Ni vet de där föräldrarna som sitter vid sidan och hejar upphetsat på sina knattar som rultar runt på fotbollsplanen eller hockeyrinken? Som vrålar indignerat på domaren och tar spelet på ett tusenfalt mycket större allvar än någonsin de små spelarna och tränarna tillsammans? Precis sådan är jag, när det kommer till filmatiseringar av mina tecknade favoritserier. Därför är det med en nervös ängslighet jag läser så mycket jag kan komma över om de pågående filmatiseringarna av Allan Moores Watchmen och Garth Ennis/Steve Dillons lika brutala som humoristiskt fantastiska Preacher-epos.
Jag menar, så många besvikelser. Ta Daredevil, till exempel. Eller Hellblazer (som jag till slut fann utrymme i mitt hjärta att förlåta, skrev mer om det här). Enda gången jag blivit riktigt imponerad var nog sommarens Dark Knight (även om det också finns en del exempel som ändå får sägas var rätt ok; som Hellboy och X-men).
Men nu är det alltså mästerverket som definitivt tog upp den tecknade superhjälteserien i kulturens finare liga som står på tur, Watchmen. Och en av mina favoritserier i kategorin sådant-dina-föräldrar-med-största-sannolikhet-tyckte-borde-förbjudas: Preacher. Och jag är spändare än någonsin förr.
Så jag fortsätter följa till exempel Bloggywood (se tex här och här) med nerver som sitter på utsidan och den flackande blicken hos en massmördare på flykt undan rättvisan. Någonstans i grunden vet jag också att jag kommer att bli besviken. Av den enkla anledningen att storheten i ett mästerverk som Watchmen eller för den delen Preacher egentligen inte är varken manus eller karaktärer, utan det faktum att skaparna i bägge fallen lyckades ta just seriemediet ett steg längre.
Dessutom. Tydligen ska de göra film av Y: the last man, också. Men det orkar jag faktiskt inte tänka på just nu. (Tror iof att det kan bli rätt bra. Storyn borde kunna hålla för en film. Eller två...)
Uppdatering: Nu verkar det dröja ett tag med den där Preacher-filmatiseringen. Vilket märkligt nog inte minskar min nervositet det minsta... Slut på uppdatering
Läs även andra bloggares åsikter om film, teckande serier, preacher, watchmen, allan moore, garth ennis, daredevil, hellboy, x-men, hellblazer, constantine, kultur, bloggywood och annat intressant
3 kommentarer:
Det är väl bara en superhjälteserie om man tänjer lite på definitionerna, men jag tyckte i alla fall att filmen V för Vendetta var bättre än serien. Daredevil, däremot, är nog den sämsta film som någonsin gjorts.
vilken trevlig blog du har, jag tror du skulle gilla true blood, haru sett det?
finns lite info på http://www.trueblood.se
pusshej
Såg faktiskt om "V för vendetta" - filmen alltså - när den gick på tv3 häromdagen och den var bättre än jag mindes den. Mycket var riktigt bra. Men bättre än serien? Nä, där håller jag inte riktigt med (så är jag ett Allan Moore-fan av rang).
Hanna - puss själv, önskar jag hade några vettiga tevekanaler så att jag kunde följa True Blood. Får väl skaffa en box någon gång...
Skicka en kommentar