Ingrid är här (jag har blivit pappa)

I onsdags klockan 14:52 föddes vår dotter Ingrid, 51 cm lång och med en vikt på 3150 gram. Vi har precis kommit hem alla tre till lägenheten och så smått börjat installera oss i vårt nya liv (Ingrid sover just nu sött i sin nya säng.)

Nu ska vi vara hemma alla tre och ta hand om varandra under veckorna framöver. Ni får ha överseende med om bloggen inte uppdateras så regelbundet under denna tid, det finns – trots allt – det som är viktigare.

Är så oerhört stolt och lycklig just nu. Vill också passa på att rikta ett stort tack till all fantastisk personal på Karolinska som hjälpte till under och efter förlossningen: usk:or, barnmorskor, läkare och alla ni andra. Och såklart också ett tack till alla ni som hört av er med gratulationer.

Akta dig världen. Ingrid är här. Inget kommer någonsin mera att bli sig likt.

Reinfeldts syn på svart städhjälp visar på något mycket allvarligare

Att två av de tillträdande statsråden har erkänt att de använt sig av svart städhjälp kan tyckas vara en skitsak. Ett misstag, en klantighet begången av personer som aldrig kunde drömma om att de någon gång skulle hamna i den situationen att de skulle utsättas för den offentliga granskning en statsrådspost innebär. Så tycks statsministerns själv åtminstone se på det hela.

Man kan också se det som någon mycket allvarligare. Jag tycker nämligen att hanteringen av frågan visar med all önskvärd tydlighet på vilket klassperspektiv den nya regeringen står för. Att man trots höga inkomster och dyrt boende väljer att inte betala sociala avgifter (tex pension) för sina (förmodligen underbetalda) anställda ses som närmast ”folkligt”, som någon som ska öka igenkänningsfaktorn hos ”vanligt folk”. ”Alla gör så”, tycks undertonen vara, ”det enda undantaget är de som riskerar att åka fast.”

Magnus har skrivit ett briljant inlägg på detta tema, där han (återigen) visar på bloggandets journalistiska möjligheter. Läs det, du hittar inlägget här.

Andra bloggar om: hushållsnära tjänster, svartjobb, maria borelius, cecilia stegö chilo, arbetsmarknad, politik, brott, regeringen, fredrik reinfeldt, statsministern

Detta inlägg är pingat på sajten intressant.se

Den nyliberala diktaturen

Den kommunistiska diktaturen i Kina har på ett mer direkt sätt än vad många kanske tror låtit sig inspirerats av nyliberala idéer. Den amerikanska forskaren Peter Kwong beskriver detta i en mycket läsvärd artikel ” The Chinese Face of Neoliberalism”, som nu finns tillgänglig på nätet.

Kwong beskriver bland annat hur han 1980 bevistade en föreläsning där Milton Friedman är inbjuden att tala på en kinesisk partiskola. Han skriver

”It is intriguing how early the Chinese had searched out Friedman for guidance --only one year after Thatcher began her brutal "there is no other alternative" reforms. So just as Ronald Reagan started his "revolution" in America by stripping away social and welfare safety nets that had been in place since the FDR era, Deng and his supporters followed Friedman's recipe to "get the government off the people's back," ushering China into the neo-liberal universe.”

Det är också skakande läsning om vad detta innebär för den kinesiska arbetareklassen;

“China's neo-liberal communist bureaucrats have been more interested in protecting employers than in enforcing labor laws. This is evidenced by persistent labor and safety violations that lead to spectacular gas explosions, mine cave-ins, and flooding that kill thousands of people every year. In 2003, for instance, there were 136,340 reported deaths from industrial accidents. But while China accounted for 80 per cent of the world's total coal mining-related deaths that year, it produced only 35 per cent of the world's coal. At the same time, nearly half of China's migrant workers were forced to work while their wages were held back --to the tune of roughly $12 billion collectively owed in back pay. Yet in China it is illegal to organize independent unions or strike. Labor leaders are regularly jailed and prosecuted as criminals; their families are harassed.”

Kwongs poäng är att han visar på likheterna, eller snarare beröringspunkterna, mellan USA och Kina. Underrubriken till artikeln är också mycket riktigt ”China and the US are Joined at the Hip”.

Själv tycker jag att en annan slutsats är mer näraliggande. Nämligen den att ekonomisk nyliberalism går mycket väl att kombinera med politisk diktatur. Ja, faktum är att diktaturens redskap förmodligen fungerar mycket väl när det gäller att bekämpa fackföreningar och andra intressesammanslutningar som med krav på social rättvisa skulle kunna hindra marknadens perfekta funktionssätt.

Det är det stora dramat. Och det är i sanning skrämmande.

Läs hela artikeln här

Andra bloggar om: politik, nyliberalism, diktatur, milton friedman, kina, peter kwong

Skrämmande, och intressant, tycker jag.

Jag, en demokratisk socialist med ett sökande sinnelag

Efter mycket om on men är det nu dags för mig att svara på den bloggutmaning om politisk identitet jag fått vidaresänd från Fredrik J. En riktigt kul utmaning, åtminstone att svara på(ursprungligen kommer enkäten från syrran.)

