De VERKLIGA problemen med upphovsrätten

Häromdagen utnämnde Computer Sweden frågan om fildelning till årets konflikt. På ett sätt kan man dra lite på munnen åt det. En rätt stor del av svenska folket vet nog inte vad en fildelning är ens, och än mindre vad konflikten består i. Men för den grupp som engagerar sig är det naturligtvis sant.

Vad som konkret har hänt är alltså att riksdagen har beslutat att göra det olagligt att kopiera ner saker från, som det heter, en olovlig förlaga. Personligen tycker jag detta är ganska odramatiskt. Jag tycker också de som gör till någon sorts politisk princip att utmana förbudet och stödja en illegal fildelning har i grunden fel. Varför utvecklar jag mer här och här.

Bakom fildelningsdebatten döljer sig dock en större, viktigare och svårare diskussion. Onekligen lever vi i ett samhälle där tillgången till och kontrollen över information och kunskap blir allt viktigare. Frågan om olika sorters patenträttigheter och immaterialrättens både teori och praktik hamnar av naturliga skäl i fokus. I någon sorts skärning mellan politik, juridik och teknik uppstår helt nya maktfrågor och helt nya konfliktlinjer.

Som jag ser det är det åtminstone tre olika intressen som måste balanseras. Det handlar om allmänhetens fria tillgång till information, det handlar om individens/kunskapsarbetarens rätt till det egna arbetet, och det handlar om möjligheten att finansiera/göra vinst på (i ett kapitalistiskt samhälle är det två sidor av samma mynt) olika typer av kunskapsarbete/kultur.

Till detta kommer ett antal andra frågor. Det handlar om klass och maktrelationer – inte minst mellan nord och syd (som i frågan om parallellimport av läkemedel, exempelvis). Det handlar om möjligheten till kontroll och integritetsskydd. Och det handlar om demokratins styrka och verkningsgrad – vilka möjligheter har vi egentligen att styra utvecklingen?

Jag säger inte att detta är på något sätt lätt. Men jag tror också att den som inte förstår att det handlar om balans utan på något sätt renodlar bara ett perspektiv – vare sig det är allmänhetens rätt att ladda ner gratis, författarens rätt att självsvåldigt bestämma över sitt verk eller kunskapsproducenternas rätt/möjlighet att tjäna pengar - gör både sig själv och debatten en otjänst.

Och då tror jag att förvaret för den illegala fildelningen är en olyckligt vald stridslinje. Vare sig syftet är att gynna kulturen eller att hindra storbolagens monopolisering av allt kunskapsarbete. Nästa år kommer därför åtminstone jag försöka lyfte in lite mer av de globala makt och framtidsfrågorna, inte minst på denna blogg. Och det är nästan som ett löfte...

Gott nytt på er allesammans. I natt smäller det!

Debatten som ingen vågade föra – Peter Gustavsson om tsunamin

Det var samma sak med Palmemordet – det tog ett tag innan någon vågade lämna den allmänna dramaturgin, säga något annat än att hålla med alla andra. Men Peter Gustavsson har gjort det när det gäller efterspelet till tsunamikatastrofen. I flera inlägg exempelvis här, här och här. Läs dem, jag tycker de är mycket tänkvärda.

Jag har tidigare skrivit om det ovärdiga i de borgerliga partiernas partipolitisering av hela katastrofen. Det som är slående är ju hur den ”upprördhet” borgerligheten känner så uppenbart inte är en konsekvens av tsunamin och dess hantering, utan är en fortsättning på en kritik av socialdemokratin och Göran Persson som fanns långt innan dess. Man är inte förbannad på Persson för hans hantering av katastrofen, man är rent principiellt förbannad på Persson och därför använder man hans hantering av katastrofen som ett tillhygge. Högern underblåser en kritik som också finns och som i många fall säkert är riktig, men som tack vare politiseringen tappat alla proportioner.

