoxalt nog retuscheras bort i diskussionen om mäns ansvar. Det är olyckligt, eftersom en strategi för att minska våldtäkterna också måste inbegripa ett arbete för att stärka kvinnors positioner. Sexuella övergrepp, våld och våldtäkter inom hemmet påverkas till exempel av om kvinnan har den faktiska och praktiska möjligheten att rent fysiskt lämna en förtryckande partner. Visst kan man säga att grundproblemet skulle vara löst om män bara slutade våldta, men i praktiken kommer den enkla lösningen inte gå att uppnå och då kan en förenklad analys leda tankarna bort från de förändringar som faktiskt skulle hjälpa.
Den andra svåra frågan handlar om relationen mellan ansvar och skuld, och kanske än mer om relationen mellan skulden och skammen. Måste vi män skämmas för att vi är män och för att (andra) män våldtar? Det är en fråga som väcker många andra. Kan man vara ansvarig utan att vara skyldig, och kan man vara skyldig utan att behöva skämmas?
Personligen är jag där av uppfattningen att föreställningen om någon nedärvd arvssynd är mest nedbrytande och dessutom politiskt farlig (skriver politiskt, det religiösa har jag inga synpunkter på). Jag skulle till och med vilja dra det så långt som till att säga att vi också måste respektera det faktum att vi människor är produkter av vår tid och vårt samhälle och att det därför också blir tveksamt att skambelägga oss bara för att vi lever på det sätt som förväntas. Däremot är vi ansvariga. Och då blir frågan vad vi är ansvariga för. Här kommer vi till den egentliga pudelns kärna: finns det någon form av kultur, en struktur kopplat till samhälleliga maktrelationer som vi alla är insugna i och på något sätt måste förhålla oss till, och är det denna struktur som i sådana fall i sin förlängning leder till brottet, våldtäkten?
Här tror jag den stora skiljelinjen mellan vänster och höger ligger. Vänstern och feministerna svarar ja på den frågan, högern menar att våldtäkten är något patologiskt, främmande, kriminellt - ett brott mot den rådande strukturen (om det ens finns någon struktur, och inte bara liberalt förnuft och av naturen givna mänskliga rättigheter, eventuellt kombinerad med brister som tar sig uttryck i form av mänsklig ondska eller liknande).
Nu ska jag inte påstå att jag är något expert på detta. Men för mig är det svårt att inte se våldtäkten som brott i ett större mönster av maktrelationer av över- och underordning. Själva definitionen har till exempel ändrats och är fortfarande ifrågasatt. Är det våldtäkt om det sker i hemmet (ja, lyckligtvis, numera), får man ha sex med en medvetslös kvinna (nej, men frågan är inte självklar när du frågar folk)? Se på diskussionen som än i dag förs om hur kvinnan skuldbeläggs i rättegångar. Se på debatten om Assenge. Eller - för att vidga vyerna än mer - se hur våldtäkten används som ett strukturellt och medvetet vapen i konflikter världen över.
Då leder det mig till slutsatsen att en sexistisk kultur som finns även här hemma, att maktrelationer som finns även här hemma, att våldtäkten måste förstås i samband med detta. Och då menar jag också att vi faktiskt är ansvariga för hur vi förhåller oss. Att vi är skyldiga i den mån vi reproducerar den, och att vi faktiskt bör åtminstone försöka att utifrån våra förutsättningar, våra kunskaper och vår förmåga gör vad vi kan för att ändra på saker och ting. Men jag tycker också - och nu kanske jag skriver lite i egen sak - att vi måste ha en respekt för att den enskilda människans förmåga trots allt är begränsad. Istället för att vara hård och kräva allt på en gång tror jag det vore betydligt bättre att bejaka det lilla steget, skapa gemensam uppslutning bakom den breda samhällsförändringen. Aldrig acceptera sexism, men inte räkna ut folk på förväg genom att placera in dem i fack.
Det är det moraliska perspektivet på det hela. Sedan finns det även ett annat. Även om jag själv inte känner skam kan jag få den projicerad på mig i blicken från andra. I ett skrämt ögonkast under ett snabbt nattligt möte på någon öde gata. I att könsrollen inte bara är någonting du väljer själv utan i allra högsta grad är något du pressas in i av andra. Både män och kvinnor har därför ett gemensamt intresse. Vi tjänar alla på en samhällsutveckling där vi tillåts vara människor.
Den individ som våldtar begår ett brott som den personen bär det fulla ansvaret för. Vi kan alla välja att inte våldta. Men vi har alla ett ansvar för varandra, och som män har vi ett särskilt ansvar för den kultur och de normer som vi själva är bärare av. Den samhälleliga underordningen av kvinnor som grupp där våldtäkten eller misshandeln är det yttersta uttrycket har vi därför också ett särskilt ansvar för att motverka.
Och tar vi inte det? Ja, då kanske det faktiskt är läge att börja skämmas.
onsdag, mars 06, 2013
Avskaffad anställningstrygghet i psykiatrin drabbar barnen
När Järva barn- och ungdomspsykiatri byter ägare från Praktikertjänst till Prima Barn AB vill inte den nya ägaren låta personalen följa med. Det är allvarligt för verksamheten ute i Rinkeby. Men det är också allvarligt för hela vårdgrenen. Inte bara drabbas den viktiga kontinuiteten i vården. En avskaffad anställningstrygghet för psykiatrins medarbetare försämrar dessutom möjligheterna att rekrytera till dessa jobb i framtiden. Och man kan vara irriterad på den nya ägaren för hur de beter sig mot den gamla personalgruppen. Men det riktigt stora ansvaret ligger på den politiska nivån. Därifrån är det tyst.
Det är ett politiskt ansvar att se till att vi har en barn- och ungdomspsykiatrin som präglas av långsiktighet och hög kvalitet. Och jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: då är inte ett kortsiktigt konkurrens- och marknadstänkande den rätta vägen framåt. Att den nuvarande politiska majoriteten i Stockholms läns landsting vad det verkar inte ens bryr sig om att säkra att viktiga personalgrupper inte förlorar sin anställningstrygghet och att kontinuiteten i barns- och ungas psykiatriska vård upprätthålls visar tyvärr på att man inte förstår detta.
För den politiska ledningen skulle kunna agera. Peka med hela handen och förklara vikten av kontinuitet, hur allvarligt man ser på den uppkomna situationen. Det är otillständigt att detta istället hänskjuts till juridiska överläggningar med oklar utgång. Här borde Birgitta Rydberg (fp) eller Filippa Reinfeldt (m) sätta ner foten. Men istället hör vi en talande tystnad.
Allt fler pekar idag på det kommersialiseringstänkande som på bred front hotar vårdens kvalitet. För det är skillnad på att sälja korv och att bedriva vård. Detta gäller i än högre grad för så känslig verksamhet som barn- och ungdomspsykiatri. Vi behöver utveckling, men vi behöver utveckling utifrån vårdens egna villkor, personalens professionella kompetens och - framförallt - barnens och de ungas behov.
Vi måste ha en ny inriktning på sjukvårdspolitiken i Stockholms läns landsting. Det visar inte minst det som just nu händer med barn- och ungdomspsykiatrin. Men dessutom borde en ansvarsfull politisk ledning oavsett politisk färg agera med kraft mot vad som nu är på väg att ske i Rinkeby. Avskaffad anställningstrygghet för BUP:s anställda tjänar ingen på. Allra minst de barn och unga som vården är till för.
Mer om detta kan du läsa här, här, här, här.
Det är ett politiskt ansvar att se till att vi har en barn- och ungdomspsykiatrin som präglas av långsiktighet och hög kvalitet. Och jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: då är inte ett kortsiktigt konkurrens- och marknadstänkande den rätta vägen framåt. Att den nuvarande politiska majoriteten i Stockholms läns landsting vad det verkar inte ens bryr sig om att säkra att viktiga personalgrupper inte förlorar sin anställningstrygghet och att kontinuiteten i barns- och ungas psykiatriska vård upprätthålls visar tyvärr på att man inte förstår detta.
För den politiska ledningen skulle kunna agera. Peka med hela handen och förklara vikten av kontinuitet, hur allvarligt man ser på den uppkomna situationen. Det är otillständigt att detta istället hänskjuts till juridiska överläggningar med oklar utgång. Här borde Birgitta Rydberg (fp) eller Filippa Reinfeldt (m) sätta ner foten. Men istället hör vi en talande tystnad.
Allt fler pekar idag på det kommersialiseringstänkande som på bred front hotar vårdens kvalitet. För det är skillnad på att sälja korv och att bedriva vård. Detta gäller i än högre grad för så känslig verksamhet som barn- och ungdomspsykiatri. Vi behöver utveckling, men vi behöver utveckling utifrån vårdens egna villkor, personalens professionella kompetens och - framförallt - barnens och de ungas behov.
Vi måste ha en ny inriktning på sjukvårdspolitiken i Stockholms läns landsting. Det visar inte minst det som just nu händer med barn- och ungdomspsykiatrin. Men dessutom borde en ansvarsfull politisk ledning oavsett politisk färg agera med kraft mot vad som nu är på väg att ske i Rinkeby. Avskaffad anställningstrygghet för BUP:s anställda tjänar ingen på. Allra minst de barn och unga som vården är till för.
Mer om detta kan du läsa här, här, här, här.
söndag, mars 03, 2013
Boksöndag: om oskulden, våldet och den koloniala blicken
Kanske kan man beskriva motsättningen mellan Albert Camus och Franzt Fanon när det gäller synen på Algeriets frihet från Frankrike som en mellan reform och revolution. Camus var reformisten, som satte sin egen mors liv före den absoluta rättvisan men som också var oförmögen att se bortom den egna, franska, blicken. Fanon revolutionären som skoningslöst avslöjade den koloniala lögnen och själv engagerade sig i den väpnade kampen. "Inte ens efter detta långa arbete förmår jag entydigt ta ställning för eller emot någon av dem beträffande deras positioner i kriget - i båda fallen framskymtar sanningar om krigets mänskliga dimensioner som inte kan avfärdas med mindre än att vår förmåga att förstå denna historiska tragedi blir fattigare", skriver idéhistorikerns Michael Azar i inledningen av sin prisbelönta avhandling Frihet, jämlikhet, brodermord - revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon (hädanefter FJB) som jag precis har läst och här tänkte skriva några rader om.
Varför Algeriet, och varför närma sig frågan genom två författare som Camus och Fanon? Dels såklart för att det är ett stycke oerhört viktig samtidshistoria. Ett krig som skördade i storleksordningen en miljon dödsoffer, våldsam terror från bägge sidor, åtta tusen byar skövlade. Men vad Azar lyckas peka på är också en djupare betydelse. Genom att betrakta kriget ur Camus och Fanons perspektiv kan vi lära oss någonting som har bäring långt utanför denna specifika tid och plats. Det handlar om nationalism och kolonialsim, om våld, oskuld och revolution men också någonstans om västerlandet som idé.
De två huvudpersonerna var båda starkt påverkade av Algeriet. Camus född och uppväxt där, som en del av en fransk arbetarklassminoritet i vad som då (1913) fortfarande var en del av Frankrike. Fanon som gick så långt som till att själv engagera sig i den algeriska självständighetskampen FLN. Flera av deras viktigaste böcker, alltifrån Främlingen och Pesten till Människans revolt och Jordens fördömda, kan inte förstås utan Algeriet som bakgrund.