1. Politisk ideologi du förespråkar?

Demokratisk socialism, med ett och annat inslag av radikal liberalism. Tror på reformismen som arbetsmetod. Grunden är egentligen att jag tror benhårt på jämlikheten (menar också att den är frihetens förutsättning), har insett att förändring kräver ett brett folkligt stöd och tycker att kampen mot klassamhället är politikens kärna. Ser fortfarande mig själv som tämligen ideologiskt öppen och sökande (älskar den politiska diskussionen som sådan.)

2. Politisk ideologi du föraktar mest?

All typ av socialdarwinism och elitism, samt naturligtvis fascismen och alla rasistiska irrläror.

3. Materialist eller idealist?

Dialektiker med en materialistisk bas. (Uppdatering: dvs jag menar att människorna faktiska livsbetingelser utgör grunden, men att det sker ett samspel mellan detta och idéer och tankar som också formar framtiden. Slut på uppdatering.)

4. Plikt- eller konsekvensetik i politiken?

Tycker det är lite att göra det enkelt för sig att säga antingen-eller, men får väl svara konsekvensetiker då. Samtidigt som jag inser att ett pliktetiskt förhållningssätt oftast är det enda praktiskt möjliga.

5. Politiskt uppvaknande?

Har nog varit en slumrande socialdemokrat sedan barnsben. Sedan dess har jag vaknat upp ett antal gånger, och kan fortfarande tycka att jag till och från drabbas av en och annan insikt. Men jag gick med i SSU på gymnasiet, så det får väl ses som någon typ av formell startpunkt på mitt politiska liv.

Kan också konstatera att ju äldre jag blivit, ju mer har jag också sett och förstått av det svenska (och det globala) klassamhället. Och ju mer känner jag mig trygg i mina grundläggande värderingar.

6. Politisk detour?

Många, om än bara i tanken. Pendlade på högstadiet i spannet mellan vänster- och folkpartist. I ettan på gymnasiet har jag någon diffus minnesbild av att någon gång ha kallat mig nihilist (mest förmodligen för att det var ett coolt ord, och ja, jag lyssnade på svartrock atm.)

Även efter det att jag gick med i SSU har jag orienterat mig lite olika; var ursprungligen närmast syndikalistiskt eller folkrörelseromantiskt lagt med stor tilltro till det civila samhället och en radikal underifrånorganisering. Krisen på 90-talet och budgetsaneringen som följde gjorde att jag kom att positionera mig mycket mer i en traditionellt gråsossig vänsterposition (även om jag inte helt släppte det folkrörelseromantiska, tillhörde den gruppering inom SSU:s ”vänsterfalang” som faktiskt tyckte att det där med egenmakt – rätt använt – var något riktigt bra.)

Ser fortfarande min politiska utveckling som dialektisk. Värderingarna ligger fast (jämlikhet, upprörs över klasskillnader och diskriminering, tror på varje människans rätt att få leva sitt liv efter sina ”egna stämningars längtan”) men vad gäller politiska strategier och förhållningssätt måste dessa ständigt prövas och omprövas.

Två idéströmningar jag personligen arbetar mycket med att förhålla mig till och dessutom hämtar inspiration från, är dels en religiös (främst kristen), dels en radikalt liberal. Tycker att den demokratiska socialismen som idé och socialdemokratin som rörelse är de som har bäst förutsättningar att förvalta det goda i dessa respektive riktningar.

7. Enskild person som påverkat dig politiskt?

Skulle faktiskt vilja ta en så pass närliggande person som Roger Mogert. Dels för att han faktiskt var den som värvade mig till SSU; dels för att han står för en starkt ideologiskt förankrad, intellektuell och framåtsyftande socialdemokrati. Och så har han en rolig blogg (när han väl skriver på den, dvs)

8. Bok som påverkat dig mest politiskt?

Förmodligen Bamse. Men därutöver; ett axplock av texter: Ronny Ambjörnssons ”socialismens idéhistoria”, Norberto Bobbios essä ”vänster eller höger”. Leszek Kolakowskis ”fostran till hat, fostran till värdighet” (anförande hållet vid utdelandet av tyska bokhandlarnas fredspris 1977. på svenska publicerat i tidskriften 1989 nummer 2). Göran Greiders ”världen efter kommunismen” (dikter), Bengt Nermans ”frågan om människovärdet”, för att nämna några få.

Och, om man ska vara ärlig, inte att förglömma SSU-förbundets marxismcirkel (den lilla röda) som öppnade många spännande intellektuella dörrar.

9. Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?

Att de storslagna visionerna ibland tenderar att skymmas bakom de dagspolitiska och strategiska övervägandena.

10. Viktigaste enskilda politiska frågan?

Full sysselsättning

Andra bloggar om: bloggutmaning, ideologi, politik

Jag tycker det vore intressant att få höra dina kommentarer. Dessutom skulle jag gärna läsa vad Lena D, Dag L och Nanna (eller någon annan på Rebellabloggen) svarar på frågorna ovan.

