Politisk feghet i förbifartsfrågan?

Efter en rödgrön valseger i höstens val kommer stockholmarna få folkomrösta om huruvida kringfartsleden Förbifart Stockholm ska byggas eller inte. Det är resultatet av oppositionspartiernas överenskommelse om infrastrukturen. Denna lösning irriterar borgerligheten. Igår gick folkpartisten Lotta Edholm på sin blogg till attack mot socialdemokratiska stockholmspolitikern Carin Jämtin och kallde henne för “lealös”. Det huvudargument som antyds är att överenskommelsen är ett exempel på politisk feghet. Det är ett argument som förtjänas att borras lite djupare i.

Inledningsvis är det viktig att ha perspektiven klara för sig. Då kan det vara en poäng att påminna om att det eventuella byggandet av Förbifart Stockholm inte är en intern angelägenhet för de rödgröna som stockholmarna förväntas fatta beslut om, utan något som berör oss själva. När Edholm skriver att folkomröstning endast är till för att lösa ett “internpolitiskt problem” har hon faktiskt rakt av fel – folkomröstningen syftar till att avgöra frågan om förbifart Stockholms ska byggas eller inte. Och det berör väldigt många fler än Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Mona Sahlin.

Vidare så kan det vara en poäng att påminna om att orsaken till att frågan ska avgöras i en folkomröstning inte är att de rödgröna partierna har svårt att fatta beslut. Tvärtom. Alla tre rödgröna partier har väldigt tydliga åsikter i frågan. Faktum är att det är just därför folkomröstningsfrågan blivit aktuell. Det finns helt enkelt inget enigt rödgrönt alternativ när det gäller just den här frågan.

Varför finns det då inget enigt alternativ i just den här frågan? För att komma vidare i resonemanget måste vi nog titta lite på den frågan. 

Den första och faktiskt minst viktiga skälet är att den rör den stora ideologiska spänningen inom det rödgröna blocket. Å ena sidan har vi småskalighet, miljöhänsyn, bilmotstånd, och å den andra tillväxt, arbetstillfällen, massiva infrastruktursatsningar och regional utjämning. Detta skapar nerv i frågan, men det är inte därför det hela blir så komplicerat – det finns ju andra frågor med samma spänning där det har gått utmärkt att komma överens.

Vad som jag tror komplicerar mer är två andra saker. Det första är att det finns en så lång förhistoria där människor under lång tid positionerat sig. Förbifarten eller Västerleden eller vad den nu ska kallas har varit en levande diskussion under hela min politiska tid, och den var det innan dess. Väldigt många människor har helt enkelt investerat väldigt mycket känslor i frågan.

Det andra är att frågan är digital. Det handlar om antingen ett eller noll, antingen byggs vägen eller så byggs den inte. Man kan inte bygga halva vägen och hoppas att alla blir nöjda med det.   

Var och en för sig hade dessa faktorer varit möjliga att hantera. Men när de kommer tillsammans blir det svårare. För det rödgröna ledarskapet fanns det som jag kan se tre alternativ sätt att hantera frågan:

1) att säga att eftersom det inte gick att hitta en gemensam linje gällande Förbifart Stockholm så ger vi upp hela det rödgröna samarbetet. För socialdemokratin hade de kanske handlar om att rösta igenom vägen tillsammans med borgarna. Problemet med det är bara att så viktig är faktiskt inte frågan, jämfört med alla de andra frågor valet också handlar om. 

2) fatta beslut fast man egentligen inte var ense. Singla slant eller något. Frågan är dock på vilket sätt detta hade varit mer ansvarsfullt? Och hur legitimt hade ett sådant beslut varit, hur demokratisk beslutsprocessen? Så hade man kanske kunnat göra om det varit en verklig skitfråga (ja, kanske inte singla slant direkt då...), men knappast en investering i den här mångmiljardklassen.

3) Tänka utanför boxen. Erkänna att detta är en sakfråga där de rödgröna tycker olika, men vi kan enas om att låta stockholmarna själva bestämma så respekterar vi sedan resultatet.

Som bekant valde alltså det rödgröna ledarskapet den tredje vägen. Och för detta anklagas man för feghet. Men fegheten består alltså inte i en oförmåga att ta ställning och fatta beslut och sedan stå för dem, utan i en ovilja att riskera hela det rödgröna samarbetet för denna sakfråga. Och - vilket är oerhört viktigt att komma ihåg: genom folkomröstningen ökas möjligheten för varje enskild stockholmare att vara med och påverka i denna viktiga fråga. Det handlar alltså inte om att dra undan frågan från folket, utan tvärtom.

Det är klart att folkpartiet gärna hade sett att socialdemokratin prioriterade byggandet av Förbifart Stockholm framför att ha ett fungerande regeringsalternativ med kapacitet att vinna valet och byta politisk färdriktning i stort för både Sverige och Stockholm. Men för mig som socialdemokrat skulle ett sådant agerande inte framstå som modigt, utan som dumdristigt. Och absolut inte värt priset.

Det finns en massa saker som är modiga utan att vara särskilt bra för den sakens skull. Att rida på taket på tunnelbanetåg, till exempel. Men ibland som säkert Bamse skulle ha sagt är det modigare att våga stå emot.

***

Johannes Åhman på DN:s ledarsida håller för övrigt inte med mig, och tycker att frågan om Förbifart Stockholm bleknar i betydelse vid jämförelse med tidigare nationella folkomröstningar om EU eller kärnkraften. Och så är det naturligtvis. Men det är också en djupt orättvis jämförelse. En regional folkomröstning måste naturligtvis mätas med en regional måttstock. Och då tror jag nog ändå att man med visst fog kan säga att frågan om ett djupt kontroversiellt motorvägsbygge av den här storleken i någon mening går att jämföra i politisk betydelse med både trängselavgifter och kommundelningar och annat vi brukar folkomrösta lokalt om.

Technorati-taggar: politik,demokrati,förbifart stockholm,folkomröstning,carin jämtin,lotta edholm,stockholmspolitik,val 2010

 och annat intressant