Sommartider hej hej

Jag vet inte om det finns några belägg, men det skulle inte förvåna om det finns några samband mellan det här med strålande sommarväder och bristande bloggande. Jag vet inte, men jag blir helt enkelt inte lika arg över allt hemskt som sker när solen skiner och fåglarna kvittar i värmen. Allt känns liksom världsligt på något sätt.

Så det blir nog lite lågvarv här på bloggen ett tag framöver. Men vi får se, rätt vad det är så kommer jag igång igen. Tills dess får ni nöja mig med denna lilla bildhälsning från mig och min co-writer Ingrid. Och en riktigt, riktigt trevlig sommar på er, allesammans!

Riksbanken, oberoendet och arbetslösheten

Den offentliga debatten om penningpolitiken har under de senaste åren varit undermålig. Därför är det bra att en bred majoritet i riksdagens finansutskott (alla partier utom vänsterpartiet) nu står bakom en uppgörelse som går ut på att öka riksdagens bevakning och uppföljning av bankens beslut. Det tråkiga i sammanhanget är naturligtvis att bakgrunden till initiativet är att riksbanken under de senaste åren för en sådan politik att det faktiskt ökat den svenska arbetslösheten, vilket drabbat både enskilda människor och ekonomin som helhet.

För några år sedan fick svenska folket en snabbkurs i ränte- och penningpolitik i samband med EMU-folkomröstningen. Sedan dess har det varit tyst, och det är inte så konstigt. Abstrakta begrepp och teoretiska ekonomiska samband gör sig sällan särskilt bra över fikabordet. Att riksbanken blivit oberoende och därmed i någon mån inte kan sägas vara föremål för offentlig debatt har säkert påverkat, det också. Med undantag från några tappra försök från vänsterpartiet att föra upp frågorna på dagordningen har det därför varit väldigt tyst.

Är nu detta ett problem, kan man fråga sig? Visst kan vi konstatera att banken under de senaste åren inte agerat optimalt, och nog finns det fog för påståendena att detta gjort att fler människor är arbetslösa än vad som annars vore fallet. Men hade en mer levande offentlig debatt gjort saken bättre? Det kan vi såklart aldrig veta.

Men att konkurrensutsätta riksbanken i form av en utökad kvalificerad granskning från riksdagen (som också får möjlighet att plocka in extern expertis) och därmed förhoppningsvis också en utökad debatt om bankens beslut i samhället i stort borde höja kvaliteten i de beslut som fattas. Allt annat vore märkligt. Att det finns ett så brett parlamentariskt stöd för detta är glädjande. För även om riksbanken är oberoende så är vi som bor i det här landet i hög utsträckning beroende av de beslut den fattar. Då är det rimligt att vi också får vara med och diskutera dem.

För historieskrivningen är det också intressant att den alldeles riktiga analysen att riksbankens agerande ökat arbetslösheten nu blir allmänt erkänd. Det är en bra grund för en fortsatt diskussion, bara det.

Läs mer i SvD här

Andra bloggar om: riksbanken, riksdagen, penningpolitik, räntepolitik, inflation, finansutskottet, Pär Nuder, Stefan Attefall och annat intressant

Fördömme dig, japanska TV-spel!

Solen skiner, jag har en familj att ta hand om, runt omkring i världen finns så mycket viktigt att blogga om. Men inte då. Jag sitter som klistrad vid tv-spelskonsolen och tar mina hårt prövade karaktärer genom Final Fantasy XII:s fantastiska låtsasvärld. Och jag Kan. Bara. Inte. Sluta. Spela.

Det är nästan så att jag hoppas på att jag ska köra fast någonstans. Inte komma vidare. I ilska slänga kontrollen i golvet, rasande slå av PS 2:an. Men inte då. Spelet är så infernaliskt konstruerat att de flesta utmaningar klaras av med precis rätt mått av ansträngning. Och så vidare, rakt in i ett nytt problem. Som man bara måste lösa. Och innan man tar en välförtjänt paus, tänker man. Bara lite till…

Religion är som ett opium för folket, skrev gamle gubben Marx på sin tid. Då hade han aldrig sett en Sony Playstation i aktion. Så sorry kids, revoluformen är uppskjuten tills vidare. Först måste jag bara klara av den här bossen. Vi ses framåt november…

PS: Man kunde ju tro att dottern skulle vara någon typ av stöd. Men icke då. Hon kryper glatt omkring i teverummet och leker. Verkar till och med tycka att det som händer på teven är lite kul. Är väl bara en tidsfråga innan jag får skaffa dubla kontroller... DS

Andra bloggar om: final fantasy XII, tv-spel. sony playstation, ps2, spel och annat intressant

Går det att enas om en modern familjepolitik?