Men – och detta är det viktiga - man gör det inte på grund av själva sakfrågan utan som en del i ett spel om regeringsmakten. Om någon kunde vara osäker på om så verkligen var fallet, tror jag ”alliansens” hantering av frågan om ett eventuellt misstroendevotum kom att stilla alla tvivel. Så agerar ingen verkligt upprörd. Så agerar iskalla taktiker, förvisso med en urusel förmåga att hålla ihop de egna trupperna, men ändå.

Återigen. Läs Peters inlägg. Det är en jobbig diskussion, med det kanske är dags att börja föra den.

Marxismen är nog inte riktigt död. Ändå.

Läser på utmärkta bloggen ”det progressiva USA” ett inlägg med rubriken ”Varför dog marxismen?”. En intressant fråga, men felställd. För marxismen är nog inte riktigt död. Ändå.

Jag har aldrig kallat mig marxist. Precis som Karl Marx själv värjde sig för ett sådant epitet. Däremot har jag alltid framhållit vikten av att läsa Marx skrifter, och inom de Marx:ka traditionerna har många av nittonhundratalets skarpaste intellektuella verkat. Som exempel kan nämnas att Ernst Wigforss, Nils Karleby och nästan alla stora svenska socialdemokratiska tänkare inte går att förstå utan att hänvisa till Marx.

Under de senaste tio-tjugo åren – paradoxalt nog sedan muren föll – har jag också upplevt någon typ av försiktig renässans för de Marx:ka teorierna. Inte okritisk, inte dogmatisk, men dock. För vad är den globalisering vi ser idag annat än en nästan övertydlig utveckling enligt de riktlinjer Marx och Engels skissade på redan i det kommunistiska manifestet, för över 150 år sedan? Egentligen är det inte så konstigt – kapitalismen har segrat, och vem är då mer angelägen att läsa än kapitalismens största kritiker och dess störste analytiker?

Däremot så är den politiska marxismen, i meningen någon mer doktrinär Leninistisk variant, förhoppningsvis både död och kastad på historiens skräphög. Som demokratisk socialist är jag den förste att applådera detta. För befriad från diktaturens skugga kan en annan Karl Marx stiga fram i ljuset, och tala till en modern vänster. Och vet ni? Jag tror faktiskt att han har en hel del att säga oss.

V - vendetta eller terrorism?

Det är ofta helt ogörligt att döma en film på trailern. Som denna, för Matrix-brödernas kommande filmatisering av Allan Moores tecknade mästerverk ”v for vendetta”. Å ena sidan känner man igen alla scenerna från förlagan, vilket är bra, å andra sidan lukter det rätt mycket ren actionfilm. Vilket kanske inte är riktigt lika bra.

När Matrix kom slogs jag av vilken rakt ut terrorismförhärligande film den egentligen var. När du tillhör den lilla, utvalda elit som ”sett sanningen” är det rätt och oproblematiskt att ta till våld mot (det förtryckande) systemet. I ”V for vendetta” kommer detta att dras ett steg längre.

För ”V” är verkligen en terrorist, på riktigt. Han spränger saker, och mördar. Rätt så samvetslöst. Visserligen representanter för en ond fascistisk regim. Men ändå.

I den tecknade romanen lämnas en smula utrymme för reflektion runt detta. ”V” balanseras av flera andra rollfigurer; främst såklart Evey men även mr Finch. Överlämningen mellan Evey och ”V” får mig att tänka på vad jag tror Anders Ehnmark brukar beteckna som skillnaden mellan ”befrielse” och ”frihet” – alltså motsättningen i vad som krävs för att nå friheten (befrielsen, kampen) och vad som krävs för att leva i den (friheten, demokratin). ”V” vet, någonstans, att det han gör inte är ”gott” och att hans kamp kräver något mer än bara förstörelsen, nedrivande av det gamla, för att lyckas.

