Bo Rothstein, mot strömmen

En man var ute och körde bil på motorvägen. Plötsligt drog bilradion igång. Varning till alla som är ute och kör på E4:an norrut, löd trafikradiorösten. Det är en galning där som är ute och kör mot färdriktingen. En galning, fnös mannen och lyckades med en hårsmån undvika att frontalkrocka med ytterligare en skräckslagen bilist. Det är ju för tusan hundratals här som kör åt fel håll!

Det där gamla skämtet slår mig ibland när jag läser något av statsvetarprofessorn Bo Rothstein. Det finns helt enkelt vissa människor som gillar känslan av att gå mot strömmen och som gör detta i den uppenbara övertygelsen om att det är de andra som har fel. Vissa löser detta genom att vara genuint excentriska. Andra hittar andra sätt att provocera. Häromdagen satte åtminstone halva mitt Facebookflöde kaffet i vrångstrupen när Bo Rothstein gjorde just detta.

Rothstein gillar inte den svenska sexköpslagen. Det är i sig inte en särskilt extrem åsikt även om den inte är vidare vanlig i den svenska  debatten. Sedan en tid tillbaka har dock han valt en metod att kritisera lagen som går ut på att att peka på vad han själv menar är uppenbara absurditeter om lagen dras ut i sin förlängning. För en tid sedan presenterade han i denna anda ett förslag om att lyxfruar i sexköpslagens anda också borde göras olagliga. Häromdagen gjorde han ett nytt försök, nu genom att anknyta till den aktuella tiggeri-diskussionen.

Eller. Jag tror det är det han försöker göra åtminstone. Provokationen denna gång består nämligen i en ironi så subtil att den är gjord för att missförstås.

Min gissning är att detta är tänkt som någon sorts tankefälla. Människor ska uppröras över det provocerande förslaget som presenteras att det ska bli olagligt att ge pengar till tiggare. Hur kan du vara så okänslig för de faktiska människorna och deras situation, förväntas vi (med rätta) reagera. Och sedan när upprördheten är som störts kliver professorn fram, ser ner på oss från sin upphöjda position och deklarerar med en myndigt pedagogisk röst att vi har helt rätt i vår upprördhet, men vad som nu visats för oss att exakt samma resonemang används för att motivera den svenska sexköpslagen som ju faktiskt är verklighet idag. (Eventuellt ska denna pedagogiska chockterapi sedan leda till ett storslaget folkligt uppvaknande när vi kollektivt kastar av oss vår feministska vanföreställningar, avskaffar sexköpslagen och kanske tillochmed anslagen till landets genusvetenskapliga institutioner när vi ändå är igång och sedan lever lyckliga i alla våra dagar. Men som sagt, allt detta är ju min egen tolkning och ingenting annat.)

Problemet är dock att det hela inte fungerade. Alls. Huvudsakligen beroende på två saker, utöver det faktum att de allra flesta nöjer sig med att läsa och reagera på rubriken på DN-debatt och att eventuellt innehåll i själva texten därmed definitionsmässigt riskerar att gå förlorat. Först och främst är parallellen mellan sexköp och att ge pengar till tiggare så långsökt och krystad. Vidare framstår förslaget att på ett eller annat sätt kriminalisera tiggeri inte i den samhällspolitiska kontext vi just nu befinner oss i tyvärr som vidare absurdt alls. Tvärtom så är det väldigt många som håller med om det (enligt uppgift uppemot nittio procent på Expressens webbundersökning, sedan lades frågan ned).

