fredag, februari 15, 2008

Leder privatisering till högre löner?

Ett argument som till och från brukar anföras även av kloka och sansade människor som en fördel med vissa privatiseringar är att en mångfald av arbetsgivare driver lönerna uppåt för de anställda. Nu i dagarna har dock kommunalarbetareförbundet presenterat en undersökning från tre sektioner runt om i landet, där det tydligt framgår att privata bolag inom äldreomsorgen betalar ut lägre lön än kommunen (se här, och tack till Tomas Ring för tipset). Frågan är hur detta ska tolkas.

En slutsats som jag tycker ligger nära till hand är att det är läge att börja skilja på mångfald och privatisering. I ett läge med arbetskraftsbrist är det ganska rimligt att en konkurrens om välutbildade och skickliga medarbetare också kommer att märkas i lönekuverten. Om det då bara finns en monopolarbetsgivare är det naturligtvis lättare för denna att stävja detta och hålla tillbaka lönerna (även om det också finns gott om exempel på offentliga arbetsgivare som konkurrerar med varandra om arbetskraften). I denna mening kan alltså en mångfald av arbetsgivare under vissa omständigheter faktiskt leda till högre löner.

Men detta är något helt annat än att säga att privat utförd vård och omsorg i sig leder till högre löner. Undersökningen från kommunal visar att det mycket väl kan vara precis tvärtom – de privata bolagen betalar sämre. Och det här handlar verkligen inte om påvens skägg. Tvärtom rör det grundläggande föreställningar om hur vi egentligen ser på hur den offentliga sektorn ska organiseras i framtiden.

Jag har de senaste dagarna ägnat mycket tid och energi åt att stångas med den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting och deras privatiseringsiver. Mycket av det som framkommit den senaste veckan är riktigt illa (och allt kan inte rakt av skyllas på de borgerliga politikerna, åtminstone inte direkt) men grunden är att det förs en politik som gör privatiseringen till ett självändamål och sätter detta mål över både kvalitet och personalens vilja.

Då ska man dessutom veta att Stockholms läns landsting redan kommit extremt långt när det gäller att använda sig av privata utförare (jag har inte siffrorna i huvudet, men vill minnas att vi för något år sedan låg någonstans runt 21 procent, att jämföra med exempelvis det borgerliga ”mönsterlandstinget” Halland som jag tror låg runt dryga sju eller åtta). Och detta utan att kvaliteten har blivit så där extremt mycket bättre (och kostnaderna är snarare högre, men det har förmodligen mycket med annat att göra).

Jag tror att begrepp som ”mångfald” och ”valfrihet” är viktiga även i en socialdemokratisk version av hur vård och omsorg ska organiseras. Men dessa begrepp måste skiljas från vad borgarna ägnar sig åt, nämligen ”privatisering”. Vi måste utveckla även den offentliga vården, vi måste skapa förutsättningar för ideella och småskaliga vårdaktörer, vi måste framförallt se till att medborgarna får tillgång till ett så brett och mångfacetterat vårdutbud som möjligt – men detta står snarast i motsättning till en borgerlig politik som går ut på att mot personalens vilja tvinga fram lösningar bara för att de är privata (och därmed ger aktieutdelning och privat vinst).

Och så länge vi har en skattefinansierad sjukvård så kommer medarbetarnas lönenivåer i slutändan ändå vara beroende av hur mycket vi är beredda att betala i skatt. Den konfliktlinjen kvarstår alltjämt i svensk politik.

UPPDATERING: Dag Larsson skriver idag om ett besök på Karlaplans folktandvård, en enhet som just nu står mitt i blickfånget för den borgerliga privatiseringsivern. Personalen där har själva i dagens SvD också utvecklat hur de ser på det hela. SLUT PÅ UPPDATERING

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och annat intressant

17 kommentarer:

Daniel sa...

Jag är mycket skeptisk till privata aktörer i vården. Skall vi klara framtidens utmaningar med fler äldre och en fetmaepidemi måste vården vara väl sammanhållen.

Detta utesluter på inga sätt att omsorgen skall vara individanpassad eller att arbetsplatsdemokrati bör införas på vårdenheterna runt om i landet. Tvärtom. Men det fordrar en ägare, det gemensamma. Jag menar att det är en myt att ett myller av privata aktörer främjar utveckling och mångfald. Att utföra vård och omsorg är inte detsamma som att kränga mobiltelefoner.

Det är trots allt mycket bättre med en välfärd som man kan påverka än flera alternativ som är omöjliga att tycka till om.

