tisdag, december 16, 2008

Bör socialdemokratiska studentförbundets intellektuella få yrkesförbud?

”… alla dessa intellektuella som åmar sig över socialdemokratins brist på visioner borde få yrkesförbud tills de själva kommit med ett förslag som är operativt. Jag vet inte om ett sådant kommer under min livstid. Vi får leva med bristen på renhet, om än somliga kommer att sakna förtrollningen” skrev PO Enquist i en förträfflig krönika i Expressen en sommar för några år sedan (läs hela här). Och jag kan inte låta bli att återgå till den texten när jag nu följer debatten som uppstått efter socialdemokratiska studentförbundets nya bok ”Från smedja till sambandscentral – var finns plats för idédebatt”.

För ska man vara lite elak* kan man säga att det har funnits två spår bland socialdemokratiska intellektuella under de senaste åren: de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den inte anpassat sig tillräckligt till de nya tiderna och de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den anpassat sig för mycket till de nya tiderna. Kännetecknande för bägge inriktningarna har varit att de har lagt väldigt mycket tid på att klaga och mindre på att faktiskt föreslå något konstruktivt framåtsyftande, eller som Enquist formulerar det, något ”operativt”. (Till dessa två grupperingar bör dessutom fogas den politiska högern som mer menar att socialdemokratin saknar visioner eftersom den har fel. Men dem lämnar jag därhän tills vidare.)

Den verkliga idéutvecklingen har därför snarare skett någon annanstans och med helt andra ansatser än att vara just idéutveckling. På departement och regeringskansli har det åtminstone funderats över den moderna välfärdsstatens roll i den globala ekonomin, ekologins betydelse för politikens roll i framtiden, möjligheten att kombinera jämlikhet och tillväxt. Tankar som sedan filtrerats ner genom reklambyråernas copyavdelningar och blivit till slagord som ”alla ska med” och ”framgång kräver rättvisa”, samtidigt som politiken fokuserats runt ett försvar för ”den nordiska modellen” – alltså en välfärdskapitalistisk Rolls-Royce där höga skatter och långt gången jämlikhet kombineras med hög tillväxt och modernitet.

Uppenbarligen har inte denna praktiska vision fallit särskilt många på läppen (bland de intellektuella, that is, bland vanligt folk har den gått hem vilket partiets opinionssiffror under det senaste decenniet trots allt visar på). Orsakerna till detta är säkert flera. Till att börja med är den praktiska politikens kvinnor och män ofta synnerligen illa lämpade som kommunikatörer av vad vi brukar kallar ”idépolitik”, anfrätta som de är av det dagspolitiska tragglandet och alla de små skitiga konflikter som går hand i hand med regeringsmaktsutövandet (något som Enquist uttrycker oändligt mycket elegantare i sin text ovan, läs den om du inte redan gjort det).

Vidare så blir det av naturliga skäl inte särskilt visionärt att ta sin utgångspunkt i det dagsaktuella politiska harvandet. Särskilt som detta harvande i mycket upplevs som ett försvarskrig för något som är, inte en offensiv för något som borde vara (dessutom omgärdad av den praktiska politikens nödvändiga taktiserande och kompromissande). Vissa särdrag i den så kallat idépolitiska debatten blir också omöjliga i en mer praktisk-politisk process – den intellektuella tonen, å ena sida å andra sidan-resonemangen, kanske någon typ av språkliga ansatser som ibland åtminstone något skiljer sig från reklambyrånivå. Detta har i sin tur lett till att inga intellektuella utanför rörelsen (och få inom den) känt sig hågade att bidra till eller kritisera själva idéutvecklingen – vem vill föra ett intellektuellt samtal med en reklamslogan?