Bloggare ÄR journalister. Ytterligare två bevis.

Man kan diskutera till döddagar hur viktig bloggosfären är. Och kritikerna har antagligen rätt; i dagens Sverige spelar vad som sägs på bloggar runt om i landet oerhört mycket mindre roll än vad som sägs i etermedia eller på dagstidningarnas nyhets eller tom insändarsidor. Men detta är egentligen inte den viktiga frågan. För den lyder: vilken roll skulle bloggarna kunna spela?

Avgörande då är vilken kvalitet och vilken ambitionsnivå de enskilda bloggarna håller. Jag skulle här vilja peka på två aktuella och bra inlägg som visar på vilka möjligheter som ändå finns. Bägge inläggen kännetecknas av en journalistisk likväl som en mediekritisk ingång.

Det första är Magnus Ljungkvist som granskar fd ekotjournalisten och numer Reinfeldtmedarbeteren Edvard Unsgaards gärning. Det här är en mycket viktig fråga. Om en journalist direkt efter ett val väljer att jobba för valvinnaren, är det oerhört intressant att granska den journalistens gärning under själva valrörelsen. Och Magnus genomgång av Unsgaards artiklar väcker onekligen en hel del frågor.

Det andra inlägget är Peter Gustavsson som lyfter upp Livets Ords inflytande över kommunpolitiken i Uppsala, och den totala medietystnad som råder utanför lokalmedia runt detta. För mig som icke Uppsalabo är det skrämmande läsning. Och viktig.

Om bloggar kommer att spela någon roll i framtiden beror på oss som bloggar. Med fler skribenter som Peter och Magnus ser framtiden ljus ut.

Andra bloggar om: bloggosfären, mediekritik, journalistik

PS: Fredrik, mitt svar på din utmaning kommer. Och det kommer att vara intressant. Så håll ut DS

Sex reflektioner om regeringen Reinfeldt

Ett – Fredrik Reinfeldt tar ett järngrepp. Inte bara är det moderater på de tyngsta posterna, det är i flera fall (exempelvis Borg, Littorin) moderater ur tjänstemannakretsen närmast partiledaren själv. Det här är en enmansshow – undantaget utrikespolitiken. Mer om det nedan.

Två – Mikael Odenberg kan knappast ses som någon vinnare. Moderaternas ekonomiskpolitiske talesman får se sig förpassad till försvarsdepartementet, och kommenterar själv med att denna ”lösning” var helt ok. Jag skulle inte sätta någon större slant på att han inte hamnar på något anonymt verk innan mandatperioden är över.

Tre – Hanteringen av integrationsfrågorna är oroväckande. Först slår statsministern fast (och jag håller till fullo med) att integrationsfrågor inte kan ses som ett eget område utan måste genomsyra alla politik, sedan bildas ett eget integrationsdepartement där passande nog regeringens enda person med invandrarbakgrund får husera. Det här bådar inte gott.

Fyra – Att låta timbro ta över kultur-, idrotts- och mediefrågorna är minst sagt ett förvånande drag. Jag hade snarare trott på Lena Adhelsson-Liljerot eller någon annan mer kulturvänlig moderat. Misstanken väcks att man vill kopiera den danska strategin och genomföra en borgerlig kulturrevolution (dvs kasta ut alla som inte gillar den nya regeringens åsikter och tankar med argumentet att de är ”för politiska”.) I sådana fall kommer några av mandatperiodens häftigaste politiska strider att utspelas inom detta område.

Fem – Det är inte direkt något styrketecken att Reinfeldt måste sträcka sig så långt som till att plocka in Carl Bildt i regeringen för att få någon utrikespolitisk kompetens. Jag drar mig i sammanhanget till minnes de diskussioner jag hade med vänner från Balkan om Bildts insatser där när det begav sig, och man kan väl säga att de inte direkt delade den bild som fanns i svensk media om mannens hjältestatus. Vi får väl se om han lyckas leva upp till myten nu.

Sex – Andreas Carlgren måste vara regeringens mest kompetente minister. Där måste jag faktiskt ge statministern ett erkännande – en riktigt bra rekrytering. Vi får väl se vad han kan göra med den portfölj han blivit tilldelad. I kampen för miljön är det väl bara att hoppas att han har tillräckligt mycket skinn på näsan för att stå emot de moderata strömningarna i denna fråga. Även om det kan tyckas vara en ojämn kamp...

För övrigt måste jag säga att regeringsförklaringen var bland de tråkigaste jag hört. Lite konstigt, jag tycker att talskrivargänget runt Reinfeldt brukar förmå att prestera klart bättre. Vi får faktiskt hoppas på en uppryckning framöver. Även om man har fel i sak, kan man väl ändå försöka uttrycka det en smula intressant.

