Greider, globalisering och strukturomvandling

Under nittiotalet var Göran Greider något av min politiska idol. Av två skäl, tror jag man kan säga. Till att börja med uttryckte han någonting politiskt som jag kunde relatera till. Ett sorts vänsterförsvar för gråsosseismen. Han kunde på något sätt fånga upp och beskriva det radikala i kommunala fritidsgårdar och offentliga transfereringssystem. Dessutom – vilket hänger samman – sprängde han gränserna mellan det politiska och det poetiska, visade att samhällsengagemang och språklig begåvning inte behövde vara två väsensskilda ting.

Idag skriver han om strukturomvandlingens baksida i Aftonbladet. Och då rör han en verklig politisk nervtråd för vänstern. Svensk arbetarrörelse har alltid månat om att bejaka utvecklingen. Vi tycker – för att uttrycka det rått – att det är okej om folk förlorar jobben, bara det finns schyssta arbetslöshetsförsäkringar och en fungerande arbetsmarknadspolitik som gör att man relativt snabbt kan få ett nytt arbete.

I den Rehn-Meidnerska modellen används ett hårt strukturomvandlingstryck som ett argument för en solidarisk lönepolitik – det är bättre om firmor som går dåligt går omkull än att de kan överleva genom att sänka lönerna.

Men denna politik har alltid mött ett motstånd. ”Alla Måste Söderut”, kallades föraktfullt AMS av de norrlänningar som den statliga arbetsmarknadspolitiken ville få dit jobben fanns. För vänstern i bred mening har alltid fabriksnedläggningar stått som den yttersta sinnebilden för kapitalistisk utsugning och ondska.

Och det är på denna barrikad Greider idag – om än med viss försiktighet – ställer sig. Dels är det en svidande vidräkning med diverse företagsledare och högerpolitiker. Där har jag inget att invända. Men han berör också i korthet arbetarrörelsens inställning. Och där finns det anledning att fortstätta diskussionen.

Det borde kosta att lägga ner en fabrik, är hans tes eller med andra ord, allt socialt ansvar vid en fabriksnedläggning borde inte behöva tas av det allmänna. På ett plan är det mycket enkelt att hålla med. När vi både som skattebetalare (i form av skattefinansierad utbildning åt arbetskraften, infrastruktur etc) och som löntagare (i form av nedlagd tid) satsar så mycket för att möjliggöra en privat vinst i ett företag – har vi då inte rätt att kräva något tillbaka? I nöd och i lust, liksom?

Samtidigt är det en farlig hållning för vänstern att tro att trygghet är någonting vi får genom att hindra förändring. De som slängt träskor i maskinerna har i historiens ljus visat sig ha fel. Med detta inte sagt att vi okritiskt ska omfamna allt det nya. Framförallt måste vänstern alltid vara medveten om att framtiden faktiskt är ett oskrivet blad. En progressiv politik måste gå ut på att forma framtiden, inte att motsätta sig den.

Vad innebär då det i det konkreta fallet? Förmodligen att politiken mer borde rikta in sig på att skapa nya jobb än på att rädda gamla. Att det är viktigare att rädda människor än att rädda fabriker. Att utbildning, forskning och tillväxt är bättre politik än att försöka förbjuda företag från att lägga ner. Och att en hög arbetslöshetsersättning och välfungerande arbetsmarknadspolitik i stort fortfarande är hörnstenar i den svenska modellen.

Men det är inga lätta frågor. Strukturomvandling är ett ord enkelt att säga, men det innebär så mycket mer än som kan fångas i de ekonomiska modellerna. I den ekonomiska utvecklingens kölvatten utspelar sig tusentals mänskliga och samhälleliga drama. Så även om jag tycker Greider landar lite snett i sina slutsatser, så ställer han oerhört relevanta frågor. Och ibland kan det vara viktigt nog.