För personlig del får jag väl erkänna att jag först lät mig förföras en smula av Rothsteins argumentationsteknik. Delvis handlade det väl - handen på hjärtat - om egotrippen av att förstå det där skämtet som alla andra missar. Men sedan kan man utan att köpa ens de huvudsakliga slutsatserna ändå hålla med om delar av budskapet i artikeln. Om det nu vore så att vi faktiskt skulle vilja använda lagstiftningens förbudsvapen för att komma åt tiggeriet - vilket vi ju då inte vill - så vore det ju rimligare att i sexköpslagens anda kriminalisera själva givandet än tagandet. De förslag som hittills farit genom luften när det gäller den frågan har ju närmast uteslutande handlat om att ytterligare bestraffa den redan utsatte, det vill säga den som behöver tigga för att klara uppehället. Och här visar ju också Rothstein indirekt hur knepig diskussionen om tiggeriförbud är. Parallellen till sexköpslagen blir där inte helt uppåt väggarna, även när det gäller prostitution har ju precis som när det gäller tiggeriet funnits och finns ett stort mått att skambeläggande och misstänkliggörande av själva offret.

Men där slutar också den lyckade parallellen. För den stora svagheten med hela upplägget är som sagt när statsvetarprofessorn helt oproblematiskt sätter likhetstecken mellan handlingarna att ge en slant till en tiggare och att aktivt köpa sexuella tjänster av en annan människa. Visst kan det som Rothstein argumenterar finnas ett element av egennyttig självgodhetskänsla i att ge bort pengar till någon som behöver det. Men det är väldigt svårt att se att det skulle jämföras med att villkora pengagivandet med sexuella motprestationer. Elementet av utnyttjande tycks helt enkelt vara något kvalitativt annorlunda.

Människor som köper sex gör det helt enkelt inte för att de tycker synd om den prostituerade mannen eller kvinnan, utan för att de vill ha sex. Och man kan tycka vad man vill om sexköpslagen men att det är något väsenskilt att utnyttja en person för egen direkt sexuell behovstillfredsställelse jämfört med att utan krav på motprestation hjälpa en annan människa med några kronor i en tiggarhatt tycks ändå helt uppenbart. En bättre parallell vore då kanske att jämföra sexköpslagen med att betala någon extremt dålig lön för utfört arbete eller någon annan form av vad som faller oss mer naturligt att kategorisera som utnyttjande. Och där både finns och bör finnas en levande diskussion om vilka krav vi ställer på arbetsmarknad, löner och arbetsvillkor. Irionin faller därmed på det faktum att den inte är särskilt träffande. Och en ironi som inte träffande är helt enkelt inte särskilt lyckad.

Och då kommer vi till det mer allvarliga med artikeln. Nämligen att det absurda med vilket sexköpslagen skulle jämföras inte framstår som särskilt absurdt alls. Johan Westerholm uttrycker det med en viss karakteristisk yvighet som att professorn begår ett övergrepp mot de svagaste i samhället för att kunna använda dem som slagträ för att driva vidare en redan förlorad kamp. Det finns idag en diskussion om tiggeri och tiggare som är i allra högsta grad levande. Lägger man då tyngden i sin professorstitel bakom ett försök med krystad ironi så är risken stor att det snarare kommer bli den debatten som påverkas. Det här är både vilket Westerholm uttrycker en smula smaklöst, det kan också ge effekter som var allt annat än de avsedda.

Här skulle då professor Rothstein precis som vår bilförare i det inledande skämtet kunna försvara sig med att det inte är han utan alla andra gör fel. Man kan någonstans också sympatisera med en författare som ändå ställer större krav på sina läsare än att ryggradsmässigt reagera på vad som står i rubriken. Och visst har hans artikel också mötts av ett och annat hurra-rop.

Men i slutändan blir nog facit ändå att vad Rothstein lyckas med är att förskjuta debatten om tiggeriet åt fel åt utan att de ge pedagogiska poänger om sexköpslagens brister han försöker få fram någon vidare skjuts. Och på något plan kan jag inte släppa känslan av att det också var detta som eftersträvades (eller åtminstone att det var en reaktion som emotsågs som en kalkylerad risk).  För Rothstein själv kommer det förmodligen inte att vara artikeluppläggets (uppenbara) intellektuella brister som står i fokus i efterdiskussionen, utan vad den efterföljande debatten säger om ett svenskt debattklimat som inte fattar ironi och tycker att idéen att förbjuda människor att ge pengar till tiggare som en rätt hyvens idé.