Arbetslinjen ska gälla. Ansvaret för barnen måste tas av bägge föräldrarna. En kraftfull föräldraförsäkring, kombinerad med en bra förskola som möjliggör kombinationen yrkes- och familjeliv. Så enkelt kan grunden i vad som borde vara en modern familjepolitik sammanfattas. Och det är också utifrån dessa grundtankar Mona Sahlin tillsammans med Tomas Eneroth och Marie Granlund idag på SvD:s Brännpunkt sträcker ut en hand över blockgränserna, naturligtvis i hopp om att marginalisera framförallt kristdemokraterna i dessa frågor.

Fokus i artikeln är på många sätt att stoppa vårdnadsbidraget. Och det budskapet borde kunna klinga rätt väl både hos moderna jämställdhetsengagerade folkpartister (som ser vilken kvinnofälla ett sådant system är) och ekonomiskt sinnade moderater (som faktiskt tycker det är bättre om människor jobbar än om de lever på bidrag, även om de är kvinnor). Samtidigt får inte detta fokus på att stoppa ett visst förslag skymma de konstruktiva delar artikeln också innehåller.

Jag tycker exempelvis att det är intressant att Sahlin och medförfattarna med detta säger sig beredda att pröva de moderata idéerna på en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, istället för att som diskussionen tidigare sett ut mest fundera över olika sorter av kvotering. En blocköverskridande samsyn gällande hur föräldraförsäkringen ska se ut vore också i grunden någonting gott.

Jag skulle nu inte vara alltför optimistisk inför möjligheterna att få till stånd en sådan överenskommelse – trots att det antagligen finns ett brett parlamentariskt stöd för den grundsyn Sahlin ger uttryck för. Men det är ett hedervärt försök. Även om en och annan kristdemokrat eventuellt tycker att det hela är mindre lustigt.

UPPDATERING: Föga förvånande nobbar alliansen Mona Sahlins invit (se tex SvD här.) Den interna sammanhållningen är viktigare än att åstadkomma en förnuftig familjepolitik. Och svenskarna kommer att få ytterligare ett bidrag, när vi egentligen behöver fler i arbete. Så kan det gå. SLUT PÅ UPPDATERING.

Andra bloggar om: politik, familjepolitik, mona sahlin, kristdemokraterna, vårdnadsbidrag, föräldraförsäkring, jämställdhet, arbetslinjen och annat intressant

Fortsatt kvotering i bolagsstyrelserna

Andelen kvinnor ökar något i börsbolagens styrelser, upp till fortfarande skrämmande låga 19,3 procent. Ökningen sker främst i de små bolagen, de stora och mellanstora ligger still. I bolagens ledningar går utvecklingen dock åt andra hållet, där kan vi istället se en minskning (från 12 till 11,4 procent.) Det visar andra AP-fondens kartläggning, som redovisas i dagens DN.

Så trots de låga nivåerna (det är långt kvar till de dryga 45 procent kvinnor som sitter i de statliga bolagens styrelser, exempelvis) – ett försiktigt steg i rätt riktning alltså. Men även om det blir lite bättre, kan man alltså med goda skäl anta att svenskt näringsliv fortfarande i stort sitter fast i en olycklig kvotering av män där de mest kompetenta missas eller förbigås av den enkla orsaken att de är födda med fel kön.

Det mest kraftfulla vår nya regering gjort på detta område (förutom att vilja sälja ut de företag där representationen trots allt ser rätt bra ut, dvs) är att avsäga sig vapnet som hotet om en framtida kvoteringslagstiftning innebär. Jag tycker också att en kvotering vore en mycket olycklig sista utväg, men samtidigt går det inte att komma ifrån att de strukturer som skapar dagens situation är förödande och måste brytas ner. Om det då i slutändan krävs att vi bekämpar eld med eld (eller dagens informella kvotering med en formell), så må det enligt mig vara hänt.

Men, åter till det positiva. Det är talande att det är i de små bolagen ökningen sker. Vi får hoppas att denna trend håller i sig. Genom att bredda sin rekrytering skapar sig då dessa företag en konkurrensfördel gentemot de mer trögrörliga jättarna. Att svenskt näringsliv i framtiden inte har råd att mista kompetensen och kraften hos den halva av befolkningen som är kvinnor är nämligen inget att diskutera.

Frågan är bara hur lång tid det tar för dagens maktstruktrer att inse detta, och sedan att göra något åt saken. De män som i framtiden inte kommer att få plats lär nämligen göra sitt yttersta för att hindra en nödvändig och positiv utveckling. Och hittills verkar de lyckas rätt bra med den saken (även om dagens siffror som sagt, faktiskt var i grunden positiva).

Andra bloggar om: kvotering, bolagsstyrelser, könskvotering, ekonomi, politik och annat intressant

Gör Teletubbies oss homosexuella?