Frågan är om dessa nyanser kommer att fångas upp i filmen. Eller om det bara kommer att vara en schysst actionrulle med en cool hjälte och genomonda skurkar. Vi får se när den letar sig till de svenska biograferna framåt våren. Och fram till dess kan man ju alltid fördjupa sig i förlagan, finns nu ute i en ny svensk översättning, exempelvis.

Rätt att sätta åt svarttaxi

Såg på teve att Ulrica Messing tänker skärpa lagstiftningen mot svarttaxi. Jag tycker det är bra. Sverige har redan en extremt avreglerad taximarknad, så det enda svartåkarna tillför är att de förstör för mer seriösa bolag samt att de undandrar staten (dvs. oss alla) skatteintäkter. Dessutom frodas annan kriminalitet i svarttaxisverksamhetens kölvatten, och kan man dessutom komma åt denna blir det en välkommen bonus.

Kriminalitet ska bekämpas med lagar och poliser. Det gäller i allra högsta grad den typ av ekonomiska brottslighet svarttaxi innebär. Nu väntar vi på ett liknande åtgärdspaket vad gäller hushållsnära tjänster. Så att seriösa aktörer ska kunna få en chans att etablera sig där också, på samma villkor som alla andra och utan skattesubventioner.

Sömnlös i Hässelby strand (om politik och poesi)

New Model Army var under en period ett av mina absoluta favoritband. Några rader från ”No rest” går runt runt i huvudet. ”It’s four o clock in the morning / and still you cannot sleep … there is no rest for the wicked one / oh god what is this evil that I’ve done”

Fast klockan är bara drygt tre. Och jag har faktiskt semester.

Fick Göran Greiders diktsamling med politisk poesi i födelsedagspresent (tack Alex). En sådan där perfekt present; något jag hade tänkt köpa vid upprepade tillfällen men inte riktigt kommit mig för. Tänkte dock inte ägna så många ord just nu åt just den samlingen. Däremot på relationen mellan poesi och politik.

Självklart kan poesi vara både bra och politisk, samtidigt. Jag har tidigare skrivit om just Greiders egna dikter, samt nämnt Göran Sonnevi. Vi har flera; Sonja Åkesson tycker jag har en klar agenda, Stig Sjödin (en av mina favoriter), man kan fortsätta. Säkert i oändlighet. Bra politisk poesi förmår, enligt min mening, att göra politiken allmänmänsklig och det mänskliga politiskt.

(Lika självklart kan poesi vara bra utan att vara politisk. Ta Gunnar Ekelöf till exempel. Visst kan man tolka in politik i hans dikter. Som man kan tolka in politik i det mesta. Men det är inte det som är poängen. Formuleringar som ”De avlövade trädet sträckte sina kala armar mot himlens tröstlösa grå och i regnet som sakta föll sedan gryningen tystnade vindarna och dog bort” [ur ”Skärvor av en diktsamling”] bär på en helt annan sorts kraft. Det finns faktiskt inget politisk i ”Eufori” [fantastisk dikt, avslutar diktsamlingen Färjesång]. Det är bara förbannat vackert.)

I två dikter från början av sextiotalet tycker jag dock poeten Werner Aspenström pekar på något i den ”politiska” poesin. En motsättning, eller ett problem om man så vill. Den första är den välkända Staden som inleds

”Jag är ingen opolitisk person
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land
Jag anser freden vara vår största tanke
Men jag vill
inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv

Därefter gör poeten en närmast lyrisk betraktelse över Stockholm i morgonljuset och avslutar

Jag tycker det är vackert, helt enkelt
Jag tycker det är mänskligt, ibland.”

(ur Staden, diktsamlingen Trappan)

Utgiven några sidor senare i samma diktsamling finns den i mitt tycke alldeles fantastiska bagatellen Du och jag och världen. Aspenström inleder

”Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.”

(ur Du och jag och världen, diktsamlingen Trappan)

Jag tycker det Aspenström lyckas fånga är motsättningen mellan det politiska och det enkla. Politik handlar väldigt mycket om att problematisera, att ifrågasätta. Rådande maktstrukturer, samhällsordningen, orättvisor. Poesi kan mycket väl handla om det vackra i tingens nuvarande ordning, skönheten i en vattendroppe, att bara finnas till.