Vill man sitta i ett elfenbenstorn och bekymrat titta ut över ett kulturellt, intellektuellt och politiskt skymningslandskap som breder ut sig är detta naturligtvis då en utmärkt utgångspunkt. Men man bortser då från något väldigt viktigt. Nämligen att det faktiskt ibland kan vara man själv som har fel när man dundrar på där mot körriktningen.

UPPDATERING: Man kan naturligtvis också välja att istället ta Rothstein på orden, och utgå från att han skulle mena vad han faktiskt skriver. För två invändningar mot förslaget i sak, se Elinor Odeberg och Aaron Israelsson. SLUT PÅ UPPDATERING.

En viktig blogg

Jag har under förmiddagen fastnat i angelägna bloggen "Från ett annat perspektiv - blogg om psykiatri och psykologi utifrån min erfarenhet som patient". Det rekommenderar jag er alla att göra, oavsett om ni har ett särskilt intresse för själva sakfrågorna eller inte. 

Bloggen skrivs Linnea Regnlund (finns också på twitter) och hon tar upp brännande frågor som diskussionen om makt, ansvar och skuld inom psykiatrin samt (med ett lån från forskning inom socialtjänsten) om synen på patienten som antingen stackare eller skurk. Frågor som alltså rör psykiatrin i allra högsta grad, men som också - tycker jag - har att göra med hur vi ser på varandra i samhället i stort.

Så läs. Inte för att du måste hålla med om alla svar, utan för att frågorna är så viktiga.

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, psykolog, ett annat perspektiv, bloggar och annat intressant

1968-generationens journalister de mest borgerliga idag

Journalister födda på 1940-talet är de som är mest benägna att stödja moderaterna och minst benägna att stödja vänsterpartiet. Det visar visade journalistikprofessorn Kent Asp för flera år sedan när han presenterade en som nu presenterar en ny undersökning om journalisternas partisympatier*. De som var unga revolutionsåret 1968 är alltså de som idag är som mest borgerliga. Egentligen överraskar detta mig inte ett dugg. Men kanske ställer det ändå en och annan fördom om det radikala "68:orna" på huvudet. 

Fyra år senare erkänner SvD att de ljög. Eller?

Sommaren 2006. Almedalsvecka. Den politiska spänningen inför höstens val vibrerar i luften. Svenska Dagbladets ledarsida går till attack mot den sittande socialdemokratiska regeringen. Ämnet är ungdomsarbetslösheten. "Ungdomsarbetslösheten är ett elände både för
enskilda och för samhället i stort. Höstens val står mellan dem som inser detta och försöker göra någonting åt det och dem som inte har lust att förändra någonting" skriver man och för att understryka hur allvarlig situationen är presenterar man fakta: "Och långt värre [än arbetslösheten i stort, min anm] är det med ungdomsarbetslösheten, som med de europeiska metoderna mätt uppgick till hela 27,5 procent. Bara Polen och Slovakien klarar sig sämre" slår tidningen fast. Och det är här någonstans som det finns anledning att börja höja på ögonbrynen. 

Bloggandet och den politiska individualismen (om fallet Erik Laakso och Netroots)

På ett plan kan jag förstå Erik Laakso, som nu väckt en del uppmärksamhet sedan han deklarerat att han ämnar hoppa av det progressiva bloggnätverket Netroots. Jag kände till och från likadant under den så kallade bloggbävningen om FRA. En del av mig var under den perioden extremt sugen på att gå ut och försvara FRA, inte för att jag tyckte det (det varken gör eller gjorde jag) utan för att det finns något provocerade i själva flockbeteendet. Det finns helt enkelt en liten gubben mot strömmen i mig som för att låna Ali Esbatis Monty Python-referens bara måste invända I´m not mot budskapet att vi alla är olika. Så på ett plan förstår jag alltså. Men samtidigt tycker jag också att diskussionen har blivit väldigt konstig.