För några år sedan var det den amerikanska kristna högern som var på krigsstigen mot Teletubbies. Pastor Jerry Falwell sa exempelvis för några år sedan att ”Tinky Winky är homosexuell och en farlig förebild för barn” (se bland annat här och här). Tråden har nu som bekant fångats upp av den allt annat än progressiva polska regimen, och politikerna Ewa Sowinska har bland annat bett psykologer om råd för att klarlägga om Tinky Winky och de andra figurerna i den brittiska barn-tv-serien sprider homosexualitet, och därför bör förbjudas (något som EU-kommissionen nu har reagerat mot, vilket DN skriver om här.)

Och det är klart att det är löjligt. Skrattretande, rentav. Min personliga reaktion är – och jag tror jag har väldigt många med mig där – är helt enkelt att de måste vara galna. Från en annan planet. Far out. Falwell och Sowinska erbjuder någon sorts kontrast, blir fonden mot vilken din egen normalitet framträder med all önskvärd tydlighet.

Men samtidigt blir jag lite rädd. För jag förstår verkligen inte. För det kan knappast ligga någon strategi bakom (om man inte ser det som ett stort självändamål att göra bort sig inför hela världen, dvs). Och då måste det helt enkelt vara så att de verkligen tror på det här. Tror att barn blir homosexuella av att se på en färgglad liten docka med handväska.

Och det är faktiskt riktigt läskigt. Och då fastnar skrattet en smula i halsen (fast inte helt, för det hela är ju så jävla sjukt att man inte kan låta bli att garva åt det ändå, trots bismakerna.)

Andra bloggar om: teletubbies, Tinky Winky, homosexualitet, Ewa Sowinska, Polen, Jerry Falwell och annat intressant

Påklätt med Sarah Jessica Parker

Sex and the city är inte bara en teveserie, på samma sätt som Dirty dancing inte bara är en film, och Madonna inte bara är en sångerska. För oavsett vad man tycker om de fyra New York-tjejernas sexuella (och andra) äventyr går det inte att komma ifrån det faktum att de har varit stilbildande och trendsättande på ett sätt som få andra. När stjärnan Sarah Jessica Parker nu lanserar en ny klädkollektion och rubrikerna (som här) är att hon ”vill att unga tjejer ska klä på sig” uppstår därför frågan: är detta en tidssignal av rang, eller har Carrie bara blivit gammal och konservativ?

Själv tror jag att det är lite av både ock. För det är klart att det finns ett utrymme för en motreaktion mot den sexualisering av modet som krupit längre och längre ner i åldrarna. Några bilder på kläderna jag hittar visar väl att det inte direkt är heltäckande nunnedräkter hon tänker sig att saluföra, heller. Så i den meningen kan det vara bra trendkänsligt, ett svar på en efterfrågan som utan tvekan finns där ute, ja kanske till och med politiskt riktigt bra – en sorts feminismens nästa steg.

Men lite så är det kanske en åldersfråga också. Generationen som förlorade oskulden med Patrick Swayze, lärde sig ta för sig sjungandes Material girl och slutligen kombinerade karriär och singelliv med ett inte ringa antal Cosmopolitans och drömmar om New York har nu blivit mammor och bildat familj. Och då vill man kanske inte att döttrarna ska klä sig hur utmanande som helst.

Eller så är det bara ytterligare ett tecken på vilket nykonservativt samhälle vi är på väg in i. Inte vet jag. Lyckad marknadsföring är det ett exempel på, hursomhelst. Det är inte varje dag en person om jag bloggar om mode…

Andra bloggar om: sarah jessica parker, mode, bitten, sex and the city, madonna, dirty dancing, trender, tidssignaler, sexualiseing och annat intressant

Det är skillnad på bidrag och bidrag

Två saker som ser ut som en tanke: I Arena redovisar Martin Aagard hur skattebefriade privata stiftelser som ska stötta forskning istället ägnar sig åt liberal opinionsbildning (via Morian.) På svenska dagbladets ledarsida hyllar Sofia Nerbrand privata bidragsgivare, lyfter fram den amerikanska modellen med avdragsgill välgörenhet och konstaterar att ”[m]in egen tidskrift, Neo, skulle inte heller kunna ges ut i nuvarande form utan filantroper.”

En tydligare illustration över varför krafter inom den svenska högern vill gå bort från en modell med offentligt stöd (genomskinligt, kan kritiseras, det går att ställa krav på mångfald och pluralism) till att rika människor själva ska få avgöra vad de vill stödja och på vilket sätt, är svår att tänka sig. Att leva på bidrag från privatpersoner är tydligen gott, men att leva på bidrag från det offentliga är av ondo.

Och visst finns det en avgörande skillnad. Staten ställer inte krav på att du ska tycka en viss sak för att stödja exempelvis en kulturtidskrift. De offentliga bidragen garanterar alltså ett mått av autonomi, som de privata inte gör. För inget hindrar en privat mecenat från att helt enkelt sluta ge pengar, och ingen kan i det läget ställa honom (eller henne) till svars för detta. Oavsett vilka bevekelsegrunderna är.

