Bortom vem är bästa sossen

På Ung Mening-bloggen har det under de senaste dagarna gjorts ett seriöst försök att lyfta den socialdemokratiska idédebatten i bloggosfären från den närmast löjeväckande ”jag-är-bättre-sosse-än-du-någonsin-kan-säga-pilutta-dig” nivå den tyvärr annars alltför mycket annars befinner sig på. I två inlägg (här och här) inleder Nima D-T en diskussion om just socialdemokratin och ägandet genom att luta sig på en svensk idépolitisk gigant; Ernst Wigforss. Jag tycker det är värt att uppmärksamma.

Den första Wigforsstexten är en valpamflett (jo, faktiskt) från 1928 som jag själv skrev ett inlägg om för några år sedan (här). Huvudpoängen i den texten är att Wigforss gör gällande att det inte är socialdemokratin/socialisterna som är hotet mot de mångas äganderätt, det är borgerligheten. Han resonerar också om gränserna mellan en radikalt liberal och en socialistisk kritik mot de rådande egendomsförhållandena men konstaterar också att ”[d]å socialdemokratin angriper nuvarande fördelning av äganderätten, gör han det inte med ett färdigt förslag i hand, hur allt ska vara ordnat i ett fullkomligt framtidssamhälle”. Han fortsätter sedan med ett antal resonemang där Wigforss väl kända närmast syndikalistiska drag framträder väldigt tydligt (”Det var länge sedan statsdriften brukade framställas som den enda formen för en socialistisk organisation av det ekonomiska livet.”) men dessa är egentligen inte huvudpoängen i själva texten – istället handlar den om att vända upp och ner på diskussionen om vem som egentligen är för eller emot den vanliga människans äganderätt.

Den andra texten är en intervju i just Ung Mening från 1970 (som jag i skrivande stund tyvärr inte har tillgänglig i fulltext). Huvudpoängen här (åtminstone om jag följer de citat som lyfts fram av UM) är att Wigforss ansluter sig till någon sorts Kautskyansk/Per-Albin Hanssonsk syn där välfärdsstatens utbyggnad inte ses som en ersättning för socialismen utan som steg på vägen. ”Den (välfärdsstaten, föfr anm) har aldrig vuxit fram ur en önskan att slippa undan en strid om grundvalarna för den ekonomiska organisationen. Aldrig heller ur en önskan att i välfärdsstaten söka en ersättning för socialismen. Det har i stället gället att göra de arbetande bättre rustade att själva överta ledningen” säger Wigforss. De citat som lyfts fram i övrigt handlar om att Wigforss understryker det faktum att samhället (fortfarande) präglas av grundläggande intressemotsättningar (aka klasskamp) och att det därför finns all anledning för socialdemokratin att fortsätta föra diskussionen om hur ett radikalt annorlunda samhälle (ett socialistiskt) skulle kunna se ut.

Och dessa två texter väcker naturligtvis en mängd frågor som är ytterst relevanta även i vår tid. Fungerar välfärdsstaten på ett sådant sätt att den gör ”de arbetande bättre rustade att själva överta ledningen”? Vad kan de senaste hundra årens erfarenheter av olika strategier för att hantera frågan om ägandet och ägandets fördelning lära oss (brukar- respektive producentkooperativ som ju Wigforss vurmade för, kommunalt och statlig ägande, ett mer spritt enskilt ägande, etc)? Ligger det något i det som till exempel LO-utredarna Anders Nilsson och Örjan Nyström beskriver i sin mycket läsvärda bok ”Den sociala demokratins andra århundrade” (jag skrev kort om den här); att människans vilja till makt över det egna arbetet inte per automatik kan anses tillfredsställd bara för att arbetsplatsen i förlängningen styrs av indirekt valda partiföreträdare i en kommunal eller landstingskommunal nämnd?

Jag gillar verkligen ambitionsnivån i de här två inläggen från UM:s sida men om jag får rikta någon typ av kritik mot dem skulle det i sådana fall vara att de istället för att med texterna som utgångspunkt verkligen tar chansen att föra socialdemokratisk idédebatt framåt snarare använder dem som någon sorts ”bevis” för hur sugig socialdemokratin a la 2009 har blivit. Det finns alltså fortfarande ett drag av ”bättre-sosse-än-du” kvar som jag tycker är lite olyckligt. Framförallt som analysen av varför dagens socialdemokrati då är eller har blivit så sugig helt uteblir – det som eventuellt kan framskymta är någon sorts dolkstötslegender av närmast konspiratorisk art (ni vet, partiledningens högervridning som beror på att enskilda individer på något sätt tappat markkontakten osv osv). Alltså ett tämligen omarxistiskt sätt att närma sig den frågan på.

För vad en modern vänster måste göra är ju att bryta sig ur det dödläge som Nilsson och Nyström beskriver i den ovan nämnda boken; där”[a]vsaknaden av ett tydlig socialdemokratisk alternativ har bidragit till [en ofruktbar] debattpolaritet … med å ena sidan anpassning till den högerposition som förklarar hela välfärdsbygget som historiskt utlevat, å andra sidan vänsterns konspirationsteorier och protestpolitik”.

Här kan den unga socialdemokratin spela en stor roll. Just eftersom Ernst Wigforss faktiskt har alldeles rätt: socialdemokratins uppdrag har aldrig begränsat sig till att administrera en aldrig så förträfflig välfärdsstat, det handlar i förlängningen om människans frigörelse. Hur det projektet ser ut i en modern globaliserad värld läser jag gärna mer om på Ung Mening-bloggen i framtiden.

Uppdatering: Erik Laakso hade också kommenterar de två inläggen, noterar jag nu. Han är väl något mer skeptisk än jag (lite onödigt skeptisk, tycker jag) men det är ändå ett intressant inlägg och du hittar det här. Slut på uppdatering.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, idepolitik, idedebatt, ideologi, Ernst Wigforss, Ung Mening, socialdemokrati, socialism, ägande, makt och annat intressant