Varför klasshat är en förkastlig grund för politisk handling

På bloggen ProletärBella publicerades någon som heter Jerka nyligen ett uppmärksammat inlägg som gick ut på att försvara varför "klasshatet" är en politiskt bra - egentligen mest naturlig - känsla. Det fick naturligtvis den högra halvan av bloggosfären att gå loss (se tex här, här och här). Även om högerns argument oftast är rätt skakiga måste jag konstatera att de har åtminstone delvis rätt i sak - klasshat är en förkastlig grund att bygga politisk handling på. 

Låt mig börja med detta: det finns klasser, och i förhållandet mellan dessa klasser alstras både klasshat och klassförakt. Det kan handla om förortskidsen som hatar snobbarna inne i stan, eller medelklassakademikerna som tycker att byggjobbarna är obildade och vulgära. Det här är inte kul, det är lyckligtvis inte allomfattande men det finns där. 

För arbetarklassen är klasshatet förödande. Åsa Linderborg beskriver detta med all önskvärd tydlighet i sin självbiografiska bok "Mig äger ingen"; med arbetarpappan som aldrig vågar ta riktig politisk ställning (åtminstone inte utåt) men som desto mer vältrar sig i klasshat och bitterhet. Och det här är det första argumentet mot klasshatet som politisk drivkraft. Hat är, liksom bitterhet, inga konstruktiva känslor. Och en vänster som inte vill bygga något utan bara riva ner kommer aldrig att bli framgångsrik. 

Det andra argumentet mot hatet som politisk drivkraft är formen för denna destruktivitet. För man kan säga hur många gånger som helst att det inte är människor utan system som man hatar. Men det hjälper inte. Till slut kommer hatet omfatta även de människor som ses som systemet försvarare; och en politik som bygger på hat mot människor blir i ordets verkliga mening människofientlig, inhuman. 

Och detta gäller naturligtvis fler än vänstern. Hat är aldrig bra, oavsett vilka det riktar sig mot. Hat leder till övertramp och nedåtgående spiraler av våld och hämnd och hämnd igen. Inte ens om fienden är något så vedervärdigt som nazismen är hatet en bra grogrund att mobilisera runt. Därför att hat med någon form av nödvändighet förvandlar dig till det du inte vill vara.

Innebär då detta att vänstern ska säga nej till kampen som begrepp? Nej, naturligtvis inte. Att vara vänster är i någon mening att vara kämpande. Den polske intellektuelle Leszek Kolakowski beskrev detta när han 1977 höll sitt tacktal för de tyska bokhandlarnas fredspris; när han talade om "fostran till hat, fostran till värdighet" (finns publicerat på svenska i tidskriften 1989, nummer 2). "Fostran till demokrati är fostran till värdighet, och detta förutsätter oskiljaktigt såväl beredskap till strid som frihet från hat. En frihet från hat, som uppnås enbart genom flykt från konflikterna, är en skenbar dygd, liksom kyskheten hos en kastrat" säger han där. 

Att undvika klasshatet genom att förneka (eller blunda för) klassamhället är alltså ingen framkomlig väg. Istället måste vänstern höja sig över hatet som drivkraft; och ta striden för ett bättre samhälle med värdighet. Och det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Men inte minst 1900-talets blodiga historia visar på den absoluta nödvändigheten i att förhålla sig på det sättet.

Därför blir ProletärBellas flirtar med hatbegreppet så bekymmersamma. Inte för att de är så radikala, utan tvärtom för att hatet är en så entydig återvändsgränd för alla som vill någon typ av genomgripande förändring. 

Läs även andra bloggares åsikter om hat, klasshat, ProletärBella, politik, politisk teori, ideologi, vänster och annat intressant