I förlängningen av Sofia Nerbrands visioner ligger alltså ett samhälle, där medborgarrätt i än högre utsträckning heter pengar. Vilket antagligen hennes bidragsgivare är fullt medvetna om, och belåtna med. Varför jag som medborgare skulle vara med och skattesubventionera det hela framstår dock som mer oklart. Framförallt som priset blir en nedmontering av möjligheterna för oss som inte har en hoper miljonärer bakom ryggen att göra våra röster hörda.

Andra bloggar om: Sofia Nerbrand, Arena. välgörenhet, privata bidrag, statliga bidrag, opinionsbildning, Neo, Ax:on Johnsons stiftelse, arena och annat intressant

Gäller lagen, även på Stureplan?

Bilden av Stockholms krogvärld som ett laglöst land framträder allt tydligare. Nu senast har stockholmspolisen genomfört en så kallad spaningsaktion, konstaterat att diskriminering i krogköerna förekommer (framförallt runt Stureplan på Östermalm, på Kungsholmen och söder tycks det vara lite bättre) men, som det så elegant formuleras i tidningen: ”Trots indikationer på diskriminering kunde polisen inte påvisa några brott” (läs hela artikeln i DN här).

Och så fortsätter eländet. Jag har skrivit om det tidigare, och det känns som att jag kommer att få skriva om det igen. Bara för att du råkar driva en krog ger det dig inte rätten att ställa dig över lagen. Det borde fler kunna engagera sig i, än de som tillbringar kvällarna rumlandes i Stockholms nattliv.

PS: Två av mina tidigare inlägg; På tiden att någon granskar krogvakterna och Skrämmande bild av krogvärlden handlar om vad som faktiskt sker, i rätt riktning. De inläggen känns än mer relevanta en dag som denna. Så titta gärna på dem också. DS

Andra bloggar om: stockholm, stureplan, diskriminering, krogvakter, krogen, köer, polisen och annat intressant

SL-taxan och tjyvåkandet

Jag tycker att man ska betala för sig i kollektivtrafiken. Bara så det är sagt. Även om man tycker hjärtligt illa om att den borgerliga majoriteten höjer priserna och avskaffar den tidigare taxan så är det inget giltigt skäl att fuska. Men när busschaufförerna själva klart och tydligt tycker sig se ett samband mellan nya taxor och ökat fuskåkande kan man ändå inte bara blunda för det.

–Folk tycker det har blivit för dyrt och krångligt. När enhetstaxan fanns var det ingen som bråkade. Priset på 20 kronor var enkelt, smidigt och värt resan, kommenterar exempelvis Anders Willgård, fackligt huvudskyddsombud i Kommunal, det ökande fuskåkandet till dagens SvD (läs hela artikeln här).

Jag sitter sedan första januari i styrelsen för SL, Storstockholms lokaltrafik. Där tillhör jag den minoritet som motsatt sig avskaffandet av enhetstaxan (skrev om det bland annat här.) Genom att marginellt öka graden av skattefinansiering av SL-trafiken åstadkom man tidigare ett system som var rättvisare, enklare och populärare. Att ta bort det var dumt.

Uppgifterna från golvet att den avskaffade enhetstaxan nu också ökat fusket borde då leda till ytterligare eftertanke. Och det sätter naturligtvis hela resonemanget om kostnader i ett nytt ljus. Kanske är det, trots allt, bättre även ekonomiskt att behålla en enklare taxa som är enkel och legitim och därför går smidigare att driva in? Det borde även den borgerliga majoriteten i SL ta sig en funderare över.

Andra bloggar om: sl, storstockholms lokaltrafik, kollektivtrafik, politik, rättvisa, tjuvåkande, fuskåkande och annat intressant

Samma vidriga hat

Jag kommer att tänka på Göran Sonnevis berömda Vietnamdikt när jag läser i tidningarna om hur mobben i Moskva gett sig på demonstrerande gay-aktivister. Samma känsla av kontrast mellan den egna, trygga och solbelysta tillvaron och det nakna hat som exploderar, i det här fallet inte ens särskilt långt bort.

Få diktare lyckas fånga detta samband mellan det stora, politiska, och det lilla, privata, som just Göran Sonnevi. I en tid när informationen väller över oss, när all världens ondska sällan finns särskilt mycket längre bort än en mustryckning på datorn, är detta också ett sinnesläge som blir allt viktigare att förhålla sig till. Hur gör vi för att inte bli avtrubbade, å ena sidan, eller drunkna i eländet, å den andra?

Hatet i Moskva är, precis kriget i Sonnevis dikt, vidrigt. Samtidigt är det inte på något sätt främmande. Samma typ av våldstendenser, om än kanske inte i samma skala och framförallt inte med samma samhälleliga stöd (här förbjuder vi åtminstone inte prideparader), finns även här i Sverige. Homofobin lever och frodas, och det tar sig alltför ofta även rent fysiska uttryck. Så visst kan vi förfasas över det som händer i Ryssland just nu (eller Polen, eller på många andra ställen), men just när det gäller dessa frågor finns det all anledning att inte självgott luta oss tillbaka och säga att detta är något som bara rör andra, mindre upplysta vi.

