Först tänkte jag skoja om det. Sen tänkte jag skita i det. Men till sist kom jag fram till att det nog var lite för allvarligt för att göra någondera. Jag tänker på riksdagsledamot Fredrick Federleys uppmaning till kulturkrig som han låtit publicera på sin blogg (du hittar hela texten här).
Som krigsförklaring är texten för övrigt alldeles utmärkt. Det finns en fiende (kulturmaffian), offer (Johan Stael von Holsten, Cecilia Stegö-Chiló) och ett rättfärdigt ändamål (det var de som började). Dramaturgin är i och med detta lika skickligt iscensatt som när det var HRF:s strejkvakter Federley var ute efter (jag skrev mer om den saken här). Men det gör naturligtvis inte saken bättre – snarare tvärtom.
Jag närmar mig texten genom de logiska luckorna. Till att börja med; Johan Stael von Holstein (JSvH) försvaras och uppmanas hålla ut ”och [visa] att kulturen mår bäst av en åsiktsmässig mångfald i stället för dagens röda enfald.” Men vad JSvH gjort sig känd för sedan han fick sin statliga maktposition är ju det precis motsatta – att vilja dra tillbaka stödet till för honom misshagliga åsikter (i det här fallet tidskriften Mana). Att färre röster skulle kunna skapa mer mångfald är faktiskt en logisk självmotsägelse.
Samma sak hittar vi i Federleys egna argumentation. Här är kritisk till kulturdebatten utifrån att ”de är så vänstervridna, har en övertro på staten och därtill när en enorm rädsla för den som inte tänker likadant.” Att först i två led bevisa din egen rädsla för de som tänker annorlunda (om vänster-höger, staten) och sedan dessutom avfärda dem för att de ogillar oliktänkande – vi anar åtminstone någon typ av skevhet här.
Och denna skevhet blir bara värre ju längre texten fortsätter. När han i något sorts credo attackerar landets kultursidor för att de ”inte kan peka på fakta eller faktiska saker utan har en känsla för vad som är ont” är det som om cirkeln slutligen sluts. För det är ju precis denna teknik han själv använder för att måla upp hundratals kanske tusentals kulturarbetare över landet som ett stort grått (eller rött) intolerant kollektiv.
Och varför är detta då så oroväckande? Jo, för att Fredrick Federley är en del av makten, och det han gör är att han legitimerar ett krig (ordvalet är Federleys och garanterat inte en slump). Samma sak har vi sett hända på andra ställen i världen; genom att måla upp en fiendebild kan man sedan rättfärdiga aktiva och politiserade utrensningar av olikänkande (dvs vänster) från landets kulturinstitutioner. Och faktum är att det även har funnits tendenser på samma sak i Sverige, som sagt i fallet Mana och tidigare runt teaterns Södra Fot i Skarpnäck (skrev om det senare här, här och här).
Men det är inget krig. Det är demokrati. Man har rätt att uttrycka synpunkter, även om de är kritiska mot landets regering. Och man får vara oroad över JSvH utan att det ska behöva ses som en krigsförklaring.
Därför är riksdagsledamot Federleys ordval så oroväckande. Och därför bör man inte nöja sig med att skoja bort eller nonchalera det.
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, Freedrick Federley, Johan Stael von Holstein, demokrati, mångfald och annat intressant
12 kommentarer:
Vad är ditt problem här Johan.
Att kulturfolk anser sig vara både lite finare, mer sofistikerade, godare och mer vänster än det samhälle de lever i är ju inget löpsedelsstoff direkt.
Jag ogillar också deras självgoda uppblåsthet. Men så länge lever ut sina (emellanåt ganska inrökta) idéer utan att det drabbar andra på riktigt är det precis som du säger: Vi lever i en demokrati där sådana yttringar är helt legitima, att man har rätt att uttrycka sina åsikter, även kritiska sådana. Och märk väl kritiska både mot landets regering, mot den förda kulturpolitiken, och mot redaktioner som inte anser sig behöva motivera sina utfall eller sitt tyckande.
Men Johan, ingenstans är detta utmanat av någon. Varken av Federley, JSvH, Stegö-Chilò mm. Möjligen skriver du att hans åsiktsyttringar är ett prblem (eftersom han är riksdagsman?).
Märklig baklängeslogik igen, Johan.
För i grunden handlar det om något helt annat. Det handlar om kulturpolitik, och specifikt tillgång till andras pengar. Inget annat.
Du landar gång på gång i någon upp-o-ner argumention av typen: Om ingen efterfrågar det på riktigt måste det vara så viktigt att det måste skattefinansieras, annars är det ett hot mot mångfalden.
