Med anledning av Kadhammar...

och hans knu... förlåt, relationsschema ... kan jag inte låta bli att bli att publicera en länk till den här lilla godbiten ur den tidiga blogghistorien. För den som undrar var inspirationen kom från.

En röst från utkanten

Förstår hur det känns att vara utanför. Att befinna sig vid sidan av. Tillhöra periferin. Sitter mitt i ett soligt Gamla Stan och inser hur långt jag är från där allting händer. Där Göran Hägglund slår ett slag för skoluniformens återinförande. Där journalister bor på lyxhotell och garvar åt tramsiga statstjänstemäns futila försök att komma åt deras mutmiddagar. Där de samlas, allihop; politiker, lobbyister och massmedia, och utvecklar demokratin i sommarvärmen. Almedalen.

Tur då att det finns bloggar. Så kan vi som inte är där, liksom vara med ändå. Och sluter man bara ögonen och låtsas, kan det kännas nästan, nästan som om man är där på riktigt.

PS: Fick sent omsider låna omgång två av ”24” på DVD av en god vän häromdagen. Fullkomligt förödande för nattsömnen. Såg åtta avsnitt innan jag stupade igår kväll, och nu kan jag inte bärga mig innan jag kommer hem och tittar vidare på de resterande 16. Tur att min sambo är bortrest. Ja, ja, vad finns det annat att göra dessa fantastiska sommarkvällar än att stänga in sig framför teven? DS

Tillbaka från utlandet!

En vecka på Bulgariens svartahavskust tillsammans med mina föräldrar och två systrar deras respektive och tre barn (Moa, Adrian och Hugo, 2 år, 2 år respektive 9 månader) är förbi. Tillbaka till Sverige igen. Lycklig, skönt semesteravslappad och kanske något brunare också.

Har ägnat dagen åt att tvätta, prata i telefon och uppdatera mig på vad som hänt här hemma då jag varit borta (och inte ägnat en sekund åt varken Internet eller något som kunde liknas vid svenska nyheter, tack så mycket).

Peder Kadhammar har fått oerhört mycket plats i aftonbladet för sin granskning av socialdemokratin i allmänhet och Stockholms arbetarekommun i synnerhet. Ser att många andra bloggare har kommenterat. Känns lite märkligt att läsa om en organisation man känner och människor man faktiskt träffar rätt regelbundet på det sätt som det framställts i bladet. Samtidigt ställer jag mig frågan om vilken arbetsplats eller vilken organisation som inte skulle kunna framställas som en intrigernas högborg med lite vilja och gediget grävande. Jag tänker bara på min gamla skolklass. Herregud, vilka rutor och pilar man skulle kunna ritat upp runt den församlingen… Men självklart är det viktigare att granska politiska organisationer och inte minst maktbärande sådana. Skillnaden mellan politisk granskning och sensationsjournalistik kan dock ibland vara lite svår att upptäcka, om den ens finns där. Felet är väl egentligen inte Kadhammars, utan partikamrater som så villigt låter låna ut sig till rent sängkammarskvaller. Och imorgon kommer det mer. Politiken, någon?

På det temat läser jag att SSU:s förbundsstyrelse föreslår en nedläggning av debattmagasinet Tvärdrag. Det vore faktiskt synd. Arbetarrörelsen behöver fler debattfora, inte färre. Och ett pappersmagasin fyller ett behov som aldrig så påkostade nätsatsningar kan göra. Vi får hoppas att sommarens kongress korrigerar förbundsstyrelsens förslag på något konstruktivt sätt.

Klockan tickar. Snart dags att gå ner och hämta upp den sista tvätten. Sedan tror jag det blir att försjunka i magiker, alver och gentlemän i det tidiga 1800-talets England i Susanna Clarkes mysiga tegelsten ”Jonathan Strange & Mr Norell”. Ta mig tusan om jag inte ska koka en kopp thé och tända en pipa på balkongen, också. Herregud vad skönt det är med semester.