Andra bloggar om: regeringen, reinfeldt, politik, alliansen, regeringförklaringen

”Nyliberalismens idéer” (eller tankar om nyliberalismens uppgång och fall)

När jag alldeles nyligen gick igenom mina överfulla bokhyllor hittade jag ett gammalt exemplar av antologin ”Nyliberalismens idéer”, dedikerad av redaktören Johan Norberg själv någon gång under eller snarare strax efter vår gemensamma gymnasietid, liggandes i en hög. En omläsning gav upphov till både nostalgi och nya tankar.

Boken består av en samlig artiklar publicerade i ”Nyliberalen”, sammanställda av Norberg själv (tillsammans med Henrik Bejke) och utgiven år 1994. Tidsandan hade varit präglad av SAF-radio och murens fall, men när boken gavs ut satt regeringen Bildt på sitt sista år och någonting var på väg att vända i den svenska offentligheten. ”Nyliberalismens idéer” får alltså närmast se som slutet på en epok, eller ett testamente över något som redan var på väg att ta slut.

Artiklarna i själva boken spänner över flera fält. De flesta är teoretiskt filosofiska. Ett gäng handlar om invandringspolitik. En ganska rörande debatt behandlar rätten att utmana andra på duell, någon reflekterar över svenska folkets överreaktioner på Palmemordet och så skriver Madeleine Cederström (fö den enda kvinnliga skribenten i hela boken) om ur hon drog igång stöddemonstrationer för yttrandefrihet utanför diverse porrklubbar.

Några saker är slående. Frihetsfrontens försvar av kapitalismen var moraliskt, inte ekonomiskt. Ingemar Nordin anger tonen när han redan i det första inlägget skriver att ”[j]a, om det verkligen finns ett himmelrike med en allgod och allsmäktig Gud, så måste med nödvändighet kapitalismen vara införd där.” (s.12) På samma sätt fortsätter det i inlägg efter inlägg.

Argumentationen går i korthet ut på att eftersom tvång är av ondo, och kapitalism bygger på frånvaron av tvång, så är kapitalism av godo. Naturligtvis ett resonemang som haltar betänkligt (kapitalism bygger som bekant inte alls på frånvaron av tvång), men ändå en argumentation som på den tiden – även för oss meningsmotståndare - framstod som kraftfull och skarp och ibland måste jag erkänna lite svårt att rå på.

Andra saker som slår en vid en nutida omläsning rör själva tonen. Det är dels ohöljt akademiskt och intellektuellt. Det tidiga nittiotalets frihetsfrontare skämdes inte för att de läste böcker, tvärtom försökte de klä de mest banala resonemang i en aura av djupaste bildning. Dels finns det en lite rebelliskt upproriskt nästan vänsterkaxig ton i några av inläggen. Den här mixen av moral, bildning och uppror tror jag var just det som gjorde Frihetsfronten och även nyliberalismen så smakfull för många unga högermänniskor de där skälvande åren i nittiotalets början (även om den billiga bärsen fram till sena natten på frontens svartklubb nog gjorde sitt till, den med.)

Sedan jag fick ”Nyliberalismens idéer” i min hand har jag hunnit fördjupa både min förståelse och min kritik av det idéarv den bygger på. Jag har också gjort en egen ideologisk resa gällande mina egna värderingar och filosofiska grunder. Inte minst har ett antal års politiskt vardagsarbete slipat och utvecklat teorierna mot en väldigt praktiskt verklighet.

När jag nu läser om boken slås jag dels av respekt för en hel del av den moraliska glöden, kombinerat med fascination över de praktiska och teoretiska felslut hela den nyliberala rörelsen trots allt var behäftad med. Det finns något ungdomligt radikalt som man inte kan låta bli att känna sympati för, kombinerat med en kraftig olustkänsla över att denna ungdomliga radikalitet gav uttryck för en ideologisk riktning som i den mån den blir verklig politik leder till så ödesdigra konsekvenser.

”Till min gode deterministiske kollega, läs och lär” skrev Norberg i sin dedikation. Och det är inte utan att man längtar tillbaka en smula till de där härligt gymnasiala filosofidiskussionerna över en stor kopp te på Café Art i Gamla stan.

Andra bloggar om: nyliberalism, frihetsfronten, ideologi, nostalgi

Intressant, eller hur?

Dags för en opposition. En konstruktiv opposition.

Jag är med på en ny gruppblogg med namnet oppositionen.se. Tanken är att samla ett antal bloggande sossar som utifrån lite olika perspektiv granskar den tillträdande regeringen och framförallt den politik den kommer sig för att föra. Spindel i nätet och initiativtagare är Anders Löwdin, vars egna blogg man med fördel kan besöka här.

Ambitionsnivån är hög, och tonläget seriöst. Om jag förstått Anders rätt är tanken inte att skrika så högt som möjligt (det får jag fortsätta göra på min egen blogg…) utan snarare att föra en fördjupad och seriös – om än skarp när så är befogat – diskussion.