Johan Sjölander sa...

Daniel, jag håller faktiskt med om mycket av vad du säger men tycker ändå att du drar ditt resonemang för långt. Dels på grund av ett mycket pragmatiskt skäl; det finns idag välfungerande och populära "privata" (eller ideella, eller kooperativa, eller personalägda) vårdenheter som inte hotar den sammanhållna och rättvisa vården. Att då gå fram och vilja lägga ner dessa av någon sorts principiella skäl skulle göra vänstern lika dogmatisk och fyrkantig som högern är.

Dels tror jag du underskattar svårigheterna i att få till stånd ett förändrings- och utvecklingstryck inom en stor och traditionsbunden struktur som den svenska sjukvårdsapparaten - lite på samma sätt som en del borgare överskattar det goda som kommer av en privatisering (jag känner igen detta, för jag har gjort samma missbedömning själv). Därför vill jag inte helt stänga dörren för att även använda upplåtelseformerna som ett verktyg. Som ett KOMPLEMENT till den gemensamt ägda och driva vården.

Men i grunden behöver vi en sammanhållen sjukvård. Där är jag med dig helt. Och jag ser också att den borgerliga privatiseringsivern hotar detta.

ulf sa...

Hej Johan. Här är ett tips på en artikel på samma tema, fast om friskolor och om att resultatet av skattefinansierade marknader blir sämre kvalite:
http://lotidningen.lo.se/?id_site=8&id_item=14172

Du skriver: "Att då gå fram och vilja lägga ner dessa av någon sorts principiella skäl skulle göra vänstern lika dogmatisk och fyrkantig som högern är."

Jag håller med dig, men samtidigt måste någonting göras. Jag tycker att socialdemokraterna borde säga: JA till Valfrihet, Nej till Vinst på skattepengar.
Ett förbud mot att göra vinst på skattemedel inom vård, skola och omsorg skulle leda till att de flesta av de privata aktörerna skulle tappa intresset. Men valfriheten att tex välja stiftelser och kooperativ skulle finnas kvar eftersom deras mål är inte att vinstmaximera. Dilemmat blir löst och de privata aktörerna blir komplement.

Som sagt, det enda sättet att göra vinst på skattefinansierade verksamheter som vi inte vill ha gräddfiler i, är att ge de som jobbar där sämre villkor eller ge brukarna sämre kvalite.

Jonas N sa...

Svaret på din fråga i rubriken är kort och gott: Ja!

Inte omedelbart, och inte direkt som en följd. Utan över tiden och på sikt, och ffa för dem som gör det värdefulla jobbet.

Socialism (eller planekeonomi) handlar nämligen alltid om att andra än de som gör det efterfrågade jobbet också skall ha betalt innan där blir nåt gjort. Och allt som oftast också betalt innan nåt blir gjort över huvud taget ...

Johan Sjölander sa...

Ulf - jag tycker att det är ett intressant spår du är inne på. Den utveckling vi kan se idag är ju den precis motsatta - ideella och personalägda enheter konkurreras ut av stora kommersiella vårdkedjor.
Sitter och läser Anders Ehnmark och Göran Therborns utmärkta brevväxling "samtal om socialismen" just nu. Ehnmark uttrycker det som att socialiseringen inte bör omfatta den del av "näringslivet" som är i "vår" - dvs småskaligt, växande, fyllt av utvecklingskraft - men väl den del som är i "höst" - stora, stelnande maktapparater. Tycker det är en attraktiv tanke och tänker att den någonstans går att applicera här också.

Jonas - jag förstår inte ditt argument. Alltså, ärligt, jag förstår inte. Hur menar du?

Jonas N sa...

Johan

Jag argumenterade inte för mitt korta svar. Jag konstaterade kort och gott att det är så. All empiri och alla historiska exempel visar på detta samband.

Men nu när du frågar: Ett av skälen är en effektivare resursallokering, dvs mindre medel hamnar i fickor hos folk som inte bidrar till kundnyttan.

Johan Sjölander sa...

Fast privatiseringar inom sjukvården (i den mening alla partier i Sverige - åtminstone officiellt - menar) påverkar ju inte resursallokeringen. Det är snarare en fråga om hur de offentligt definierade ersättningssystemen är konstruerade. Och på micro-nivå finns inte de skillnader du pekar på - privata praktikertjänst har exempelvis större OH kostnader än offentligägda SLSO (för att ta ett stockholmsexempel som jag är bekant med).