Man kan läsa FJB på många olika sätt. Men ett genomgående tema är att det är en berättelse om Frankrike, som idé och som kolonial verklighet. Både Camus och Fanon är ense om att Frankrike bröt mot sina egna revolutionära löften - slagorden om frihet, jämlikhet och brödraskap - i Algeriet. Men då Camus (åtminstone inledningsvis) såg möjligheten att förändra detta inifrån förespråkade Fanon det revolutionära brottet och såg hoppet i en ny, Algerisk nation.
Jag tycker det är ett fascinerande perspektiv. Det är inte svårt att dra paralleller mellan idén om Frankrike och hela den västerländska liberala världsordning vi idag lever i. Den liberala jämlikhetstanken, medborgartanken, har en enorm radikal potential. Men uppenbarligen lever vi inte upp till våra egna åtaganden, våra egna löften. Slagordet kanske inte så mycket borde vara "en annan värld är möjlig" som "denna värld ni har lovat oss är möjlig". Tanken som väcks är att den politiska energin kommer ur inte primärt fantasier om ett tänkt utopia utan väldigt konkreta idéer och föreställningar som redan finns inbyggda i den nuvarande ordningen. Till och med FLN lutade sig i någon mening på idén om Frankrike när man drog ut till strid mot just Frankrike. Samtidigt ställer oss Fanon frågan om vilka möjligheter som egentligen finns att förverkliga dessa löften inom den faktiska makt- och våldsordning vi lever inom.
Det andra temat handlar om oskulden, revolutionen och våldet. Camus sätter upp en gräns mellan den absoluta och den relativa rättvisan. Han refererar till sin mor - som när våldsamheterna blossar upp är kvar i Algeriet - och säger i ett berömt citat att han om han måste välja mellan modern och rättvisan så väljer han modern. Azar tolkar in detta i Camus större filosofiska gärning och menar att modern inte bara är den faktiska mamman utan också blir en symbol för oskulden, den oskyldiga. Camus drar en tydlig gräns här, vid respekten för den oskyldiga människans liv, och han uttrycker det som att han förordar en relativ rättvisa - en rättvisa inom vissa gränser - framför en absolut. Fanon ser istället det strukturella våld kolonialismen innebär och menar att detta måste bekämpas, med annat våld om så krävs.
Jag känner stor sympati för Camus resonemang. Han talar själv om en medelhavsmentalitet som mer betonar det relativa, målkonflikterna, om man så vill det reformistiska, som jag tycker det är lätt att identifiera sig med. Samtidigt blir det också uppenbart i läsningen av FJB att Camus misslyckades med att tillräckligt lämna det egna perspektivet och den egna blicken. Han menade absolut att Algeriet måste reformeras men detta var ändå alltid en reformering inom ramen för att landet skulle fortsätta vara en del av Frankrike. Tanken på ett demokratiskt, inkluderande men självständigt Algeriet är märkligt frånvarande.
Fanon kan då läsas som en radikal kritik mot detta. Men det förtar som jag ser det inte kärnan i mycket av det Camus i övrigt argumenterar för. Den våldsspiral Algeriet kastades in i var en ofattbar tragedi. Ett ständigt försvar för människovärdet, för oskulden, är inte bara i grunden sympatiskt - det är det - utan också en bra grund för en samhällsfilosofi som ser farorna i politiska rörelser som släpper alla hämningar i syfte att uppnå vad de själva definierat som gott (vare sig det sedan är det franska imperiet eller den algeriska nationen som ska försvaras).
På den punkten finns det fortfarande mycket att lära. Michael Azars bok ger en oerhört stimulerande lektion i det ämnet, och en hel del andra också.
Varför Algeriet, och varför närma sig frågan genom två författare som Camus och Fanon? Dels såklart för att det är ett stycke oerhört viktig samtidshistoria. Ett krig som skördade i storleksordningen en miljon dödsoffer, våldsam terror från bägge sidor, åtta tusen byar skövlade. Men vad Azar lyckas peka på är också en djupare betydelse. Genom att betrakta kriget ur Camus och Fanons perspektiv kan vi lära oss någonting som har bäring långt utanför denna specifika tid och plats. Det handlar om nationalism och kolonialsim, om våld, oskuld och revolution men också någonstans om västerlandet som idé.
De två huvudpersonerna var båda starkt påverkade av Algeriet. Camus född och uppväxt där, som en del av en fransk arbetarklassminoritet i vad som då (1913) fortfarande var en del av Frankrike. Fanon som gick så långt som till att själv engagera sig i den algeriska självständighetskampen FLN. Flera av deras viktigaste böcker, alltifrån Främlingen och Pesten till Människans revolt och Jordens fördömda, kan inte förstås utan Algeriet som bakgrund.
Man kan läsa FJB på många olika sätt. Men ett genomgående tema är att det är en berättelse om Frankrike, som idé och som kolonial verklighet. Både Camus och Fanon är ense om att Frankrike bröt mot sina egna revolutionära löften - slagorden om frihet, jämlikhet och brödraskap - i Algeriet. Men då Camus (åtminstone inledningsvis) såg möjligheten att förändra detta inifrån förespråkade Fanon det revolutionära brottet och såg hoppet i en ny, Algerisk nation.
Jag tycker det är ett fascinerande perspektiv. Det är inte svårt att dra paralleller mellan idén om Frankrike och hela den västerländska liberala världsordning vi idag lever i. Den liberala jämlikhetstanken, medborgartanken, har en enorm radikal potential. Men uppenbarligen lever vi inte upp till våra egna åtaganden, våra egna löften. Slagordet kanske inte så mycket borde vara "en annan värld är möjlig" som "denna värld ni har lovat oss är möjlig". Tanken som väcks är att den politiska energin kommer ur inte primärt fantasier om ett tänkt utopia utan väldigt konkreta idéer och föreställningar som redan finns inbyggda i den nuvarande ordningen. Till och med FLN lutade sig i någon mening på idén om Frankrike när man drog ut till strid mot just Frankrike. Samtidigt ställer oss Fanon frågan om vilka möjligheter som egentligen finns att förverkliga dessa löften inom den faktiska makt- och våldsordning vi lever inom.
Det andra temat handlar om oskulden, revolutionen och våldet. Camus sätter upp en gräns mellan den absoluta och den relativa rättvisan. Han refererar till sin mor - som när våldsamheterna blossar upp är kvar i Algeriet - och säger i ett berömt citat att han om han måste välja mellan modern och rättvisan så väljer han modern. Azar tolkar in detta i Camus större filosofiska gärning och menar att modern inte bara är den faktiska mamman utan också blir en symbol för oskulden, den oskyldiga. Camus drar en tydlig gräns här, vid respekten för den oskyldiga människans liv, och han uttrycker det som att han förordar en relativ rättvisa - en rättvisa inom vissa gränser - framför en absolut. Fanon ser istället det strukturella våld kolonialismen innebär och menar att detta måste bekämpas, med annat våld om så krävs.
Jag känner stor sympati för Camus resonemang. Han talar själv om en medelhavsmentalitet som mer betonar det relativa, målkonflikterna, om man så vill det reformistiska, som jag tycker det är lätt att identifiera sig med. Samtidigt blir det också uppenbart i läsningen av FJB att Camus misslyckades med att tillräckligt lämna det egna perspektivet och den egna blicken. Han menade absolut att Algeriet måste reformeras men detta var ändå alltid en reformering inom ramen för att landet skulle fortsätta vara en del av Frankrike. Tanken på ett demokratiskt, inkluderande men självständigt Algeriet är märkligt frånvarande.
Fanon kan då läsas som en radikal kritik mot detta. Men det förtar som jag ser det inte kärnan i mycket av det Camus i övrigt argumenterar för. Den våldsspiral Algeriet kastades in i var en ofattbar tragedi. Ett ständigt försvar för människovärdet, för oskulden, är inte bara i grunden sympatiskt - det är det - utan också en bra grund för en samhällsfilosofi som ser farorna i politiska rörelser som släpper alla hämningar i syfte att uppnå vad de själva definierat som gott (vare sig det sedan är det franska imperiet eller den algeriska nationen som ska försvaras).
På den punkten finns det fortfarande mycket att lära. Michael Azars bok ger en oerhört stimulerande lektion i det ämnet, och en hel del andra också.
torsdag, februari 28, 2013
Privatiseringsiver får inte gå före barnens hälsa
För några veckor sedan träffade jag orolig personal på Järva barn- och ungdomspsykiatri i Rinkeby. I dag bekräftas det i Radio Stockholm att farhågorna som fanns då var berättigade. När Prima Barn AB tar över från praktikertjänst får inte den gamla personalen följa med över. Kontinutet i vårderelationer och upparbetade kontakter med det omkringliggande samhället får då stryka på foten.
Jag och socialdemokraterna i landstinget har hela tiden motsatt oss den privatiseringspolitik på psyikaitrins område som råder inom Stockholms läns landsting. När man utvecklar denna typ av känsliga verksamheter är det snarare kontinuitet och sammanhållna vårdkedjor som bör vara i fokus än fragmentering och ständiga ägarskiften.
Samtidigt är det också så att privatiseringar och upphandlingar kan hanteras olika bra. En nyckelfaktor där är om den nya ägaren får den gamla personalgruppen med sig eller inte. Det gör att utvecklingen runt barn- och ungdomspsykiatrin känns extra allvarlig. Oavsett politisk färg och vad man tycker om privatiseringar och konkurrensupphandlingar i största allmänhet kan man inte vara nöjd när så här angelägen verksamhet präglas av konflikter snarare än långsiktig utveckling och framtidstro.
För i slutändan. Det här handlar om våra barn och unga. Omsorgen om att deras vård fungerar så bra som möjligt måste alltid vara det som står i första rummet.
Jag och socialdemokraterna i landstinget har hela tiden motsatt oss den privatiseringspolitik på psyikaitrins område som råder inom Stockholms läns landsting. När man utvecklar denna typ av känsliga verksamheter är det snarare kontinuitet och sammanhållna vårdkedjor som bör vara i fokus än fragmentering och ständiga ägarskiften.
Samtidigt är det också så att privatiseringar och upphandlingar kan hanteras olika bra. En nyckelfaktor där är om den nya ägaren får den gamla personalgruppen med sig eller inte. Det gör att utvecklingen runt barn- och ungdomspsykiatrin känns extra allvarlig. Oavsett politisk färg och vad man tycker om privatiseringar och konkurrensupphandlingar i största allmänhet kan man inte vara nöjd när så här angelägen verksamhet präglas av konflikter snarare än långsiktig utveckling och framtidstro.
För i slutändan. Det här handlar om våra barn och unga. Omsorgen om att deras vård fungerar så bra som möjligt måste alltid vara det som står i första rummet.
onsdag, februari 20, 2013
Framtidsidéer för Stockholm
Idag presenterade socialdemokraterna i Stockholmsregionen ett förslag på en ny tunnelbanelinje. Vi kallar den den lila linjen och den ska gå mella Hagsätra i söder och Danderyds sjukhus i norr. Bakgrunden är att regionen växer så det knakar och ska vi klara detta och samtidigt uppnå såväl klimat som framkomlighetsmål så måste vi investera stort i kapacitetsstark kollektivstrafik. En tunnelbanedragning som inte tvingas igenom trängseln på t-centralen är där extremt strategiskt viktig.
Förslaget finns närare beskrivet i en rapport som du hittar här. Där förs också långa resonemang om inte bara varför denna satsning behövs, utan också hur den ska kunna bli verklighet. En nyckefråga där är finanseringen.
