Leder privatisering till högre löner?

Ett argument som till och från brukar anföras även av kloka och sansade människor som en fördel med vissa privatiseringar är att en mångfald av arbetsgivare driver lönerna uppåt för de anställda. Nu i dagarna har dock kommunalarbetareförbundet presenterat en undersökning från tre sektioner runt om i landet, där det tydligt framgår att privata bolag inom äldreomsorgen betalar ut lägre lön än kommunen (se här, och tack till Tomas Ring för tipset). Frågan är hur detta ska tolkas.

En slutsats som jag tycker ligger nära till hand är att det är läge att börja skilja på mångfald och privatisering. I ett läge med arbetskraftsbrist är det ganska rimligt att en konkurrens om välutbildade och skickliga medarbetare också kommer att märkas i lönekuverten. Om det då bara finns en monopolarbetsgivare är det naturligtvis lättare för denna att stävja detta och hålla tillbaka lönerna (även om det också finns gott om exempel på offentliga arbetsgivare som konkurrerar med varandra om arbetskraften). I denna mening kan alltså en mångfald av arbetsgivare under vissa omständigheter faktiskt leda till högre löner.

Men detta är något helt annat än att säga att privat utförd vård och omsorg i sig leder till högre löner. Undersökningen från kommunal visar att det mycket väl kan vara precis tvärtom – de privata bolagen betalar sämre. Och det här handlar verkligen inte om påvens skägg. Tvärtom rör det grundläggande föreställningar om hur vi egentligen ser på hur den offentliga sektorn ska organiseras i framtiden.

Jag har de senaste dagarna ägnat mycket tid och energi åt att stångas med den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting och deras privatiseringsiver. Mycket av det som framkommit den senaste veckan är riktigt illa (och allt kan inte rakt av skyllas på de borgerliga politikerna, åtminstone inte direkt) men grunden är att det förs en politik som gör privatiseringen till ett självändamål och sätter detta mål över både kvalitet och personalens vilja.

Då ska man dessutom veta att Stockholms läns landsting redan kommit extremt långt när det gäller att använda sig av privata utförare (jag har inte siffrorna i huvudet, men vill minnas att vi för något år sedan låg någonstans runt 21 procent, att jämföra med exempelvis det borgerliga ”mönsterlandstinget” Halland som jag tror låg runt dryga sju eller åtta). Och detta utan att kvaliteten har blivit så där extremt mycket bättre (och kostnaderna är snarare högre, men det har förmodligen mycket med annat att göra).

Jag tror att begrepp som ”mångfald” och ”valfrihet” är viktiga även i en socialdemokratisk version av hur vård och omsorg ska organiseras. Men dessa begrepp måste skiljas från vad borgarna ägnar sig åt, nämligen ”privatisering”. Vi måste utveckla även den offentliga vården, vi måste skapa förutsättningar för ideella och småskaliga vårdaktörer, vi måste framförallt se till att medborgarna får tillgång till ett så brett och mångfacetterat vårdutbud som möjligt – men detta står snarast i motsättning till en borgerlig politik som går ut på att mot personalens vilja tvinga fram lösningar bara för att de är privata (och därmed ger aktieutdelning och privat vinst).

Och så länge vi har en skattefinansierad sjukvård så kommer medarbetarnas lönenivåer i slutändan ändå vara beroende av hur mycket vi är beredda att betala i skatt. Den konfliktlinjen kvarstår alltjämt i svensk politik.

UPPDATERING: Dag Larsson skriver idag om ett besök på Karlaplans folktandvård, en enhet som just nu står mitt i blickfånget för den borgerliga privatiseringsivern. Personalen där har själva i dagens SvD också utvecklat hur de ser på det hela. SLUT PÅ UPPDATERING

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, privatisering, offentlig sektor, mångfald, valfrihet och annat intressant