Den ståndpunkten är trams. Och ingalunda vidhåller du den generellt, utav tvärtom väldigt selektivt.
Och det är just det som är den riktiga kärnpunkten (inte ditt indignerade poserande): Är det rimligt att stora skattemedel skall betalas ut bara för att en snäv krets som delvis själva är mottagare, och ytterligare några snåla tyckare vill ah det så?
Generellt är ju svaret 'Nej!'. Folk som får lov att spendera andras pengar (utan medgivande och/eller ansvarsutkrävande) fattar alltid dåliga beslut för de betalande.
Exemplet Mana handlade inte om ifall denna bunt halv- (till hel-) stolliga vänsteraktivister skall få yttra sin mening. Frågan var ifall deras hobbyverksamhet nästan helt skall betalas av andra. Den något större frågan är om dylika utbetalningar av detta statsstöd skall beslutas av en liten klick individer med nästan lika skev och apart förståelse av samhället som verksamheterna de så gärna vill stödja.
Du kan inte gärna ha missat det, Johan.
Att denna ordning, att få spendera andras pengar på egna 'pet-projects', ifrågasätts i någon detalj verkar du tycka är både oroväckande och så allvarligt att du börjar prata om 'politiserade utrensningar' ...
... visar just på den skevhet dom Federley och JSvH påpekar.
Debatten om kulturpoltiken (och din argumentation) är tyvärr bara allt för mycket variationer på temat:
'Ge mig dina pengar och låt mig göra vad jag vill med dem. Annars förtrycker du mig och kränker demokratin'
Dvs sedvanligt nonsens!
Nyliberalerna läser in för mycket i vad utnämningen av JsVH innebär, vilket han med all önskvärd tydlighet gav uttryck för när han valde att ta debatten på
min blogg (av alla ställen). Förutom rent skriande förutfattade meningar och okunskap om verkligheten, var han mest förargad över att man inte imponerades av hans person. Eftersom han är så väldigt intressant.
Det påvisar också ett direkt ointresse från den som utsett honom, eftersom man tydligen tror att det kommer att vara produktivt med någon som sparkar in öppna dörrar och "tror" en massa saker.
Kulturpolitik ÄR viktigt, även för borgare, och man har som vanligt sina envägsglasögon på sig, när nu vissa megafoner ska ha det till att det skulle vara "kulturvänstern" som blir oroliga.
Det finns gott om borgerliga väljare som också oroas av att man utser folk som inte kan någonting till viktiga funktioner
Jonas N:
Det är väl uppenbart att Johan Sjölander tycker det är fint med kultur som bekräftar och förstärker hans livsstil och hans åsikter. Det är ju den funktionen som svensk kulturvänster spelar i dagens samhälle. Majoritetskulturen ska förstärkas i sin uppfattning att de är bättre än andra. Hatet mot Federley är i sammanhanget lika naturligt som föraktet för en ideologi som betonar alla människors rätt till frihet.
Calle:
Kultur är viktigt, men den "kultur" som svensk vänsterelit producerar är det inte. Själv får jag mer behållning av progressiv amerikansk kultur producerad av HBO än av allt skit som SVT och andra aktörer producerar med mina skattepengar. Jag blir bara förbannad på all jävla sossekärnfamiljsromantik som jag ska tvingas betala för. Det är helt OK att majoriteten av svenskarna tycker det är jättekul att ta del av sådan kultur, men jag vill slippa och tycker därför att staten ska ägna sig åt annat.
CLK
Jag tror inte att Johan S är så farligt kulturinsnöad som den elit som livnär sig via 'kulturpolitiken'. Jag tror snarare att det är ett mer reflexmässigt 'bjäffsa emot' när någon ifrågasätter att allehande grupperingar med rena ytterkantsyttringar skall få göra det försörjda av oss betalande. Och att den reflexen blir ännu starkare när kritiken yttras av någon tydligt liberal.
Jag tror heller inte att Johan ser någon plan att uppfostra befolknigenn till att bli 'goda socialdemokrater' medelst kulturpolitiken. Den funktionen hade SvT, dagis och de kommunala skolorna i min barndom. Och det har dessbättre blivit bättre med utbud på alla tre områden.
Nej, Federley beskrev det ganska träffande: Det finns en enklav i den svenska kulturen (som är både omfattande och varierad) men som helt behöver försörjas av andra. Och den enklaven börjar skrika 'mord, vådtäkt och revolution' så fort denna rätt till livsförsorjning ifrågasätts eller bara upplevs så i något hörn.
Och Johan passar på att stämma in i kören eftersom hans partireflex säger honom att bidrags utbetalningar vars nödvändighet ifrågasätts av liberala utgör ett bevis på att de behövs extra mycket. Ungefär så!