Menar du att privat alltid är bättre för att "all empiri och alla historiska exempel" visar på det förstår jag dig dock. Du har visserligen fel (eftersom all empiri inte visar just detta), men jag förstår hur du menar. Jag trodde kanske att du hade en smula mer raffinerad argumentation att bjuda på, dock.

Thorsten sa...

Så rätt Du tänkt…

Det tänks mycket klokt av många. Vad som förvånar mig att många av tänkarna utgår från fel förutsättningar. Till exempel i SvD 04105 tar Per Ericson frågan om att ”tjäna” på vården och vem som ska få göra det. Det finns många exempel där det tydligt åskådliggörs att tänkaren utgår från en viss förutsättning som inte stämmer med nuvarande verklighet. Delvis beror det kanske på att tänkaren inte känner till verkligheten, delvis att tänkaren utgår från en specifik ”tankefigur”.

Ett exempel på det senare är att man utgår från att organisationen är en spegling av verkligheten. Utgå istället från att organisationen är individens ”hemvist”, dvs där man är trygg, får sin lön och där man fritt kan utbyta erfarenheter från de verkligheter där man utför sin insats för organisationens överlevnad. Då är inte individen längre organisationens fånge utan en fri resurs som bidrar till verksamhetens utveckling.

När det gäller (sjuk)vården och vem som ska få ”tjäna” på den så är det väl den vårdade och samhället som ska tjäna mest? Tankefiguren som leder till egendomliga slutsatser verkar utgå från att det är stora organisationer som klarar av att vårda. Vård utförs nära individen och tankefiguren bör utgå från den som är vårdutförare och inte från den överorganisation som betalar lönen. En enkel lagändring skulle ge möjlighet för den individ som valt att vara verksam inom vården, möjlighet att ägna sig åt sitt valda verksamhetsområde. Den vårdade får möjlighet att själv bidraga till sitt tillfrisknande och sänka de administrativa kostnaderna.

I stället inbillar sig motståndaren mot ”privat” vård att det är något jätteföretag av samma storlek som landstinget eller kommunen men med extern finansiering som är kompetent att vårda. Det är den som vårdar som ska tjäna på vården, bl a genom att kunna uppnå ett gott resultat. En budgetorienterad verksamhet är något helt annat än en marknadsorienterad!

Tyvärr krävs ett större utrymme än detta för att genomföra ett stringent resonemang. Det har skrivits rapporter/böcker som illustrerar hur man kan genomföra en uthållig och framgångsrik attitydförändring som leder till bättre verksamhet.

I grund och botten handlar det om att verksamheter nu är så komplexa att den som inte är genomförande inte kan förstå vad som händer. Vi måste inse att de lärande svärmar som styrs av oinsatta välvilliga måste få fungera som de professionella aktörer de är istället för att tvingas vara utförare av order.

Jonas N sa...

Va?

Skulle inte privata kliniker och/eller vårdcentralen påverka resursallokeringen?

Skojar du Johan, eller är du totalt blind?

Det finns mer resursallokering än bara offentliga ersättningsnivåer, Johan! Kom igen nu!

Och nej, jag menar inte att allt privat alltid är bättre än offentligt skött. Långt ifrån! (Men jag noterade att du letade efter just den halmgubben, Johan)

Däremot är kokurrensutsatt verksamhet bättre på både att handskas mer resurser, och sin personal (som ju är en viktig resurs mång ggr)

Och det är inte primärt huvudmannaskapet som orsakar detta, utan just existensen av konkurrens. Och offentliga monopol som konkurrerar med sig själva är just en självmotsägelse.

Inte heller detta torde vara nyheter för dig. Men om man bara tänker i ögonblicksbilder, och halmgubbar så förstår jag att man gärna kan och även vill bli kvar privatiseringsskepsis.

Johan Sjölander sa...

Jonas: Nä, jag menar att du måste skilja på "marknaden" (dvs resursallokeringen, dvs ersättningssystemen) och huvudmannaskapet, ägandet, "privatiseringen". Visst har vi i Sverige konstruerat system som ska försöka återskapa marknadsmekanismer (eller i praktiken, konkurrens) i syfte att utveckla produktiviteten. Och det skriver jag också om i inlägget ovan (som jag rekomenderar för läsning ;-), där jag exempelvis resonerar om hur en "mångfald" av arbetsgivare kan underlätta en löneglidning uppåt.

Men detta är något helt annat än privatisering. När du exempelvis privatiserar ett akutsjukhus skapar du bara en privat monopol där det tidigare fanns ett offentligt. Det torde inte påverka resursallokeringen i nämnvärd omfattning.