Man kan därför med rätta – precis som det socialdemokratiska studentförbundet konstaterar - hävda att det faktiskt har saknats en socialdemokratisk idédebatt under den senaste tiden. Inte för att det har saknats en idéutveckling, utan för att denna utveckling i alltför liten utsträckning har iklätts en teoretisk språkdräkt, kopplats in i någon sorts idépolitiskt sammanhang, lämnat det rent praktiska maktutövandets domäner. Detta har också skapat ett sorts ”demokratiskt underskott”; det finns ingen gemensam socialdemokratisk berättelse som vi som partimedlemmar kan diskutera och förhålla oss till och därmed försvinner den grundläggande förutsättningen för ett framåtsyftande politiskt samtal, och därmed förstärks också (den i grunden riktiga) känslan av att allt detta bara är ett "ovanifrånprojekt", långt bort från själva folkrörelsen. 

Och jag tycker att detta är ett problem. Visst kan jag förstå dem som pekar menande på någon sekt på vänsterkanten och argumenterar för att sambandet mellan teoretisk diskussion och politisk framgång tycks vara rätt obefintligt eller till och med – vilket exempelvis moderatledaren Fredrik Reinfeldt verkar göra gällande – vara direkt negativt. Jag kan förstå dem, men jag menar att de har fel.

Jag är övertygad om att en politisk rörelse som över tiden har ambitionen att inte bara erövra regeringsmakten utan också förändra samhället behöver en utvecklad idépolitisk och teoretisk diskussion. Och att det vore fantastiskt bra om denna diskussion inte bara handlade om en kritik av socialdemokratin som väsen (även om det också är nödvändigt) utan också någon gång tog sin utgångspunkt i själva samhället och hur det kan/bör förändras. Ska en sådan utveckling komma till stånd, så behövs det en "infrastruktur". I den meningen är alltså "från smedja..." en mycket angelägen text. 

Anförda av SvD:s Per Gudmundson jublas det i dagarna hos blogghögern (se tex Ingerö eller Erixon) över studentförbundets bok. Det är en skadeglädje jag kan leva med. Dels för att jag tror att kritiken faller platt om man uttolkar det hela som att socialdemokratin saknar idéer på kort eller ens medellång sikt. Tvärtom känner jag mig alltmer övertygad om att det är väldigt traditionell socialdemokratisk välfärdskapitalism folk kommer att vilja se mer av inte mindre under krisåren som väntar.

Men dels och framförallt för att det finns ett korn av sanning i kritiken, och socialdemokratin måste ta tag i det för att åstadkomma en nödvändig förnyelse. Vi saknar i alltför hög de teoretiska verktygen för att föra en konstruktiv diskussion om hur vi möter den moderna globaliserade kapitalismen, vi pratar alldeles för lite makt, överlag finns alltför lite utrymme för det bildade samtalet och den intellektuella nyfikenheten (åtminstone jämfört med den höga efterfrågan, vilket studentförbundets bok är ett uttryck för).

Och så behöver vi den där förtrollningen, som Enquist skrev om. Där kan socialdemokratiska studentförbundet spela en roll. Som jag har förstått det ska nästa bok handla inte bara om bristen på idépolitik i sig, utan också försöka komma med några konstruktiva förslag. Jag ser fram emot det (och svarar därmed på min egen fråga i rubriken med ett rungande nej, för den som undrade).

På temat; Cattis skriver bra och lyfter fram Fredrik Jansson omdebatterade anklagelseakt mot s-bloggosfären (se här, här och här). Enn Kokk för också på sin blogg ett resonemang som åtminstone jag tycker ligger bra i linje med vad jag själv skriver ovan, också värt att titta på. Uppdatering: Ovan nämnda Fredrik Jansson påminner i en kommentar nedan om sin kritiska recension av boken som han skrivit på sin blogg (något som det här inlägget i strikt mening ju  inte är. Detta är mer ett debattinlägg föranlett av boken. För att vara petig.) Och den ska ni såklart också läsa. Slut på uppdatering. 

