lördag, augusti 20, 2005

Manlig feminism?

Kan män vara feminister? Det har diskuterats inte minst på Rebellas och Fredrik Janssons bloggar på sistone. Frågan är viktigt, på två sätt. Dels för att svaret säger oss något om kvinnors organisering och hur könskampen kan föras. Dels för att det också säger oss något om hur vi män kan/bör agera.

Till och börja med är det nog bara att konstatera att kampen för jämlikhet mellan könen i grunden är en kvinnokamp. Visst, det är jättetrist att vi män har svårt med vårdnadstvister och klarar oss sämre efter skilsmässor och så vidare. Men, kom igen. Vi överlever. Pengar, makt och karriärmöjligheter är rätt sköna snuttefiltar att trösta sig mot när världen blir för hård.

Det leder också till att vi män faktisktpå många sätt kommer att i någon mening förlora på ett jämställt samhälle. Vi kommer att tjäna relativt mindre med pengar, det kommer bli tuffare konkurrens till de schyssta jobben och framförallt kommer vi att behöva utföra betydligt mer obetalt hemarbete.

Det här kan tyckas leda till slutsatsen att feminismen borde vara ett rent kvinnligt projekt och att män som kallar sig feminister förmodligen är ena lismande läpparnas bekännare med den brölande mansgrisen bara bristfälligt dold under den politiskt korrekta ytan. För intresset ljuger – i slutändan – som bekant aldrig. Right?

Problemet är bara, att även om en manlig feminism är svår eller kanske till och med omöjlig, är den förmodligen icke desto mindre nödvändig för att kunna åstadkomma någon verklig förändring. Att förändra samhället underifrån utan åtminstone visst stöd från åtminstone delar av den härskande klassen/etablissemanget/etc har nämligen historiskt visat sig svårt, så gott som omöjligt. Det behövs alltså en kvinnlig organisering, det behövs ett ständigt tryck; men det behövs också män som är beredda att backa, öppna upp och släppa in kvinnor i tidigare manliga maktsfärer. Och det behövs förmodligen också män som går ännu längre; som själva aktivt börjar driva på för ett rättvisare samhälle; män som kallar sig feminister.

Men varför skulle då män ta detta steg? Av idealism, är ett skäl. Av rädsla för konsekvenserna av en eskalerande könskamp (jämför med rädslan för ryska revolutionen under den svenska demokratiseringen, eller medelklassens rädsla för ökad kriminalitet i kölvattnet av ökande klassklyftor) ett annat, om än inte lika troligt. Kanske för att man trots de kortsiktiga förlusterna kan se långsiktiga vinster med ett samhälle där könet inte är en lika fjättrande boja som i dagens.

Men poängen är att oavsett varför de är det så behövs det manliga feminister. Så en kvinnorörelse som vill vara framgångsrik bör också inrikta sig på att se till att fler män tar det steget. Så gulla med oss, ställ krav, argumentera och bejaka positiva trender. Använd morot och piska för att få in oss i den feministiska fållan. Men vad ni gör - lita inte på oss, bara. Det är vi inte värda.

PS: Varför jag själv kallar mig feminism? Ja, ärligt talar så räcker det med att ta en titt på alternativet. Sådana idioter kan man inte göra annat än bekämpa. Dessutom tror jag att alla sunt kännande varelser kan inse det moraliskt ohållbara i ett samhälle med så omotiverade och omfattande orättvisor mellan kvinnor och män som dagens. Kalla det dåligt samvete om ni vill, det behöver inte vara den sämsta av drivkrafter...

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej! Håller helt och hållet med. naturligtvis är detta även en kamp för män! Det är min framtida dotter, (min syster som alltid varit betydligt flitigare än jag), och min mamma som jag vet har arbetat väldigt hårt under alla dessa år som vi måste stå upp för. Så varför skulle jag inte ta det personligt? Varför kan inte den här kampen lika gärna vara min?