Sabuni fullföljer bara regeringens linje

Att integrationsminister Nyamko Sabuni uppenbarligen befordrat en man som likställer världsreligionen Islam med nazism och dessutom gett honom ansvaret för att utreda situationen för nyanlända flyktingar känns bara symptomatiskt. Vid det här laget har vi också vant oss vid ett folkparti som i utspel efter utspel bevisat sin fasta vilja  att prata in Sverigedemokraterna i riksdagen och skapa en dansk politisk situation i Sverige. Men i diskussionen om Sabunis senaste utspel om sänkta löner och kortad föräldraförsäkring för invandrare får vi inte tappa bort hur väl denna syn hänger samman med den politik regeringen faktiskt för.

För kärnan i hela regeringens arbetsmarknadspolitik är nämligen just det Sabuni efterlyser för invandrarna: sänkta löner och en ny låglönesektor. Det enda sättet jobbskatteavdraget kan få de sysselsättning teoretikerna hävdar att det kommer att få (fast vi inte sett något än) är om det dämpar löneutvecklingen. Sänkningen av a-kassan och försämringarna i i stort sett alla trygghetsförsäkringarna syftar också till att pressa löner neråt. Och regeringspartiernas högerflygel räds inte ens för att säga detta öppet: åtminstone om de sänkta lönerna ska drabba någon annan (i det här fallet var det invandrare, tidigare ungdomar).

Att det finns klara etniska förtecken i hur man tänker sig denna låglönesektor är heller inget nytt: minns när en av Reinfeldts närmaste råkade slinka med tangenterna på Facebook och förklara hur han såg arbetslinjen manifesteras i en rysk kvinna som torkade upp avföring i hans portuppgång. Men jag tror egentligen inte att det finns något rasistisk ideologi bakom (folkpartiets habrovinker ska nog snarare ses som politisk taktik): för regeringspartierna torde det vara helt ok om en och annan “lågproduktiv” infödd svensk slinker med i denna tänkta långlönesektor också.

Borgerliga ideologer försöker naturligtvis motivera detta med någon sorts Rawlsk rättvisesyn: det är ok att låta klyftorna öka eftersom det på sikt kommer att gynna de som har det sämst. Finansminister Anders Borg har ju dragit detta kanske allra längst när han försöker använda statistik som visar att det är låginkomsttagare och kvinnor som förlorat på regeringens politik som bevis för att det i själva verket är just låginkomsttagare och kvinnor som tvärtom tjänar på regeringens politik. På sikt, åtminstone.

Här finns det anledning att verkligen syna de borgerliga korten. För myterna om de stora klassklyftornas välgörande effekter är just detta: myter. Man kan säga vad man vill om uppmärksammade Jämlikhetsanden, men trots de idoga borgerliga försöken att skjuta den i sank kvarstår - även om man inte är beredd att köpa författarnas tes att jämlikhet är bra i sig fullt ut - ändå oerhört tydligt slutsatsen att jämlika samhällen åtminstone inte är sämre än mer ojämlika.

Det gör att det Rawlska argumentet för ökad ojämlikhet faller. Det finns inget som säger att ökad ojämlikhet är bra. Allra minst för de som har det sämst. Detta gäller i allra högsta grad om vi ser till förekomsten av en utbredd låglönesektor. Vi kan exempelvis se i den forskning som inte minst Daniel Lind förtjänstfullt introducerat i den svenska politiska debatten att den sociala rörligheten det vill säga möjligheten att förflytta sig själv i inkomst- och karriärstegen är betydligt lägre i länder med en utbredd låglönesektor som USA än i länder där denna är betydligt mindre (även om den finns, gubevars) som i Sverige. Låglönesektorn är ingen trampolin, den blir ett gyttjefält som det blir omöjligt att trampa sig ur.

Det finns de som hävdar att valet om några veckor är ointressant, handlar om procentsatser hit och dit och inte om några verkliga frågor. Med all respekt skulle jag vilja hävda att de tyvärr ingenting förstått. Den strategiska omvandling av den svenska arbetsmarknaden den borgerliga regeringen är i full färd med att genomföra är någonting som kommer att beröra oss alla på djupet. Inte minst om den får fortsätta i fyra år till.

Därför är det bra när sådana som Nyamko Sabuni talar klarspråk. Det är kanske läge för den här valrörelsen att börja handla om allvarliga ting.

För övrigt; missa inte Calle Fridéns text om Klasshatet och välfärdsarbetarna, Evin Cetins lika lysande som obarmhärtiga attack på folkpartiets högerpopulism, eller Svenssons kommenterar till ovan nämnda Daniel Linds bok.

Technorati-taggar: politik,ideologi,Nyamko Sabuni,arbetsmarknadspolitik,klasskillnader,Rawls,låglönesektor

och annat intressant