Så, vänner och fiender, nu är det bara att uppdatera länklistan. På fredag kommer den borgerliga regeringsförklaringen. Du vet var du kommer hitta den skarpaste kritiken…

Andra bloggar om: politik, internet, bloggosfären, socialdemokrati, oppositionen

PS; jag hoppas du tyckte detta inlägg var intressant. DS

Malmqvist avslöjar: Aqurette håller inte

Breaking news från bloggosfären: socialdemokraten Joel Malmquist avslöjar i ett skarpsyn blogginlägg att nyliberale moderatbloggaren CLK Aqurettes argumentation läcker som ett såll. Vilka konsekvenser detta kommer att få är ännu okänt. Högt uppsatta bloggare som Sjölander pratat med menar att detta kan vara början på slutet för den nyliberala eran på nätet.

UPPDATERING: I en kommentar på Malmqvists blogg vägrar Aquerett erkänna sig besegrad. Istället går han till motattack. Enligt en högt uppsatt källa som vill vara anonym får det dock betraktas som ytterst osannolikt att Aquerettes argumentation håller. ”Han har ju aldrig haft rätt förr, så varför nu” säger källan till Sjölander. SLUT PÅ UPPDATERING.

Läs Malmqvist inlägg här

Andra bloggar om: politik, nyliberalism, bloggosfären, malmqvist, aqurette

Pingat på intressant.se

Tack för alla 306 kryssen

Trots att jag inte bedrev tillstymmelsen till personvalskampanj var ni ändå 306 stycken som valde att kryssa för mitt enkla namn på landstingsvalsedeln i Stockholms sjätte krets. Det värmer, måste jag erkänna. Jag ska göra mitt bästa för att leva upp till ert förtroende genom att föra en så kraftfull (och kreativ) oppositionspolitik som möjligt.

Vi hade styrelsemöte igår kväll i den socialdemokratiska områdesförningen här ute i Hässelby-Vällingby (där jag är ordförande.) Förutom att vi hann föra en lång och ingående diskussion om valresultatet och vad vi gör nu sjösatte vi också tre olika projekt. Dels fick Erik Guiterez-Aranda i uppgift att samordna valutvärderingen lokalt. Erik är studentförbundare, partiföreningsaktiv och sitter i stadsdelsnämnden här ute. Jag tror att han kommer att kunna göra ett kanonjobb.

Dessutom drog vi också igång två ännu viktigare verksamheter. Sten Lundströmer (småföretagare, aktiv i Vällingbyföreningen och den som på egen hand lyckades värva hela femtio nya medlemmar i valrörelsen) fick i uppdrag att leda ett medlemsvärvningsprojekt som vi kallar ”100 nya”. Utöver det fick också vår eminente studieorganisatör Ulla Anjou i uppdrag att leda arbetet med ett projekt som vi kallar ”ny i partiet”. Det handlar om att på ett ännu bättre sätt än idag ta hand om nya medlemmar och se till att alla som vill får chansen att snabbt komma in i partiarbetet.

Vi ska lära oss av vad som varit, och satsa hårt på att stärka grundorganisationen och få in nytt blod. Sörj inte – organisera er, har det sagts. Precis vad vi gör i Hässelby-Vällingby.

Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, hässelby, vällingby, personval, landstingspolitik

Pingat på intressant.se

Staten och kapitalet och (nästan) alla tidningarna med

I och med det senaste valresultatet hamnar i stort sett all offentlig makt i Sverige i borgerliga händer. Dels den ekonomiska makten i näringslivet, men även ägandet av massmedia och nu också makten över statsapparaten.

I Sverige har vi traditionellt sett haft två alternativa maktcentrum som förhållit sig till varandra. Å ena sidan kapitalet, å andra sidan arbetarrörelsen. I och med det senaste valresultatet förskjuts balansen dem emellan kraftigt.

För arbetarrörelsen och vänstern i bred bemärkelse gäller det nu att hitta strategier som inte är beroende av hur den borgerliga regeringen väljer att agera. Det ligger nämligen något i kritiken att inte minst socialdemokratin i alltför hög utsträckning växt samman med och därmed även gjort sig beroende av statsapparaten. Den civila bas – själva rörelsen – som tidigare utgjort partiets hjärta har i mycket fått finna sig i att trängas tillbaka.

Altså; hård parlamentarisk kamp, men också ett fokus på att återuppbygga en rörelse utanför departement och kommunalfullmäktige. På ett organisatoriskt plan måste vi tillbaka till rötterna. I den eftervalsdebatt som nu börjat få styrfart tycker jag att detta är ett spår som inte får förbises.

Andra bloggar om: politiik, socialdemokrati, makt, demokrati, eftervalsanalys, folkrörelser

Pingat på intressant.se

Fakta: Lars Berge står för den bästa eftervalsanalysen, ever.

Dagens SvD innehöll flera publicistiska pärlor. Bland annat står Lars Berge för vad som måste vara den hittills bästa eftervalsanalysen. Hans slutsats är klockren: det är 90-talet vi ser återupprepas framför våra ögon. Läs bara slutklämmen;

”Jag läser någonstans att höstens mode är inspirerat av grunge. Första säsongen av Beverly Hills 90210 släpps på DVD i november. Bert Karlsson är precis överallt. Sverige har återigen röstat fram en borgerlig regering och ett flyktingsfientligt parti har skördat stora framgångar i valet.”