* och ja, jag är elak och karikerar – även om jag i grunden håller fast vid att socialdemokratisk intelligentia både till höger och vänster inom partiet under alltför lång tid och i alltför hög utsträckning suttit fast i en lite småbittert självspäkande istället för att räta på ryggarna och faktiskt peka på framtidens lösningar.

15 kommentarer:

Catti Ullström sa...

Fantastiskt bra och välskrivet inlägg. Och kritiken (från dig och många andra)mot kritiken är ganska berättigad.

Det är lättare att vara kritikern än att vara den konstruktive. Det krävs mod för att våga vara konstruktiv.

Anonym sa...

Jag måste ärligt säga att jag inte förstår det här:

"Uppenbarligen har inte denna praktiska vision fallit särskilt många på läppen (bland de intellektuella, that is, bland vanligt folk har den gått hem vilket partiets opinionssiffror under det senaste decenniet trots allt visar på)."

På vilket sätt visar det senaste decenniets opinionssiffor på det? Förvisso har vi nu sett en stadig rödgrön majoritet i ett par år, men de föregicks av en valförlust och några år av opinionsunderläge. Innan dess havererade visserligen moderaterna. Men deras haveri är väl inte detsamma som att socialdemokratins "praktiska vision" var populär? 1998 "satt vi kvar" efter ett katastrofval (inte riktigt lika mycket katastrof som 2006 dock).

Anonym sa...

Förövrigt skrev jag en lite kritisk "recension" av boken här för ett par veckor sedan.

http://tankarfranroten.wordpress.com/2008/11/29/har-du-hort-den-forut/

Johan Sjölander sa...

Cattis: tackar.

Fredrik: För att svensk socialdemokrati står sig hyfsat starkt, både om du jämför internationellt och om du tittar på andra alternativa politiska rörelser. Man kan dessutom tillägga (vilket jag inte gör ovan, ska erkännas, men så var detta inte heller ett huvudspår i texten) att åtminstone det senaste valet tyder på att borgerligheten för att kunna utmana om regeringsmakten måste om inte anamma den socialdemokratiska idéen så åtminstone göra troligt att de inte hotar den (orsaken att moderaterna "havererade" var ju faktiskt inte pga någon sorts organisatoriska skäl, utan att de blev för radikala i sin kritik av välfärdsstaten).
Vad gäller 1998 skulle jag säga att orsaken till att s gick tillbaka då var att folk efter saneringsåren inte upplevde att s stod upp för sin praktiska vision. Att väljarna framförallt strömmade till ett moderniserat vänsterparti under Gudrun Schyman tyder väl på det, exempelvis.
Så ett parti som i en kontext där alla tävlar om att vara bästa sossar ändå kan behålla mellan en tredjedel (när det är som sämst) och hälften (när det är som bäst) av väljarsympatierna kan väl åtminstone inte anses ligga helt fel i vad de vill med samhället? Eller?

Anonym sa...

Jag tror absolut att det finns ett stöd för en socialdemokratisk samhällsmodell. Men jag tror samtidigt att det är att dra det lite väl långt att väljaren är "rationell" i den meningen att man alltid gör ett blankt val mellan partier. Partival kan i lika stor utsträckning handla om ett kvarvarande förtroendekapital (möjligen ett arv som det knaprats på i kanten), en förhoppning om att det man uppfattar som socialdemokratisk politik ska uppfyllas, att alternativet är värre ... Till exempel.

Johan Sjölander sa...

Det är klart att det finns mängder av faktorer som spelar roll i ett val: men jag har väldigt svårt att se att något parti eller någon rörelse skulle kunna behålla en såpass stor del av väljarstödet under såpass lång tid om det inte funnes någon sorts grundläggande uppfattning om att den samhällsmodell partiet i praktiken står för är i grunden bra. Och de "störningsfaktorer" du skriver om borde väl i ungefär lika stor utsträckning drabba andra partier som s - eller menar du att just socialdemokratiska väljare är extra benägna att rösta mot bättre vetande?
Jag är tvärtom rätt övertygad om att en utveckling av socialdemokratisk praktik och teori måste ta sin utgångspunkt i den politik vi faktiskt för och har fört. Att likt ett och annat av våra systerpartier har gjort kasta ut barnet med badvattnet tror jag är både ideologiskt och taktiskt fel.