Medieministerns man hotar TV4 efter avslöjanden om moderatfusk

Lena Adelsohn-Liljeroth (M) är Sveriges kulturminister. Ett av hennes viktigaste ansvarsområden är mediepolitiken. Ikväll lyckades TV4 fånga på bild när hennes man tillika före detta moderata partiledaren Ulf Adelsohn varnar kanalen för negativa konsekvenser som ska följa på de avslöjanden TV4-nyheterna i dagarna gjort om att den tidigare kända moderata valfuskskandalen har kopplingar rakt in i statsministerns närmsta krets. Och det hela låter som ett synopsis till en medelmåttig politisk thriller (inklusive den mäktiga statssekreteren i en skummisroll) men är tyvärr svensk politisk verklighet av idag.

Begåvade reflektioner från vänster

Jag uttryckte igår inspirerad av Klas Gustavsson min besvikelse över den andefattighet jag tycker präglar den senaste tidens stora inom vänster-uppgörelse, den så kallade Arenafejden. Som för att understryka vad jag menar publicerar välskrivna vänstersajten Dagens Konflikt en text som jag tycker innehåller allt det jag saknar. En betraktelse över Vänsterpartiets valplattform visar sig nämligen vara ett synnerligen läsvärt stycke samtida politisk analys.

Varför jag inte uppskattar Arenafejden

Det finns två saker som alla gillar att prata om. Sig själv, och konflikter. För mig som vänstermänniska med stort intresse för idédebatt och politisk teori innehåller den så kallade Arenafejden där ett antal debattörer på vänsterkanten i svensk politik de senaste månaderna gjort sitt bästa för att ta heder och ära av varandra element av båda. Därför borde jag ju egentligen uppskatta den. Men när jag idag med stor behållning läser Klas Gustavssons kritiska recension av debatten som sådan (Arenadebatten: Ängslig vänster) slås jag plötsligt av en insikt. 

Bandy och politik

Dagen har bjudit på två teve-händelser: den fantastiskt spännande bandyfinalen i Moskva där Sverige efter en mycket dramatisk upplösning vann och blev världsmästare, och kvällens partiledardebatt där företrädare för de sju riksdagspartierna drabbade samman inför tevekamerorna (läs mer i den i tex SvD, Aftonbladet, DN, Expressen). Och det intressanta är att de två evenemangen faktiskt inte var så olika som man kanske skulle kunna tro.

Ett urgammalt krig på ett nytt slagfält (om de sociala medierna och politiken)

När det gäller vilken roll sociala medier kommer att spela under valåret 2010 är det egentligen två frågor vi måste ställa oss. Den första är också den vanligaste: hur kommer de sociala medierna påverka politiken och inte minst valrörelsen? Men det finns också en annan fråga som är minst lika intressant. Nämligen den om hur politiken kommer att påverka de sociala medierna. 

När makten tar media i örat - pinsamt eller obehagligt?

Enligt en bekant som jobbat politiskt på regeringskansliet fanns där ett ordspråk som gick någonting i stilen att när en minister börjar skylla på media är det dags att börja leta efter en ny minister. Alltså ett budskap i linje med att det för en politiker att hata media är lika meningsfullt som för en sjökapten att hata havet. Samtidigt är det väl så att det inte finns en makthavare i detta land som inte någon gång känt sig orättvist behandlad av den tredje statsmakten (på samma sätt som det förmodligen inte finns en sjökapten som inte svurit eder över havets nyckfullhet). Men jag undrar ändå om inte statsminister Fredrik Reinfeldt på något sätt drar det där till helt nya höjder. Och jag vet inte riktigt om jag ska tycka det hela är mest pinsamt eller mest obehagligt.