Vad Aspenström lyckas fånga – tycker jag – är att detta enkla inte nödvändigtvis måste vara anti-politiskt, eller konservativt. Han är politisk, bara inte jämt, hela tiden. Ibland kan man faktiskt låta professorerna utreda, och själv ägna sig åt att bara finnas till.

Detta sätt att se på saken har ibland beskyllts som eskapism. Precis som människor flyr in i religionen istället för att ta tag i samhällsutvecklingen flyr man in i lyriken, drömmer sig bort till en bättre värld genom romantiska filmer eller fantasyromaner.

Jag tror detta synsätt är felaktigt. Och jag tror också att den bästa politiska poesin är den som också – ibland - vågar vara enkel, mänsklig, rent av vacker. På samma sätt som jag tror de bästa politikerna är de som faktiskt förmår någon gång koppla av ”det politiska” och ibland bara kan vara människa.

Man kan både vara förmögen att njuta av en fantastisk soluppgång och vilja förändra världen. Det säger åtminstone Aspenström mig. Och det är faktiskt gott så.

En stöld är en stöld är en stöld

Jan Guillous krönika i gårdagens Aftonblad har väckt en hel del reaktioner i bloggsfären. Fanns det något som kunde väckta bloggarna ur sin juldvala så var det uppenbarligen detta. Det verkar som de flesta tycker att Guillou är ute och cyklar. Som argument för detta ifrågasätts detalj på detalj, utan att någon någonsin närmar sig grundfrågan; är det rätt att stjäla, bara för att man kan?

En bra sammanställning av debatten gör Mattias på ”Utsikt från höjden”. Särskilt bloggarens egna slutkläm är symptomatisk. Han skriver

Det som händer när någon går in i en affär, stoppar på sig en skiva och sedan går därifrån utan att betala är att det fysiskt försvinner ett exemplar från marknaden. När jag laddar hem en skiva från DC så försvinner ingenting, istället mångfaldigas informationen. Artisten i fråga får en större spridning, fler får intresse för musiken, går på deras konserter o.s.v.

Här fångas en massa grundsatser i försvaret av den illegala fildelningen upp. Typ

Att ingen förlorar när någon olovligt kopierar någon annans arbete

Att upphovsbrott inte är brott, eftersom ursprungsverket ”finns kvar”

Att artisterna/upphovsmännen ”egentligen” vinner på illegal fildelning, eftersom intresset för deras verk (konserter etc) istället ökar.

Allt detta bygger på helt grundläggande missförstånd om varför upphovsrätten finns och hur den fungerar.

Till att börja med. När du köper en bok köper du faktiskt någonting mer än pappret och trycket. Du betalar också för det – stora – arbete författaren lade ner när han skrev boken. Trots att detta arbete inte på något sätt försvinner, blir mindre, av att du köper just din bok. Du förväntas betala till författaren, trots att just ditt exemplar av just din favoritbok inte innebar någon som helst extra arbetsinsats av författaren (boken var ju redan skriven). Och detta är kärnan i upphovsrätten. För att det ska bli möjligt att försörja sig på konstnärligt arbete, så förväntas alla som tar del av det på ett eller annat sätt vara med och betala (eller att vi alla genom skattsedeln gör samma sak, som när det gäller stödet till den offentliga konsten etc).

Vidare. När man stjäl någons arbete genom att olovligt kopiera det; så är det faktiskt samma sak vare sig arbetet finns tryckt i en bok eller bara finns digitalt på nätet. Vi är ju inte arga på människor som stjäl böcker för att böckerna riskerar att ta slut för oss andra, utan för att det försvårar för upphovsmännen, förlagen etc. att leva på sitt arbete, och på det sättet ge ut fler böcker i framtiden.

