Vad gnäller vi på?

För några dagar sedan presenterade en fantastisk liten betraktelse på DN:s kultursidor. Det är Guardianskribenten Polly Toynbee som betraktar Sverige och svenskarna och undrar vad det är vi gnäller på. Utan att blunda för de problem som faktiskt finns går artikeln igenom vilket fantastiskt samhälle det svenska (eller det nordiska) ändå är.

Och egentligen borde jag bli provocerad av frågeställningen. Det finns nämligen en hårfin gräns mellan ”gnäll” och ”berättigade krav på rättvisa”. Det här är något som vänstern alltid fått brottas med, när är man moralisk upprörd med rätta och när är man bara småsint avundsjuk? Samma sak gäller också exempelvis den feministiska rörelsen.

I Sverige kommer nu gnället från höger. Eftersom socialdemokratin suttit i regeringsställning över två tredjedelar av tiden under de senaste trettio åren ses den som ansvarig för allt (för allt dåligt, ska sägas, det bra har liksom uppstått ändå.) Riktigt råpopulistiska tongångar (mer åt alla nu, både skattesänkningar och välfärd på en gång) kommer heller inte från vänsterhåll direkt.

Mycket av gnället tycks också landa i att vissa (sjukskrivna, arbetslösa) har det för bra. Inte av illvilja naturligtvis, argumentationen är snarare att de (för det är ofta ”de”, mer sällan ”vi”) har det för bra för sitt eget bästa. Höga ersättningsnivåer i försäkringssystemen gör att människor ”fastnar i bidragsberoende”. ”Är det inte bättre med ett riktigt jobb än med hög a-kassa” kan det heta (som om någon skulle hävda motsatsen.)

Den italienske filosofen Norberto Bobbio kokade i den klassiska essän ”Vänster och höger – essä om en politisk distinktion” ner hela den ideologiska vänster-högerskalan till att handla om synen på jämlikhet. Jag delar den uppfattningen. Därför är det vänster att gnälla över ojämlikhet, emedan högern gnäller över jämlikhet. I Sverige kan vi för tillfället se mer av det senare.

Svaret på Toynbees fråga blir då – vi gnäller för att vi är för jämlika. Samtidigt gör den politiska högern sitt bästa för att fånga upp även de väljare som är upprörda (och som kanske också gnäller en smula till och från) över att vi är för ojämlika. Det är det som är kärnan i det stora illusionsnumret med de ”nya moderaterna”. Och det är det som är grunden i ett verkligt missnöjesbudskap.

Men den 17 september så måste man välja. Mer eller mindre jämlikhet. Minskade eller ökade klyftor. Och förhoppningsvis kan Polly Toynbee fungera som lite av en vägvisare i det valet.

Läs artikeln här

Andra bloggar om: politik, sverige, jämlikhet

Pingat (på intressant.se)