En landstingspolitiker filosoferar. Del ett; en lång text om sjukvård

Sitter och funderar på sjukvårdspolitik. Väldigt många bryr sig om sjukvården. Väldigt många vill förändra. Väldigt få kan sätta fingret på exakt vad det är som borde förändras. Bättre villkor för de anställa. Kortare köer. Högre tillgänglighet. Visst. Mer eller mindre privata bolag, mer eller mindre vinstintresse och konkurrens. Självklara trätoämnen. Men vad är egentligen politikens kärna? Vad får människor att engagera sig, ja till och med bilda nya partier, på grund av sjukvården och sjukvårdspolitiken?

Jag har under flera års tid haft förmånen att engagera mig extra i det område som kallas sjukvårdspolitik. När jag först engagerade mig i frågorna hade jag ett väldigt ideologiskt perspektiv. För mig handlade frågan om sjukvårdens framtida organisering mycket om välfärdsstatens möjliga framtid. Skulle vi klara av att behålla en gemensamt finansierad och styrd sjukvård, lika tillgänglig för alla; eller skulle vi tvingas retirera på detta område precis som jag upplevde att vi hade gjort på så många andra?

Under de år som gått sedan jag hamnade i min första sjukvårdsstyrelse har jag fått lära mig en massa. Till att börja med har jag lärt mig att grundfrågan var riktig. Frågan om sjukvårdens organisering och finansiering är djupt ideologisk. Men den är också ytterst praktisk. Det handlar om hur vi ska få en viss väl definierad verksamhet att faktiskt fungera. Hur skapar vi förutsättningar för högt utbildade och väl kvalificerade läkare och sjuksystrar att göra sitt jobb så bra som möjligt? Hur skapar vi ett ständigt förbättringstryck i hela organisationen? Och, kanske svårast av allt, hur förmår vi prioritera och finansiera olika vårdinsatser?

För det där med sjukvård berör något grundläggande mänskligt hos oss alla. Vi är aldrig så utsatta som när vi själva eller någon vi känner drabbas av en sjukdom eller olycka. Det finns inget så upprörande som när någon inte fått den medicinska hjälp som hade räddat ett liv eller mildrat ett lidande, för att plånboken inte räckte till.

I Stockholm har vi under de senaste åren ställts inför några självklara utmaningar. Vården hade (av den föregående majoriteten, nota bene) drivits till konkursens rand. Att få ordning på ekonomin var därför allting annats förutsättning. Tillgängligheten till framförallt vårdcentralerna var – och är – bristfällig och måste åtgärdas. Vi måste förmå ställa om till en ny struktur som är bättre anpassad till vårt moderna samhälle, där spetskompetensen koncentreras och den nära vården finns verkligen nära. Allt detta har jag själv (som en av många) fått vara med och ta tag i.

Men vad kommer sedan? Hur ska vi kunna legitimera ett system där sjukvården är något vi sköter och betalar gemensamt? Hur ska vi klara av dels att betala för den vård som måste utföras, dels matcha ständigt höjda förväntningar?

I grunden tror jag det är frågor som det inte finns några enkla svar på. Det finns inga genvägar. Tvärtom behövs det ett politiskt ledarskap som är öppet och ödmjukt inför medborgare och personal, men som också förmår att vara bestämt och tydligt när det gäller vissa saker. Rättvisa. Kvalitet. Ständig utveckling. Vi måste ha ett ledarskap som ser ut på omvärlden fördomsfritt, men som inte är beredda att kasta ut fördelarna av den svenska modellen med badvattnet. Jag tror vi behöver en politik som förmår se att vården idag är föremål för en dragkamp mellan en mängd olika intressen; och i den kampen kan det krävas rätt tuffa nypor för att hela tiden stå på medborgarnas och den enskilda människans sida.

I vår globaliserade värld är hälsa och vård varor som alla andra. Vill vi ha en annan modell för hur dessa nyttigheter ska fördelas måste vi slåss för den. Någonstans tror jag att viljan att göra det är kärnan i åtminstone mitt sjukvårdspolitiska engagemang.

Läst i morgonbladet – om sanningen a la Rydberg

Folkpartisten Birgitta Rydberg vantolkar medvetet information hon fått av en tjänsteman för att kunna attackera socialdemokraternas politik i landstiget. Tjänstemannen blir sur över detta, och skriver ett brev. Rydberg går ut i media, och säger att tjänstemannen ifråga försöker ”lägga munkavel” på den borgerliga oppositionen. Att finns att läsa i dagens svenska dagblad.