Så över till det sista ledet. Att upphovsmännen ”egentligen” tjänar på fildelningen.

Det är möjligt att det är sant. Men det är i sammanhanget ointressant. För vad debatten om fildelning handlar om, är huruvida det är du eller upphovsmannen som ska avgöra vad som ska finnas gratis på nätet och vad som ska kosta pengar. Självklart kan ingen hindra någon från att lägga upp sitt eget arbete hur gratis som helst – om nu någon vill ha det. Men om man inte gör det valet, då ska det också vara möjligt. Det är det inte så länge piratkopieringen är så omfattande som den är idag.

Och jag tror absolut att det kan vara bra att sprida saker gratis. Ser vi på utvecklingen på tidningssidan är det ingen slump att gratistidningarna idag står som spön i backen – pengarna finns någon annanstans än i lösnummerförsäljningen. Att göra kulturen gratis för konsumenterna är också bra – som i mitt tidigare exempel med biblioteken. Skillnaden i de fallen är att då får fortfarande upphovsmännen en ersättning för sitt arbete, antingen från annonsörerna eller från staten.

Det ideologiska försvaret för den illegala fildelningen är tunt. Istället för att diskutera kärnfrågan glider debatten in på detaljer, myter och bisaker. Det tyngsta och kanske relevantaste argumentet är maktargumentet, alltså att fildelningen inte går att stoppa oavsett vad vi tycker.

Och det är möjligt att det är så. Det är möjligt att det enda vi kan göra är att förhålla oss. I sådana fall bör diskussionen gälla hur vi kan möjliggöra en vettig utkomst från konstnärligt arbete även imorgon. Extra skatt på bredband, månne? Svårt att tro att det skulle räcka, och oavsett det så är det i sådana fall en reträttlösning och inget eftersträvansvärt. Men någon måste betala, det kommer vi aldrig från.

Personligen tycker jag nog att vi ska ge upphovsrätten en chans. Det är faktiskt värt det, om det gör det möjligt för människor att även imorgon leva på sitt konstnärliga arbete.

Har jag blivit höger som gillar upphovsrätten eller är det helt enkelt de andra som har fel?

Idag fick jag en karamell när jag hyrde film nere i den lokala videobutiken. På omslagspappret tackades jag för att jag betalde för min filmkonsumtion, istället för att ladda ner olagligt från nätet.

Sugandes på karamellen fick jag anledning att fundera över min egen syn på saken. För låt mig vara ärlig; mitt politiska engagemang grundas inte i ett försvar av den privata äganderätten. Påståenden som ”skatt är stöld” upplever jag som närmast löjliga. Det finns ett antal olika värden; jämlikhet, alla människors frihet, bekämpandet av svält och fattigdom; som jag tycker är så oerhört mycket viktigare än att rådande ägandestrukturer ska bevaras till varje pris (vilket är det försvaret av den privata äganderätten i nio fall av tio kokar ner till.)

Men jag kan trots det inte förstå dem som menar att försvaret av den typ av äganderätt som skyddar konstnärer och författare, upphovsrätten, är felaktigt och förlegat. Varför ska det vara okej att gå förbi upphovsrätt och därmed konstnärernas äganderätt till det egna arbetet, bara för att det är tekniskt möjligt? Är det rätt att ladda ner olagligt kopierade filmer gratis från nätet, bara för att jag kan?

Väl hemkommen ser jag att Jan Guillou skrivit en krönika på samma tema i Aftonbladet. Han målar upp en bild av upphovsmännens fiender som förvirrade socialister, lite som planka.nu. Min bild är att det inte är så enkelt.

Jag tror nämligen att det handlar om något helt annat. Fildelarna finns bland alla politiska grupperingar. Kanske är det en generationsfråga snarare än en ideologisk. En massa unga människor laddar ner film och musik gratis från nätet, och blir förbannade när någon vill ta denna möjlighet ifrån dem. Så kan man bygga en argumentation runt detta. Motivera varför jag ska ha rätt att ta för mig. Denna överbyggnad kan sedan vara höger eller vänster. Teknisk eller moralisk. Men kärnan är densamma; ingen jävel ska få ta betalt för det jag idag kan sno åt mig gratis.

