Bör socialdemokratiska studentförbundets intellektuella få yrkesförbud?

”… alla dessa intellektuella som åmar sig över socialdemokratins brist på visioner borde få yrkesförbud tills de själva kommit med ett förslag som är operativt. Jag vet inte om ett sådant kommer under min livstid. Vi får leva med bristen på renhet, om än somliga kommer att sakna förtrollningen” skrev PO Enquist i en förträfflig krönika i Expressen en sommar för några år sedan (läs hela här). Och jag kan inte låta bli att återgå till den texten när jag nu följer debatten som uppstått efter socialdemokratiska studentförbundets nya bok ”Från smedja till sambandscentral – var finns plats för idédebatt”.

För ska man vara lite elak* kan man säga att det har funnits två spår bland socialdemokratiska intellektuella under de senaste åren: de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den inte anpassat sig tillräckligt till de nya tiderna och de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den anpassat sig för mycket till de nya tiderna. Kännetecknande för bägge inriktningarna har varit att de har lagt väldigt mycket tid på att klaga och mindre på att faktiskt föreslå något konstruktivt framåtsyftande, eller som Enquist formulerar det, något ”operativt”. (Till dessa två grupperingar bör dessutom fogas den politiska högern som mer menar att socialdemokratin saknar visioner eftersom den har fel. Men dem lämnar jag därhän tills vidare.)

Den verkliga idéutvecklingen har därför snarare skett någon annanstans och med helt andra ansatser än att vara just idéutveckling. På departement och regeringskansli har det åtminstone funderats över den moderna välfärdsstatens roll i den globala ekonomin, ekologins betydelse för politikens roll i framtiden, möjligheten att kombinera jämlikhet och tillväxt. Tankar som sedan filtrerats ner genom reklambyråernas copyavdelningar och blivit till slagord som ”alla ska med” och ”framgång kräver rättvisa”, samtidigt som politiken fokuserats runt ett försvar för ”den nordiska modellen” – alltså en välfärdskapitalistisk Rolls-Royce där höga skatter och långt gången jämlikhet kombineras med hög tillväxt och modernitet.

Uppenbarligen har inte denna praktiska vision fallit särskilt många på läppen (bland de intellektuella, that is, bland vanligt folk har den gått hem vilket partiets opinionssiffror under det senaste decenniet trots allt visar på). Orsakerna till detta är säkert flera. Till att börja med är den praktiska politikens kvinnor och män ofta synnerligen illa lämpade som kommunikatörer av vad vi brukar kallar ”idépolitik”, anfrätta som de är av det dagspolitiska tragglandet och alla de små skitiga konflikter som går hand i hand med regeringsmaktsutövandet (något som Enquist uttrycker oändligt mycket elegantare i sin text ovan, läs den om du inte redan gjort det).

Vidare så blir det av naturliga skäl inte särskilt visionärt att ta sin utgångspunkt i det dagsaktuella politiska harvandet. Särskilt som detta harvande i mycket upplevs som ett försvarskrig för något som är, inte en offensiv för något som borde vara (dessutom omgärdad av den praktiska politikens nödvändiga taktiserande och kompromissande). Vissa särdrag i den så kallat idépolitiska debatten blir också omöjliga i en mer praktisk-politisk process – den intellektuella tonen, å ena sida å andra sidan-resonemangen, kanske någon typ av språkliga ansatser som ibland åtminstone något skiljer sig från reklambyrånivå. Detta har i sin tur lett till att inga intellektuella utanför rörelsen (och få inom den) känt sig hågade att bidra till eller kritisera själva idéutvecklingen – vem vill föra ett intellektuellt samtal med en reklamslogan?