Jag känner ännu inte till detaljerna i frågan. Självklart har alla politiska partier och främst oppositionen rätt att föra en kritisk debatt om följderna av demokratiskt fattade beslut. Som tjänsteman, och i det här fallet, högre chef, måste man respektera detta.

Men en gnagande misstanke säger mig att det inte är den saken som är pudelns kärna. Tvärtom handlar det om att dagens borgerliga opposition i landstinget, och då främst faktiskt folkpartiet, har tappat all vett och sans när det gäller kritikens innehåll. Förmodligen är kontrasten mellan det egna monumentala misslyckandet under förra mandatperioden och framgångarna inte minst ekonomiskt under den nuvarande så stora, att alla vettig diskussion omöjliggörs. Istället höjer man tonläget och, som nu, vantolkar fakta och information.

Det vore i sådana fall inte första gången. Tråkigt, för det finns många vettiga borgerliga politiker, ja till och med en hel del sunda folkpartister. Att de ska prisge sig åt billig populism och skarvande med sanningen a la Rydberg är faktiskt ingen höjdare. Varken för demokratin eller för politiken som sådan.

Vad hände på nationaldagen?

För min egen del, måste jag erkänna, ingenting. Jag tog det lugnt, Softade. Laddade batterierna. Satt på balkongen och filosoferade. Såg några dåliga filmer på DVD. Gick ner i Hässelby strands centrum och funderade på att köpa en pizza. Ångrade mig, och gick in på Mat-världen för att handla en ordentlig lunch istället. Ångrade mig, och köpte två wienerbröd. Satte mig på balkongen och mumsade. Särskilt det ena, med någon typ av hallonfyllning, smakade alldeles utmärkt. Bläddrade lite i en bok. Väntade på att min sambo skulle komma hem. Min sambo kom hem. Vi åt middag. Jag gick och la mig. Somnade klockan halv åtta.

Jag vet inte om detta var särskilt svenskt. Men det gjorde gott. Och när solen gick ner över mälaren kände jag mig åtminstone rätt hemmahörande i detta långa, nordliga land.

Hat, förakt, demokrati

Både Nathalie Sundesten-Landin och Karin Berg har skrivit oerhört intressanta inlägg om hot mot politiker på sina respektive bloggar. Bland annat tar de bägge upp den typ av hatpropaganda som vissa krönikörer (läs Natalia Kazmierska) sprider.

Själv har jag aldrig tyckt att Natalia Kazmierska är så mycket att uppröras över. Jag har alltid tyckt att hon är som uppföljningen på filmen om Linda Skugge; råare, plumpare och mycket, mycket sämre.

Men kanske har jag fel, slår det mig. Kanske finns det människor där ute som tar hennes uppskruvade vulgärretorik på allvar. Historiskt sett har medelklassens klasshat och förakt varit ett livsfarligt bränsle för anti-demokratiska rörelser. Demokrati är ett ömtåligt ting, och den svenska demokratin bygger på att vanliga människor som Nathalie och Karin är beredda att ta på sig förtroendeuppdrag, ikläda sig politikerrollen.

Natalia Kazmierska tjänar pengar på att uppmana till mobbing av förtroendevalda. Det må vara hänt. Vad som däremot förtjänar mer diskussion är hur vi på allvar skapar förutsättningar för en verklig folkrörelsedemokrati, i vilken vanliga människor vill/kan/vågar ta ett gemensamt ansvar och gå in i politiken. Där finns mycket att göra, och det brådskar.

Andningspaus

Sitter och samlar tankarna över en skön eftermiddagsfika. Slår mig att jag antagligen dricker alldeles för mycket kaffe (snittar väl runt en tio koppar om dagen). Slår mig att jag egentligen inte bryr mig och tar en klunk till.

Inledde en diskussion på ett seminarium ordnat av HSO om tillgängligheten i kollektivtrafiken igår. Intressant att betänka det revolutionära över en ramp eller ett hållplatsupprop. Vilket storslaget projekt det lilla enkla, att alla ska kunna vara delaktiga oavsett funktionshinder. Ibland blir vi så fokuserade på små detaljer som står högst upp på dagordningen för dagen att vi inte ser den övergripande utvecklingen. Vi borde prata mycket mer om tillgänglighet, och vi borde prata mycket mer om vad det innebär för samhället som helhet. (Det här kaffet är egentligen inte särskilt gott. Men vem bryr sig.)