Samhällsekonomiskt är värdet av ny tunnelbana inget att snacka om (åtminstone inte om den byggs på rätt sätt). Men hur får man loss de pengarna? Som jag ser det och som vi också skriver i vår rapport kräver detta nytänkande. Vi måste till exempel hitta modeller för att de markvärden som uppstår i samband med att områden kollektivtrafikförsörjs kan komma till nytta. Här finns stora möjligheter, inte bara för detta projekt utan också för att få mer tryck i investeringstakten totalt sett.
Sedan räcker inte detta, det krävs också tydliga prioriteringar, statlig medfinansiering etc etc. Men att bygga nytt i Stockholmsregionens tunnelbanenät är inte tomma visioner. Det är fullt möjligt och realistiskt.
Hade det inte varit för framsynta politiker som Hjalmar Mehr hade Stockholm inte haft sin tunnelbana idag. Känns inte så lite bra att få fortsätta i de fotspåren. Nu dessutom med ett klimathot hängande över oss, som gör investeringar i kollektivtrafik till än mer nödvädigt i byggandet av den moderna storstaden.
Förslaget finns närare beskrivet i en rapport som du hittar här. Där förs också långa resonemang om inte bara varför denna satsning behövs, utan också hur den ska kunna bli verklighet. En nyckefråga där är finanseringen.
Samhällsekonomiskt är värdet av ny tunnelbana inget att snacka om (åtminstone inte om den byggs på rätt sätt). Men hur får man loss de pengarna? Som jag ser det och som vi också skriver i vår rapport kräver detta nytänkande. Vi måste till exempel hitta modeller för att de markvärden som uppstår i samband med att områden kollektivtrafikförsörjs kan komma till nytta. Här finns stora möjligheter, inte bara för detta projekt utan också för att få mer tryck i investeringstakten totalt sett.
Sedan räcker inte detta, det krävs också tydliga prioriteringar, statlig medfinansiering etc etc. Men att bygga nytt i Stockholmsregionens tunnelbanenät är inte tomma visioner. Det är fullt möjligt och realistiskt.
Hade det inte varit för framsynta politiker som Hjalmar Mehr hade Stockholm inte haft sin tunnelbana idag. Känns inte så lite bra att få fortsätta i de fotspåren. Nu dessutom med ett klimathot hängande över oss, som gör investeringar i kollektivtrafik till än mer nödvädigt i byggandet av den moderna storstaden.
lördag, februari 16, 2013
En hårdare värld, men inte en bättre
Flera av mina bästa och sämsta stunder genom livet har haft med jobb och skola att göra. Naturligtvis inte bara. Det finns också det där andra. Kopplat till familj, naturupplevelser, kultur. Kärlek, semestrar, politik. Men ändå. Skola och arbete är centrala. Att jobba och utbilda sig är inte bara den grund varpå vårt samhälle vilar, det är också någonting viktigt i sig. Det finns för att fortsätta tala med Karl-Bertil Jonsson en rent mänsklig tillfredsställelse kopplat till själva detta att genomföra ett arbete väl eller att faktiskt lära sig något och utvecklas. Men jobb och skola kan också vara nedbrytande helveten som gör oss sjuka.
I dag rapporterar Svenska Dagbladet att den psykiska ohälsan ökar kraftigt. Den är nu den vanligaste orsaken till sjukskrivning, särskilt bland kvinnor "mitt i livet". Den moderate socialförsäkringsministern kopplar själv detta tydligt till arbetslivet. "Nu måste vi se andra tidiga signaler på att något är fel och skapa arbetsplatser där människor inte hamnar i skadliga stressituationer och utbrändhet" kommenterar han men tillägger "[m]en vi är nästan tomma på kunskap om hur man anpassar moderna arbetsplatser".
Jag skulle här kunna raljera kraftigt över att en av de första åtgärder just den moderatledda regering socialförsäkringsminister Ulf Kristersson är en del av genomförde när de tog över makten var att trots kraftiga protester lägga ner den världsledande institution som hade till uppgift att samordna forskning runt just detta. Att lägga ner Arbetslivsinstitutet var ett allvarligt slag mot svensk kunskapsbildning om just hur ett modernt och mänskligt arbetsliv faktiskt kan åstadkommas i praktiken. Men det var förvisso innan socialförsäkringsministerns tid så ansvaret för det ligger mer på hans övriga kollegor i regeringen och ytterst statsminister Fredrik Reinfeldt.
Allvarligare är att den grundton som genomsyrar hela den nuvarande regeringens politik fortfarande går tvärs emot de insikter Kristersson som person nu verkar ha drabbats av. Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet var inte ett tillfälligt misstag. Det var en del av ett mönster som består. Arbetslösheten ska lösas genom press neråt på löner och arbetsvillkor. Skolan hanteras genom fler och tidigare betyg, mer stress och sänkta ambitioner för de som inte pallar trycket.
Men detta fungerar inte. Arbetslösheten biter sig fast. Skolresultaten fortsätter sjunka. Världen blir hårdare, men inte bättre.
Och det finns något så djupt och grundläggande omodernt över allt detta. När jag lämnar min sexåring i skolan är det inte ångesten över att tvingas prestera utan glädjen över att få lära jag ser i hennes ögon. Den glädjen vill jag se i många år till. Jag vill se den hos folk jag jobbar med. Hos människor som startar företag, tar hand om mig när jag blir gammal, de som bygger landet starkt inför framtiden. Jag är övertygad om att det inte bara skapar ett mänskligare samhälle utan också ett rikare.
Det klagas ibland över att svensk politik saknar visioner. Men kanske är det för att vi letar på fel ställen. De riktigt omtumlande visionerna kanske inte handlar om de stora drömmarna, utan om de små. Om att vi människor ska kunna få vara människor, skapa och lära oss saker, utan att det gör oss sjuka.
Jag vet inte. Men för mig räcker den typen av idéer ganska långt. Framförallt mot bakgrund att verkligheten idag ser ut som den gör.
I dag rapporterar Svenska Dagbladet att den psykiska ohälsan ökar kraftigt. Den är nu den vanligaste orsaken till sjukskrivning, särskilt bland kvinnor "mitt i livet". Den moderate socialförsäkringsministern kopplar själv detta tydligt till arbetslivet. "Nu måste vi se andra tidiga signaler på att något är fel och skapa arbetsplatser där människor inte hamnar i skadliga stressituationer och utbrändhet" kommenterar han men tillägger "[m]en vi är nästan tomma på kunskap om hur man anpassar moderna arbetsplatser".
Jag skulle här kunna raljera kraftigt över att en av de första åtgärder just den moderatledda regering socialförsäkringsminister Ulf Kristersson är en del av genomförde när de tog över makten var att trots kraftiga protester lägga ner den världsledande institution som hade till uppgift att samordna forskning runt just detta. Att lägga ner Arbetslivsinstitutet var ett allvarligt slag mot svensk kunskapsbildning om just hur ett modernt och mänskligt arbetsliv faktiskt kan åstadkommas i praktiken. Men det var förvisso innan socialförsäkringsministerns tid så ansvaret för det ligger mer på hans övriga kollegor i regeringen och ytterst statsminister Fredrik Reinfeldt.
Allvarligare är att den grundton som genomsyrar hela den nuvarande regeringens politik fortfarande går tvärs emot de insikter Kristersson som person nu verkar ha drabbats av. Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet var inte ett tillfälligt misstag. Det var en del av ett mönster som består. Arbetslösheten ska lösas genom press neråt på löner och arbetsvillkor. Skolan hanteras genom fler och tidigare betyg, mer stress och sänkta ambitioner för de som inte pallar trycket.
Men detta fungerar inte. Arbetslösheten biter sig fast. Skolresultaten fortsätter sjunka. Världen blir hårdare, men inte bättre.
Och det finns något så djupt och grundläggande omodernt över allt detta. När jag lämnar min sexåring i skolan är det inte ångesten över att tvingas prestera utan glädjen över att få lära jag ser i hennes ögon. Den glädjen vill jag se i många år till. Jag vill se den hos folk jag jobbar med. Hos människor som startar företag, tar hand om mig när jag blir gammal, de som bygger landet starkt inför framtiden. Jag är övertygad om att det inte bara skapar ett mänskligare samhälle utan också ett rikare.
Det klagas ibland över att svensk politik saknar visioner. Men kanske är det för att vi letar på fel ställen. De riktigt omtumlande visionerna kanske inte handlar om de stora drömmarna, utan om de små. Om att vi människor ska kunna få vara människor, skapa och lära oss saker, utan att det gör oss sjuka.
Jag vet inte. Men för mig räcker den typen av idéer ganska långt. Framförallt mot bakgrund att verkligheten idag ser ut som den gör.
fredag, februari 15, 2013
Regeringströtta postpolitiker
Det är mycket nu. Här i Stockholm har vi en extremt pressad situation på akutsjukhusen som den senaste tiden blivit akut, närmast krisartad. Ansvarigt landstingsråd hanterar den genom att allt mer desperat och hafsigt skylla ifrån sig. Istället för ledarskap får vi ett blame-game. Precis samma sak kan vi se på den nationella nivån. Den statsministern som är ytterst ansvarig för en av svensk samtidshistorias största skandaler någonsin - vansinnesaffären med Nuon som kostat oss fullkomligt ofattbara värden - tar detta ansvar genom att, jag ni gissar rätt, skylla ifrån sig. Han också. Och det är mer än efternamn som förenar dessa två makthavare.
Synen på politik är något som skiljer de politiska blocken i Sverige. Till vänster tror man på politikens möjligheter, och tycker att är något gott att vi tillsammans fattar beslut om gemensamma angelägenheter. Till höger uppfattas politiken snarare som något nödvändigt ont, vars verkningskraft ska begränsas. Politikens uppgift blir någonstans att avskaffa sig själv, föra makten som det brukar heta "till köksbordet".
Vi lever i en tid som kallats postpolitisk. Politiken - så lyder anklagelseakten - som verksamhet har förlorat sitt djup, reducerats till yta. Det politiska spelet är just ett spel utan någon verklig betydelse. Samtidigt har också tilltron till kollektiva lösningar dämpats. Arbetslösheten blir ett individuellt problem, inte ett gemensamt. Sjunkande skolresultat en fråga för de enskilda eleverna, inte för oss alla.
Utan tvekan är det högern och framförallt de nya moderaterna som blivit de yttersta bärarna av denna postpolitiska samhällsanda. Medvetet har man försökt tvätta bort ideologiskt djup och ersätta det med kommunikation och pr. Värderingar och etiska avvägningar ersätts med en föreställning om förnuft, allmänintresse och teknisk kompetens. Och ansvaret flyttas bort, från det politiska fältet, mot individen.
Sett i det ljuset blir vad som händer just nu logiskt. När den sjukvård vi äger tillsammans krisar ersätts ledarskap med instagrammande. Slöseri med gemensamma värden blir en icke-fråga, eftersom staten inte borde ägt dessa värden till att börja med. Att politisk makt också ska åtföljas av ansvarstagande underordnas bilden, intrycket, vem som säger vad i teverutan.
Så det är politiskt logiskt, men samtidigt finns det också något annat som slår en i dessa dagar. Jag upplever tydligt någon form av trötthet som verkar ha drabbat sittande majoritet. För några år sedan fanns det verkligen en tydlig borgerlig reformagenda. Jag gillade inte innehållet, men måste ändå erkänna att där fanns någon typ av idé om vart man ville. Den glöden verkar fullkomligt ha falnat idag. Uppenbarligen är jag inte ensam om att se detta heller, eftersom även högt uppsatta röster inom alliansen säger exakt samma sak. Kanske är det helt enkelt så att det borgerliga postpolitiska projektet börjat äta upp sig självt.