Anonym sa...

Alla andra väljare röstar mot bättre vetande.

Johan Sjölander sa...

Såklart :-)

Anonym sa...

Johan,

Vad jag önskar av S-politik på 2000-talet är att vi slutar särskilja på arbetare och tjänstemän, att vi försöker få bort ojämlikhet mellan privat och offentlig sektor, att vi slutar kalla LO för "facket" som om det inte fanns andra fackförbund, att vi förnyar vårt språkbruk och noga definierar de värdeuttryck vi använder. Och jag tror att om vi ska skapa mer resurser att förbättra situationen för de allra sämst ställda behöver troligtvis så många svenskar som möjligt sträva mot mitten och inte varken åt vänster eller höger. I mitten kan vi samla många som vill reglera marknadskrafterna men som ändå har frihetliga ideal.

sosse och pensionerad tjänsteman

Bengt Nilsson, sosse sa...

De ledande partipolitikerna har fegt låtit sig avpolitiseras i takt med att Sverige (omedvetet?) låtit sig avdemokratiseras med hjälp av EU och dess övertagande av svensk politisk beslutandemakt.
Ett i grunden lobbystyrt EU som byråkratiseras alltmer har förstört och kommer att ännu mer förstöra det politiska livet i Sverige och Europa.De politiska ideerna är döda!
Bengt Nilsson, sosse

Anonym sa...

Välskrivet! Var själv på seminariet och blev påmind om Ann-Maries fantastiska hjärna. Kort: visionen om ett jämlikt och fritt samhälle står fast, berättelsen behöver byggas på. Men framförallt måste en verktygslåda byggd på dagens förutsättningar tas fram! Att många recenserar bristen på verktyg och inte skapar nya är väl i sig inte märkligt? Vi sitter ju så att säga alla i samma båt. Tar debatten fart och vi vågar utgå från hur det ser ut idag, är jag övertygad om att också effektiva verktyg kommer att "tänkas fram" och sättas i, just, verket.

Anonym sa...

Jag måste uttrycka en viss förvåning över att det faktiskt verkar existera intellektuella socialdemokrater. Jag har ärligt talat aldrig sett något av er tidigare. Man får inte intrycket av att det pågår särskilt mycket tänkande bakom S politik heller, tyvärr. Hade S varit vettigare så hade jag varit sosse.

Det finns ett par saker jag saknar i S politik. Samhällsbyggande värden och sund moral är en sak, dvs, vilka värden och vilken moral människor bör ha, och som man därmed bör verka för, för att vi ska få en långsiktigt positiv samhällsutveckling. Man ignorerar i hög grad klassiska värden som hederlighet och sammanhållning, som faktiskt är kritiska. Tolerans pratar man mycket om, och det har en poäng, men det måste vara i balans, man kan vara för tolerant. Tex att man blundar inför invandrares brottslighet. Samtidigt som man är extremt intolerant emot åsikter som inte följer PK. ;)

PK generellt måste motarbetas om vi ska ha en fungerande demokrati. Ett samhälle är ett balanssystem, det finns i stort sett ingenting så är så bra att det inte kan bli för mycket av det. Prioriterar man något så prioriterar man ned något eller allt annat, eftersom resurserna allt är begränsade. Ska det finnas en realistisk möjlighet att hitta en konstruktiv balans så *måste* man få kritisera, vilken helig ko det än handlar om. Annars kommer man att driva saker för långt, vilket efter hand blir uppenbart och ger reaktioner, som i sin tur riskerar att orsaka en översvängning åt andra hållet.

