onsdag, februari 11, 2009

Bortom vem är bästa sossen

På Ung Mening-bloggen har det under de senaste dagarna gjorts ett seriöst försök att lyfta den socialdemokratiska idédebatten i bloggosfären från den närmast löjeväckande ”jag-är-bättre-sosse-än-du-någonsin-kan-säga-pilutta-dig” nivå den tyvärr annars alltför mycket annars befinner sig på. I två inlägg (här och här) inleder Nima D-T en diskussion om just socialdemokratin och ägandet genom att luta sig på en svensk idépolitisk gigant; Ernst Wigforss. Jag tycker det är värt att uppmärksamma.

Den första Wigforsstexten är en valpamflett (jo, faktiskt) från 1928 som jag själv skrev ett inlägg om för några år sedan (här). Huvudpoängen i den texten är att Wigforss gör gällande att det inte är socialdemokratin/socialisterna som är hotet mot de mångas äganderätt, det är borgerligheten. Han resonerar också om gränserna mellan en radikalt liberal och en socialistisk kritik mot de rådande egendomsförhållandena men konstaterar också att ”[d]å socialdemokratin angriper nuvarande fördelning av äganderätten, gör han det inte med ett färdigt förslag i hand, hur allt ska vara ordnat i ett fullkomligt framtidssamhälle”. Han fortsätter sedan med ett antal resonemang där Wigforss väl kända närmast syndikalistiska drag framträder väldigt tydligt (”Det var länge sedan statsdriften brukade framställas som den enda formen för en socialistisk organisation av det ekonomiska livet.”) men dessa är egentligen inte huvudpoängen i själva texten – istället handlar den om att vända upp och ner på diskussionen om vem som egentligen är för eller emot den vanliga människans äganderätt.

Den andra texten är en intervju i just Ung Mening från 1970 (som jag i skrivande stund tyvärr inte har tillgänglig i fulltext). Huvudpoängen här (åtminstone om jag följer de citat som lyfts fram av UM) är att Wigforss ansluter sig till någon sorts Kautskyansk/Per-Albin Hanssonsk syn där välfärdsstatens utbyggnad inte ses som en ersättning för socialismen utan som steg på vägen. ”Den (välfärdsstaten, föfr anm) har aldrig vuxit fram ur en önskan att slippa undan en strid om grundvalarna för den ekonomiska organisationen. Aldrig heller ur en önskan att i välfärdsstaten söka en ersättning för socialismen. Det har i stället gället att göra de arbetande bättre rustade att själva överta ledningen” säger Wigforss. De citat som lyfts fram i övrigt handlar om att Wigforss understryker det faktum att samhället (fortfarande) präglas av grundläggande intressemotsättningar (aka klasskamp) och att det därför finns all anledning för socialdemokratin att fortsätta föra diskussionen om hur ett radikalt annorlunda samhälle (ett socialistiskt) skulle kunna se ut.

Och dessa två texter väcker naturligtvis en mängd frågor som är ytterst relevanta även i vår tid. Fungerar välfärdsstaten på ett sådant sätt att den gör ”de arbetande bättre rustade att själva överta ledningen”? Vad kan de senaste hundra årens erfarenheter av olika strategier för att hantera frågan om ägandet och ägandets fördelning lära oss (brukar- respektive producentkooperativ som ju Wigforss vurmade för, kommunalt och statlig ägande, ett mer spritt enskilt ägande, etc)? Ligger det något i det som till exempel LO-utredarna Anders Nilsson och Örjan Nyström beskriver i sin mycket läsvärda bok ”Den sociala demokratins andra århundrade” (jag skrev kort om den här); att människans vilja till makt över det egna arbetet inte per automatik kan anses tillfredsställd bara för att arbetsplatsen i förlängningen styrs av indirekt valda partiföreträdare i en kommunal eller landstingskommunal nämnd?

Jag gillar verkligen ambitionsnivån i de här två inläggen från UM:s sida men om jag får rikta någon typ av kritik mot dem skulle det i sådana fall vara att de istället för att med texterna som utgångspunkt verkligen tar chansen att föra socialdemokratisk idédebatt framåt snarare använder dem som någon sorts ”bevis” för hur sugig socialdemokratin a la 2009 har blivit. Det finns alltså fortfarande ett drag av ”bättre-sosse-än-du” kvar som jag tycker är lite olyckligt. Framförallt som analysen av varför dagens socialdemokrati då är eller har blivit så sugig helt uteblir – det som eventuellt kan framskymta är någon sorts dolkstötslegender av närmast konspiratorisk art (ni vet, partiledningens högervridning som beror på att enskilda individer på något sätt tappat markkontakten osv osv). Alltså ett tämligen omarxistiskt sätt att närma sig den frågan på.