Det var samma harrang när någon grupp i Skarpnäck inte (längre) fick bidrag till politiska kampanjer.
CLK, Jonas. Det är helt ok om ni vill ta bort allt statligt kulturstöd. Det vill dock inte Federley (åtminstone inte i praktiken). Han röstar friskt i riksdagen för att tusentals miljoner skattepengar ska gå till kulturen - varje år. Och Johan Stael v H. administrerar glatt det hela.
Så ert problem är att ni inte vet vad ni snackar om. När riksdagsledmot Federley manar till krig mot "kulturmaffian" är det snarare jämförbart med om någon på vänsterkanten skulle mana till krig mot den högborgerliga universitetsvärlden. Inte för att ta bort pengarna till den högre utbildningen, utan för att se till att de som sitter på mottagarsidan tycker och tänker rätt saker (och jo, jag tror att ni skulle bli höggradigt upprörda och skrika i falsett om så skedde).
Att ni sedan helt oreflekterat (och detta gäller mest Jonas, ska sägas) låter era fördommar och svepande generaliseringar över någon sorts diffust kulturarbetarkollektiv (trodde ni var individualister...) ligga till grund för era åsikter är mer talande än något annat. Känner en hel massa folk i kultursvängen som är mer down to earth och ödmjuka än ... ja, jag kan ta en hel räcka exempel här men jag låter i den goda tonens anda bli (det blir dock lite parodiskt att försvara JSvH med att den andra sidan är fylld av "självgod uppblåsthet". Men som sagt, jag ska hålla mig från att utveckla det där...).
Johan
Federley manar till att inte lämna WO till 'det krig som kulturmaffian' sätter igång när inte bara deras egna får vara med och bestämma om hur andras pengar skall förslösas.
Om du tycker att Federley är inkonsekvent angående just kulturstödet tycker jag du skall ta upp det i en egen postning.
Sen menar jag att dina referenser till högborgerliga universitetseliter, eller down-to-earth kulturkonsumenter är irrelevanta för kärnfrågan. Även mina (generaliserade, just det!) fördomar om kulturarbetare är perifera i kärnfrågan.
Du kommer nämligen inte runt den, Johan: Önskan att få spendera andras pengar på egna smala intressen. Inte ens när du helt riktigt påpekar att just den ordningen inte verklgit utmanas av vare sig Federley eller JSvH, bara i någon detalj i varthän de skall gå.
För att sammanfatta:
Hela din poäng om 'krig mot .. ' missar målet. Det är uppbrgadheten över, och kriget mot minsta lilla förändring av den rådande ordningen som är föremålet för diskussionen.
Och du tycks sälla dig till dem som skriker högt när någon detalj i den gigantiskt omfattande politiken ändras. Trots att du annars vill ha just en gigantiskt omfattande politik.
Johan Sjölander:
Som aktiv på vänsterkanten så måste du vara bekant med diverse teorier om hur maktstrukturer fungerar. Exempelvis att mans dominerade bolagsstyrelser tenderar att välja män till höga positioner, eller att vita svenskar tenderar att anställa vita svenskar med lägre kvalifikationer framför invandrade svenskar med bättre kvalifikationer. Jag tror du känner till detta. Det lustiga med er på vänsterkanten är att ni aldrig tillämpar era egna analysmetoder på er själva. Det är tydligt i denna diskussion när du vägrar att ens tänka tanken att vänsterdominansen i den skattefinansierade kultur etablissemanget beror på att vänsterextremister väljer vänsterextremister framför kompetens.
Men det är naturligtvis lättare att avfärda alla kritiker som okunniga. Som jag skev tidigare så är det ju inte konstigt att du gillar status quo när den så tydligt bekräftar dig.
Jonas - men jag tycker ju inte att Federley är inkonsekvent. Han vill ha kvar stödet till kulturen, men tycker att det ska gå till folk som tycker som han. Det kan man säga mycket om, men inte är det inkonsekvent (noterar för övrigt att du köper FF:s argument att "de var de som började". I det sammanhanget vill jag bara påminna om att det förmodligen är det äldsta tricket i boken, att urskuldra ett angreppskrig med att det egentligen handlar om försvar. Vill minnas att tom Djingis Khan använde samma retorik - inga paralleller i övrigt, naturligtvis).
CLK - nu kommer vi någonvart. Det är säkert så att det är den verklighetsbild du beskriver som motiverar Federleys krigsförklaring. Och som du säger är det en modell som brukar användas av radikal vänsterkrafter som vill "röka ut" det ena eller andra och skapa rättning i leden. Finns en del talande exempel från de mest extrema rörelserna på sjuttiotalet tex.