Går igenom mina gamla bloggar. Ser att jag har fått en inbjudan i mejl-boxen att fira nationaldagen genom att fördjupa mig i republikanska tankegångar. Klart intressant. Läser Åsa Lindeborg i aftonbladet – hon avstår på måndag och väntar med att fira den svenska modellen till början av maj. Funderar om det skulle vara möjligt att ordna ett eget firande för att fira vad jag tycker är Sverige. Tänker på begrepp som förort, rättvisa, jämlikhet men också Taube och myggor, Norrlands guld under midnattssolen. Landar någonstans i Stefan Sundström-land. Tar en klunk kaffe.

Har för övrigt fått en inbjudan från Roger Mogert att svara på ett kedjebrev om böcker. Återkommer.

Kaffet är slut. Klockan tickar på. Iväg till nästa möte.

Om sex, tabloider och en lite väl handfast mediekritik

Kom hem i rimlig tid från jobbet i går, och firade med att hyra en film. Det blev Mel Gibsons ”paparazzi”. En film som i korthet handlar om en nybliven filmstjärna som slår tillbaka efter att ha trakasseras av slemma fotografer. Och med slår tillbaka menar jag verkligen slår tillbaka.

Läser sedan Chris Hurries debattinlägg i expressen häromdagen. Hon varnar Göran Persson för att fortsätta kritisera tabloidpressen för sexualisering och pekar med engelska exempel på hur illa det kan gå. Kritisera kvällspressen; och du får finna dig själv uthängd, bokstavligen i bara mässingen.

Syftet med press- och yttrandefrihet har alltid varit att värna demokratin, inte möjliggöra maximal kommersiell avkastning på snusk, lögner och skvaller. Men eftersom gränsen inte går att dra kristallklart, och eftersom yttrandefriheten bara betyder något när det är människors rätt att säga det obehagliga som det gäller, har min inställning alltid varit att yttrandefriheten måste värnas. Punkt.

Men det är svårt att idag inte foga en maktdiskussion till detta. Stora krafter innebär också ett stort ansvar, som Stan Lee lät Spindelmannen uttrycka det en gång i tiden. Det är skillnad på förnuftiga argument och propaganda, och i medias händer ligger möjligheten att använda båda. Att Hollywood finner det mödan värt att göra actionfilmer som bygger på den känslomässiga tillfredsställelsen att se smygfotograferande paparazzis mördade på löpande band kanske säger oss något litet om den tid vi lever i.

Det mindre vackra med politik

Ser att moderaterna med Odenberg i spetsen försöker få med sig (v) och (mp) på ett misstroendevotum mot migrationsminister Barbro Holmberg (s). Jag måste erkänna att ett billigare politiskt trick var det länge sedan jag såg. Det värsta är att de moderata partistrategerna på fullt allvar verkar tro att vänstern och miljöpartiet ska vara så korkade att de inte direkt genomskådar bluffen. För sanningen är ju att moderaterna egentligen i stort stödjer den socialdemokratiska politiken på området, och nu av valtaktiska skäl desperat försöker få bort fokus från detta.

Sedan är det synd att vi inte har en vettigare och mer sansad debatt runt dessa frågor. Idag är det svartaste svart mot vitaste vitt, och det finns inget som helst utrymme för nyanser. Det är sällan bra för möjligheten att komma framåt.

Det vackra med politik

Tillbringade helgen på Annebergs kursgård i Nacka tillsammans med ett femtontal socialdemokratiska gruppledare i kommun och landsting. Tillsammans med Lasse Åsberg (studieombudsman för socialdemokraterna i Stockholm) och Carin Jämtin (biståndsminister, samt ersättare i arbetarekommunens styrelse) är jag nämligen handledare i Stockholm för en förtroendemannautbildning som har löpt under snart två år nu (en del av något som heter 900 ledare och som pågår i hela landet).

Kursen i helgen blev en påminnelse om det vackra med politiken. Engagerade fritidspolitiker som diskuterar visioner, vilja, hur man harvar på med det demokratiska beslutsfattandet trots slitiga arbetsförhållanden och ett minst sagt otacksamt arbetsklimat. Det är i nämnder och styrelser och fullmäktigegrupper den verkliga demokratins frontlinje går, långt från massmediebilden av myglande pampar och ekonomiska excesser.