Jag tycker det är viktigt att alla människor har tillgång till kulturen. Därför är jag för en stark offentligt kulturpolitik. Jag tycker vi ska ta ut pengar i skatt och använda dem så att exempelvis alla kan låna böcker gratis på biblioteken. Det är att vara vänster. Att förespråka någon sorts kulturell vilda västern där de som kan får sno åt sig och de som förlorar i slutändan är upphovsmännen, det är bara korkat.

Och det hade jag nog tyckt även utan den där karamellen. Men den var god, det var den.

Född den 24 december

Jag är född på julafton 1973. Sedan jag var liten har julen alltid varit något särskilt för mig; födelsedag och julafton i ett, alla högtiders högtider på en gång. Ibland kunde förväntningarna bli nästan löjligt stora. Jag minns så många nätter när jag som liten låg och låtsades sova medan jag egentligen var vaken på helspänn, uppmärksamt lyssnande efter varje ljud som kunde vara ett tecken på att familjen gått upp och börjat förbereda födelsedagsfirandet; presenterna, frukosten på sängen och födelsedagssången.

Imorgon fyller jag 32. Jag har precis varit iväg och köpt en julgran; en lite mindre modell, men tät och fin det här året. Emma är iväg och handlar några sista saker till morgonens förmiddagsfika med släkten. Snön har visserligen försvunnit men det är ändå något speciellt med det här sena decembermörkret.

Att fira jul är som att läsa Tolkien. En ursäkt för att kunna drömma sig tillbaka till något lyckligt barndomsland, få stänga in sig inomhus obekymrad om de kalla vintervindarna på utsidan. Och självklart blir det aldrig lika mystiskt och fantastiskt som det var tänkt. Självklart vore det bättre att ta julen för vad den är; en chans för dem som har turen att inte behöva vara ensamma att få umgås lite släkt och vänner, äta god mat och trivas – verkligen inget ont i det.

Men ändå. Såhär kvällen den 23, när det mesta av städandet och pysslandet trots allt är gjort. När det är rent och fint och luktar gran. När den sista julklappen är handlad och inslagen. Så tänker jag nog ändå låta mig fångas av magin. Klä granen och låtsas som om livet, just nu i alla fall, är som en enda stor Disneyfilm.

God jul, allesammans. Det vet jag att ni förtjänar.

Om hushållsnära tjänster

Jag vet folk som glatt betalar 10-12 000 i månaden- kanske mer - för att bo i ett attraktivt område, men som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att betala 300 spänn vitt för stödhjälp. Som käkar middag för runt tusenlappen och tycker det är ok, som byter däck på bilen på en verkstad istället för att göra det själv, som gärna plöjer ner 25-30 000 i en schysst utlandssemester. Men när det kommer till städhjälp är det stopp. Då är det svart arbetskraft, eller krav på skattesubventioner som gäller.

För detta är så slående. Det är inte mellan låginkomsttagarnas lägenheter i Rågsved eller Husby de svartarbetande städerskorna springer (de bor månne där, men det är inte där de städar). Tvärtom, när polisen för ett tag sedan gjorde stora tillslag i Göteborg var det hos de bättre bemedlade, hos karriärhushållen i villaområdena de upptäckte en nästan löjligt stor förekomst av svart städhjälp. Det var hos folk som hade pengarna, som lätt skulle kunna prioritera om och betala vitt. Men som valde att inte göra det.

Varför? Jag kan bara se en orsak. Det handlar om värderingar. Man vill helt enkelt inte betala vad det faktiskt kostar att få denna hjälp på samma sätt som man är beredd att betala för andra beskattade tjänster.

