När jag på nittiotalet jobbade som vårdbiträde i äldreomsorgen hände det till och från att vi pratade politik på fikarasterna. Ett sådant tillfälle var så gott som alltid när Johan Ehrenberg figurerat på teve eller i någon kvällstidning. På något sätt hade Ehrenberg en förmåga att formulera politiska påståenden så att de gick hela vägen fram – inte så att man alltid höll med, men man förstod. Och man reagerade.
Johan Ehrenberg har nu skrivit en krönika (se här) som gett genklang runt omkring i bloggosfären (se tex här, här och här). På ett plan är det en närmast sammanfattande betraktelse över det politiska läget i dag. Ehrenberg rusar igenom Vårdval Stockholm, Mats Odells bostadspolitik, Timbros rapportkvalitet, försöken att begränsa avtalsfriheten gällande sjukpenningen, Johan Norbergs retorik och Stael von Holsteins person – ämnen som vi alla känner igen oss i (och varav flera är sådana som jag har berört här på bloggen, vissa tom rätt ofta). På ytan kan det se ut som en spretig bild, fylld av rena obegripligheter och sådant som bara verkar konstigt eller korkat.
Men själva poängen är att Ehrenberg runt detta skapar en ramberättelse – försöker ge någon typ av sammanhang. Han menar att vad vi är utsatta för just nu är en provokation. ”Man testar motståndet, man mäter reaktioner, man pressar fram en ny politisk situation.Det som för några år sedan var omöjligt att ens säga, blir nu möjligt att genomföra” skriver Johan Ehrenberg.
Och faktum är att han har en poäng. Inte i någon konspiratorisk mening, att det sitter någon ”man” någonstans och medvetet har lagt upp en plan för hur ”provokationen” ska utföras. Men i den meningen att vi befinner oss i ett politiskt läge där högern testar gränserna. Om det är det någon sorts motreaktion efter Reinfeltds avideologiserade mittenmarscher med ”nya” moderaterna eller om det helt enkelt handlar om ett trevande försök från dagens makthavare (och deras tillskyndare) att definiera om gränserna för det politiska handlingsutrymmet vet jag inte.
Men kanske är den gamla högern på väg att återuppstå i ruinerna efter de nya moderaterna. Eller är det så enkelt att den hela tiden har funnits där? Ehrenbergs slutuppmaning är hursomhelst enkel att skriva under på: ”Fundera inte på ’våfför di gör på detta viset’. Svara” avrundar han. Och i den anmodan ligger en bjudande plikt.
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ehrenberg, etc, politik, högern och annat intressant
1 kommentar:
Jag läste igenom Ehrenbergs alster. Och fick några skrattreflexer.
Där fanns i princip inget av substans. Han räknade upp saker som andra gör men som han ogillar. Och kallar det för provokation.
Vilket är just det enda han har som egen affärsidé: Provokation alltså. Därtill med ett rejält statsbidrag. Annars skulle han inte få leka vänsterdebattör med egen plattform.
Att du finner det så tänkvärt att du förärar det en egen blogpost, Johan, är lite märkligt. Troligen är det bara en reflex iom att ni ogillar lite samma sorts saker.
Fö är en del av det som står det nonsens i meningen direkt felaktigt. Men fakta är inget som hindrar Ehrenberg och många fler vars signum är det myckna tyckandet om vad alla andra har eller gör för fel ..
Skicka en kommentar