Vi måste uppvärdera det politiska grovarbete som utförs runt om i vårt land. Annars blir det i förlängningen ett hot mot hela vår demokrati. När vårsolen lyste in genom fönstren i föreläsningssalen kändes den uppgiften långtifrån omöjlig i helgen.

Funderingar över morgonkaffet

Jag har en gång poserat för ZTV iklädd en ”gör sjätte juni till helgdag” t-shirt. Som tur var sändes det aldrig. Men nu är den snart här. Sveriges nationaldag. Som helgdag.

Frågan är, vad innebär det? I stadshuset presenterar kulturborgarrådet Roger Mogert planerna för Stockholms stad. I Södertälje har ett bisarrt politisk bråk uppstått, då oppositionen rasar mot att statsminister Göran Persson är inbjuden att tala. Argumentet tycks vara att det är viktigt att sjätte juni inte blir ett nytt första maj. Från de allra flesta hörs ännu, för att travestera Ebba Grön, ingenting.

Den politiska temperaturen stiger i hela samhället. Blir sjätte juni ytterligare en arena för politisk kamp? Eller bara ytterligare en skön dag på balkongen? Fortsättning följer.

tillbaka i affärer

Man ska aldrig skriva så, men ändå. Jag tänker verkligen komma igång med bloggandet nu efter en längre paus. Verkligen. Jag lovar.

För det finns mycket att skriva om nu i dagarna. Efter partiledardebatten igår kan vi skönja konturerna av den ideologiska kamp som kommer att utspela sig fram till valet. Tror vi att den socialdemokratiska välfärdsmodellen även förmår skapa jobb, eller måste vi backa och acceptera ökande klyftor i en växande låglönesektor som enda alternativ till långvarigt utanförskap och arbetslöshet. Det är den egentliga undertonen i debatten och i politiken, det är vad valet kommer att handla om.

Det ser också ut att bli en mycket spännande filmsommar med filmatiseringen av Frank Millers synnerligen hårdkokta Sin City som något av en höjdpunkt. Läste även att Allan Moores fullkomligt briljanta serieepos ”V for vendetta” ska bli film. Runt detta och annat på filmfronten kommer det finnas anledning att återkomma.

Såg förresten den sista (?) Star Wars-filmen häromdagen. Bara slutscenen var värd biljettpengarna många gånger om. Så vackert. Snyft.

Så där ja. Nu är jag igång igen. Huka er.

Borde gräva dike...

<>Fredag, klockan är lite över ett. Sitter ute i skärgården och borde gräva dike till den bastu som är under uppförande. Slås istället av tre tankar. <>

Förra veckans stora besvikelse i bokväg för mig personligen blev Anders Ehnmarks essä om Gramsci. Författaren glider runt i sydeuropa och name-droppar italienska intellektuella. Han söker något. Vad är lite oklart, eftersom han uppenabarligen inte finner det. Synd. Gramsci förtjänar något bättre. Och det svenska intellektuella klimatet med.
<>
En intellektuell som däremot satte huvudet på spiken var Enquist i gårdagens expressen. Han sågar kritiken av socialdemokratin i allmänhet och Göran Persson i synnerhet för att varavisionslösa. Alla intellektuella borde få yrkesförbud tills de själva (som har tiden och borde ha kapaciteten) leverarat något i visionsväg som också är görligt. Det är bara att hålla med. Heja! <>

Tog för övrigt med mig Frank Herberts SF-klassiker Dune ut över helgen.Har inte läst den tidigare. Till att börja med är den faktiskt riktigt bra. Dessutom slår det mig hur inspirerad Robert Jordan måste varit av den när han skrev sin ”wheel of time”-saga. Om man skulle låta tankarna vandra fritt; skulle man kunna säga att Robert Jordan är lite den dialektiska syntesen av Tolkien och Herbert. Det skulle man kunna skriva något om. Om man hade lust. Och inte behövde gräva diken, det vill säga.