För en gångs skull håller jag fullständig med de som kommenterar på Svd.se

Jag brukar vanligtvis inte hålla med majoriteten av de som kommenterar på Svd.se. Men när ledarskribenten Claes Arvidsson har den oerhört dåliga smaken att försöka plocka billiga inrikespolitiska poänger på den fruktansvärda jordbävningskatastrofen på Haiti ser jag till min glädje att det startar ett berättigat ramaskri i kommentarsfältet. "Hur kan man använda en fruktansvärd katastrof och fruktansvärt mänskligt lidande för att klanka ner på oppositionen här hemma i Sverige? Skäms SvD!" skriver exempelvis signaturen Smaklöst. 

En liten skitfråga, inte minst mot bakgrund av det som sker på Haiti. Men det känns ändå bra att svenska folket har förmågan att säga ifrån när det verkligen behövs. Läs även andra bloggares åsikter om Svd, claes arvidsson, media, etik, Haiti och annat intressant

Sanningen bakom supernovan som ska utrota jorden

Vit dvärg hotar jorden vrålar Aftonbladet mot oss på webben idag. Artikeln bygger på samma historia som den som publicerades i gårdagens UK Telegraph; Earth ‘to be wiped out’ by supernova explosion. Läser man de respektive texterna så upptäcker man fort att de dramatiska rubrikerna inte har fullt stöd i någon av artiklarna: Aftonbladet placera sitt “hot” tio miljoner år in i framtiden och med “wipe out” menar UK Telegraph när man tittar på det närmare “skada ozonskiktet” (och det är väl trots allt inte riktigt samma sak). Men sanningen är vad det verkar värre än så.

Alla som tror att bloggande bara består av ytligt skitsnackande måste läsa detta

En av mina favoritbloggare är stridbare byggaren Calle Fridén som skriver på bloggen Utsikt från ett tak. Han skräder sällan orden, formulerar sig lika skarpt som bra och utgör allt som oftast en välbehövlig kontrast till den vanliga politiska mellanmjölken. Men så ibland så imponerar han extra mycket och visar vad som är skillnaden mellan bra och riktigt bra. Idag har han gjort just det.

Inlägget “Ingen dör på riktigt i vår tid” träffar från första meningen som en rejäl smocka rakt i magen. Som småbarnsförälder mår jag fysiskt illa. Men Calle släpper inte taget där; han förutser min reaktion, lotsar vidare, för den svåraste fråga vi överhuvudtaget kan tänka oss i hamn. Det handlar om döden, om barn, om hur vi som samhälle hanterar det vi inte ens riktigt orkar tänka på.

Alla borde läsa Utsikt från ett tak. Om du inte redan gör det gratulerar jag till en fantastisk ny (och intressant) bekantskap.

Technorati-taggar: bloggar,calle fridén,utsikt från ett tak,döden,barn,bloggosfären,bloggtips

DN gör IKEA en verklig björntjänst genom att stoppa facklig annons

IKEA i Polen samarbetar med väktarföretaget Solid Security som för att uttrycka sig rakt på sak behandlar sina anställda som skit - bland annat vägrar de efter två års förhandlade fortfarande att teckna kollektivavtal. Detta är bakgrunden till den internationella fackliga kampanjen sticking together i vilken arbetare från hela världen sätter press på sina inhemska IKEA i syfte att tvinga fram en förändring. Nu läser jag på Jonas Morians blogg att Dagens Nyheter här hemma i Sverige tagit det anmärkningsvärda beslutet att stoppa en annons från kampanjen. Och frågan är om chefredaktör Gunilla Herlitz på ett mer effektivt sätt hade kunnat bidra till att uppmärksamma frågan.

Det är klart. Dialogen underlättas ju något om du tillåter kommentarer...