Annars har jag personligen haft en fantastisk helg. Firat sommarens intåg genom grillningar med både vänner och familj. Idag tagit en lång promenad längs med Mälaren som slutade hemma i trädgården hos mina föräldrar. Sett dottern förtjust leka på gräsmattan tillsamman med sina små så gott som jämnåriga kusiner (på det där särskilda sättet sjumånaders bebisar leker, dvs). Hatet känns väldigt långt borta. Men bakom datorskärmen – för att parafrasera Sonnevi – så ändras ljuset. Och jag påminns om att världen aldrig är längre bort än så.

Nu har lillan somnat, och det är fortfarande en liten stunds solljus kvar. Tror att jag ska göra mig en kopp te och avnjuta dem på balkongen. Skänka en tacksamhetens tanke till dem som trots allt inte ger upp. Det är egentligen dem vi ska tänka på, när vi tänker på Moskva. Och det är dem vi ska inspireras av när vi fortsätter kämpa här hemma.

PS Enn Kokk har för övrigt skrivit en utmärkt text om Vietnamn, Palme och just Sonnevis dikt. Du hittar den här. DS

Andra bloggar om: homofobi, moskva, pride, hatbrott, hat, hbt, mänskliga rättigheter, våld, göran sonnevi, om kriget i vietnam, poesi och annat intressant

Federley gör rätt som hotar med Sahlin

När det börjar blåsa internt i borgerligheten om en framtida könsneutral äktenskapslagstiftning gör centerparitets Fredrick Federely det enda rätta – han lutar sig mot Mona Sahlin. Åtminstone om man får tro Politikerbloggen. Där rapporterar nämligen Niklas Svensson att den unge centerpartisten reagerar på de rykten som finns om en borgerlig rörelse mot en könsneutral äktenskapslagstiftning är på väg att formeras genom att hota med att ”ta upp samtal med Sahlin”.

Inför valet diskuterades det en hel del om vad en eventuell borgerlig valseger skulle innebära för en modernisering av äktenskapslagstiftningen. Jag berörde exempelvis själv det uppskruvade tonläget från några av kristdemokraternas kärntrupper i detta inlägg. De rykten som nu är i svang visar väl att min oro inte var bara obefogad.

Samtidigt vore det förskräckligt om en minoritet kunde förhindra en utveckling som det finns ett brett parlamentariskt stöd för. Och för socialdemokratin finns här en konstruktiv roll att fylla. I den dragkamp som pågår inom borgerligheten kan vi med rätt handlag få tyngdpunkten att falla över på rätt sida. Om Federley ringer hoppas jag alltså att Mona svarar. Det vore nämligen det bästa för Sverige.

Andra bloggar om: könsneutrala äktenskap, Mona Sahlin, fredrick federley, politik, regeringen och annat intressant

Arbetslösa svenskar flyttar dit jobben finns

Alldeles nyss avslutades den presskonferens där Kent Eriksson och Olle Westerlund presenterade den bilaga till långtidsutredningen med titeln ”Flyttning och pendling i Sverige” som idag offentliggjorts (den presenterade även på DN-debatt i morse, och det skrev jag om här). Och en av de intressantaste slutsatserna är att bilden av att arbetslösa svenskar inte är beredda att flytta dit jobben finns är om inte felaktig så åtminstone ordentligt överdriven.

Forskarna utesluter visserligen inte att det finns problem med rörligheten. De tar exempelvis upp ”transaktionskostnaderna” vid flytt som ett möjligt problemområde (alltså att det är för dyrt att flytta). Man kan naturligtvis i detta sammanhang fråga sig hur höjningen av reavinstbeskattningen kommer att slå. Men den stora poängen är att det inte är ovilja att flytta dit jobben finns som är huvudproblemet på den svenska arbetsmarknaden.

Eriksson och Westerlund lyfter också ett stort antal andra intressanta frågeställningar. Som fritidspolitiker i landstinget och styrelseledamot i SL tycker jag personligen exempelvis att resonemangen om den kraftigt ökade arbetspendlingen är angelägna. Och även där är kopplingen till bostadspolitiken naturligtvis en nyckelfråga. Men den stora behållningen av forskarnas resultat är nog ändå vad det säger oss om hur den svenska arbetsmarkanden egentligen fungerar, och vilka åtgärder som är bra eller dåliga om vi vill minska arbetslösheten.

Du kan själv se presskonferens här. Och själva bilagan kan du läsa här.

