måndag, februari 18, 2008

Sagan om kung Fredrik av folket

Det var en gång en pojke med en svårmodig uppsyn som hette Fredrik. På ytan hade han det så bra man kunde – välbärgade föräldrar, fint jobb, ett fint hus och en fin familj. Men trots allt detta kunde Fredrik inte hjälpa att han kände sig så ledsen. ”Ingen har känt på utanförskapet så mycket som jag”, kunde han i sina ensammaste stunder utbrista för sig själv eller för någon reporter som för tillfället var närvarande.

Fredrik umgicks mycket med de rika i samhället. De rika ville väldigt gärna bestämma över det lilla landet de bodde i. Men det fick de inte, och det gjorde att de också var ledsna (även om de flesta av dem nog var mer arga än ledsna, egentligen). Sorgsne Fredrik hade flera gånger försökt tala förstånd med dem. ”Ni kan inte hålla på och visa upp att ni är de rika”, hade han förklarat, ”folk vill inte att de rika ska bestämma över dem. Istället får ni låtsas att ni är som folk är mest”, uppmanade han. Men de rika lyssnade inte.

Så hände sig två saker. Ledaren för de rika var en särdeles impopulär person, och han såg också till att de rika var mindre omtyckta än någonsin. Då såg ledsne Fredrik sin chans. ”Borde ni inte välja mig som ledare istället”, antydde han försiktigt, ”så ska jag se till att ni blir mer populära och i slutändan får vara med och bestämma allt här i landet”. Och nu lyssnade de rika, kastade ut den gamle ledaren och gjorde Fredrik till nummer ett.

Det andra som hände var att den sittande kungen blev gammal och trött. Egentligen, viskade många tungor, ville han inte sitta kvar på tronen längre. Han orkade inte längre med full kraft ta tag i alla de problem som fanns runt om i landet. Och här såg Fredrik sin chans. Snabbt som attan klädde han sig i alla den gamla kungens finaste hedersdräkter. ”Titta på mig”, deklarerade han stolt till folket i det lilla landet, ”titta vem det är som så stolt bär den gamle trötte kungens mantel”.

”Men kommer inte du från de rika”, var det då en och annan som frågade sig lite misstänksamt. Och den gamle kungen, han hånskrattade åt maskeraden och tänkte att det där måste väl ändå alla se, att pojken Fredrik bara klär ut sig. Men Fredrik han höll ut. ”Vi är inte de rika”, sa han och viftade stolt med den gamle kungens mantel, ”det är bara något som den gamle kungen sprider ut för att han har blivit förblindad av makten och till varje pris vill hindra någon annan från att komma till tals”.

Och vet ni – efter ett tag så började folket lyssna på pojken Fredrik. För de var ju väldigt fina, de där nya kläderna han hade satt på sig. Och den gamle kungen var trots allt rätt trött, så skulle det inte vara bra med lite omväxling? ”Nej nu gör vi såhär”, var det tillslut någon som sa, ”vi byter ut den gamle kungen mot pojken Fredrik.” Och så gjorde de också.

Jubel och klang utbrast bland de rika och deras Fredrik. Den nya kungen tittade folket som valt honom in i ögonen och sa att det var ni som valde mig, nu ska jag styra som vore jag en av er. Hädanefter ska jag därför kallas kung Fredrik av Folket. Så sa han, och bugade, och sedan återvände han in till sin lilla krets av närmaste rika för att planera hur landet skulle styras.

Här skulle nu sagan kunna ha slutat. Men mörka moln hopade sig över det lilla landet. För de rika var fortfarande de rika, trots de nya kläderna de nu (i kung Fredriks efterföljd) börjat sätta på sig. Och när de nu fick chansen så började de sin vana trogen att roffa åt sig.

Folket såg hur de rika återigen började roffa åt sig, och de var inte glada. ”Det var ju inte det här vi skulle få när vi bytte ut den gamle kungen”, sa de till sig själva. Kung Fredrik såg inte särskilt glad ut han heller. Flera av hans vänner fick avgå ur regeringen för att de betett sig illa, och detta gjorde den sorgsna minen allt sorgsnare. ”Det var ju inte så här det skulle vara”, tänkte han nog allt som oftast för sig själv, han också.

Kung Fredriks rådgivare visste dock vad som borde göras. ”Till att börja med måste du hålla dig borta från själva regeringsmakten så att inte dina kläder smutsas”, sa de. ”Låt de rika roffa åt sig lite såhär i början, det kommer snart att vara glömt. Och då är allt folket kommer att se din skinande fina mantel.”

”Och sedan måste du också ge folket vad de vill ha”, sa en sällsynt förslagen rådgivare. ”Men hur ska jag kunna det”, svarade Fredrik sorgset, ”vi rika har ju redan roffat åt oss allt”? ”Jo”, svarade rådgivaren förklarande. ”Vad folket vill mest av allt är att bli lyssnade på. Och att lyssna kostar ingenting. Dessutom – tillade han illmarigt – så ger det dig en ursäkt att hålla dig på behörigt avstånd från regeringens olycksaliga praktikaliteter” (man pratade så på den tiden, bland rådgivarna).

Så kom det sig att kung Fredrik av Folket gav sig ut på resande fot. Land och rike runt for han med sin sorgsna min och i sina finaste kläder, för att möta folket och ta del av deras berättelser. Med tiden blev han ganska skicklig på detta, berömde han sig själv, att titta någon i ögonen och nicka instämmande samtidigt som han tänkte på något helt annat. Men riktigt lycklig, det såg han aldrig ut att vara.

Och här är var vi är idag. De rika fortsätter att roffa åt sig, folket fortsätter att vara upprörda och kung Fredrik fortsätter att resa landet runt och låtsas lyssna. Hur det kommer att sluta är det ingen som vet.

Vad vi kan lära oss av detta är också oklart. Kanske att det alltid är bra att se bortom klädedräkten när man bedömer mannen. Kanske att det visserligen är dumt att underskatta kraften i bländverk och retorik, men också minst lika dumt att helt ensidigt förlita sig på den. Eller kanske är det helt enkelt så, att sagans sensmoral är att det krävs mer än en kungakrona för att göra en sorgsen man glad.

Vad vet jag? Så jag säger helt enkelt snipp, snapp … slut?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , och annat intressant

5 kommentarer:

alsof sa...

Roligt skrivet men egentligen är det inte så roligt alls.

Anonym sa...

Pinsamt

Anonym sa...

Riktigt dåligt

Anonym sa...

Den sagan är sann!

N.G. sa...

Jag har inte så mycket aktning för någon som försöker att skapa motsättningar genom att prata om "vi och dem" (de rika, de onda). En riktig politiker pratar om vad hon/han vill förbättra, oavsett partitillhörighet.