Jag ser inga moraliska problem med att människor städar som yrke. Tvärtom, det är en nödvändig och hedervärd profession. Jag håller heller inte för uteslutet att olika typer av stöd i hemmet (städning, tvättning) kommer att vara en tjänst där efterfrågan ökar framöver. På samma sätt som efterfrågan på färdiglagad mat har ökat, inte minst bland singelhushållen i Stockholm.

Det som stör mig i det borgerliga kravet på skattesubventioner av hushållsnära tjänster är denna moraliska underton. Det låter som om det finns en massa invandrarkvinnor som aldrig kommer få jobb om vi inte anställer dem som hushållerskor, men det är klart ni kan väl inte förvänta er att vi ska vara beredda att betala för dessa tjänster som om det vore tjänster vilka som helst? Nä någon typ av skattesubventioner kräver vi nog för det är ändå nästan lite välgörenhet av oss att faktiskt ta hand om dessa stackare. Ja, och så slipper vi städa förståss. Men det är bara en bisak, eller, förlåt, en jämställdhetsreform är det visst eftersom det är kvinnor som nu slipper städa (våra män slipper redan.)

Jag säger; rensa upp i svartarbetsträsket istället. Brott ska bekämpas med polis, inte genom att vi skattesubventionerar brottslingarna. Skapa på det sättet förutsättningarna för en verklig marknad, så får människor välja fritt vilka tjänster de väljer att köpa och vilka de väljer att utföra själva. Att staten ska gå in och på grumliga moraliska grunder styra in efterfrågan på en viss typ av tjänstekonsumtion är både förlegat och felaktigt. Och, som erfarenheterna från Finland visar, ett ganska ineffektivt sätt att pressa tillbaka arbetslösheten.

Snällt, sant och nödvändigt

Inte trodde jag det. Men man kan faktiskt lära sig något av att lyssna på reklamradio. Som i eftermiddags, då jag tränade efter jobbet. Som vanligt pumpar musiken från någon av våra kommersiella radiokanaler. Plötsligt bland Madonna och … ja, det var mest Madonna … berättar en av programledarna en anekdot.

Hon hade fått lära sig en regel på en fest. Att om man funderar på att säga något ska man fundera på om det är sant, snällt eller nödvändigt. Uppfyller det man är på väg att säga inte två av dessa kriterier kan man lika gärna hålla tyst.

Och jag tycker faktiskt det var en väldigt bra regel. Och tänker faktiskt försöka följa den. Så om jag möter någon av er i framtiden och säger nått snällt, då kan ni lita på att det är sant. Eller nödvändigt. Men om jag någon gång säger något elakt då är det fara på färde, för då måste det både vara sant och nödvändigt.

Plötsligt känner jag mig som en så mycket större människa. Tänk vad lite reklamradio kan göra!

Sysselsättningen ökar med 100 000

Idag är det hundratusen fler personer som är sysselsatta än vad som var fallet för ett år sedan. Det säger ny statistik från SCB. Hans Karlsson kommenterar de positiva siffrorna och säger att ”[d]en positiva trenden på arbetsmarknaden fortsätter”.

Och då har åtgärderna i regeringens sysselsättningspaket inte slagit igenom än. Vi får se vilka som verkar mest trovärdiga under året som kommer, de som målar i svartaste svart eller de som vågar tro på Sverige.

Och så kom det en arbetsgrupp (och några miljoner i informationssatsningar)

Högeralliansen har under den senaste tiden försökt förklara kräftgången i opinionen med att de inte har levererat tillräckligt många nya politiska idéer. Förväntningarna var därför rätt stora inför dagens gemensamma utspel från partiledarnas Skåneturné.

Och visst blev det ett utspel. För dem, de flesta av er misstänker jag, som missat det kan man läsa mer här.

Kontentan; högeralliansen vill få fler kvinnliga företagare. Gott så. Problemet är bara att de uppenbarligen inte har en aning om hur det ska gå till. De skarpaste förslagen de lyckades enas om var en ny arbetsgrupp på nationell nivå (ett ”råd”), och att staten ska pumpa ut femtio miljoner om året i någon sorts informationskampanj. Ett jättelikt, statligt ”kvinnor kan” alltså.

