Några synpunkter på affären Johan Norberg - Andreas Malm

Visst är det en storm i ett vattenglas, en kultursidesfight av gammalt klassiskt manér. Men jag tänkte ändå försöka mig på att skissa ner några betraktelser över senaste veckornas stora händelse i åtminstone delar av bloggosfären – envigen mellan författaren Johan Norberg och DN:s kultursidor.

Bakgrunden, för den som inte känner till densamma: Andreas Malm skriver i DN-kultur en artikel om den växande europeiska islamofobin (läs hela här). Som exempel på denna tar han upp författaren Bruce Bawer och hans ”While Europe Slept". I texten nämns också högerliberalen Johan Norberg. ”Av Johan Norberg - en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas - har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en "enidéstat" där kryperi för islam regerar” skriver Malm.

Detta får naturligtvis de nämnda att rasa (åtminstone Norberg och Demirbag-Sten). Visst citeras vi i boken, ”men de citaten har inget att göra med Malms påståenden” skriver de i en replik. Malm svarar i sin tur med att i sin tur skriva att ”[o]m någon gav ut en bästsäljare om att muslimerna tar makten över Europa och förvandlar kontinenten till ett inferno, och tog mina texter till intäkt för att denna process är värst i Sverige, skulle jag bli förfärad. Jag skulle ta skarpast möjliga avstånd från ett sådant verk. Norberg och Demirbag-Sten tycks dock inte ett dugg bekymrade över att Bawer svärtat ned deras rykte. I stället är de arga på mig för att jag berättat det.”

Parallellt med detta blåser det upp till närmast orkanstyrka i delar av bloggosfären. Måltavlan förskjuts snart från Malm till DN-kultur och dess chefredaktör Maria Schottenius. Inläggen spänner över lyriska betraktelser över Johan Norbergs storhet (som det här) till allmän ovilja mot DN-kultur (som det här).

Vad kan man då säga? Till och börja med har Norberg på ett plan naturligtvis rätt. Malms citering är om man ska uttrycka sig välvilligt slarvig, rent av ohederlig om man vill vara mera rak. Den är dessutom onödig och – jag återkommer till detta – därför också kontraproduktiv.

Norbergs reaktion är därför fullt begriplig. Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras över med vilken kraft och (faktiskt) skicklighet han låter sig ikläddas rollen av det missförstådda och motarbetade geniet. Dramaturgin är för att använda ett slitet begrepp utsökt, med hjälten/offret/martyren å ena sidan och den onda gråa kulturelitsmaffian – symboliserad av Maria Schottenius – å den andra.

Vad som fullkomligt drunknar i stormen är naturligtvis den fråga som för sammanhanget måste anses vara den mest relevanta: vilka är egentligen beröringspunkterna mellan Johan Norbergs tankar om ”enidéstaten” och Bawers islamofobi? Skulden för detta får som jag sagt mestadels tillskrivas Malm som försöker antyda ett direkt samband som faktiskt inte finns där, istället för att göra en mer gedigen analys.

Att det finns beröringspunkter mellan Bawers idévärld och den svenska högerns är nämligen rätt uppenbart. Vi kan exempelvis se att en sådan som SvD:s Per Gudmundsson tidigare med gillande uppmärksammat Bawer.

I ett blogginlägg från 2006 tar han avstånd från de rent islamofoba dragen – ska understrykas – men han citerar ändå långa stycken med gillande och tycker att det finns ” stora delar i artikeln [som handlar om svensk demokratisyn och svensk offentlig debatt, min anm] som är väl värda att ta till sig”. I texten som citeras beskriv Sverige som ett samhälle där "the people are fed by their political, press, and intellectual establishment an unvarying diet of propaganda promoting the socialist welfare state, demonizing Israel, and whitewashing Islam".

Det kan nu vara så att Bawer helt enkelt är en stolle som snor saker från högerliberalerna för att de låter bra – lite på samma sätt som Sverigedemokraterna gärna klär sig i folkhemsretorik för att attrahera arbetarväljare. Därför citerar han Norberg, och därför blir han citerad av Gudmundsson. Det kan också vara så enkelt som att det är en fråga om ”fiendens fiende” – de två strömningarna förenas i kampen mot en gemensam fiende (den svenska socialdemokratin).

Eller så ligger det något djupare bakom. Svensson har i två blogginlägg (se här och här) belyst det faktum att de väljare som placerar sig längst till höger på den partipolitiska skalan i Sverige också är de mest intoleranta. Det är ett perspektiv. Ett annat är att det finns en i mitt tycke uppenbar koppling mellan viss liberal och viss islamofob retorik – vi kan se det i debatten om rondellhundarna, om Irakkriget, ja generellt i diskussionen om relationen mellan väst och den muslimska världen (vi kan för all del se det i diskussionen om mellanöstern också). Och vi kan se det i Gudmundssons Bawer-citat ovan, där "whitewashing" av Islam är en av de dödssynder det svenska (läs socialdemokratiska) samhället gjort sig skyldigt till.

Detta innebär inte att jag tycker att alla som kritiserar Islam är islamofober. Lika lite som jag menar att de som kritiserar den kristna kyrkan eller ens religion i allmänhet (med nödvändighet) hatar kristna. Men det finns beröringspunkter, gråzoner och folk som rör sig mellan positionerna.

Förhållandet mellan den liberala högern och islamofobin är därför värt att utreda närmare. Tyvärr är jag rädd att det inte är en sådan saklig diskussion Andreas Malms artikel kommer att leda till. I bästa fall finns det dock ett utrymme för att ta upp tråden när stormen i kuturvattenglaset blåst över för den här gången. Vi får hoppas på det.

Läs även andra bloggares åsikter om Andreas Malm, DN kultur, Johan Norberg, islamofobi, liberalism, Bruce Bawer och annat intressant