Precis som Lars Berge tillbringade jag också 90-talets första år i ett radhus, även om mitt låg i Råcksta utanför Stockholm och inte i Umeå. Och visst känner man igen sig. Skulle dock vilja tillfoga en skillnad; 90-talets nyliberala höger har med idag profilerats om till någon mer konservativ borgerlighet; det är mindre Wall street och mer öppet medelklassvurmande. Men grunddragen är utan tvekan desamma. Så läs Lars Berge, och håll med.

Och när du är klar med det kan jag rekommendera att du bläddrar över till dagens understreckare, om den ryske tonsättaren Sjostakovitj och hur hans verk tagits emot i Sverige ur ett politiskt/estetiskt perspektiv. Signerat Henrik Rosengren och klart läsvärt. Inte minst som det idag är hundra år sedan kompositören föddes.

Svenskan är verkligen så mycket bättre än DN. Trodde aldrig jag skulle säga det, men så är det.

(jag hittar inte någon av texterna på nätet just nu, men uppdaterar så fort de lagts upp)

Andra bloggar om: politik, svd, eftervalsanalys, kultur

pingat på intressant.se

Nu krävs snabba besked om trängselskatten

Det borde vara enkelt. Å ena sidan ett dokumenterar lyckat försök, intäkter som ger både mer kollektivtrafik och underlättar för framtida väginvesteringar samt en folkomröstning som gav ett tydligt ja. Å andra sidan ett antal kommunala opinionsundersökningar samt ett politiskt betingat motstånd mot en lösning som i praktiken visade sig fungera. Men ändå tycks det vara väldigt svårt för den tillträdande regeringen att sätta ner foten.

Att ett nej till trängeselskatt innebär minskade resurser till kollektivtrafiken och att minskade resurser också får konsekvenser för driften slås idag upp som en nyhet i tidningarna. Man kan raljera över detta, men frågan är lite för allvarlig för det. Dels handlar det naturligtvis om hundratals anställda på den tilläggstrafik som betalats med trängselskattepengar, dels handlar det om de tusentals resenärer som nyttjat denna trafik.

Den nya regeringen finns ännu inte. Det borde inte förhindra de fyra borgerliga partierna från att ge ett klart och tydligt besked; folkomröstningen ska följas, trängselskatten ska återinföras och tilläggstrafiken blir kvar. Allt annat vore både ett demokratiskt och ett politiskt fiasko. Och en sådan dålig start önskar inte ens jag den tillträdande borgerliga regeringen.

Läs mer i Svenska Dagbladet här

Andra bloggar om: politik, trängselskatt, stockholm, demokrati

Pingat på intressant.se

Från sorg till kreativ ilska

Någon – jag tror kanske det var Greider – uppmanade för några år sedan arbetarrörelsen att manifestera mer av analytiskt raseri. Jag gillade begreppet, och jag gillade ansatsen. När nu det senaste valresultatet så sakteliga börjar sjunka in märker jag att det som först var sorg och tomhet hos mig börjar omvandlas till något annat. Jag kallar det för en kreativ ilska.

Den samlade arbetarrörelsen måste göra två saker. Vi måste ödmjukt göra vår egen hemläxa. Och vi måste stå upp för de hundratusentals människor som trots allt röstade på oss, och bedriva en benhård oppositionspolitik där vi tar strid för varje millimeter rättvisa. Dessa två saker måste vi förmå att göra samtidigt.

Den socialdemokratiska eftervalsdebatten har nu börjat få ordentlig styrfart, inte minst på nätet. Jag tycker det är bra. Det är en omprövningens och självrannsakans tid. Och samtidigt är det många som i denna stund söker sig till partiet. Det behövs. Kombinationen av ödmjuk omprövning och mycket nytt blod bådar gott för framtiden.

Och så lite kreativ ilska, då. Sörj inte – organisera er, som slagordet ljuder på nätet för stunden.

Andra bloggar om: socialdemokrati, eftervalsanalys

Pingat på intressant.se

Vilken roll kommer bloggosfären att spela för eftervalsdiskussionen?

Valet är över, och resultatet entydigt. För oss socialdemokrater handlar det nu om att ödmjukt analysera valresultatet och dra de nödvändiga slutsatserna. En sak vet vi redan; Göran Persson avgår och redan till våren får vi en ny partiledning.

Frågan är; kommer bloggosfären att kunna spela någon roll i en sådan ödmjuk omprövning? Jag tror och hoppas det. I denna nya offentlighet borde det finnas utrymme för en del samtal och diskussioner som annars hade varit svårt att föra.

Sedan ska vi inte tro att all diskussion ska föras på nätet. De viktigaste samtalen kommer att föras ute i partiföreningar, på arbetsplatser och runt omkring i Sverige. Men bloggosfären skulle mycket väl kunna komma att bli ett nog så viktigt komplement.