"Kunden", på den "marknad" vi pratar om här, är inte medborgaren, utan landstingen (eftersom det är landstingen som sitter på pengarna). Och så tycker alla partier i Sveriges riksdag att det ska vara.

Det innebär att du kan ha "marknader" när i stort sett alla producenterna är offentligt (eller gemensamt) ägda, lika väl som du kan tänka dig privata monopol.

Sedan finns det problem med att applicera markandsmekanismer rakt av på en verksamhet som sjukvård. Ett sådant är det underläge patienter befinner sig i gentemot professionen, ett annat (men besläktat) att det är en sådan skillnad på "behov" och "efterfrågan". Men det gör inte att jag säger att man inte ska använda några marknadsmekanismer någonsin (det tycker jag tvärtom att man ska göra).

Men du går i en vanlig fälla när du reducerar allting till ett "privatisering är bättre". Lite samma fälla som många borgerliga politiker, för övrigt (med det kanske är en slump).

Thorsten - du har rätt i att detta nog är ett för kort utrymme för att utveckla vad du vill ha sagt. Tycker att det låter som spännande tankar dock, även om jag ärligt ska erkänna att inte känner mig helt säker på exakt vartåt det är du strävar.

Jonas N sa...

Johan, du har en poäng här: Om du ersätter ett monopol (offentligt) med ett dito privat uppstår inte automatiskt de goda effekterna som finns i marknadslösningar.

Detta skrev jag också redan i mitt första inlägg.

De goda effekterna uppstår genom att folk kan rösta med fötterna. Både kunder och personal. Även det sammanhanget har jag redan nämnt (kallas konkurrens).

Och jo, om där finns flera akutsjukhus med olika huvudmän inom avstånd för rimliga jobbresor uppstår sådan. På lite sikt spiller förbättringar också även över längre avstånd när konkurrensen förbättrar saker lokalt.

Att patienter (även med ett fixt belopp) får välja mellan olika vårdcentraler kommer också att ha positiva effekter.

Sen tycker jag det är onödigt att du (än en gång måste angripa halmgubbar typ: " du reducerar allting till ett "privatisering är bättre""). Hade du bara velat läsa, hade vi kunnat slippa gyttjebrottning i frågan.

Slutligen: Mantrat 'behov' är något helt annat än 'efterfrågan' är både utslitet, och huvudsakligen felaktigt. Likaså det om 'underläge mot professionen'

Substansen i dessa mantran är mångfalt skarpare kritik mot det offentliga där man administrerar kösystem och byraktier utan tydliga ansvarssystem ...

Johan Sjölander sa...

Men Jonas, vad du beskriver är vad ju valfrihet och det skriver jag redan i mitt inlägg att jag är för. Så vad är det då du kritiserar?

Sedan är det naturligtvis en felsyn att lita enbart på konkurrensen som drivkraft, det finns många andra krafter som också får sjukvården att utvecklas. Jag har exempelvis hört läkare verksamma i USA lyfta fram vikten av samarbete inte minst gällande forskning som en viktig framgångsfaktor för att få den bästa sjukvården - och vi har samma erfarenheter i Sverige. De problem du försöker negligera (men som i stort sett alla andra erkänner finns där så jag tror att jag håller fast vid min argumentation, om du ursäktar) måste också hanteras.

Vi kan också konstatera att förutsättningarna för en fungerande konkurrens av det slag du skissar på förmodligen bara finns i en väldigt liten del av landet (tanken på att det ska finnas flera akutsjukhus inom ett nära avstånd torde för många svenskar framstå som låt oss säga utopisk). Men allt det åt sidan - visst delar jag din uppfattning att den "konkurrens" om patienterna som uppstår med en fungerande valfrihet kan och förmodligen också kommer att leda till förbättringar (främst vad gäller bemötande och tillgänglighet, vad gäller den medicinska kvaliteten tror jag att det är mer osäkert).

Sedan uppstår den genuina skillnaden mellan oss - när du hävdar att det är omöjligt att åstadkomma denna typ av system (denna fejkade "marknad") inom det offentligas hägn. Där tror jag att du har fel (även om jag också tror att det absolut kan vara bra även med vissa andra utförare, inte minst för att underlätta för nya idéer och metoder att få prövas och utvecklas).

Och där undrar jag om det inte kommer att landa i att vi helt enkelt tycker lite olika. För något säger mig att din grundmurade skepsis mot den offentliga sektorn inte direkt är någonting som går att förändra med aldrig så skarpa argument..;-)

Jonas N sa...