Jag ska inte måla i rosenrött. Dessa värderingar sitter djupt. Att skapa tilltro till ett gemensamt projekt där vi med hjälpa av politiken - inte trots den - tillsammans kan lösa de stora samhällsproblemen är ingen enkel sak.
Men frågan om ansvarstagande verkar trots allt ha hamnat i debattens fokus. Problemen med överfulla akutmottagningar är faktiskt inget vi kan lösa hemma vid köksborden. Det krävs gemensamma lösningar och även ledarskap. Kort och gott politik. Och politik kräver politiker som också vill och vågar ta ett eget ansvar. Jag tror fler och fler människor börjar tänka i de termerna. Tyvärr av den sorgliga orsaken att priset för en trött postpolitik blivit allt mer uppenbart.
Synen på politik är något som skiljer de politiska blocken i Sverige. Till vänster tror man på politikens möjligheter, och tycker att är något gott att vi tillsammans fattar beslut om gemensamma angelägenheter. Till höger uppfattas politiken snarare som något nödvändigt ont, vars verkningskraft ska begränsas. Politikens uppgift blir någonstans att avskaffa sig själv, föra makten som det brukar heta "till köksbordet".
Vi lever i en tid som kallats postpolitisk. Politiken - så lyder anklagelseakten - som verksamhet har förlorat sitt djup, reducerats till yta. Det politiska spelet är just ett spel utan någon verklig betydelse. Samtidigt har också tilltron till kollektiva lösningar dämpats. Arbetslösheten blir ett individuellt problem, inte ett gemensamt. Sjunkande skolresultat en fråga för de enskilda eleverna, inte för oss alla.
Utan tvekan är det högern och framförallt de nya moderaterna som blivit de yttersta bärarna av denna postpolitiska samhällsanda. Medvetet har man försökt tvätta bort ideologiskt djup och ersätta det med kommunikation och pr. Värderingar och etiska avvägningar ersätts med en föreställning om förnuft, allmänintresse och teknisk kompetens. Och ansvaret flyttas bort, från det politiska fältet, mot individen.
Sett i det ljuset blir vad som händer just nu logiskt. När den sjukvård vi äger tillsammans krisar ersätts ledarskap med instagrammande. Slöseri med gemensamma värden blir en icke-fråga, eftersom staten inte borde ägt dessa värden till att börja med. Att politisk makt också ska åtföljas av ansvarstagande underordnas bilden, intrycket, vem som säger vad i teverutan.
Så det är politiskt logiskt, men samtidigt finns det också något annat som slår en i dessa dagar. Jag upplever tydligt någon form av trötthet som verkar ha drabbat sittande majoritet. För några år sedan fanns det verkligen en tydlig borgerlig reformagenda. Jag gillade inte innehållet, men måste ändå erkänna att där fanns någon typ av idé om vart man ville. Den glöden verkar fullkomligt ha falnat idag. Uppenbarligen är jag inte ensam om att se detta heller, eftersom även högt uppsatta röster inom alliansen säger exakt samma sak. Kanske är det helt enkelt så att det borgerliga postpolitiska projektet börjat äta upp sig självt.
Jag ska inte måla i rosenrött. Dessa värderingar sitter djupt. Att skapa tilltro till ett gemensamt projekt där vi med hjälpa av politiken - inte trots den - tillsammans kan lösa de stora samhällsproblemen är ingen enkel sak.
Men frågan om ansvarstagande verkar trots allt ha hamnat i debattens fokus. Problemen med överfulla akutmottagningar är faktiskt inget vi kan lösa hemma vid köksborden. Det krävs gemensamma lösningar och även ledarskap. Kort och gott politik. Och politik kräver politiker som också vill och vågar ta ett eget ansvar. Jag tror fler och fler människor börjar tänka i de termerna. Tyvärr av den sorgliga orsaken att priset för en trött postpolitik blivit allt mer uppenbart.
onsdag, februari 13, 2013
Vem tar långsiktigt ansvar för barn- och ungdomspsykiatrin?
Häromkvällen träffade jag personal på Järva barn- och ungdomspsykiatri i Rinkeby. Det var inget roligt möte. Personerna jag träffade var i och för sig fantastiska människor. Engagerade, brann för sina arbetsuppgifter och de människor de kom i kontakt med. Men stämningen var minst sagt dämpad. Orsaken är att verksamheten efter den senaste upphandlingen ska byta ägare. Och här i glappet mellan de nya och det gamla har personalen hamnat i en orimlig situation, som i förlängningen går ut över patienterna.
En av de viktigaste kvalitetsfaktorerna för en verksamhet som barn- och ungdomspsykiatri är kontinuitet. Gentemot patienterna, givetvis. Att man när man mår dåligt ska ha någon som känner en och förstår vem du är och hur du har det. Men också för att fungera i närsamhället. Om att verksamheten måste bygga upp ett nätverk mot andra aktörer som socialtjänst, skola, andra delar av vården och psykiatrin, alla de där aktörerna som måste kunna samverka för att helheten ska fungera. Det är inte minst viktigt i ett område som Rinkeby.
Därför fanns det en underton av desperation på mitt möte. De gamla och nya ägarna är inblandade i en tvist om huruvida personalen per automatik ska följa med i övergången eller inte. Ingen av de jag träffade hade någon aning om vad som gäller. Det gjorde att de inte vågade ta på sig några långsiktiga åtganden med nya patienter. Några hade redan valt att söka sig bort. Osäkerheten var stor. Ingen av dem jag träffade hade i princip hört något från de nya ägare som om bara några veckor ska ta över driften.
Och Järva barn- och ungdomspsykiatri är inte den enda som just nu står inför förändringar. I Botkyrka har majoriteten valt att privatisera den tidigare landstingsdrivna verksamheten (skrev om det tidigare). Resultatet enligt den information jag fått personalflykt. En ömtålig verksamhet som efter år av ansträngningar äntligen var på rätt väg och kunde uppvisa tydliga och goda resultat hamnar i ett extremt osäkert läge. Den oro jag känt tidigare verkar alltså tyvärr varit bara alltför befogad.
Den psykiska ohälsan bland unga är ett av vår tids stora samhällsproblem. En välfungerande barn- och ungdomspsykiatri som kan arbete långsiktigt och i samverkan med andra viktiga aktörer är helt central för att vi ska tillsammans lyckas komma åt den. För att komma dit krävs det förändring, förbättring och utveckling. Allt kan inte vara som det alltid har varit.
Men vi måste också förstå att konkurrens- och marknadstänkandet har sina gränser. Det finns andra vägar framåt. Vägar som inte bygger in osäkerhet, sönderslagna vårdkedjor och ständigt risktagande med verksamhetens kvalitet. Det som sker i Stockholm just nu är fel. Den övertygelsen blev jag väldigt stärkt i efter mitt möte i Rinkeby.
En av de viktigaste kvalitetsfaktorerna för en verksamhet som barn- och ungdomspsykiatri är kontinuitet. Gentemot patienterna, givetvis. Att man när man mår dåligt ska ha någon som känner en och förstår vem du är och hur du har det. Men också för att fungera i närsamhället. Om att verksamheten måste bygga upp ett nätverk mot andra aktörer som socialtjänst, skola, andra delar av vården och psykiatrin, alla de där aktörerna som måste kunna samverka för att helheten ska fungera. Det är inte minst viktigt i ett område som Rinkeby.
Därför fanns det en underton av desperation på mitt möte. De gamla och nya ägarna är inblandade i en tvist om huruvida personalen per automatik ska följa med i övergången eller inte. Ingen av de jag träffade hade någon aning om vad som gäller. Det gjorde att de inte vågade ta på sig några långsiktiga åtganden med nya patienter. Några hade redan valt att söka sig bort. Osäkerheten var stor. Ingen av dem jag träffade hade i princip hört något från de nya ägare som om bara några veckor ska ta över driften.
Och Järva barn- och ungdomspsykiatri är inte den enda som just nu står inför förändringar. I Botkyrka har majoriteten valt att privatisera den tidigare landstingsdrivna verksamheten (skrev om det tidigare). Resultatet enligt den information jag fått personalflykt. En ömtålig verksamhet som efter år av ansträngningar äntligen var på rätt väg och kunde uppvisa tydliga och goda resultat hamnar i ett extremt osäkert läge. Den oro jag känt tidigare verkar alltså tyvärr varit bara alltför befogad.
Den psykiska ohälsan bland unga är ett av vår tids stora samhällsproblem. En välfungerande barn- och ungdomspsykiatri som kan arbete långsiktigt och i samverkan med andra viktiga aktörer är helt central för att vi ska tillsammans lyckas komma åt den. För att komma dit krävs det förändring, förbättring och utveckling. Allt kan inte vara som det alltid har varit.
Men vi måste också förstå att konkurrens- och marknadstänkandet har sina gränser. Det finns andra vägar framåt. Vägar som inte bygger in osäkerhet, sönderslagna vårdkedjor och ständigt risktagande med verksamhetens kvalitet. Det som sker i Stockholm just nu är fel. Den övertygelsen blev jag väldigt stärkt i efter mitt möte i Rinkeby.
fredag, februari 08, 2013
Det går en skam på ett torrt land
Jag hoppas ni såg TV4:s morgonsoffa. Sjuksköterskan My Morin kommenterade sin egen arbetssituation på Södersjukhusets akutmottagning. Och jag tror det var Göran Greider som för ett tag sedan skrev om behovet av något han kallade analytiskt raseri. Precis det var det My Morin visade. Lugnt men med rösten dallrande av energi riktade hon fullkomligt förkrossande kritik mot en politisk landstingsledning som varken lyssnade eller ville ta något som helst ansvar.
Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) är den ytterst ansvariga för Stockholms läns sjukvård. Hon hanterade först sjukhuskrisen genom att inte säga någonting alls. Sedan började hon skylla ifrån sig på andra. Pekar på en enskild sjukhusledning som hon dels har varit med och tillsatt själv, dels orimligen själva äger makten att lösa ett problem som är djupt strukturellt och berör hela sjukvårdssystemet.
Jag vet inte om ni minns år 2007. Mona Sahlin utsågs till ny partiledare för socialdemokraterna. Tony Blair avgick som premiärminister. Sarkozy blev ny president i Frankrike. Och Filippa Reinfeldt fick tillsammans med övrig landstingsledning svart på vitt i den så kallade vårdplatsutredningen besked om att Stockholms läns sjukvårdssystem var underdimensionerat (jag vet, för jag var med).
Det var ett tag sedan. Att idag försöka framstå som om situationen är något som uppstått senaste veckorna håller därför inte.
Jag skrev för några dagar sedan här på bloggen att "grunden är att det krävs att vi erkänner hur allvarligt situationen är. Slutar släta över. Visar oss beredda att göra vad som krävs." Känner mig stärkt i den uppfattningen efter att ha sett My Morin. Vill man inte ta ansvar bör man inte vilja vara politiker. Den nuvarande landstingsledningen har mycket att stå till svars för.
Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) är den ytterst ansvariga för Stockholms läns sjukvård. Hon hanterade först sjukhuskrisen genom att inte säga någonting alls. Sedan började hon skylla ifrån sig på andra. Pekar på en enskild sjukhusledning som hon dels har varit med och tillsatt själv, dels orimligen själva äger makten att lösa ett problem som är djupt strukturellt och berör hela sjukvårdssystemet.