Man behöver revidera sin feministiska ståndpunkt. Det är en väldigt extrem hållning man har idag, och den måste sägas vara tveksam, ur många perspektiv. Man har idag dokumenterat så många könsskillnader i hjärnan som svårligen eller inte alls kan bero på enbart miljö att en likhetssyn inte är en rimlig hållning. Därmed riskerar dom åtgärder som görs i enlighet med den att få negativa konsekvenser. Den könsmaktmodell man har är konstruerad, ironiskt nog, efter klassiskt manliga värderingar, och missar därmed många relevanta typer av makt, tex informell makt. Man talar mycket om mäns våld emot kvinnor som en del av "patriarkatet". Men för att ge det någon verklig relevans behöver man först utesluta andra förklaringar, samtliga sådana individer jag läst/hört om verkar ha haft antisociala störningar. Psykopater har i praktiken ingenting med något patriarkat att göra. Räknar man bort dom, vad har man kvar? Ett visst socialt arv i väldigt dysfunktionella familjer. Patriarkat? Inte direkt. Våld emot kvinnor är inte socialt accepterat, tvärt om, man matades som liten med att man inte fick slå tjejer. Dom som gör det ses knappast med blida ögon.

Man har generellt gått på postmodernismen för mycket. Det är ett relevant perspektiv, men långt ifrån det enda. Man behöver överhuvudtaget verka för ett intellektuellt sundare klimat, mindre doktrin och partilinje, mer intellektuell hederlighet.

Den kanske största frågan är invandringen. Vi har varken jobb eller bostäder till dom, och pengar till det har vi egentligen inte heller. Samtidigt har vi växande sociala problem och en anmälningsstatistik som borde få varenda människa att reagera. Samhällsforskningen visar ganska entydigt på allvarliga problem och risker med mångkultur. Ska sossarna överhuvudtaget kunna framstå som ansvariga så måste man fundera igenom vad man faktiskt håller på med i den frågan.

Johan Sjölander sa...

Tackar för alla kommenterar. Några reflektioner.

Karl först. Jag tror att du och jag är oense om rätt mycket. Din syn på invandring delar jag alls inte, tex. Och jag menar rätt bestämt att finns det någonting vi kan lära av historien eller genom att titta ut i världen så är det det precis motsatta - det är kulturer som INTE är öppna för nya intryck och människor som degenererar och förfaller. Emedan öppenhet vad gäller både nya innevånare, handel och idéer brukar vara ett rätt säkert framgångsrecept. Håller heller inte med om din bild av feminismen (skulle kunna utveckla bägge dessa teman mycket mer, men eftersom de egentligen inte hör till själva ämnet för bloggposten väjer jag att avrunda där).

Andreas; tackar, och nej, jag gillar ju i grunden faktiskt studentförbundets bok och skriver också att den är "angelägen". Framförallt eftersom den har perspektivet att det faktiskt är upp till "de intellektuella" själva att faktiskt på något sätt leverera, och jag tror som jag skriver då också att vi måste diskutera själva infrastrukturen. Och jag menar verkligen att jag ser fram emot fortsättningen.

Bengt - är du inte lite väl pessimistisk nu? Tänk om arbetarrörelsens pionjärer resonerat i samma uppgivna ton, då hade de nog inte blivit värst mycket av av varken välfärdsstat eller folkhem i den här landet. Eller ens allmän och lika rösträtt...

Sosse och pensionerad tjänsteman - jag håller med om att det är viktigt att (s) får ett starkt stöd bland TCO-grupperna. Däremot förstår jag inte ditt resonemang om att vi måste gå mot "mitten" riktigt - om du menar (vilket det lite verkar som) att vi måste ha en bra jobb- och tillväxtpolitik håller jag med (även om jag personligen tycker att det är ganska "vänster"), men om du menar att vi måste tona nerde fördelningspolitiska ambitionerna så måste du nog argumentera mer för att lyckas övertyga mig.

Så. Det var det, i korthet. Och återigen - tack för era kommentarer.

Anonym sa...

Det säger du inte...