Sitter uppe och läser med intresse igenom kommentarerna till SvDs artikel om att "Gräsrötterna tar makten på nätet" (och grattis Peter Andersson och Mary till välförtjänt uppmärksamhet). Upptäcker att åtminstone en bloggröst sticker av en smula när det gäller synen på interaktivitet. "En vanlig klyscha från experter på sociala medier är att Internet handlar om tvåvägskommunikation. Fel, fel, fel! Internet handlar, precis som gammelmedia, till 90 procent om envägskommunikation" skriver nämligen Den hälsosamme ekonomisten (också känd som Mattias Lundbäck).

Och det tyckte jag var lite roligt eftersom bloggaren verkligen måste sägas leva som han lär. Han tillåter nämligen inga kommentarer på den egna bloggen.  Och det är klart. Då blir det där med tvåvägskommunikation inte alldeles enkelt...

Läs även andra bloggares åsikter om sociala media, bloggar, media, bloggosfären och annat intressant

Det är frustrerade att inte blogga

Sitter i skärgårdsstugan, radion spelar klassiskt och släkt och familj pysslar med sitt i sommarförmiddagsvärmen. Det är inte ens en hel helg sedan jag lämnade den politiska cirkusen i Almedalen bakom mig men rosevinsminglen, seminarierna och alla de politiska diskussionerna känns redan behagligt långt borta. Semestern har börjat på riktigt och med det kommer en för mig rätt oväntat reaktion – en plötsligt längtan att börja blogga igen.

De av er som till och från brukar titta in på denna sida har annars märkt att det varit väldigt lite skrivet på sistone. Orsaken är enkel. Jag har helt enkelt inte haft lust. Den tid jag tidigare la på att formulera tankar här på bloggen har jag istället ägnat åt att läsa. Jag har haft ett ovanligt högt tempo i läsandet de senaste månaderna. Både skön- och facklitteratur. Allt från biografier om Richard Wagner till politiska böcker om socialdemokratins framtid och deckare av Dennis Lehane (en hel del deckare av Dennis Lehane).

Och detta har varit väldigt bra. Jag har fyllt på batterierna. Men nackdelen är också uppenbar. Det är frustrerande att inte blogga.

När jag dessutom upptäcker att denna enkla lilla sida rankas som en av Sveriges mer inflytelserika progressiva bloggar (via kulturbloggen) känns det naturligtvis också uppfodrande. Därför att det finns saker att säga. Om samhällsutvecklingen, politiken, kulturen – vad som händer med landet vi bor i och världen vi lever i.

Ett tag för rätt länge sedan låg jag bland de mest lästa politiska bloggarna på bloggtoppen och publicerade flera gånger om dagen. Det var kul. Men jag varken vill, kan eller kommer att komma tillbaka dit. På grund av faktorer i livet (jag är trots allt en heltidsarbetande småbarnspappa som utöver det har mängder av politiska uppdrag av olika slag), på grund av nya verktyg (snabba kommentarer och länktips använder jag mig hellre av mikrobloggar som twitter eller facebook för att nå ut med) men framförallt på grund av ändrade ambitioner. Det finns så många andra som levererar de där riktigt bra och ständigt uppdaterade bloggarna, min roll är helt enkelt en annan.

Förra veckans mest förutsägbara snackis var annars Alex Schulmans attack på bloggosfären. Han drev där två teser sammanflätade med varandra: att bloggarnas betydelse var överdriven (här understödde han sin argumentation med en del fakta och argument) och att bloggarna är ointressanta (här gjorde han inte det). Vad som saknades var naturligtvis underifrånperspektivet. Bloggen är ett sätt för den som inte har tillgång till någon annan arena att göra sin röst hörd. Vilka värden det kan tillföra offentligheten lämnade Alex Schulman därhän*.

Samtidigt är det för mig det som är det viktigaste argumentet. Bland bloggarna möter jag mängder av röster jag aldrig skulle ha stött på annars. Alla de som knyter näven i fickan som plötsligt hittar en annan väg att uttrycka sina åsikter. För handen från fickan till tangentbordet. Jag tycker att det är en stor demokratisk poäng.