Jag vet inte om ni minns år 2007. Mona Sahlin utsågs till ny partiledare för socialdemokraterna. Tony Blair avgick som premiärminister. Sarkozy blev ny president i Frankrike. Och Filippa Reinfeldt fick tillsammans med övrig landstingsledning svart på vitt i den så kallade vårdplatsutredningen besked om att Stockholms läns sjukvårdssystem var underdimensionerat (jag vet, för jag var med).
Det var ett tag sedan. Att idag försöka framstå som om situationen är något som uppstått senaste veckorna håller därför inte.
Jag skrev för några dagar sedan här på bloggen att "grunden är att det krävs att vi erkänner hur allvarligt situationen är. Slutar släta över. Visar oss beredda att göra vad som krävs." Känner mig stärkt i den uppfattningen efter att ha sett My Morin. Vill man inte ta ansvar bör man inte vilja vara politiker. Den nuvarande landstingsledningen har mycket att stå till svars för.
torsdag, februari 07, 2013
Rapport från min förort - om sveket mot Allhuset
Jag antar att de flesta av er inte riktigt förstår vad som är grejen. Men det borgerliga sveket mot Allhuset Mitt i Byn i Hässelby handlar om mer än en samlingslokal, ett café, en mötesplats. Det handlar någonstans på ett djupare plan om en hel förort. Ett område där det står och väger. Om fina ord ska vara värda någonting eller inte. Men låt mig ta det från början.
Hässelby gårds centrum är inte känt som Stockholms tryggaste miljö. Nu ska man inte demonisera. Det är ett vanligt förortscentrum, och folk skjuter inte på varandra med UZIs. Men det har till och från varit lite stökigt. För någon sommar sen var det riktigt illa. Flera mord i närområdet, och det hela avrundades med någon form av mindre ungdomskravall. På lekplatserna gick snacket mellan föräldrarna att det började bli läge att dra. Sticka därifrån. Vi var många som var oroliga. Känslorna delades av den lokala borgerliga stadsdelsnämndsmajoriteten. Åtminstone sa de det.
Mycket gick åt fel håll. Nattvandrarna som länge hade kämpat på ideellt försvann. Företagarna klagade på att det var elände att ens få ordning på en belysning som gått sönder. Men det hände några bra grejer. Ett privat gym öppnade upp, och blev snart en mötesplats för hela närområdet. Och så hade vi Allhuset.
Allhuset är ett café, en samlingslokal, en mötesplats. Drivet av idealister. Där hänger ungdomar och spelar kort. Föreningarna kan låna lokaler för sina möten. För att attrahera fler unga tjejer fixade man en sminkstudio. Och dessutom blev man till ett centrum för lokala konstnärer, med vernissager, utställningar, en möjlighet för icke etablerade talanger från närområdet att möta en publik.
Finansieringen kom ursprungligen från bostadsbolagen. Jag antar att de såg det som en långsiktig investering i området. Men så såldes allmännyttan ut. Ingen hade längre lust att betala. Och det är nu det börjar bli tragiskt.
För det handlar inte om några extrema pengar. Men de har inte gått att få fram.
I den lokala nämnden har socialdemokraterna tillsammans med vänster- och miljöparti försökt ta initiativ till samlad aktion, att de lokala politikerna tillsammans ska uppvakta stadshusledningen för att hitta en lösning. Det har röstats ner. Tiden har gått. Ansökan efter ansökan har avslagits. Med hjälp av ett imponerande stöd från det lokala näringslivet (särskilt ICA-affären bör lyftas fram) har man desperat lyckats hålla näsan över vattnet. Men nu närmar sig gränsen.
I kväll var det stadsdelsnämnd. Jag var tillsammans med många andra där under den öppna delen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Men frågestunden känns ungefär som i en amerikansk film, med nämndens presidium längst fram i lokalen. Flera frågor ställdes till politikerna. En man frågade om hur det gick med någon typ av förbindelse till Lambarön (en liten ö i Mälaren precis utanför Hässelby) och fick i ett svar med klara strindbergska kvaliteter veta att tre eller fyra kommunala förvaltningar efter intensivt samråd nu till slut hade lyckats komma överens om att frågan - helt klart - inte rörde någon av nämnda förvaltningar utan låg och bör ligga under landstingets domsvärjo. Utan att ställa ut några direkta löften kunde man tänka sig att nämndens tjänstemän nu kunde ta initiativ till ett möte för fortsat dialog etc etc. Frågestunden gick vi vidare till en fråga om bostadsbyggande, var och till vilket pris. Brukare inom socialpsykiatrin som - med all rätt - var oroliga för sin verksamhet. Den typen av frågor.
Så kom vi till Allhuset. Det är inte vår fråga, försvarade sig nämndordföranden. Irritationen bland flera av besökarna var påtaglig. En efter en började även de borgerliga ledamöterna bedyra hur viktig de tyckte denna verksamhet var. Bara från den moderata bänken kunde man uppfatta någon typ av kritik eller åtminstone antydan av en annorlunda uppfattning (dock inte från alla ledamöterna där heller). Oppositionen rasade. Den centerpartistiske nämndordföranden svarade på en direkt fråga från mig att han hade försökt men misslyckats med att få med sig sina partivänner inne i stan, som jag tror han uttryckte det, så långt som han hade önskat. Däremot bedyrade de moderata politikerna att ansvarigt borgarråd Joakim Larsson (M) var synnerligen insatt i frågan och kände till verksamheten väl. Vilket för de flesta i lokalen kändes som en klen tröst, då borgarrådet Larsson trots detta intresse inte orkat lyfta ett finger för att verksamheten faktiskt skulle överleva.
När frågestunden var över var det också ett modstulet gäng som lämnade lokalen. Den sista februari är det slut. Lokalerna ska vara utrymda och flyttstädade. Hässelby gård tappar ytterligare en samlingsplats. Ytterligare några eldsjälar falnar.
Som sagt. Jag antar att de flesta er kanske fortfarande inte fattar riktigt vad som är grejen. Men det handlar om min hembygd. Om att Stockholms stad går med rekordöverskott. Om att det finns områden där det står och väger. Där några eldsjälar och ett sminkrum faktiskt kan göra skillnaden.
Och det handlar om att det enda som förmodligen hade behövts är någon form av ledarskap. Det är det som känns så bittert. Vi hade kunnat fixa detta. Om vi bara hade velat. Om de som sitter på makten bara hade velat. Hässelby gård kommer bli tomt utan sitt Allhus.
Hässelby gårds centrum är inte känt som Stockholms tryggaste miljö. Nu ska man inte demonisera. Det är ett vanligt förortscentrum, och folk skjuter inte på varandra med UZIs. Men det har till och från varit lite stökigt. För någon sommar sen var det riktigt illa. Flera mord i närområdet, och det hela avrundades med någon form av mindre ungdomskravall. På lekplatserna gick snacket mellan föräldrarna att det började bli läge att dra. Sticka därifrån. Vi var många som var oroliga. Känslorna delades av den lokala borgerliga stadsdelsnämndsmajoriteten. Åtminstone sa de det.
Mycket gick åt fel håll. Nattvandrarna som länge hade kämpat på ideellt försvann. Företagarna klagade på att det var elände att ens få ordning på en belysning som gått sönder. Men det hände några bra grejer. Ett privat gym öppnade upp, och blev snart en mötesplats för hela närområdet. Och så hade vi Allhuset.
Allhuset är ett café, en samlingslokal, en mötesplats. Drivet av idealister. Där hänger ungdomar och spelar kort. Föreningarna kan låna lokaler för sina möten. För att attrahera fler unga tjejer fixade man en sminkstudio. Och dessutom blev man till ett centrum för lokala konstnärer, med vernissager, utställningar, en möjlighet för icke etablerade talanger från närområdet att möta en publik.
Finansieringen kom ursprungligen från bostadsbolagen. Jag antar att de såg det som en långsiktig investering i området. Men så såldes allmännyttan ut. Ingen hade längre lust att betala. Och det är nu det börjar bli tragiskt.
För det handlar inte om några extrema pengar. Men de har inte gått att få fram.
I den lokala nämnden har socialdemokraterna tillsammans med vänster- och miljöparti försökt ta initiativ till samlad aktion, att de lokala politikerna tillsammans ska uppvakta stadshusledningen för att hitta en lösning. Det har röstats ner. Tiden har gått. Ansökan efter ansökan har avslagits. Med hjälp av ett imponerande stöd från det lokala näringslivet (särskilt ICA-affären bör lyftas fram) har man desperat lyckats hålla näsan över vattnet. Men nu närmar sig gränsen.
I kväll var det stadsdelsnämnd. Jag var tillsammans med många andra där under den öppna delen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Men frågestunden känns ungefär som i en amerikansk film, med nämndens presidium längst fram i lokalen. Flera frågor ställdes till politikerna. En man frågade om hur det gick med någon typ av förbindelse till Lambarön (en liten ö i Mälaren precis utanför Hässelby) och fick i ett svar med klara strindbergska kvaliteter veta att tre eller fyra kommunala förvaltningar efter intensivt samråd nu till slut hade lyckats komma överens om att frågan - helt klart - inte rörde någon av nämnda förvaltningar utan låg och bör ligga under landstingets domsvärjo. Utan att ställa ut några direkta löften kunde man tänka sig att nämndens tjänstemän nu kunde ta initiativ till ett möte för fortsat dialog etc etc. Frågestunden gick vi vidare till en fråga om bostadsbyggande, var och till vilket pris. Brukare inom socialpsykiatrin som - med all rätt - var oroliga för sin verksamhet. Den typen av frågor.
Så kom vi till Allhuset. Det är inte vår fråga, försvarade sig nämndordföranden. Irritationen bland flera av besökarna var påtaglig. En efter en började även de borgerliga ledamöterna bedyra hur viktig de tyckte denna verksamhet var. Bara från den moderata bänken kunde man uppfatta någon typ av kritik eller åtminstone antydan av en annorlunda uppfattning (dock inte från alla ledamöterna där heller). Oppositionen rasade. Den centerpartistiske nämndordföranden svarade på en direkt fråga från mig att han hade försökt men misslyckats med att få med sig sina partivänner inne i stan, som jag tror han uttryckte det, så långt som han hade önskat. Däremot bedyrade de moderata politikerna att ansvarigt borgarråd Joakim Larsson (M) var synnerligen insatt i frågan och kände till verksamheten väl. Vilket för de flesta i lokalen kändes som en klen tröst, då borgarrådet Larsson trots detta intresse inte orkat lyfta ett finger för att verksamheten faktiskt skulle överleva.
När frågestunden var över var det också ett modstulet gäng som lämnade lokalen. Den sista februari är det slut. Lokalerna ska vara utrymda och flyttstädade. Hässelby gård tappar ytterligare en samlingsplats. Ytterligare några eldsjälar falnar.
Som sagt. Jag antar att de flesta er kanske fortfarande inte fattar riktigt vad som är grejen. Men det handlar om min hembygd. Om att Stockholms stad går med rekordöverskott. Om att det finns områden där det står och väger. Där några eldsjälar och ett sminkrum faktiskt kan göra skillnaden.
Och det handlar om att det enda som förmodligen hade behövts är någon form av ledarskap. Det är det som känns så bittert. Vi hade kunnat fixa detta. Om vi bara hade velat. Om de som sitter på makten bara hade velat. Hässelby gård kommer bli tomt utan sitt Allhus.
onsdag, februari 06, 2013
Tankar efter Uppdrag granskning
Först: Det här inlägget handlar säkert inte om mig. Det vore kanske alltför personligt för detta forum.