För vad en modern vänster måste göra är ju att bryta sig ur det dödläge som Nilsson och Nyström beskriver i den ovan nämnda boken; där”[a]vsaknaden av ett tydlig socialdemokratisk alternativ har bidragit till [en ofruktbar] debattpolaritet … med å ena sidan anpassning till den högerposition som förklarar hela välfärdsbygget som historiskt utlevat, å andra sidan vänsterns konspirationsteorier och protestpolitik”.

Här kan den unga socialdemokratin spela en stor roll. Just eftersom Ernst Wigforss faktiskt har alldeles rätt: socialdemokratins uppdrag har aldrig begränsat sig till att administrera en aldrig så förträfflig välfärdsstat, det handlar i förlängningen om människans frigörelse. Hur det projektet ser ut i en modern globaliserad värld läser jag gärna mer om på Ung Mening-bloggen i framtiden.

Uppdatering: Erik Laakso hade också kommenterar de två inläggen, noterar jag nu. Han är väl något mer skeptisk än jag (lite onödigt skeptisk, tycker jag) men det är ändå ett intressant inlägg och du hittar det här. Slut på uppdatering.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , och annat intressant


6 kommentarer:

Anders Nilsson sa...

Jag är i stort sett enig med dig Johan om värdet i UM´s Wigfors-serie. Men tyvärr så förlorar den typen läsning mycket av sitt intresse eftgersom man helt och hållet utesluter verkligheten från reflektionen. Att ställa samman två texter med 40 års mellanrum, utan att ta ställning till den fakrtiska förändring som samhällena, staterna och världen genomgått under dessa 40 år är nästan lika världsfrånvänt som att hävda texternas aktualitet när de läses idag, ytterligafre 40 senare utan att ta i beaktande de gigantiska förändringar världen, Europa och Sverige genomgått under dessa år. Utsikt från en bokhylla i all ära men det handlar nog om vilket håll man tittar, in mot bokryggarna eller ut mort världen.

Nima D-T sa...

Anders: Jag förstår din kritik, men ärligt talat så har inte mina motiv varit att trycka ner mina reflektioner och analyser i halsen på läsaren. Visserligen så har jag små kommentarer i de båda inläggen, men se dem som de där kommentarerna/frågorna i slutet av varje avsnitt i en studiecirkel. Jag vill alltså uppmana läsaren till analys och reflektion. Det är upp till dig själv att väga in "verkligheten" och tidskillnaderna mellan de båda texterna, och nutiden. Det är väl intressant om något, att konstatera att Wiforss tillåter sig själv att stå fast vid samma grund trots "den faktiska förändring som samhällena, staterna och världen genomgått". Hur förhåller vi oss till detta faktum idag? Ta inläggen som de underlag för diskussion de faktiskt är, inte som om det vore en lathet från min sida, där jag låter nån döing sköta snacket åt mig!

Johan: Jag förstår även din kritik, och håller med. Men jag tycker också att det är svårt att låta diskussionen hållas på en nivå med sikte framåt, då man genast får beskyllningar för "sovjetkommunism" och liknande kastat på sig, så fort man kommer med inlägg som är lite radikalare och lite smått "kontroversiella". Det är då debatten styrs in på "detta-är-riktig-socialdemokrati-så-de-så"-territorierna. Speciellt vi yngre är tacksamma offer, då man mycket lättare kan avfärda oss som "galningar","juvenila" och som oerfarna p.g.a av att "du var inte ens påtänkt på den tiden, pysen"...

Men men, jag tycker att du berör en intressant problematik då du citerar boken "Den sociala demokratins andra århundrade". De skriver att ”[a]vsaknaden av ett tydlig socialdemokratisk alternativ har bidragit till [en ofruktbar] debattpolaritet … med å ena sidan anpassning till den högerposition som förklarar hela välfärdsbygget som historiskt utlevat, å andra sidan vänsterns konspirationsteorier och protestpolitik”. Hur förhåller vi oss till detta då vi ska utforma politik och strategi inför nästa val? Vissa vill ju hävda att vi varken kan ha ambitioner om samhällsomdaning och klasslöst samhälle, eller för den delen vara lite konsekventa och trogna våra värderingar, då detta kan "skrämma bort" vissa delar av väljarkåren (läs:"medelklassen"). Dilemmat blir ju då, att samtidigt som man kan se att just "fegheten" på detta plan, att utforma ett tydligt alternativ, faller tillbaka på oss. Ska vi utforma ett tydligt alternativ, inte bara till borgarna utan även till dagens samhälle? Eller ska vi samlas i mitten med alla andra partier, och försöka vinna val på person och trovärdighet? Det är frågan, och den är nog inte bara viktig för valet 2010, utan även det 2014, kanske till och med 2018...