PS; i min valkrets behöll vi vad det verkar alla de fyra landstingsmandat vi haft sedan tidigare. Så vad det verkar behåller jag min plats i landstingsfullmäktige. Dock kommer jag att få agera i opposition. En nog så viktig uppgift; nu får vi se hur mycket allvar det egentligen var med de där ”nya” moderaterna. DS

Andra bloggar om: val06, eftervalsdebatt, bloggosfären, politik

Pingat på intressant.se

Så tycker jag personligen att du ska rösta imorgon

Till dig som råkar läsa detta

Jag fick rösta första gången 1994. Då röstade jag på socialdemokraterna. Samma sak gjorde jag 1998 och 2002. Samma sak tänker jag göra imorgon. Jag tänkte passa på att här på några rader förklara varför, och varför jag tycker du ska göra samma sak.

Självklart har jag haft mina egna motiv och argument till varför jag har röstat som jag gjort. 1994 var det mycket ilska hos en då 20-årig ung man över regeringen Bildt, över misslyckandet med jobben, ekonomin, klassklyftorna. 1998 var tufft, men jag var ändå övertygad om att Sverige var på rätt väg. 2002 visade det sig att jag hade haft rätt.

För så är det. Sverige förändras. Dagens samhälle är inte samma samhälle som 1921, eller 1968 eller ens 2002. Socialdemokratin förändras i takt med detta. Gamla problem löses och nya tar vid. Och nya problem kräver nya lösningar.

Morgondagens stora utmaningar är flera. Det handlar om att lösa frågan om jobben. Det handlar om miljön, och det handlar om välfärden. För några år sedan var det stora problemet istället tillväxten, det fanns inga resurser att fördela. Innan dess inflationen och statsskulden. Världen förändras, till viss del beroende av till viss del oberoende av politiska beslut.

Vad har varit det bästa med de gångna tolv årens socialdemokratiska regeringar? Utbyggnaden av högskolan, såklart. Saneringen av den svenska ekonomin. Förbättringar av välfärden, framförallt riktat mot barnfamiljer med exempelvis maxtaxa i förskolan. Miljöpolitiken och biståndet. Det är saker jag känner mig nöjd med, saker som gett mig valuta för min röst om jag uttrycker mig så.

Vad förväntar jag mig av framtiden? Jag förväntar mig ytterligare satsningar på barnen, framförallt de som har det allra svårast. Ett av valrörelsens viktigaste utspel, tyvärr alldeles för lite uppmärksammat, handlar om just detta. Jag har skrivit mer om det här.

Jag förväntar mig även andra välfärdssatsningar. En tandvårdsreform. Satsningar på de äldre – att samma kraft läggs på denna grupp som tidigare på barnfamiljerna. Bostadsbyggande, bibehållen enhetstaxa i SL-trafiken, fler närakuter i sjukvården.

Och jag förväntar mig en kraftfull politik för jobben. Dels att det ska bli fler jobb, men också att villkoren för de jobb som finns ska förbättras. Fältet spänner från den övergripande ekonomiska politiken, till näringspolitiken (jag tror det är väldigt bra att satsa strategiskt på exempelvis besöksnäring och milljöteknik) till arbetsrätten och krav på kollektivavtal.

Här finns också de riktigt stora ideologiska skillnaderna i svensk politik, och jag förväntar mig att svensk socialdemokrati kommer att ge borgerligheten fel när de hävdar att vi måste försämra i a-kassan för att jobben ska kunna komma.

Till skillnad från 1994 står jag själv i årets val på valbar plats, till Stockholms läns landstingsfullmäktige. Det innebär att min roll inte bara blir att rösta, utan att jag också tar på mig ansvaret att se till att göra verklighet av löften och ambitioner efter valet. Men imorgon söndag är jag inte främst kandidat. Imorgon är jag väljare. Varken mer eller mindre än alla andra. Och jag kommer att rösta efter min egen övertygelse.

Det hoppas jag du också gör. Och jag hoppas du röstar (s). Vi ses i vallokalen.

/Johan

Andra bloggar om: val06, politik, socialdemokrati, rösta

Pingat på intressant.se

Göran Perssons avslutningsanförande var det bästa jag har hört.

Ibland känner man att man är med om historiska saker. När Göran Persson ikväll efter en lång och stundtals strulig debatt lutar sig fram och tittar in i tevekameran för sitt avslutningsanförande var ett sådant tillfälle. Framtidsinriktat, visionärt, ideologiskt tydligt med skarp kontrast mot höger – kärnan av svensk socialdemokrati sammanfattad i några korta meningar.

Det är så det ska vara. Vi kan minska arbetslösheten utan att klyftorna behöver öka. Vi ska sträcka ut en hand, både i världen, i Sverige och till framtiden. Sverige behöver en socialdemokratisk regering – igen.

Höj er bortom käbblet. Politik handlar om framtiden, om verkliga människor. Göran Persson lyckades, i de allra sista skälvande minuterna, föra in en gnutta av detta även i svensk valrörelse.

Jag vet inte om det kommer att vinna valet. Men det var ett stycke politisk historia. Ikväll somnar jag som stolt socialdemokrat.