Andra bloggar om: långtidsutredningen, geografisk rörlighet, arbetslöshet, pendling, flyttning, Kent Eriksson, Olle Westerlund, politik, arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik och annat intressant

En underbar sågning

… för övrigt, kan bara inte låta bli att tipsa om denna smått fantastiska text från Conan the Librarian. Dels är det en underbar sågning (och älskar vi inte alla underbara sågningar) av filmen Next, dels innehåller det några smått geniala iakttagelser om film och inte minst hur SF-författaren Philip K. Dick används av Hollywood.

Smaka bara på detta stycke; ”När Hollywood vill ha en lagom edgy science fiction-premiss att skaka fram ett manus ur går man till Philip K. Dick (som påpassligt nog avled 1982 och har svårt att protestera). Ibland, när kanoner som Ridley Scott eller Spielberg tar sig an Dick så blir det mästerverk som Blade Runner eller Minority Report. Ibland, när galningar som Verhoeven hyr in Arnold och gör en Total Recall, blir det underhållande, bizarrt och over the top (och ett säkert kort för TV3:s tisdag 23:55-slot en gång i månaden). Och ibland, som i John Woos Paycheck, blir det pannkaka.”

Så sant som det var sagt. Behöver jag säga att Next enligt Conan tillhör den sista kategorin? Vilket ju naturligtvis inte innebär att en tvångsmässig person som undertecknad inte någonstans vet att jag någon gång kommer att se den, ändå. Men jag väntar tills den kommer på DVD i den lokala videobutiken här i Hässelby. För mer än 19 spänn tror jag nog inte att den är värd.

Andra bloggar om: next, Philip K. Dick, filmer, kultur, recensioner, sågningar, conan the librarian, humor, film och annat intressant

Svenskarna rör på sig

Om någon timme (klockan 10.00) presenteras bilaga tre till Långtidsutredningen 2008: Flyttning och pendling i Sverige. Men redan nu kan vi läsa en sammanfattning av slutsatserna på dagens DN-debatt. Och resultatet av forskningen tycks vara rätt entydigt; svenskarna rör på sig.

Kritiken mot den socialdemokratiska ”flyttlasspolitiken” på 60-talet lever fortfarande kvar hos många människor. AMS uttolkades under denna tid som bekant med en rätt typiskt lågmäld norrländs svärta till ”Alla Måste Söderut”. Strukturomvandlingen upplevdes – hos många – som ett hot mot hela bygder och regioner.

Det borde därför vara politisk dynamit när långtidsutredarna visar att den geografiska rörligheten är lika stor nu som då. Samtidigt tror jag det är viktigt att hålla några av de avgörande skillnaderna i huvudet. En av de viktiga förklaringsfaktorer som lyfts fram till den ökade rörligheten idag är exempelvis utbyggnaden av högskolan. Det är klart det är skillnad på en sådan omflyttning, och på en som upplevs frampressad av en hårdnande arbetsmarknadspolitik.

Dessutom så ser ju bilden av Sverige, och var utvecklingen sker, annorlunda ut idag. Vi börjar ju närmast vänja oss vid att prata om Norrbotten som Sveriges tillväxtregion, exempelvis. Det innebär inte att det inte längre finns problem med utflyttning och avfolkning på många håll och kanter i vårt land. Men det visar att en strukturomvandlig inte med nödvändighet måste innebära en total avfolkning av landet norr om Dalälven.

Den uppmaning som avslutar forskarnas artikel till politikerna, är att deras resultat tyder på att det är oklokt att lägga kraften på en ökad geografisk rörlighet på arbetsmarknaden – den finns ju redan där. Med tanke på att debatten under en tid nu mycket handlat om att ge arbetsförmedlingen rätt att tvinga folk flytta redan från dag ett är detta en viktig invändning. Å andra sidan verkar ju exempelvis regeringens politik på bostadssidan åt rakt andra hållet (en minskad geografisk rörlighet), så det kanske är lite för tidigt att ropa hej.

Intressant läsning ska det bli, hursom. Får se om dottern fortsätter sova så att jag kan se presskonferens på webben, också.

Andra bloggar om: rörlighet, långstidsutredningen, arbetsmarknadspolitik, strukturomvandling, sverige, och annat intressant

Om varför man bör dricka te, egentligen

Enligt en oberoende forskningsrapport – visserligen finansierad av the Tea Council med detta har enligt uppgift inte på något sätt påverkat forskarna – är te inte bara gott, det är nyttigt också. Att dricka den ädla drycken är nästan bättre än att dricka vatten. Allt från hjärtinfarkter till cancer (även om forskarna inte är riktigt lika säkra på det där sista) kan man förebygga med bara fyra koppar om dagen. Allt detta läser jag i SvD.

Och jag vet inte jag. Det är möjligt att de har rätt, forskarna. Å andra sidan så ska man nog ta sådana här rapporten med en smula salt. Och någonstans vet jag inte om det spelar så stor roll. För den stora anledningen att dricka te är naturligtvis inte att det är nyttigt.

