Lögnen som politisk strategi

Nej, jag tror inte ens Per Wirtén tror att skolminister Jan Björklund kommer att avgå bara för att Dagens Arena kräver det. Kravet kommer naturligtvis avfärdas som partipolitisk polemik av vanligt slag. Och det är inte så konstigt, så fungerar det. Däremot hade man kunnat hoppas att även borgerliga röster på något plan upprörts över radions avslöjande om att vår skolminister medvetet och under lång tid konsekvent förvrängt fakta och statistik för att bereda marken för sin egen politiska inriktning (och karriär). För det hade nämligen kunnat ta skruv på riktigt. Tyvärr verkar den borgerliga offentligheten gå åt helt andra hållet. 

Vad det hela handlar om är i grunden hur makt används och hanteras. Skolan igår, FRA idag, vem vet vilket "problem" som måste "lösas" i morgon? När man som Svenska Dagbladets ledarsida försvarar lögnen som politisk metod genom att dels relativisera ("alla gör det") dels ursäkta med att syftet var gott (det fanns faktiskt ett problem där, inte det skolministern hänvisade till, men ett annat) är man inne på ett ganska djupt sluttande plan. 

Jag tillhör nu inte dem som tycker att en enstaka felsägning eller slarvighet i en debatt från en politiker (oavsett partifärg) är så mycket att yvas över. Det kan hända. Men det är inte fallet här. Det finns en så uppenbar politisk strategi och en sådan uppenbar konsekvens bakom att det helt enkelt inte går att avfärda skolministerns uttalanden på det sättet. 

Och då pratar vi faktiskt om lögnen som politisk strategi. Det borde fler än Per Wirtén vara upprörda över. 

(Och ja - fler är upprörda. Till exempel Marta, Peter, Svensson, Peter (en annan), Roger, Ann-Sofie och Magnus. För att bara nämna några. Naturligtvis. Men ni förstår vad jag menar. ) 

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, skola, politik, skolpolitik, lögn och annat intressant