Och det är därför det är så frustrerande att inte blogga. Eftersom handen alltför ofta blir kvar där, i fickan, knuten istället för ivrigt hamrandes på tangenterna. Samtidigt känner jag som sagt att mitt eget bloggande är inne i en fas där det inte riktigt räcker med att gå tillbaka till det gamla och göra samma sak en gång till. Det måste till något nytt. Vad detta nya är vet jag inte riktigt än.

Men någonting är det. Och vad det än är ska det bli roligt. För i slutändan kokar det ändå ner till det enkla lilla. Bloggande är helt enkelt för kul för att man ska kunna låta bli.

*Och naturligtvis i denna värld som inte helt lämnat Henrik Schyfferts nittiotal bakom sig har det också uppstått en debatt efter DN-artikeln om Alex Schulman egentligen menade vad han sa. Eller var det bara en raffinerad drift, och i sådana fall med vem. Eller är det kanske genmälet som är ironi? På det svarar jag enkelt: Ja. Eller nej.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, bloggosfären, bloggar, Alex Schulman, netroots, varför blogga, Sjölander, demokrati och annat intressant

Åh vad jag skulle ha velat vara en fluga på Federleys vägg

Att centerpartisten Fredrick Federley gärna skojar till det en smula är ju ingen nyhet. Som när han gråtande i talarstolen berättade hur hans mamma lärt honom att alltid göra rätt och följa sitt hjärta för att sedan - ta ta surprise surprise - lägga sig platt och rösta rakt emot allt vad han tidigare stått för. Eller när han på ett så där lite tokroligt sätt bestämde sig för att öppna salladsbar som en politisk markering och sedan som en liten överaskningsknorr på slutet lät skattebetalarna stå där med notan och betala kalaset när det hela såklart gick i putten (snacka om långnäsa på oss - värsta Ballar av stål-klassen!). Och nu idag har han gjort det igen.

För allas vår mästarskojare publicerar nämligen idag ett blogginlägg där han kräver regeringsombildning för att några timmar senare när frågan uppmärksammats i media gå ut och berätta att det hela var ett skämt eller snarare ett litet experiment för att bevisa att sociala medier visst spelar roll. Och det här är ju både hysteriskt kul och väldigt intelligent gjort. (Ja frågan är om det inte dessutom uppnår någon typ av närmast konstnärlig verkshöjd - tänk Konstfack. För vad kunde ju vara ett bättre sätt att visa att bloggar är en viktig och seriös arena för politisk diskussion än att gå ut med fejkade inlägg, jag bara frågar.)

Men nu ska jag egentligen inte ironisera så mycket om själva grejen. För vad jag tycker är riktigt intressant är när riksdagsledamoten i sin dementi berättar att han innan han publicerade inlägget där han bland annat krävde Littorin och Beatrice Asks avgångar meddelande "respektive ministers pressfolk för att de inte skulle få dåndimpen". Och det tycker jag är helt outstanding. Vad skulle jag inte ge för att ha får varit en liten fluga på väggen i Federleys tjänsterum när han ringde de där samtalen!

Jag menar, hur lät de? "Goddag, det är riksdagsledamoten Federley här. Du vet - riksdagsledamot, som i en av de som stiftar lagarna i det här landet. Jo, jag tänkte bara berätta att jag idag tänker gå ut och kräva din chefs avgång ... nej nej, inte på riktigt. Det är ett skämt. Eller snarare ett experiment ... nja, alltså, jag kommer ju inte säga att det är ett skämt. Inte direkt. Det är ju det som är själva grejen. Att folk kommer att gå på det ... nej, lugna ner dig nu - jag kommer ju att berätta att jag inte vill att Totto ska avgå. Bara inte direkt. Utan sen. När alla tror att jag faktiskt tycker det ... Nä men kom igen nu, jag gillar ju din chef. Herregud, vi är ju till och med vänner på facebook. Det kommer att bli hur kul som helst det här" och så avslutningsvis som en sorts extra grädde på moset "få nu inte dåndimpen bara".