Det är inte troligt att stagnation pga det skulle kunna inträffa idag. Tänk efter lite. Är det något vi kan lära av historien så är det att mångkultur skapar konflikter, och det är lika relevant idag som tidigare.

Några frågor, hur ofta sprängdes det bomber här för 20 år sedan jämfört med idag? Hur ofta skedde det skottlossningar? Hur ofta brändes det bilar? Hur många våldtäkter hade vi?

Svaren borde säga lite om var den politik du talar för har fått för konsekvenser, det är trots allt ni som styrt huvuddelen av tiden. Det säger också lite om vad som kommer hända om ni fortsätter på samma spår.

Men det är ni nog för fega och oansvariga för att kunna erkänna för er själva.

Lite läsning för dig, om du bryr det minsta om hur det verkligen förhåller sig.

Easterly et al (2006), Social Cohesion, Institusions and Growth, Economics and Politics 18 (2),103-120

Alesina et al (2003), Why Doesn’t the United States Have a European-Style Welfare State?, Harvard Institute of Economic Research Discussion Paper Number 1933

Lee+Roemer (2004), Racism and redistribution in the US: A solution to the problem of American Exceptionalism, working paper (har sedemera publicerats)

Luttmer (2001), Group Loyalty and the taste for Redistribution. Journal of Political Economy, 109 (3), June 2001

Karatnycky (2001), Muslim Countries and the Democracy Gap, Journal of Democracy Volume 13, Number 1 January 2002

Easterly, W. & Levine, R. (1997). Africa’s growth tragedy policies and ethnic divisions. Quarterly Journal of Economics, 112, 1203-1250

Haidt et al (2003), Differenting Diversities: Moral Diversity is not like other kinds, Journal of Applied Social Psychology, 2003, 33, 1, pp. 1-36.

Trawick & Howsen (2006), Crime and community heterogeneity: race, ethnicity, and religion. Applied Economics Letters, 2006, 13, 341–345

Vazsonyi & Killias (2001). Immigration and Crime Among Youth in Switzerland. Criminal Justice and Behavior, vol 28, no 3, June 2001, 329-366.

Rumbaut & Ewing (2007). The Myth of Immigrant Criminality and the Paradox of Assimilation: Incareration Rates among Native and Foreign-Born Men. Immigration Policy Center, Sping 2007.

Thomas P. Tangerås & Nils-Petter Lagerlöf (2003), Ethnic Diversity and Civil War, IUI, The Research Institute of Industrial Economics, Working Paper No. 589

Coffee & Geys, Community Heterogeneity: A Burden for the Creation of Social Capital?

Putnam, Robert (2007), E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first Century, Scandinavian Political Studies, Vol. 30 – No. 2, 2007

Alesina, Alberto & La Ferrarra (2002), Who trusts others? Journal of Public Economics 85 (2002) 207–234

Leigh (2006). Trust, Inequality and Ethnic Heterogeneity, The Economic Record. Vol 82, No. 258, September, 2006, 268–280,

Carlbom (2003), The Imagined versus the Real Other: Multiculturalism and the Representation of Muslims in Sweden, Dept. of Sociology, Lund University 2003

Calle Fridén sa...

Själv är jag rätt nöjd med att debatten finns där. Inte så att jag tycker den ska bli för betydande; socialdemokratin är för mig främst ett intresseparti, och det är i den egenskapen det nått sina stora framgångar.
Dagens problem är att man inte vill inse de nya problem som finns, eller diskutera de lösningar som måste till. Att ge initiativet till de där som bara vill snacka ser jag inte som en väg framåt.
Ska vi se på högerns framgångar så ligger de i mångt och mycket i att de avideologiserat sig. Och förvandlats till krämare i politik - de ser väljaren som kund och kapitalet som utförare, och däremellan ska politiker göra så lite som möjligt.
Det är den balansgången som är så svår.
Karl? Dra huvet ur arslet vetja...