Så låt oss istället tänka oss att det handlar om någon annan. Som plötsligt hörde de små stegen bakom tevesoffan. Såg den där typiska sexåriga blicken som nyfiket sökte förstå vad det var pappa tittade på. Förklarade att detta var vuxenteve och inget för barn att se. Förklarade att det här var en annan värld och inget ett litet barn borde titta på.
Tänk om han då - för det är en han - drabbas av insikten att det här är den värld hans döttrar faktiskt ska växa upp i? En värld där små ryggradslösa kräk i skydd av anonymiteten spyr sitt hat och sina hot mot kvinnor bara för att de råkar vara kvinnor, för att de har något att säga och vill få det sagt? Att det är detta hans döttrar kommer möta. Om han då plötsligt känner ett stort allvar och en stor vrede och en stor maktlöshet och en stor rädsla.
Att vara förälder är att vara rädd. Stryk det. Att älska är att vara rädd. Rädslan och hatet går hand i hand. Kärlek och hat går hand i hand. Men vi måste höja oss över hatet. Så någonstans tror jag han tänker.
För det handlar inte bara om kända kvinnor. 18-åriga Jessie Logan begick självmord efter att sexbilder hon skickat till sin pojkvän fick spridning. Hon begick självmord efter att ha gått ut i teve och offentligt bönat och bett om att trakasserierna skulle få ett slut. 18-åriga Jessie Logan tog sitt liv för att hon inte längre stod ut. Med en kombination av uppfuckade könsroller där det värsta en kvinna kan vara är sexuell och en omvärld av hänsynslösa hyenor som frossar och fördömer med samma urskillningslösa frenesi.
Vi måste höja oss över hatet. Tror jag han tänker. Men ibland gör kärleken oss så rädda. Hur kan vi då stå emot hatet? Finns det en väg framåt som är ljus? Hur ska Jessie Logans pappa någonsin kunna känna något annat än hat? Hur kan vi se vad unga kvinnor utsätts för? Hur vuxna kvinnor? Hur kan vi skåda allt detta mörker utan att känna någonting annat än hopplöshet?
Det finns saker man måste göra. För annars är man inte en människa utan en liten lort. Det är de goda människornas tystnad som är problemet. Inte rädslan. Utan fegheten. Men modet som krävs är någon annans. Hur kan man uppmuntra andra att möta allt detta mörker? Hur kan man låta bli att hata alla dessa människor som vill begränsa? Hur kan man känna annat än vrede?
Men kanske är det inte vreden som är problemet. För vrede är inte hat. Eller fel. Vreden är hat, omvandlat. Från något bittert nedbrytande till en insikt. Från något förlamande till något som påbjuder handling.
Låt oss vara förbannade. Låt oss vara heligt förbannade och slå fast att här sätts en gräns. Låt oss säga högt och tydligt att för oss och för våra döttrar och för våra systrar och för alla andra så accepterar vi inte detta längre. Inga storslagna gester. Bara ett tyst nog. Nu. Bara en massa kärlek och mod till dem vi älskar.
Vrede och rädsla är inte uppgivenhet och hat. Däremellan går en tunn skiljelinje av hopp. Vi kan fortfarande göra saker bättre. Om inte annat så för att vi måste.
Så kanske han tänker. Om han nu finns. Den där mannen som inte är jag.
Så låt oss istället tänka oss att det handlar om någon annan. Som plötsligt hörde de små stegen bakom tevesoffan. Såg den där typiska sexåriga blicken som nyfiket sökte förstå vad det var pappa tittade på. Förklarade att detta var vuxenteve och inget för barn att se. Förklarade att det här var en annan värld och inget ett litet barn borde titta på.
Tänk om han då - för det är en han - drabbas av insikten att det här är den värld hans döttrar faktiskt ska växa upp i? En värld där små ryggradslösa kräk i skydd av anonymiteten spyr sitt hat och sina hot mot kvinnor bara för att de råkar vara kvinnor, för att de har något att säga och vill få det sagt? Att det är detta hans döttrar kommer möta. Om han då plötsligt känner ett stort allvar och en stor vrede och en stor maktlöshet och en stor rädsla.
Att vara förälder är att vara rädd. Stryk det. Att älska är att vara rädd. Rädslan och hatet går hand i hand. Kärlek och hat går hand i hand. Men vi måste höja oss över hatet. Så någonstans tror jag han tänker.
För det handlar inte bara om kända kvinnor. 18-åriga Jessie Logan begick självmord efter att sexbilder hon skickat till sin pojkvän fick spridning. Hon begick självmord efter att ha gått ut i teve och offentligt bönat och bett om att trakasserierna skulle få ett slut. 18-åriga Jessie Logan tog sitt liv för att hon inte längre stod ut. Med en kombination av uppfuckade könsroller där det värsta en kvinna kan vara är sexuell och en omvärld av hänsynslösa hyenor som frossar och fördömer med samma urskillningslösa frenesi.
Vi måste höja oss över hatet. Tror jag han tänker. Men ibland gör kärleken oss så rädda. Hur kan vi då stå emot hatet? Finns det en väg framåt som är ljus? Hur ska Jessie Logans pappa någonsin kunna känna något annat än hat? Hur kan vi se vad unga kvinnor utsätts för? Hur vuxna kvinnor? Hur kan vi skåda allt detta mörker utan att känna någonting annat än hopplöshet?
Det finns saker man måste göra. För annars är man inte en människa utan en liten lort. Det är de goda människornas tystnad som är problemet. Inte rädslan. Utan fegheten. Men modet som krävs är någon annans. Hur kan man uppmuntra andra att möta allt detta mörker? Hur kan man låta bli att hata alla dessa människor som vill begränsa? Hur kan man känna annat än vrede?
Men kanske är det inte vreden som är problemet. För vrede är inte hat. Eller fel. Vreden är hat, omvandlat. Från något bittert nedbrytande till en insikt. Från något förlamande till något som påbjuder handling.
Låt oss vara förbannade. Låt oss vara heligt förbannade och slå fast att här sätts en gräns. Låt oss säga högt och tydligt att för oss och för våra döttrar och för våra systrar och för alla andra så accepterar vi inte detta längre. Inga storslagna gester. Bara ett tyst nog. Nu. Bara en massa kärlek och mod till dem vi älskar.
Vrede och rädsla är inte uppgivenhet och hat. Däremellan går en tunn skiljelinje av hopp. Vi kan fortfarande göra saker bättre. Om inte annat så för att vi måste.
Så kanske han tänker. Om han nu finns. Den där mannen som inte är jag.
Femton år och inte vilja leva
Sju procent av alla niondeklassare har försökt begå självmord. Jag försöker sakta smälta uppgifterna som presenteras i en ny studie av forskare från Lund och Linköpings universitet (läs mer här). Det innebär två elever i en klass av trettio. Läser man vidare blir det dessutom värre. 38 procent har utfört någon form av självskadande handling. Mer än var tredje. Det här är inte bara upprörande siffror. Det är en nationell katastrof som vi måste börja prata om.
Psyksik ohälsa uppstår inte i ett vakuum. Visst finns det individuella faktorer. Men vi människor är till syvende och sist också alltid del av ett sammanhang. På gott och på ont. Det understryks också av forskarnas rapport. "Resultaten antyder att depression, olyckliga och traumatiska livshändelser och socioekonomiskt underläge utövar en kumulativ effekt på sårbara individer", som de skriver på sin torra forskningsprosa.
Jag frågade häromdagen en chef inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) här i Stockholm hur han såg på vårdens samverkan med övriga samhället. Svaret blev som att släppa loss en fördämning. Ungefär hälften av BUPs patienter kommer någon annastansifrån, varav en stor del från skolan och ytterligare några från socialtjänsten. Berättade han. Men det är mycket de utåtagerande. De som märks. De som stör. De som kommer själva är istället de som satt tysta. Och som naturligtvis hunnit komma mycket längre när de väl kommer till BUP. De som samhället missade.
Detta säger oss något väldigt viktigt. För egentligen handlar det inte bara om skola. Kanske skulle hjälpen ha behövt komma ännu tidigare? Förskola, BVC, MVC? Hur duktiga är vi i föreningsliv och civilsamhälle på att se tecken på att någon mår dåligt i själen? Och vet vi vad vi i sådana fall ska göra?
Men det handlar inte bara om att upptäcka i tid. Vi måste också fråga oss vilken miljö vi till att börja med skapar runt dagens unga. Psykologen Pia Rosander la nyligen fram en avhandling där hon analyserade vilken typ av personlighetsdrag som gynnas i den svenska skolan. Resultatet fick henne att tala om den ångestdrivna skolan. Som hon uttrycker det själv:
Psyksik ohälsa uppstår inte i ett vakuum. Visst finns det individuella faktorer. Men vi människor är till syvende och sist också alltid del av ett sammanhang. På gott och på ont. Det understryks också av forskarnas rapport. "Resultaten antyder att depression, olyckliga och traumatiska livshändelser och socioekonomiskt underläge utövar en kumulativ effekt på sårbara individer", som de skriver på sin torra forskningsprosa.
Jag frågade häromdagen en chef inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) här i Stockholm hur han såg på vårdens samverkan med övriga samhället. Svaret blev som att släppa loss en fördämning. Ungefär hälften av BUPs patienter kommer någon annastansifrån, varav en stor del från skolan och ytterligare några från socialtjänsten. Berättade han. Men det är mycket de utåtagerande. De som märks. De som stör. De som kommer själva är istället de som satt tysta. Och som naturligtvis hunnit komma mycket längre när de väl kommer till BUP. De som samhället missade.
Detta säger oss något väldigt viktigt. För egentligen handlar det inte bara om skola. Kanske skulle hjälpen ha behövt komma ännu tidigare? Förskola, BVC, MVC? Hur duktiga är vi i föreningsliv och civilsamhälle på att se tecken på att någon mår dåligt i själen? Och vet vi vad vi i sådana fall ska göra?
Men det handlar inte bara om att upptäcka i tid. Vi måste också fråga oss vilken miljö vi till att börja med skapar runt dagens unga. Psykologen Pia Rosander la nyligen fram en avhandling där hon analyserade vilken typ av personlighetsdrag som gynnas i den svenska skolan. Resultatet fick henne att tala om den ångestdrivna skolan. Som hon uttrycker det själv:
"Vi har alltså ett skolsystem som gynnar samvetsgranna och ångestdrivna elever. Det är så klart inte bra för det psykologiska välbefinnandet i det långa loppet om ångesten är en drivkraft. Det innebär dessutom att den så kallade djupinlärningen uteblir. Djupinlärningen sker bäst bland de öppna personlighetstyperna, det vill säga de som drivs av nyfikenhet."Femton år och inte vilja leva. Det är inte ett problem enbart för den som drabbas. Vi har alla ett ansvar. Tillsammans. För jag är övertygad om att det går att åstadkomma förbättring. Om vi bara vill. Och orkar ser verkligheten precis sådan som den är.
tisdag, februari 05, 2013
En vedervärdig utveckling i svensk politik
Vi pratade om tryggheten i Hässelby gård. Mannen höll visserligen med om så gott som alla de förslag jag presenterade. Men han var ändå inte nöjd. Ingen politiker vågar prata om vad det egentligen handlar om, hävdade han. Sedan tänkte han till. Jo, kom han på sig själv. Det var den där moderate lokalpolitikern faktiskt. Den enda. Han som vågade säga hur det var. Att det var somaliernas fel, alltihop. Den typen av politiker väcker respekt. Förklarade mannen.