Och det är ju hur kul som helst att fundera på. För hur reagerade de på andra sidan när de fick Federleys propåer? Gjorde de någon typ av bedömning av för och nackdelar? "Hmm. Å ena sidan ser det ju inte direkt bra ut om riksdagsledamöter går ut och kräver regeringsombildningar till höger och vänster (särskilt inte om de inte menar det), men å andra sidan - vad gör man inte för vetenskapen?" Eller tänkte de bara "ja ja, låt killen hålla på, det är väl ingen som läser den där bloggen hursomhelst". Eller trodde de att skämtet var själva telefonsamtalet? Eller kanske själva riksdagsledamoten?

Fantastiskt upplyftande att fantisera om, hursomhelst. För en mer seriös approach på det hela än denna: se exempelvis Deepedition eller Morian. Läs även Aftonbladet (om inte annat för rubriken som jag länge har efterlyst).

PS: några ord i själva sakfrågan, ändå. Vad Federley har "bevisat" har naturligtvis egentligen väldigt lite med sociala medier att göra. Utan mer med att media (åtminstone hittills) lägger viss vikt vid vad riksdagsledmoter tycker, tänker och säger. Däremot så är det naturligtvis så att trovärdigheten för både riksdagsledamoten och bloggandet som sådant fått sig en törn av påhittet. Vilket ju om man ska vara helt allvarlig en liten stund faktiskt är rätt trist. DS Uppdatering - det där sista understryks ju också av hur TT kommenterar (här via SvD): Kan man lita på Federley? Slut på uppdatering.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, sociala medier, Fredrick Federley, regeringsombildning, bluff, humor och annat intressant

Dagens roligaste

Egentligen är det ju inte ett dugg kul med rattfylla. Men ändå. Jag tycker nog att Värmlands Folkblad har publicerat dagens mest lyckade när de låter hemlige Mållgan tala ut.

Sedan är det såklart så att den verkliga nyheten är betydligt mer bisarr än dagens. Men den publicerades den sjunde februari. Så återigen understryks den kanske vettigaste kritiken mot traditionen med aprilskämt: att de så sällan förmår mäta sig med det som skrivs i tidningarna årets övriga dagar.

Läs även andra bloggares åsikter om mållgan, första april, aprilskämt, humor och annat intressant

Från ett eget, norrländskt vänsterperspektiv

Riksdagsledamoten Helene Pettersson tar nu steget från att bara mikroblogga på Twitter och Facebook till att även ha en gammal hederlig blogg. Jag tror att det kan bli hur bra som helst.

På bloggen beskriver sig Helene Pettersson så här:

"Socialdemokratisk riksdagsledamot. Född 1972 i Umeå i Västerbotten. Gick skola på Grubbeskolan i Umeå, och valde att börja jobba direkt efter nionde klass. Då, i slutet av 80-talet, var det möjligt för en 16-åring att få fast anställning och lägenhet, så jag flyttade hemifrån ganska tidigt.

Jag började jobba som hotellstäderska, och började engagera mig fackligt på min arbetsplats redan som 17-åring. Förbundet var Hotell och Restauranganställdas förbund, HRF, och där är jag fortfarande medlem. 1993-1995 läste jag in gymnasiekompetensen på folkhögskolan Brunnsvik i Dalarna. Det är en folkhögskola som ägs av LO, och den allmänna linjen som jag läste hade arbetarrörelseinriktning."

På bloggen utlovas vi "politik, glesbygdsfrågor, riksdagslivet, världen i allmänhet och norrland i synnerhet. Allt från mitt egna, norrländska vänsterperspektiv." Som sagt. Hur bra som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, bloggar, Helene Pettersson, socialdemorkater, socialdemokrati och annat intressant