Det är faktiskt lite kul att se resultaten av Syonvate Temos mätning av förtroendet för Reinfeldt/Sahlin, påpassligt publicerad så här i samband med kvällens partiledardebatt. För då har vi å ena sidan statsmannen Reinfeldt, som är bäst på att leda regeringen och företräda Sverige, mot å andra sidan framtidsvisionären Sahlin som har störst förtroende vad det gäller att ingjuta hopp och få majoriteter i riksdagen. Och det är ju precis ombytta roller mot hur det var när oppositionsledaren Reinfeldt mötte dåvarande statsminister Persson.
Handlar det då bara om skiftet majoritet/opposition? Nja, men säkert till stor del. Det är klart att personen som faktiskt innehar ämbetet statsminister får en del naturlig pondus. Samtidigt som oppositionsledaren är friare att prata visioner och mål och inte är lika tyngd under det dagliga förvaltandet.
Men det finns också någon typ av dialektik här. Reinfeldt blev i valrörelsen hårt kritiserad för att han saknade utrikespolitiskt tyngd, och för att han jämfört med Persson saknade de nypor som behövs för att styra. Därför har han säkert lagt mycket kraft och energi på att försöka motbevisa detta. Sahlin å sin sida vill ju på alla sätt försöka framstå som någon annan än Göran Persson. Därför är det heller inte konstigt att hon står stark där han var svag och tvärtom.
Inför kvällens debatt har DN låtit en retorikexpert förutspå hur det ska gå (se här). Hans gissning är en hyfsat sansad diskussion där Reinfedt kommer att prata om vad han gör och Sahlin om vad hon vill. Christer Hanefalk (som experten heter) riktar också en svidande kritik mot hur alliansregeringen hittills skött sin kommunikation. "Alliansen är urusla mediestrateger", säger han krasst.
Jag tror nu inte att det är så enkelt. Däremot tror jag att alliansen har svårt för just det Hanefalk pekar på, att beskriva vad de faktiskt gör. De är alltför vana vid att vara opposition och därmed i någon mening själva kunna välja vad i den egna politiken de vill lägga fokus på. Ingen borgare på nationell nivå har under de senate tolv åren tvingats försvara effekterna av den egna politiken i verkligheten, och det är det vi nu ser prov på.
Särskilt när effekterna av denna politik dessutom är rätt svåra att försvara. Och där har vi Reinfeldts problem; han blev vald på en mycket skickligt iscensatt oppositionspolitik men fick aldrig egentligen det verkliga mandat för förändring som han nu skulle ha behövt. Tvärtom så röstade många på (m) för att de på allvar trodde att partiet var "det nya arbetarpartiet".
Sahlins problem är däremot ett annat. Som SvD idag skriver i en analys så står hon trängt mellan å ena sidan kraven på att leverera ny politik och tydliga besked, å andra sidan den demokratiska process inom det socialdemokratiska partiet som hon själv har dragit igång. Hon befinner sig helt enkelt där Reinfeldt befann sig i början av förra mandatperioden men med en väldigt stor skillnad - då Reinfeldt moderater var närmast uträknande när han tog över står Sahlins socialdemokrati oppinionsmässigt starkare än på väldigt länge.
Ska man sammanfatta kan man alltså säga att båda kvällens debattörer har problem med regeringens politik. Reinfeldt, för att den är impopulär bland folket och därmed svår att försvara, och Sahlin för att den ger hennes parti större stöd i opinionen än den hittillsvarande förnyelsen kanske egentligen borde ha lett till.
Nåväl. Klockan 21.15 bär det av (i Agenda). Vi får väl se om har hade rätt. Hanefalk.
Andra bloggar om: politik, mona sahlin, fredrik reinfeldt, agenda, debatt, opinion och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar