FRA och kriget mot terrorismen (sista delen av fyra)

Om det tidigare fanns någon tvekan så försvann den helt nu i helgen: först använde statsminister Fredrik Reinfeldt konflikten i Georgien för att kunna slå fast ett "inga kompromisser" rörande svensk militär underättelsetjänst, och sedan kommer det fram att moderaternas partisekreterare Per Schlingmann i ett internt mejl bestämt att FRA-lagen hädanefter ska refereras till som "antiterrorlagen" i den moderata kommunikationen. Signalen är så tydlig den kan bli: istället för kompromiss blir det konfrontation, istället för att dämpa handlar det om att mobilisera och slaget utspelar sig huvudsakligen om väljare på den högra planhalvan. 

Jag har tidigare i tre inlägg (här, här och här) resonerat en smula om relationen mellan FRA-frågan och hela den gamla diskussionen om kriget mot terrorismen. Bakgrunden var folkpartiledaren Jan Björklunds utspel om bin Ladin häromveckan, en typ av argumentation jag såg framför mig att vi skulle komma att se mer av framöver. Vilket nu också har visat sig stämma. 

Syftet med detta fjärde och avslutande inlägg var att belysa lite hur jag såg på socialdemokratins utmaningar i frågan. Den frågan har också till viss del besvarats i helgen, då Mona Sahlin så tydligt som bara går slog igen dörren för några blocköverskridande överenskommelser i frågan som inte inbegrep ett fullständigt "gör om från början" i bred parlamentarisk anda.
Sahlins besked är naturligtvis lika välkommet som klokt. Egentligen oavsett det sakliga innehållet; med tanke på den infekterade stämningen i debatten så är det sista vi behöver att "politikerna" sluter sig samman och gör upp i någon form av slutna rum. Hanteringen av den här frågan har redan skadad förtroendet för det politiska systemet så mycket att jag inte ens vågar fundera över följderna av om det skulle förvärras på det sättet. 

Vi har nu också två väldigt tydliga politiska alternativ som står mot varandra. Å ena sidan den borgerliga regeringen med moderaterna i spetsen som i praktiken vill skrämma in svenska folket i fållan genom att hota med ryssen och terrorister, å andra sidan oppositionen som snarare tror att mer av debatt, nyanser och öppenhet är lösningen för att komma framåt. Så långt dagspolitiken. Men vad innebär detta på ett djupare plan - och då framförallt för socialdemokratin (som ju är mitt parti)? 

Det de som reducerar hela hanteringen av FRA-frågan till enbart dagspolitik eller politiskt spel inte förstår är hur politisk idéutveckling går till. Socialdemokratins ställningstagande till FRA-lagen under Mona Sahlins ledarskap är ett sakpolitiskt ställningstagande, ja, men det är också ett vägval. Nu har vi i Sverige en partipolitisk konflikt om en utveckling som inleddes den elfte september 2001 och som under lång tid bubblat på bloggar och bland vissa intellektuella, men som faktiskt inte varit svensk partipolitik tidigare (åtminstone inte för s). Det är det stora som har hänt här. 

Jag skulle därför vilja jämföra Mona Sahlins hanterande av FRA-frågan med Olof Palmes sätt att möta sin tids ungdomsrevolter. Det som gjort att delar av högern ständigt försöker stämpla den benhårde antikommunisten och demokratiförkämpen Olof Palme som diktaturkramare var ju nämligen hans förmåga att se bortom ett svartvitt "vi och dem"-tänkande och istället se till vad som verkligen gav effekt. Det var den förståelsen som bland annat ledde till insikten att USA:s försvar av den ickedemokratiska regimen i Sydvietnam var ohållbart, och snarare skadade saken än något annat. Och det var den förståelsen som gjorde att han på något plan också var förmögen att ta till sig vad den tidens ungdomsrörelse hade att säga (även om relationen på intet sätt var varken harmonisk eller utan spänningar). 

Den gången var det västerlandets förhållande till sina före detta kolonier och synen på den nationella frigörelsen som var den stora frågan. Nu är det i terrorismens spår istället den västerländska staternas vilja att kontrollera och övervaka de egna medborgarna som ligger i blickfånget. Och konfliktlinjen ser ut att bli densamma: hökar mot duvor, de som eftersträvar de enkla lösningarna (om vi övervakar alla får terroristerna det svårare) och de som vill komplicera bilden (men vad innebär det för vårt eget samhälle om vi på vägen överger allt mer av det vi försöker försvara). 

FRA-frågan går inte att särskilja från vårt förhållningssätt till hela kriget mot terrorismen. Det kommer dagens debattörer vad det lider allt tydligare komma att märka. Och jag är väldigt glad över att dagens socialdemokratiska partiledning tagit den tydliga ställning den har gjort. 

PS: Peter Karlberg har i en kommentar till mina tidigare inlägg efterlyst mer av klassanalys i denna fråga från min sida, och det är onekligen ett intressant perspektiv (Peter för även ett resonemang om hur en sådan skulle kunna se ut i sitt inlägg). Tror dock inte att det där är så rackarns enkelt när allt kommer omkring, så jag får nog be om lite betänktetid på den saken och så återkommer jag säkert vad det lider... DS 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, FRA, kriget mot terrorismen, säkerhet, trygghet, integritet och annat intressant