Man kan därför med rätta – precis som det socialdemokratiska studentförbundet konstaterar - hävda att det faktiskt har saknats en socialdemokratisk idédebatt under den senaste tiden. Inte för att det har saknats en idéutveckling, utan för att denna utveckling i alltför liten utsträckning har iklätts en teoretisk språkdräkt, kopplats in i någon sorts idépolitiskt sammanhang, lämnat det rent praktiska maktutövandets domäner. Detta har också skapat ett sorts ”demokratiskt underskott”; det finns ingen gemensam socialdemokratisk berättelse som vi som partimedlemmar kan diskutera och förhålla oss till och därmed försvinner den grundläggande förutsättningen för ett framåtsyftande politiskt samtal, och därmed förstärks också (den i grunden riktiga) känslan av att allt detta bara är ett "ovanifrånprojekt", långt bort från själva folkrörelsen. 

Och jag tycker att detta är ett problem. Visst kan jag förstå dem som pekar menande på någon sekt på vänsterkanten och argumenterar för att sambandet mellan teoretisk diskussion och politisk framgång tycks vara rätt obefintligt eller till och med – vilket exempelvis moderatledaren Fredrik Reinfeldt verkar göra gällande – vara direkt negativt. Jag kan förstå dem, men jag menar att de har fel.

Jag är övertygad om att en politisk rörelse som över tiden har ambitionen att inte bara erövra regeringsmakten utan också förändra samhället behöver en utvecklad idépolitisk och teoretisk diskussion. Och att det vore fantastiskt bra om denna diskussion inte bara handlade om en kritik av socialdemokratin som väsen (även om det också är nödvändigt) utan också någon gång tog sin utgångspunkt i själva samhället och hur det kan/bör förändras. Ska en sådan utveckling komma till stånd, så behövs det en "infrastruktur". I den meningen är alltså "från smedja..." en mycket angelägen text. 

Anförda av SvD:s Per Gudmundson jublas det i dagarna hos blogghögern (se tex Ingerö eller Erixon) över studentförbundets bok. Det är en skadeglädje jag kan leva med. Dels för att jag tror att kritiken faller platt om man uttolkar det hela som att socialdemokratin saknar idéer på kort eller ens medellång sikt. Tvärtom känner jag mig alltmer övertygad om att det är väldigt traditionell socialdemokratisk välfärdskapitalism folk kommer att vilja se mer av inte mindre under krisåren som väntar.

Men dels och framförallt för att det finns ett korn av sanning i kritiken, och socialdemokratin måste ta tag i det för att åstadkomma en nödvändig förnyelse. Vi saknar i alltför hög de teoretiska verktygen för att föra en konstruktiv diskussion om hur vi möter den moderna globaliserade kapitalismen, vi pratar alldeles för lite makt, överlag finns alltför lite utrymme för det bildade samtalet och den intellektuella nyfikenheten (åtminstone jämfört med den höga efterfrågan, vilket studentförbundets bok är ett uttryck för).

Och så behöver vi den där förtrollningen, som Enquist skrev om. Där kan socialdemokratiska studentförbundet spela en roll. Som jag har förstått det ska nästa bok handla inte bara om bristen på idépolitik i sig, utan också försöka komma med några konstruktiva förslag. Jag ser fram emot det (och svarar därmed på min egen fråga i rubriken med ett rungande nej, för den som undrade).

På temat; Cattis skriver bra och lyfter fram Fredrik Jansson omdebatterade anklagelseakt mot s-bloggosfären (se här, här och här). Enn Kokk för också på sin blogg ett resonemang som åtminstone jag tycker ligger bra i linje med vad jag själv skriver ovan, också värt att titta på. Uppdatering: Ovan nämnda Fredrik Jansson påminner i en kommentar nedan om sin kritiska recension av boken som han skrivit på sin blogg (något som det här inlägget i strikt mening ju  inte är. Detta är mer ett debattinlägg föranlett av boken. För att vara petig.) Och den ska ni såklart också läsa. Slut på uppdatering. 

* och ja, jag är elak och karikerar – även om jag i grunden håller fast vid att socialdemokratisk intelligentia både till höger och vänster inom partiet under alltför lång tid och i alltför hög utsträckning suttit fast i en lite småbittert självspäkande istället för att räta på ryggarna och faktiskt peka på framtidens lösningar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, idédebatt, ideologi, socialdemokratiska studenförbundet, från smedja till sambandscentral, socialdemokratisk idédebatt och annat intressant