Te är för mig verkligen definitionen av en civiliserad dryck. Från Kina och Japan över mellanöstern och Ryssland rakt in i på brittisk afternoon. Med socker och mjölk på kvällskvisten eller rent vitt te från Kina med en smak så subtil att du inte ens vågar dricka det utomhus, av rädsla för att smaktonerna ska försvinna i blåsten. Nedkrupen i läsfåtöljen med en jättekopp Darjeling vid din sida, eller några droppar vederkvickande ekologiskt grönt Yunchui-te på morgonkvisten för att komma igång. Oavsett vilket så är det århundraden – ja mer – av mänskliga erfarenheter du ansluter dig till.

För några år sedan hade jag förmånen att få åka på en studieresa upp i de sydindiska bergen (i Tamil Nadus inland). Vi träffade där plantagearbetare och besökte inte minst två yrkesskolor, där barnen till dessa de fattigaste fattiga fick chansen att vidareutbilda sig och på det sättet komma vidare (skolorna hade ett starkt stöd från svenska elektrikerförbundet, och det var lite därför vi besökte dem.)

Det är en på många sätt fruktansvärt tillvaro arbetarna har däruppe, med hårt arbete under en obarmhärtig sol till ofattbart låga löner. Jag bifogar därför också en länk med några tips på var man kan skaffa rättvisemärkt te (du hittar den här). Jag är själv dålig på det där, men försöker hela tiden bättra mig. Så det tycker jag att du ska göra också.

Och glöm inte att njuta, sedan. För allt i världen.

Andra bloggar om: te, rättvisemärkt, njutning, civilisation, tekultur och annat intressant

Blir aborträtten en fråga i svensk politik?

Att abortfrågan kommer att komma upp på det kristdemokratiska rikstinget i sommar, är väl egentligen ingen överraskning. Nu har SvD kommit över några ”interna” dokument inför mötet (se här), och enligt dem verkar det inte vara några större överraskningar på gång. Nej till de mer radikala kraven, men en öppning för att diskutera den övre abortgränsen, tycks vara partistyrelsens linje.

Den stora frågan är dock vad detta innebär. För det verkligt intressanta är handen på hjärtat inte vad kristdemokratiska partiet formellt sett tycker, utan vilka krav Hägglund och hans kollegor väljer att driva i regeringen. Det är det som kommer att avgöra om abortfrågan blir ett fortsatt internt bekymmer för (kd), eller om den också blir till riktig politik. Detta blir också ett strategiskt vägval för kristdemokraternas anti-abortfalang: Väljer man att försöka lägga sig på en mer hårdkokt linje som är helt chanslös att vinna gehör för i riksdagen och bland de andra borgerliga partierna, eller kan man acceptera en försiktigare hållning (i förhoppningen att faktiskt komma någonvart under mandatperioden)?

Och oavsett detta kvarstår en mängd andra frågor att svara på innan vi vet hur denna fråga utvecklar sig. Exempelvis, är de andra partierna i alliansens beredda att överhuvudtaget ge kristdemokraterna något vad gäller abortfrågan? Hur kommer oppositionen agera? Mona Sahlin har ju som bekant ett stort engagemang i frågan, det är fullt möjligt att hon nu kommer att ta chansen att ”hoppa på” kristdemokraterna och därmed också alliansen. Vilka effekter kommer detta då att få?

Själv tycker jag att Sverige har en bra abortlagstiftning som den är. Jag tycker därför att det vore synd om fokus i den politiska debatten skulle förskjutas bort från de verkligt viktiga frågorna (arbetsmarknaden, klassklyftorna, jämställdheten i arbetslivet etc) till en svårare och snårigare etisk diskussion. De moraliska frågeställningar varje genomförd abort med nödvändighet väcker anser jag egentligen lämpar sig bättre för de berörda individerna än för staten och samhället.

Jag slipper därför helst en svensk abortstrid. Och förhoppningsvis har jag Göran Hägglund med mig i detta. Men det bygger mycket på att han lyckas hantera sin egen interna opinion. Hur väl detta lyckas får framtiden utvisa.

Läs mer i DN här.

Andra bloggar om: kd, abort, kristdemokraterna, abortmotstånd, politik och annat intressant

Skandal - TT ifrågasätter Reinfeldt!!!

Noterar att Gudmundsson irriterar sig över TT, och det blir faktiskt riktigt roligt om än inte på det sätt det var tänkt. Lite mediekritik när den hoppar upp och biter sig i svansen, liksom. För vad Gudmundsson (och även ledarskribenten Sylvia Askelöf på Barometern) ilsknar till på är följande citat:

”För det kan ju inte gärna vara den åtta månader gamla borgerliga regeringen som ligger bakom det faktum, som Reinfeldt upprepade som ett mantra i Washington, att Sverige lyckats förena en klok klimat- och miljöpolitik med stigande tillväxt. Det har ju uppenbarligen varit förenligt med den gröna skatteväxlingen, som den nya regeringen snabbt avvecklade.”