Episoden från ett torgmöte dök upp i huvudet när jag häromdagen såg Tobias Billströms utspel om minskad asylinvandring och inte minst partisekreterare Kent Perssons försvar av detsamma. Förslaget är upprörande på två sätt. I sak eftersom det skär mot grundläggande humanistiska principer att Sverige inte ska ha råd att vara en frihamn för de som flyr. På ett mer strategiskt politiskt plan när den moderate partisekreteraren relaterar så tydligt till Sverigedemokraterna. För finns det något vi faktiskt vet är det att vi inte motarbetar SD genom att ställa upp på deras problembeskrivning. Det är raka vägen till en dansk situation (och dit vill vi inte). Om utspelet blir den game-changer som DNs Victor Barth-Kron analyserar det som står vi inför en mörk period i svensk politik.
Nu ska man säga att moderaterna har något annorlunda erfarenheter där än de flesta andra partier. I kommuner som exempelvis Vellinge lyckades man länge (om än inte längre) hålla Sverigedemokraterna borta genom att vara mer SD än SD själva. Kanske gör man därför bedömningen att man faktiskt skulle kunna ta över de väljarströmmarna. Kanske handlar det bara om ett tryck från egna medlemmar, från gatan. Lokalpolitikern som skyllde allt på somalierna i Hässelby - och fick applåder för det. Det är handen på hjärtat heller inte första gången moderaterna är ute och tassar i dessa marker (även om det kanske inte varit lika tydligt tidigare).
Men oavsett vilket är det genuint obehagligt. Och det ställer stora krav på det övriga politiska fältet.
Svensk migrationspositiv diskussion har tidigare dominerats av den mer nyliberala höger som argumenterat för fri invandring med det dubiösa argumentet att det kommer kräva att vi gör upp med såväl välfärdsstat och lägstalöner som tryggheten på arbetsmarknaden och en vänster som argumenterat utifrån en mer renodlad moralisk position. Här krävs en tydlig röst som står upp för både öppenhet, migration och den svenska modellen gällande arbetsmarknad och välfärdsstat.
Argumentationslinjen vi ska ha en fri invandring men den kommer kosta dig din lön, din anställningstrygghet och din välfärd är i förlängningen politiskt livsfarlig. Kritik mot system som innebär ett institutionaliserat utnyttjande av arbetskraft eller det extremt ojämlika flyktingmottagandet mellan olika kommuner i det korta perspektivet är inget en sådan migrationspositiv vänster behöver vara rädd för (eller en migrationspositiv höger heller, om man menade allvar). Men det handlar också om att hela tiden hålla fram både det moraliskt riktiga och det faktum att migration är något vi som land faktiskt tjänar på i diskussionen. Vi får aldrig sväva på målet om att Sverige ska vara ett öppet land och att detta är något vi står för.
För hela det politiska klimatets skull är det dock inte själva migrationspolitiken eller ens integrationspolitiken som är det mest centrala. Ska vi undvika den danska situationen handlar det om att återföra den politiska debatten till de frågor som egentligen är de viktiga. Det handlar om att visa på hur den verkliga konfliktlinjen i svensk politik handlar om helt andra saker - om jobben, utbildningen, välfärden.
Jag känner mig rätt optimistisk om att det går. För människor är inte dumma i huvudet.
Först blev jag personligen rätt upprörd över Hässelby-mannens påståenden. Kopplade till somalier jag känner själv. Den typen av kollektivt skuldbeläggande är genuint obehaglig, och jag var väldigt tydlig på den punkten. Men på något sätt kom vi ändå vidare i diskussionen. Jag ska inte påstå att vi nådde varandra fullt ut. Men. Jag tror det fanns delar av min argumentation som han ändå upplevde som attraktiv. Politiska idéer om jobb, trygghet, utveckling som någonstans fängslade. Och när jag frågade honom på vad han själv egentligen tyckte var det viktiga kom vi ganska fort bort från förenklingarna och schablonerna. I någon form av samtal.
Vi står inför vad som kan vara en vedervärdig utveckling av svensk politik. Men det behöver inte bli så. Moderaterna har uppenbarligen läst av någon form av opinion där ute. Men politik handlar också om ledarskap. Om att möta människor som jämlikar. Att sätta fingret på de verkliga problemen.
Den rollen kommer inte tas av moderata samlingspartiet. Då ligger ansvaret plötsligt på oss andra.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Episoden från ett torgmöte dök upp i huvudet när jag häromdagen såg Tobias Billströms utspel om minskad asylinvandring och inte minst partisekreterare Kent Perssons försvar av detsamma. Förslaget är upprörande på två sätt. I sak eftersom det skär mot grundläggande humanistiska principer att Sverige inte ska ha råd att vara en frihamn för de som flyr. På ett mer strategiskt politiskt plan när den moderate partisekreteraren relaterar så tydligt till Sverigedemokraterna. För finns det något vi faktiskt vet är det att vi inte motarbetar SD genom att ställa upp på deras problembeskrivning. Det är raka vägen till en dansk situation (och dit vill vi inte). Om utspelet blir den game-changer som DNs Victor Barth-Kron analyserar det som står vi inför en mörk period i svensk politik.
Nu ska man säga att moderaterna har något annorlunda erfarenheter där än de flesta andra partier. I kommuner som exempelvis Vellinge lyckades man länge (om än inte längre) hålla Sverigedemokraterna borta genom att vara mer SD än SD själva. Kanske gör man därför bedömningen att man faktiskt skulle kunna ta över de väljarströmmarna. Kanske handlar det bara om ett tryck från egna medlemmar, från gatan. Lokalpolitikern som skyllde allt på somalierna i Hässelby - och fick applåder för det. Det är handen på hjärtat heller inte första gången moderaterna är ute och tassar i dessa marker (även om det kanske inte varit lika tydligt tidigare).
Men oavsett vilket är det genuint obehagligt. Och det ställer stora krav på det övriga politiska fältet.
Svensk migrationspositiv diskussion har tidigare dominerats av den mer nyliberala höger som argumenterat för fri invandring med det dubiösa argumentet att det kommer kräva att vi gör upp med såväl välfärdsstat och lägstalöner som tryggheten på arbetsmarknaden och en vänster som argumenterat utifrån en mer renodlad moralisk position. Här krävs en tydlig röst som står upp för både öppenhet, migration och den svenska modellen gällande arbetsmarknad och välfärdsstat.
Argumentationslinjen vi ska ha en fri invandring men den kommer kosta dig din lön, din anställningstrygghet och din välfärd är i förlängningen politiskt livsfarlig. Kritik mot system som innebär ett institutionaliserat utnyttjande av arbetskraft eller det extremt ojämlika flyktingmottagandet mellan olika kommuner i det korta perspektivet är inget en sådan migrationspositiv vänster behöver vara rädd för (eller en migrationspositiv höger heller, om man menade allvar). Men det handlar också om att hela tiden hålla fram både det moraliskt riktiga och det faktum att migration är något vi som land faktiskt tjänar på i diskussionen. Vi får aldrig sväva på målet om att Sverige ska vara ett öppet land och att detta är något vi står för.
För hela det politiska klimatets skull är det dock inte själva migrationspolitiken eller ens integrationspolitiken som är det mest centrala. Ska vi undvika den danska situationen handlar det om att återföra den politiska debatten till de frågor som egentligen är de viktiga. Det handlar om att visa på hur den verkliga konfliktlinjen i svensk politik handlar om helt andra saker - om jobben, utbildningen, välfärden.
Jag känner mig rätt optimistisk om att det går. För människor är inte dumma i huvudet.
Först blev jag personligen rätt upprörd över Hässelby-mannens påståenden. Kopplade till somalier jag känner själv. Den typen av kollektivt skuldbeläggande är genuint obehaglig, och jag var väldigt tydlig på den punkten. Men på något sätt kom vi ändå vidare i diskussionen. Jag ska inte påstå att vi nådde varandra fullt ut. Men. Jag tror det fanns delar av min argumentation som han ändå upplevde som attraktiv. Politiska idéer om jobb, trygghet, utveckling som någonstans fängslade. Och när jag frågade honom på vad han själv egentligen tyckte var det viktiga kom vi ganska fort bort från förenklingarna och schablonerna. I någon form av samtal.
Vi står inför vad som kan vara en vedervärdig utveckling av svensk politik. Men det behöver inte bli så. Moderaterna har uppenbarligen läst av någon form av opinion där ute. Men politik handlar också om ledarskap. Om att möta människor som jämlikar. Att sätta fingret på de verkliga problemen.
Den rollen kommer inte tas av moderata samlingspartiet. Då ligger ansvaret plötsligt på oss andra.
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndag, februari 04, 2013
Funkar vården för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar?
Jag tror man ska vara försiktig med att måla i svart. Men vi måste kunna tala om hur vården fungerar för de stora och ökande grupper som har någon typ av neuropsykiatrisk diagnos. För snart ett år sedan skrev jag därför tillsammans med Anna Kettner efter oroande signaler från både patienter och personal en motion som krävde en oberoende översyn av hur NPF-vården fungerande i Stockholms län. I dag har vi behandlat förvaltningens förslag till svar. De säger att en medicinsk revision är någonting man funderat på rätt länge, nog tycker vore bra, men ännu inte kommit till skott med. I stort sett gav de oss alltså rätt. Men vill ändå inte lova att något kommer hända.
Kunskapen om neuropsykiatriska diagnoser som ADHD och Aspergers (NPF) har ökat monumentalt under de senaste åren. Med detta också trycket på sjukvården. Inom Stockholms läns landsting har vi sett en närmast explosionsartad ökning av efterfrågan på diagnos. Psykiatrin har så gott det går försökt möta upp med fler utredningar. Men så stora förändringar som denna del av vården genomgått under senare år är aldrig oproblematiska.
Det var därför jag och Anna Kettner skrev vår motion. Man kan säga att det är tre frågor vi vill få en ordentlig översyn av. Den första rör kvaliteten i utredningarna. Kan vi lita på att det blir rätt? Den andra om hur det ser ut med resurser efter det att diagnosen var ställd. Får man det stöd som behövs? Och det tredje var hur det ser ut med resurserna totalt inom hela psykiatrin mot bakgrund av de stora behoven på detta område.
Den här typen av verksamhet lämpar sig sällan för billig politisk polemik. Istället bör man vara seriös, lyssna på både verksamhet och patienter, skaffa sig en ordentlig faktagrund innan man går vidare. Sedan blir jag också frustrerad över att det går så långsamt. En sådan här översyn borde ha skett för länge sedan, och vi borde i dag vara fullt upptagna med att rätta till de brister som finns. En sådan jag efter samtal med väldigt många patienter, anhöriga och även personer som jobbar inom vården är rätt säker på finns där är till exempel stödet som följer efter en diagnos. Där krävs det utan tvekan mer resurser.
En oberoende revision skulle dock kunna bidra till att skaffa oss ett gemensamt faktaunderlag mellan olika politiska partier. Den vore en bra plattform att stå på för att kunna gå vidare, och säkert också kunna fungera i dialog med kommuner och andra viktiga aktörer.