Andra bloggar om: politik, partiledardebatt, persson, val06

pingat på intressant.se

Ärligt, Wetterstrand var grym

Kvällens partiledardebatt var väl sisådär. Några bra replikskiften, några klargöranden, men inga riktiga höjdpunkter. Förutom en sak. Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand var faktiskt helt fenomenal. Inte minst när hon befann sig på hemmaplan och fick prata miljöpolitik. Och jo, jag tycker att både Göran P och Lars Ohly klarade sig med den äran också. Men deras insatser skulle jag snarare kategorisera som stabila. Wetterstrand däremot, hon flög ikväll. Lysande.

En annan reflektion – var det någon som hörde Fredrik Reinfeldt säga något om den egna politiken? Jag kan ha missat, men i vartenda inlägg jag hörde ägnade han all tid åt att attackera andra sidan. När han inte hade fullt upp med att förneka saker han sagt i radio tidigare, dvs…

Nåväl. Imorgon gäller det igen. Slutdebatt, på riktigt. Spännande.

Andra bloggar om: partiledardebatt, val06, politik

intressant

Om fem dagar ska jag sitta på balkongen och läsa poesi

Intensiv slutspurt. Valrörelsen är snart över. Temperaturen höjs ytterligare. Varje väljare är avgörande. Sveriges framtid. Hela paketet. Landet sjuder av aktiviteter. Utfrågningar och debatter varje kväll. Morgontunnelbanans gratistidningar känns nästan lite löjliga – så överbelamrade med politisk propaganda som de är.

Stämningen är hoppfull men nervös. Motståndaren börjar få panik – det märks. Angriper oss för att ljuga när det gäller akutsjukhusen och pensionärsskatten. Korkat, korkat, man ska aldrig förneka vad som är enkelt att kolla upp. Själva kör vi upp enhetstaxan på affischerna. Bra politik – tydlig kontrast och en fråga som går hem i valstugorna. Fokus på värderingarna. Vilket Sverige vill du ha? Det är allvar nu.

Valet avgörs inte under de nästkommande dagarna. Grunden har lagts lång tidigare. Men nu gäller det de där sista procentenheterna. De sista människorna, de som står och väger. Funderar fram och tillbaka. Människor som ser bra och dåliga saker med alla partier. Människor som inte vet vad de ska våga tro på.

Ett jättelikt demokratiskt samtal. På ett sätt fullständigt vansinnigt. På ett sätt väldigt vackert. Demokrati in action. På gott och ont.

Om fem dagar ska jag sitta på balkongen och läsa poesi. Långsamt, långsamt smaka på varje ord i Mohamed Omars fantastiska ”Tregångare”. Låta mig fångas upp av Ida Lindes ”Maskinflickans testamente”. Dricka en kopp the och titta ut över Mälaren. Sitta med ett anteckningsblock i knät, låta pennan vandra fritt över sidorna.

Sedan börjar nästa mandatperiod. Jag hoppas att det bli en period där vi kan få möjligheten att fortsätta göra Sverige mer rättvist. Jag hoppas det blir en period av optimism och framtidstro, inte av tillbakarullade välfärdsambitioner. Jag hoppas det blir en tydlig vänsterseger på söndag.

Men först är det slutspurt. Helt jävla galet. Nu gäller det.

Andra bloggar om: politik, val06, valrörelse, poesi, framtiden

Pingat på intressant.se

Är ok för Reinfeldt att ljuga, eftersom folk inte skulle förstå sanningen?

Per Hagwall, moderat landstingskandidat här i Stockholm, har lämnat en intressant kommentar på min blogg. Han menar att Reinfeldt måste mörka att moderaterna vill privatisera akutsjukhusen, eftersom folk inte förstår hur bra en sådan politik egentligen är.

Så här skriver Hagwall: ”Du vet mycket väl varför Reinfeldt säger som han gör. Det [om moderaterna vill privatisera akutsjukhusen, min anm] är en ledande fråga. Den socialdemokratiska agitationen har i årtionden hamrat in att 'privatisering' är detsamma som privat finansiering, vilket naturligtvis är en ren lögn. Men att bemöta decennier av desinformation i ett tresekunders svar är inte görligt.”

Till att börja med kan man konstatera att Hagwall antagligen har fel i sak. De flesta av oss är rätt vana vid att det finns privata alternativ, och förstår vad det innebär både på gott och på ont. Trots det vill vi inte privatisera (driften av) akutsjukhusen. Men det är egentligen en bisak.

För den viktiga frågan är denna. Om man har svårt att förklara sin egen politik, är det då ok att ljuga om den för att slippa undan bekymren? Jag tycker naturligtvis inte det. Jag tror också att moderatledarens retorik kan skapa enorma problem för honom framöver, inte minst om olyckan är framme och han faktiskt vinner valet.

Säg som du tycker, och ta fajten istället. Det är åtminstone min hållning. Och kan man inte förklara hur bra ens egen politik är, då kanske man borde fundera över vad det kan tänkas bero på. Det är ju inte nödvändigtvis folket det är fel på…

Läs min postning och ursprungskommentaren här.

Andra bloggar om: politik, sjukvård, val06, reinfeldt

pingat på intressant.se