Detta tycker uppenbarligen Gudmundsson att en objektiv journalist inte borde ha fått skriva. Istället borde man, får man anta, okritiskt ha återgivit statsministerns egen version. Att TT:s resonemang ovan är fullkomligt logiskt, helt omöjligt att ifrågasätta och dessutom i sammanhanget fullt relevant (åtminstone utifrån en svensk publik, vilket väl får anses vara vad TT skriver för) spelar mindre roll.

Jag håller med om att det finns stora problem med dagens tendensjournalistisk. Men att lyfta fram uppenbara självmotsägelser eller felaktigheter i politikers resonemang är inte tendens – det är journalisternas jobb.

Och tyvärr, Gudmundsson, gäller detta även när man skriver om statsminister Reinfeldt. Så det är bara att börja vänja sig (eller, helt ärligt, antagligen inte egentligen. För frågan är om det inte är den Kina-TV ton som media i övrigt använde sig av för att exempelvis skildra statsministerns USA-besök som kommer att dominera även framgent. Tyvärr…)

UPPDATERING: TT-Citatet ovan kommer alltså från en en signerad analys (skrive av Owe Nilsson, fö) och är inte en del av ett nyhetstelegram. Vilket var och en torde förstå. Dock inte ett tiotal synnerligen engagerade personer som kommenterat här nedan. Så nu vet ni det alla ni andra. SLUT PÅ UPPDATERING

Andra bloggar om: Gudmundsson, tt, mediekritik, fredrik reinfeldt, media, journalistik och annat intressant

Viktig seger för Byggnads, och för EU

När generaladvokaten i EU-domstolen nu i ett yttrande slår fast att Byggnads agerande i det berömda Vaxholmsfallet inte strider mot den fria rörligheten är det viktigt på flera sätt. Dels naturligtvis för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Men också för förtroendet för själva EU-medlemskapet bland det svenska folket.

Det finns säkert en och annan på högerkanten som hade hoppats på att EU skulle kunna agera bräckjärn för att bryta upp de regelverk som skyddar löntagarna på den svenska arbetsmarknaden från att utsättas för löne- och social dumpning. På något annat sätt kan jag exempelvis inte förstå svenska arbetsgivarorganisationers engagemang i frågan. Men en sådan strategi är farligare än vad den vid första påsynen kan tyckas vara.

I en globaliserad värld där förändringstakten hela tiden skruvas upp krävs det nämligen mer av trygghet för vanligt folk, inte mindre. Annars växer förändringsmotstånd och kraven på mer av protektionism. Om EU i det läget hade blivit den kraft som tvingar tillbaka löntagarna och deras organisationer hade det öppnat för kraftiga motreaktioner. Även högt upp inom arbetarrörelsen har det ju sagts tydligt och klart att om ett fortsatt EU-medlemskap äventyrar kollektivavtalen, då är det läge att ompröva medlemskapet.

Än är nu sista ordet inte sagt i frågan. Vi väntar fortfarande på domstolens beslut. Men generaldavoktatens besked ger oss en hoppingivande föraning om att det kanske trots allt ser rätt just ut. Det borde fler kunna glädjas åt, än bara vi som gillar Byggnads.

Läs mer här, här eller här

Andra bloggar om: byggnads, vaxholm, EU, EU-domstolen, arbetsmarknad, kollektivavtal, globalisering, politik och annat intressant

SVT smäller Aschberg på fingrarna

Att spruta vatten på statsministern är inte humor. Det är dumt, tarvligt och dessutom okänsligt med tanke på den hotbild en person med Reinfeldts ämbete lever under. Det borde Strix television och dess vd Robert Aschberg ha förstått innan man godkände det under förmiddagen så omdebatterade ”skämtet”.

Men det gjorde han inte. Ja, faktum är att han fortfarande inte har förstått. ”Fredrik Reinfeldt ska vara glad för att vi kör den snällare versionen med vatten” (i den brittiska förlagan sprutar man tydligen bläck istället för vatten) säger han istället till SvD och fortsätter ”en ann är lika god som en ann. Kan man spruta vatten på NN kan man också spruta vatten på statsministern.”

Tur att SVT då tar sitt ansvar, stoppar inslaget och smäller Strix och Aschberg på fingrarna. För i det här fallet handlar det inte om undfallenhet gentemot statsmakten. Det handlar om mänsklig hänsyn.

På en punkt har han dock rätt, Aschberg. Det är faktiskt inte särskilt kul att förnedra Carola eller Markoolio, heller. Så vad sägs om att lägga ner hela programmet? Jag vet inte, men jag tror faktiskt inte det skulle innebära någon större förlust för den mänskligheten.

Läs mer om ”attacken” här, här och här.

Andra bloggar om: media, humor, förnedring, SVT, Robert Aschberg, Strix, fredrik reinfeldt, vattenattacken och annat intressant