Efter dagens behandling återkommer motionen ett antal gånger innan beslut slutligen ska tas. Du är välkommen att höra av dig om du själv har erfarenheter eller synpunkter - positiva eller negativa – på hur vården för personer med neurospykiatriska funktionsnedsättningar fungerar i Stockholm. Vissa saker mår väldigt mycket bättre av att vi faktiskt pratar om dem.
söndag, februari 03, 2013
Ett sms från Södersjukhusets akutmottagning
Några minuter innan jag skulle upp i landstingsfullmäktiges talarstol kom det ett sms. Det var från Södersjukhusets akutmottagning. Två timmars väntan till triagen, berättade en sköterska jag träffat där någon dag tidigare. Jag var tvungen att svara för att kontrollera om jag verkligen fattat rätt. Menar du att det tar två timmar innan man ens blir prioriterad, undrade jag. Den första sorteringen, den som ska ta högst en kvart? Precis så, kom det lakoniskt tillbaka.
På senaste tiden har dock allt fler blivit uppmärksamma på situationen på Stockholms akutsjukhus. Alla sjukhus utom just SöS överfulla, rapporterar DN. På Karolinska skriver chefen dystra brev till personalen och pekar på kvalitetsbristernas kostnader. Socialstyrelsen reagerar och pekar på riskerna för människors liv och hälsa. Och på Expressens ledarsida riktar Eric Erfors ett lika rasande som djupt personligt finger mot makthavare som vägrar ta ansvar för den verklighet där "[ö]verbeläggningar blivit ett normaltillstånd" (läs hela texten här).
Detta är dock inte en bild som den ytterst ansvariga politikern vill kännas vid. "Det går upp och det går ner" var det ansvariga landstingsrådet Filippa Reinfeldts kommentar i teve till det katastrofala läget på akutmottagningarna. Och istället för att fördjupa sig i diskussionen avfärdas politisk kritik i frågan, bokstavligt talat med en snarkning.
Ska man vara rättvis är det naturligtvis inte så att det inte händer någonting. Det diskuteras framtida byggnationer. Ute på sjukhusen kämpar personalen heroiskt på, och det finns också exempel på nödvändigt nytänkande. Men ändå. Eric Erfors finger pekar på något verkligt. En situation som blivit omöjlig.
Och faktum är att det inte ens är något nytt. Varningsklockorna började ringa för länge sedan. Under senare tid har vi haft dessutom en inflyttning på uppemot 40 000 nya innevånare per år. Det vårdvalssystem som satts i sjön verkar inte ha dämpat trycket på akutsjukhusen alls. Pratar man med folk på ute på golvet så möts man istället av bilden av att Stockholmssystemet med sitt fokus på snabba besök snarare leder till att det är fler som hänvisas vidare till akutmottagningarna än tvärtom.
Så naturligtvis borde något ha gjorts för länge sedan. Vissa saker borde inte har gjorts alls, eftersom de förmodligen förvärrar läget. Men i dagsläget hjälper till inte att sura över vad som varit. Det som krävs är istället en kraftsamling. Både investeringar, fler vårdplatser, men också nytänkande. Det socialdemokratiska oppositionslandstingsrådet Dag Larsson har till exempel väckt frågan om att Nacka sjukhus kan konverteras till ett akutsjukhus. Jag tror att vi måste vända på ett antal sådana stenar för att komma till rätta med läget. Och dessutom måste sjukhusen själva intensifiera arbetet med sin egen organisation, sina flöden och hur man jobbar. När det gäller äldre multisjuka - som Eric Erfors mamma - krävs det ett helt nytt tänkande med en vård som är uppbyggd runt och anpassar sig till patienten istället för tvärtom.
Men grunden är att det krävs att vi erkänner hur allvarligt situationen är. Slutar släta över. Visar oss beredda att göra vad som krävs.
En stund efter min korta sms-konversation stod jag i talarstolen och debatterade situationen på våra akutsjukhus med ett moderat landstingsråd. Han menade att läget är helt under kontroll och att allt kommer lösa sig. Någonstans fångar detta Stockholms sjukvårdspolitik i ett nötskal. Den ständiga dragkampen mellan en borgerlig landstingsmajoritet och den påträngande verklighet de gör allt för att slippa diskutera och än mindre ta tag i. Och de som hamnar i kläm är patienterna.
På senaste tiden har dock allt fler blivit uppmärksamma på situationen på Stockholms akutsjukhus. Alla sjukhus utom just SöS överfulla, rapporterar DN. På Karolinska skriver chefen dystra brev till personalen och pekar på kvalitetsbristernas kostnader. Socialstyrelsen reagerar och pekar på riskerna för människors liv och hälsa. Och på Expressens ledarsida riktar Eric Erfors ett lika rasande som djupt personligt finger mot makthavare som vägrar ta ansvar för den verklighet där "[ö]verbeläggningar blivit ett normaltillstånd" (läs hela texten här).
Detta är dock inte en bild som den ytterst ansvariga politikern vill kännas vid. "Det går upp och det går ner" var det ansvariga landstingsrådet Filippa Reinfeldts kommentar i teve till det katastrofala läget på akutmottagningarna. Och istället för att fördjupa sig i diskussionen avfärdas politisk kritik i frågan, bokstavligt talat med en snarkning.
Ska man vara rättvis är det naturligtvis inte så att det inte händer någonting. Det diskuteras framtida byggnationer. Ute på sjukhusen kämpar personalen heroiskt på, och det finns också exempel på nödvändigt nytänkande. Men ändå. Eric Erfors finger pekar på något verkligt. En situation som blivit omöjlig.
Och faktum är att det inte ens är något nytt. Varningsklockorna började ringa för länge sedan. Under senare tid har vi haft dessutom en inflyttning på uppemot 40 000 nya innevånare per år. Det vårdvalssystem som satts i sjön verkar inte ha dämpat trycket på akutsjukhusen alls. Pratar man med folk på ute på golvet så möts man istället av bilden av att Stockholmssystemet med sitt fokus på snabba besök snarare leder till att det är fler som hänvisas vidare till akutmottagningarna än tvärtom.
Så naturligtvis borde något ha gjorts för länge sedan. Vissa saker borde inte har gjorts alls, eftersom de förmodligen förvärrar läget. Men i dagsläget hjälper till inte att sura över vad som varit. Det som krävs är istället en kraftsamling. Både investeringar, fler vårdplatser, men också nytänkande. Det socialdemokratiska oppositionslandstingsrådet Dag Larsson har till exempel väckt frågan om att Nacka sjukhus kan konverteras till ett akutsjukhus. Jag tror att vi måste vända på ett antal sådana stenar för att komma till rätta med läget. Och dessutom måste sjukhusen själva intensifiera arbetet med sin egen organisation, sina flöden och hur man jobbar. När det gäller äldre multisjuka - som Eric Erfors mamma - krävs det ett helt nytt tänkande med en vård som är uppbyggd runt och anpassar sig till patienten istället för tvärtom.
Men grunden är att det krävs att vi erkänner hur allvarligt situationen är. Slutar släta över. Visar oss beredda att göra vad som krävs.
En stund efter min korta sms-konversation stod jag i talarstolen och debatterade situationen på våra akutsjukhus med ett moderat landstingsråd. Han menade att läget är helt under kontroll och att allt kommer lösa sig. Någonstans fångar detta Stockholms sjukvårdspolitik i ett nötskal. Den ständiga dragkampen mellan en borgerlig landstingsmajoritet och den påträngande verklighet de gör allt för att slippa diskutera och än mindre ta tag i. Och de som hamnar i kläm är patienterna.
tisdag, april 17, 2012
Privatisera inte sönder Stockholms psykiatri
Sveriges Radio uppmärksammade i morse de borgerliga planerna på omfattande privatiseringar av Stockholms läns psykiatri. Det blev ett bra inslag som satte fingret på några av de allvarligaste problemen med de borgerliga förslagen. Ansvarigt landstingsråd Birgitta Rydberg verkade också rejält pressad när hon svarade på journalistens initierade frågor. Röster från själva verksamheten var också tydliga. Nästa tisdag fattar dock häls- och sjukvårdsnämnden beslut. Om inget görs ligger privatiseringsplanerna fast, trots kritiken. För oss som vill annorlunda är det läge att höja rösten.
tisdag, mars 27, 2012
Dagens gråsossecitat
"En åtgärd av sådan karaktär, att den icke väcker några mystiska föreställningar till liv, lämnar tankens klarhet orubbad och tillåter en nykter analys av tänkbara verkningar. Så snart en åtgärd däremot är förknippad med föreställningar om något mystiskt och apokalyptiskt, såsom 'socialisering' till skillnad från en konkret administrativ eller dylik åtgärd av gammal eller fantasilös karaktär, kommer den mystifierade fantasin i rörelse, och ett nyktert omdöme blir omöjligt. Den ena sidan förlorar all förmåga att se eventuella fördelar, den andra eventuella nackdelar. Det är en faktiskt erfarenhet, att samma sak, som framlagt i termer som äga detta mystiska skimmer föranleder största oenighet, mycket lätt löses i enighet så snart man övergår till en konkret terminologi. Och tvärtom: de som voro ense så länge envar kunde kunde dölja sina praktiska farhågor under den gemensamma mystiska formeln, bli ofta oense när denna upplöses."Nils Karleby, Socialismen inför verkligheten (1926)
fredag, mars 16, 2012
Politiska segrar lyser upp i oppositionsmörkret
Låt mig vara ärlig. Att vara politisk opposition kan vara fruktansvärt frustrerande. Man träffar en massa människor, för en massa samtal, ser en massa problem, definierar lösningar - allt för att bli nedröstad av den politiska majoriteten i slutändan. Att behålla gnistan är inte alltid det lättaste. Därför känns det enormt skönt när det visar sig att det arbete som bedrivs faktiskt spelar roll. Och i den här veckan har vi sett inte mindre än tre exempel på hur den socialdemokratiska oppositionspolitik i Stockholms läns landsting spelar roll genom att vi driver majoriteten eller åtminstone förvaltningen framför oss.
onsdag, februari 29, 2012
Regeringen har slappat till sig
Regeringens jobbpolitik är ett misslyckande. Det är ett faktum, och att trixa med statistik på ett sätt som lätt genomskådas kommer inte att rädda borgerligheten i den frågan. Därför är det intressant att Anders Borgs försvarslinje när det gäller kritiken mot jobbmisslyckandet är att falla tillbaka på den gamla argumentationen att mäta antalet sysselsatta i absoluta tal och inte ta hänsyn till befolkningsökningen (se AB här, Dagens Industri här).
Det är ett slirande på verklighetsbeskrivningen som knappast kommer hålla över tiden. Människor kommer inte acceptera att finansministern bortser från fler arbetslösa och sjunkande sysselsättningsgrad. Det framgår till och med i DI-artikeln att journalisterna redan är medvetna om den svagheten i finansministerns resonemang
Socialdemokratins interna krisande har gjort att regeringen sluppit någon reell opposition under lång tid. Det märks. Nu förändras det politiska landskapet i rask takt. Så småningom kommer även Anders Borg upptäcka att så är fallet.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, anders borg, regeringen och annat intressant
Det är ett slirande på verklighetsbeskrivningen som knappast kommer hålla över tiden. Människor kommer inte acceptera att finansministern bortser från fler arbetslösa och sjunkande sysselsättningsgrad. Det framgår till och med i DI-artikeln att journalisterna redan är medvetna om den svagheten i finansministerns resonemang
Socialdemokratins interna krisande har gjort att regeringen sluppit någon reell opposition under lång tid. Det märks. Nu förändras det politiska landskapet i rask takt. Så småningom kommer även Anders Borg upptäcka att så är fallet.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, anders borg, regeringen och annat intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)