Anonym sa...

Jag hade verkligen ett lyft när jag i morse - jag bor 6 timmar efter sossetid - via Laaksos blogg i kommentar från Anders Nilsson läste vidare och kom till en pärla, berättelsen om han som började handla på ICA, potatisodlaren i Dorotea. Har nu bokmärkt "Rolling and Tumbling". Tack för det, Anders!

Annars slogs jag av ett par ord i något som Laakso noterade hade klippts bort: "...frihet från okunnighet...". Skulle snarare tro, som somliga i partiet beter sig och vad man inom partiet accepterar från sina allierade (t.ex. Ohly)att man nu äger frihet från kunnighet. 'Nuff said.

A-K Roth

Anonym sa...

Nima D-T: Om du vill läsa en bra början på ett svar till din fråga "Hur förhåller vi oss till detta då vi ska utforma politik och strategi inför nästa val?" så rekomenderar jag nyutkomna "Reformismens Möjligheter" av ovan nämnda LO-ombudsmän Anders Nilsson och Örjan Nyström. OBS bloggaren ovan är inte samma Anders Nilsson.

"Den sociala demokratins andra århundrade" är för övrigt det allra bästa som skrivits på mycket länge, tycker jag.

Ulf

Anders Nilsson sa...

Nima: Självfallet varken kan man eller ska man ha ambitionen att vara heltäckande. Det jag försöker säga är bara att under de 40 år som gått sedan Wigforss skrev sin minnestext, så har Sverige, världen och samhället genomgått en förändring, som knappast Wigforss kunde föreställa sig. Många av de grundläggande förhållandenea i "folkhemmet" har genomgått fundamentala förändringar, dels i liberalfundamentalistisk riktning men också i statskapitalistisk riktning och i ett undergrävande av parterna på arbetsmarknaden. Ofta i motsatsatsställning till både fack och arbetsgivare.

För att Wigforss-studiet skall bli meningsfullt för mig då måste jag ta dessa 40 år i beaktande. Och det gör vi ju som du säger i en fri och öppen diskussion.

Johan Sjölander sa...

Nima; den frågan är ju reformismens eviga fråga och den är absolut inte mindre viktig nu. Dvs; hur får vi med oss en majoritet av folket på vägen framåt? Socialdemokratins svar för att bilda breda klassallianser var ju först folkhemmet, och sedan den generella välfärden - dvs två tydliga strategier för att inkludera den så kallade medelklassen i arbetarklassens frigörelseprojekt. Personligen tycker jag ändå att man måste säga att de har fungerat hyfsat väl.

Så svaret på dilemmat är väl att det inte får vara ett dilemma. Vi måste utforma en tydlig politik som ändå attraherar majoriteten av folket (rent konkret kan det idag handla om så "enkla" saker som höjda tak i trygghetsförsäkringarna).

Sedan; när det gäller det klasslösa samhället genom avskaffad äganderätt (något som jag har sett att du är inne på på UM-bloggen) så tror jag inte att det är medelklassväljarna som är problemet. Jag tror inte att det finns någon större förståelse för en såpass radikal politik bland arbetarklassen heller.

Varför tror jag att delvis Gramsci ger ledtråden till när han analyserade hur det kom sig att revolutionen kom i det "efterblivna" Ryssland och inte i det högt utvecklade Europa: det handlar om samhällshegemoni. I den Wigforss-text du citerar (den första) lägger ju EW stor kraft vid att argumentera för att (s) är FÖR äganderätten, just eftersom han förstår vilka känslomässiga strängar detta väcker djupt in i folklagret. Den person som går ut och säger att han vill avskaffa den privata äganderätten kan mena aldrig så väl, men han kommer ändå upplevas som ett hot mot väldigt många människors trygghet och personliga självständighet (även inom arbetarklassen).

Det är ju därför socialdemokratin alltid har varit väldigt noga med att välja sina strider. Det tror jag att vi ska fortsätta vara.

Däremot, för att gå tillbaka till Nilsson och Nyström, så finns det mycket att göra på idéområdet. Vad de två menar saknas är någon typ av strukturell analys på medellång sikt; dvs mellan nästa val och avlägsna framtidsutopier. Och det där måste vi fortsätta diskutera.

Personligen, ser jag fram mot den fortsatta diskussionen.