Ett-ett var INTE rättvist

Ärligt talat. Ett-ett mellan Bajen och MFF var inte rättvist. Men det verkar ligga någon typ av förbannelse över söderbröderna. Oavsett hur hårt de kämpar så kommer inte den eländiga bollen in i mål. (Fast åtminstone där jag stod syntes det klart och tydligt att den faktiskt var över mållinjen, andra gången. Sedan får "experterna" säga vad de vill...)

Det hela är dock synd. Eftersom att göra mål är lite av vad spelet går ut på, trots allt.

Varför kristdemokraterna påminner om de två korkade snutarna i polisskolan

Ni vet vilka de är. De där två, korkade snutarna som utan vidare framgång försöker mobba ut ”hjältarna” i filmerna om polisskolan. De som oundvikligen hamnar på Blue Oyster bar, dansandes tätt med mustaschprydda bikers.

Nu har de fått sina representanter i svensk politik. Lite oväntat, kanske, men det framstår som rätt tydligt. De jag tänker på är Kristdemokraterna.

I den borgerliga ”alliansen” har (kd) fått ansvaret för att kasta skit på socialdemokratin. Hittills har det främst resulterat i en rapport som är ett försök till karaktärsmord på finansminister Pär Nuder. I media anmäldes rapporten som det kanske tydligaste exemplet på öppen negative campaigning vi sett på länge i svensk politik.

För alla som vet något om kampanjmakeri framstår det hela som lite mystiskt. För lika självklart som det är att alla valrörelser kräver lite av negativt kampanjande, lika självklart är det att det inte är särskilt positivt att förknippas med den som avsändare. Folk tenderar liksom att inte rösta på människor som har som profil att kasta skit på andra. Det fanns en orsak till att patrullbåtsveteranerna i USA hölls på behörigt avstånd från president Bush.

Hur kan då kristdemokraterna acceptera denna roll? Det är lätt att föreställa sig hur det gick till. Där ligger de borgerliga partiledarna, behagligt guppandes i badbaljan. ”Jag kan profilera mig som en såndär ansvarstagande, statsmannalik mittensnubbe”, säger Fredrik. ”Och jag kan vara härligt feministisk och liksom entusiastisk över nått”, bubblar Maud. ”Jag kan ta halvrassarna och de som vill återinföra aga i skolan” hojtar Leijonborg gällt.

Och så tittar de alla på Göran Hägglund. Och Göran Hägglund tittar på de andra, och han bara vill liksom bara vara med och leka. Då gör han det dummaste man kan göra. ”Jag kan vara så jävla taskig mot sossarna så ni anar inte”, deklamerar han tufft och spänner musklerna.

Och på den vägen är det. Rapporten om Pär Nuder var ett ordentligt skämt (klart i klass med att misslyckas med att kasta ut ett mobboffers böcker genom skolfönstret, för övrigt). Det mest graverande de lyckades gräva fram var att killen sagt ”köttberg”. Vilket inte direkt kan sägas vara någon nyhet. Dessutom visade de att finansministern (håll i er nu) bytt åsikt! För en massa år sedan ville han sänka skatterna. Nu vill han istället på sikt höja dem. Att detta vinglande är en karaktärsbrist av rang kan man eventuellt hålla med om. Men det blir ju lite lustigt när man samtidigt binder sig allt hårdare till moderaterna och Reinfeldt, som gjort lite av en poäng att åtminstone låtsas byta åsikt. Vän av ordning kan också fråga sig hur det är med abortmotstånd och syn på homosexuella inom den kristdemokratiska rörelsen. Håller de verkligen fast vid alla gamla ideal, eller kan de också beslås med samma karaktärsfel som finansminister Nuder?

På ett sätt kan det tyckas lite sött. Lite folkhemskt, rakt av. Men mest är det faktiskt sorgligt. Svensk politik behöver inte mer av personfixering, mer av hat. Inte ens så klantigt förpackat som i kristdemokraternas modell. Det är skillnad på att säga att socialdemokratin är en förlegad rörelse vars politik och ideologi leder rakt åt fanders, och att säga att de personer som valt att engagera sig i den socialdemokratiska rörelsen är lägre stående, onda och omoraliska.

Men å andra sidan. Jag har sett filmen. Jag vet hur det går. Någonstans i bakgrunden hörs toner av smäktande tangomusik.