Johan, det är inte så värst mycket jag kritiserar.

Jag bara svarar på din i runbriken ställda fråga:

Privatiseringar innebär (på sikt, och möjligtvis lite omvägar) att de anställda får det bättre!

Tex genom bättre löner, men inte bar genom det!

Sen finner jag det (för andra eller femte eller femtielfte gången?) lite trist att du ritar upp halmgubbar att bemöta istället, Johan. Men du verkar vara fast i det så jag skall försöka korrigera dem även denna gång.

Jag har aldrig sagt:

'Enbart konkurrensen är drivkraften', eller att inte
'Andra krafter också är positiva', eller försökt
'Negligera andra problem', eller att dessa
'Också måste hanteras', eller att
'Geografiska avstånd inte försämrar konkurrensen', eller att
'Det är omöjligt att åstadkomma kunkurrens även inom andra former av huvudmannaskap' för att bara ta upp ditt senaste inlägg.

Man jag tror att ditt perspektiv begränsas av att du sitter mitt i den beslutande byråkratiska smeten full av partipolitiskt käbbel och kattrakande. Medans jag inte gör det, och inte behvöer begränsa mig till 'hur ser ut och alltid har sett ut i Sverige' för skapa mig mina horisonter.

Men min skepsis mot offentliga monopol baseras just på att jag (och historien) har sett hur sådana fungerar och levererar. Och mot empiri och historiska fakta krävs extremt 'skarpa argument' för att övertrumfa dem. Och sådana har du inte kommit med, eller kommer någon annan att kunna presentera.

Därmed inte sagt att allt offentligt skött per automatik är och måste vara dåligt eller sämst. Det är bara du som ständigt läser in sådant när jag inte håller med dig!

Johan Sjölander sa...

Det var att du skrev

"Mantrat 'behov' är något helt annat än 'efterfrågan' är både utslitet, och huvudsakligen felaktigt. Likaså det om 'underläge mot professionen'

som jag syftade på när jag skrev om "[d]e problem du försöker negligera".

Eftersom vi verkar överrens om att driftsformerna (dvs ägandet) inte är det viktiga här utan hur "marknaden" organiseras, så tyckte jag att det spelade en viss roll (eftersom detta är några - det finns fler - av de ting som gör att det är skillnad på en ultimat "sjukvårdsmarknad" och en utlimat "varmkorvsmarknad").

Ber om ursäkt om inte detta framgick (ser att det blev lite otydligt när jag läser om min kommentar)

Jonas N sa...

OK .. bra ... uppfattat.

Och vad jag menade är att den ev. problematik som uppkommer ur 'behov, efterfrågan och underläge' inte automatiskt är mindre bara pga offentligt huvudmannaskap. Tvärtom mycket större främst när det gäller tillgängligheten.

Bengt sa...

Vi skall inte bidra med ett endaste litet lillfinger åt privata företag(are) att få ta över offentlígt driven välfärdsverksamhet. Privata, vinstdrivande företag som verkar inom den kapitalistiska ekonomins skrivna och oskrivna lagar har bara ett primärt mål och det är att gå med vinst (annars så konkar de). Och för att gå med vinst så lönsamhetskakylerar och värderar företaget den ekonomiska attraktionskraften hos både verksamheten som sådan liksom den behövande människan inom denna verksamhet. Och denna ekonomistiska mekanism resulterar ofelbart i ett utsoretrande av de ekonomiskt mindre bemedlade, behövande människorna och/eller ett slimmande av företagets verksamhet, oftast genom personalneddragningar eller andra oegentligheter.
Och detta har inte med företagets storlek att göra.
Från SVT:s hemsida 2006 kanman t.ex läsa:"Sex av tio privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster har upptaxerats efter den specialgranskning som Skatteverket genomförde i höstas. I 20 procent av fallen var bristerna så allvarliga att de anmäldes till åklagare."

Och inte lär det bli bättre när högerarrogansens värderingar börja göra sig gällande inom samhället och de privatiserade välfärdsverksamheterna.

Bengt Nilsson, röd gråsosse

Tomas sa...

Jag tänker mig att det är avregleringar, snarare än privatiseringar, som leder till ökad mångfald, konkurrens och alla de fördelar som man pratar så vitt och brett om. Dvs att det finns möjlighet att starta t.ex. privata vårdbolag. Du har ju helt rätt i att själva privatiseringen egentligen inte behöver medföra någonting alls.