fredag, december 09, 2005

Från tragedi till tragik

Jag har tidigare inte skrivit om tsunamin här. Orsaken är enkel; det har på något sätt känts som om man smutsar ner alla de människor som drabbades och deras personliga tragedier genom att göra det hela till en del av ett partipolitiskt spel. Och det har å andra sidan känts helt omöjligt att diskutera tsunamin utan att det blir partipolitik. Om jag uttrycker förståelse för att det var omöjligt för regeringen att kunna ha beredskap för en sådan händelse, om jag tycker att det viktiga nu är att vi lär och går vidare, inte att huvuden faller – då uppfattas det inte som genuina och ärliga åsikter, utan som ett försvar för Göran Persson.

Dessutom finns det andra, ännu större frågor, som är nästan helt omöjliga att närma sig på ett sansat sätt med den aktuella tragedin i så nära tid. Hur stort är egentligen statens ansvar när det gäller händelser på andra sidan jorden? Innebär dagens debatt att vi är i färde med att införa en jättelik statlig reseförsäkring som täcker alla jämt? I sådant fall, är det rätt att alla är med och betalar, och vilka anspråk kan man egentligen ställa på skattebetalarkollektivet?

För att uttrycka mig rakt; kan jag kräva att den ensamstående morsan i Bredäng ska vara med och betala för att staten ska kunna garantera mig trygghet när jag exempelvis i januari personligen åker på semester till andra sidan jorden? Följer man debatten idag framstår det nästan som att bedriva sjukvård över hela världen skulle vara en statlig ”kärnuppgift”, och någonstans kan jag inte låta bli att tycka att detta är en hållning som åtminstone måste få diskuteras innan den blir allmän policy. Men frågorna blir svåra när vi har den största mänskliga katastrof som drabbat svenskar i modern tid i så färskt minne. När det gäller ett framtida politisk ansvarstagande menar jag att de ändå måste ställas. Tyvärr så är det inte runt dem den politiska diskussionen post-tsunami har cirkulerat.

Istället handlar debatten om att skyffla skuld. De senaste dagarnas lågvattenmärken när det gäller alliansens oförmåga att visa ledarskap ens internt har gjort detta smärtsamt uppenbart. Jag tror inte någon som ser habrovinkerna runt ett eventuellt, kommande misstroendevotum känner något större förtroende för att dessa människor i regeringsställning skulle vara kapabla att hantera så värst mycket alls, och allra minst en allvarlig katastrof. Det skulle jag kunna glädjas övre, men jag känner mest sorg. Sorg över att längtan till makten så uppenbart har fått överspegla alla andra drivkrafter och motiv.

Tänk om man i en sådan här fråga faktiskt skulle kunna sätta sig ner. Sätta partipolitiken åt sidan. Ta ansvar. I ordets verkliga mening. Då skulle vi kunna bygga upp en organisation bättre anpassad till vår globala värld och dess risker, kunna föra ett sansat samtal om vad som är statens ansvar och vad som inte är det, och framförallt skulle vi som nation kanske få chansen att läka och så småningom gå vidare.

2 kommentarer:

Nathalie Sundesten Landin sa...

Jag är rädd för att om detta hade varit för tre år sedan så hade det gått att diskutera med borgarna. Men när det är mindre än ett år kvar till valet - så vill de försöka vinna politiska poänger på en tragedi större än partitaktiska överväganden. Sjukt! Nåt är vansinnigt sjukt i hela denna debatt. Det verkar dessbättre svenska folket insett med tanke på den något begränsade brevskörden till högre makter!

Gork sa...

Så det skulle vara respektlöst mot offren att påpeka regeringens totala misslyckande att under de senaste 7 årens maktinnehav, trots påstötningar om behovet, bygga upp en fungerande krisorganisation? Det är struntsnack - kritiken är i högsta grad relevant och befogad. Ska man hålla på med en respektdiskussion kan man lika gärna säga att det är respektlöst mot offren att inte utreda ansvarsfrågan.

Det handlar inte heller om att bygga en superreseförsäkring, att ersätta folks borttappade packningar och förstörda semestrar utan om ha en organisation som kan fungera effektivt och fatta beslut i händelse av en kris. Norge och Italien lyckades med detta, men Sverige misslyckades. Och tack vare katastrofkommissionen så vet vi var ansvaret ligger.

Svaret på frågan om borgarna hade gjort det bättre är irrelevant. Det är inte borgarna som haft makten de senaste 7 åren. Vänsterkartellen har suttit vid makten, och det är där ansvaret ligger. Men vill man spekulera så kan man titta på hur regeringen Bildt hanterade Estonakatastrofen.

Från Henrik Alexandersson
Statsminister Bildt var omedelbart i kontakt med TT och polisens sambandscentral för att få de första knapphändiga uppgifterna bekräftade. Han kontaktade även sjöräddningsledaren på Stockholm radio för att få mer information om läget och vädersituationen.

Klockan två på natten samlade statsministern delar av statsrådsberedningen. Man insåg att assisterande fartyg skulle få svårt att nå fram i rimlig tid. Den svenska helikopterräddningen var dock larmad och helikopterassistans begärdes från Ålborg i Danmark.

Statsministern informerade personligen ambassadören i Helsingfors, som höll kontakt med den finska regeringen. Under natten tog Bildt även kontakt med UD.Statsminister Bildt var omedelbart i kontakt med TT och polisens sambandscentral för att få de första knapphändiga uppgifterna bekräftade. Han kontaktade även sjöräddningsledaren på Stockholm radio för att få mer information om läget och vädersituationen.

Klockan två på natten samlade statsministern delar av statsrådsberedningen. Man insåg att assisterande fartyg skulle få svårt att nå fram i rimlig tid. Den svenska helikopterräddningen var dock larmad och helikopterassistans begärdes från Ålborg i Danmark.

Statsministern informerade personligen ambassadören i Helsingfors, som höll kontakt med den finska regeringen. Under natten tog Bildt även kontakt med UD.