Och vad det handlar om är alltså att borgerliga riksdagsledamoter år 2008 använder en sådan kollektivitstisk tankemodell och vill använda staten för att förändra en "kultur" som man upplever som misshaglig. Och att han dessutom använder krigsmetaforer när han motiverar detta.
Att "liberaler" som CLK inte ser ens den minsta problematikt med detta visar bara en sak - ändamålen helgar tydligen medlen. Och den liberala själen ligger väldigt grunt.
Som vanligt är din argumentation både skev och lite bakvänd.
Ingenstans kan jag finna belägg för det du hävdar: Att Federley mfl vill använda kulturstödet skall gå till folk som tycker som han. Tvärtom, hela upprördheten på andra sidan (och din) handlar ju först att 'utbölingar' får ha ett ord med i leken, och därefter att även prioriteringarna ifrågasätts.
Pratet om 'dom andra började' är pinsamt tomt tom för att vara från dig. Likaså ditt prat om 'röka ut' och 'kollektivistiska tankemodeller'.
Och det är fortfarande ingenstans frågan om att 'förändra misshaglig kultur'. Det handlar om kravlöst utdelade pengar.
Och precis som vanligt vill olika nyliberala debattörer spalta ner kulturfrågorna till "kostnader" och "intäkter". Ja, Johan Staël von Holstein vill röka ut de han inte gillar. Det räcker med att titta på hans blogg för att se vilka han inte gillar. Har jonas n gjort det?
I Kulturrådets uppdrag ingår inte att framföra personliga åsikter eller värderingar av innehåll - man ska kort sagt kunna kräva en smula insikt och kunskap av de som ska sättas där. Precis som överallt annars där representation ska ske - jag skulle kunna dra demonstrativa exempel sida upp och sida ner, men nöjer mig med att konstatera att det fortfarande inte räcker med att tycka saker och ting, man måste kunna något också.
Det finns gott om kulturföreteelser i Sverige som inte är direkt lättsmälta. Och varför skulle de vara det? Experimentella företeelser som idag ses som föregångare och ursprung till många av våra populäraste umgängesformer, hade inte haft en chans om kravet hade varit att så många som möjligt skulle ha gillat det.
Dessutom begriper jag inte talet om utbölingar. Det är ju inte så att de åsikter som förs fram av JsVH skulle vara nya i kulturdebatten - om hiphop, kopparstick och vad det nu är. Inte heller hans tankar om att mest är bäst. Den sortens näranog skrattretande förenkling har vi haft nog av inom kulturpolitiken i många år.
Johan Sjölander:
Varför inte diskutera problemet istället för att tramsa med epitet inom citattecken. Det handlar ju inte om vad liberaler tycker utan om att vi har en stor skattefinansierad kultursektor som uteslutande består av människor med en uppsättning värderingar. Argumentet för en skattefinansierad kultur brukar ju vara att den garanterar pluralism, men när vi ser att resultatet är det motsatta så tycker åtminstone jag att det är rimligt med kritik.
CLK, men varför handlar debatten då hela tiden om att det är för mycket vänster, inte att det är för lite höger? Om det verkligen vore mångfald ni var ute efter är det väl där ni skulle sätta in stöten?
För det är ju det jag pekar på - vad mågfaldens riddare JSvH gjort sig känd för är att han vill dra in stöd till tidskrifter han inte gillar. Inte tvärtom.
Det vore precis som om jag ville dra in stödet till nationalekonomiska institutionen på SU för att de är för mycket "höger". Eller så skulle jag åtminstone markera mot några av proffesorerna - i mångfaldens namn naturligtivs. För att bryta upp en ensidig "struktur". Det håller som du förstår inte.
Att kulturvärlden skulle vara ensidigt vänster är dessutom är ren lögn. Varför skulle operasängare, museiintendenter och skådespelare vara vänster, definitionsmässigt? Det är inte min bild, åtminstone. Jag skulle vilja hävda att det är en fördom, utan saklig grund.
Därför har Calle onekligen en poäng - mycket av kritiken mot exempelvis JSvH beror på att han upplevs som inkompetent, en politisk tillsättning av en person som saknar erfoderlig sakkunskap för uppdraget. Och den kritken är naturligtvis inte "vänster" till sin karaktär (även om man även som vänster kan tycka att det där med kompetens också kan vara en bra grej).
(Samma sak gäller fö den andra martyren, cecilia stegö-chilo. Hon fick gå för att hon inte hade koll på att hon var idrottsminister, för att hon som politisk markering inte betlat sin tevelicens trots att hon skulle bli ansvarig för public servicefrågorna, etc, etc. Den kritik som kom från delar av kulturvärlden var bara en mindre del i det hela.)
Skicka en kommentar