Det är lite som professor Baltazar. De funderade och de funderade. Och så kom det … en arbetsgrupp! Imponerande.

Vulgariserad sjukvårdsdebatt

Har precis kommit hem från landstingsfullmäktige. Det märks att valet börjar närma sig. Tonläget har gått upp, debattnivån har på många områden tyvärr sjunkit som en sten. Särskilt gäller detta sjukvården. Interna konflikter inom sjukvårdsorganisationen exploateras hänsynslöst av en allt desperatare opposition, en sanslös svartmålning av den svenska sjukvården som företeelse tycks vara den politiska strategin för dagen.

Samma typ av retorik, fast än mer vulgariserad, hittar jag i kommentarerna till ett inlägg på Anders Ygemans blogg. För så rör sig argumentationen neråt i näringskedjan; Stefan Fölster säger en sak, Chris Heister hårdrar och politiserar och till slut så blir det till närmast löjeväckande populism på Internet, insändarsidor. Men de felaktiga bilderna sprids, propaganda tar fäste.

Det är lätt att bara bli systemens försvarare i detta läge. Och visst måste systemen försvaras, inte minst mot de mest överdriva eller rent ut lögnaktiga angrepp de utsätts för. Men politik kan aldrig bara vara defensiv. Socialdemokratin måste orka föra ut även de offensiva tankar om den framtida vården som faktiskt är vår största styrka. Viljan till förändring och utveckling måste lysa lika klar som försvaret av det som faktiskt fungerar riktigt bra.

Men det är inte lätt när motståndaren varken vill prata sak eller visioner utan bara skyffla skit. Ärligt talat; den sjukvårdspolitiska debatten under nästa år riskerar att bli riktigt, riktigt låg. Någonstans tror jag tyvärr de stora förlorarna på detta är alla vi som idag eller imorgon kan bli beroende av svensk sjukvård.

Rudolf Meidner död

En stor intellektuell har gått ur tiden. Jag träffade Rudolf Meidner några få gånger, på olika seminarier som han trots sin ålder inte slutade att delta på. En gång satt vi och pratade lite mer på tu man hand. Han förde ett stilla resonemang om att han och Gösta Rehn kanske hade varit lite blinda inför strukturomvandlingens baksida. Jag minns inte exakt formuleringen; men han ifrågasatte på ålderns höst synen att exempelvis industriarbetare i femtio- sextioårsåldern faktiskt skulle kunna skola om sig och skaffa ett nytt jobb på en ny, strukturomvandlad, arbetsmarknad. Jag slogs dels av eftertänksamheten, dels av en insikt om vilken entusiasm och utvecklingstro som då måste ha burit de två unga lo-ekonomerna.

Rudolf Meidner förstod att gifta samman arbetarrörelsen med framtiden. Även om det kanske stämmer att tron på den ständiga utvecklingen och strukturomvandlingen någon gång var lite naiv, så var och är den ändå i grunden riktig i den meningen att samhället alltid måste gå framåt, aldrig får stanna av. Det arvet får vi bära med oss, likväl som minnet av en svensk politisk gigant.

Från tragedi till tragik

Jag har tidigare inte skrivit om tsunamin här. Orsaken är enkel; det har på något sätt känts som om man smutsar ner alla de människor som drabbades och deras personliga tragedier genom att göra det hela till en del av ett partipolitiskt spel. Och det har å andra sidan känts helt omöjligt att diskutera tsunamin utan att det blir partipolitik. Om jag uttrycker förståelse för att det var omöjligt för regeringen att kunna ha beredskap för en sådan händelse, om jag tycker att det viktiga nu är att vi lär och går vidare, inte att huvuden faller – då uppfattas det inte som genuina och ärliga åsikter, utan som ett försvar för Göran Persson.

Dessutom finns det andra, ännu större frågor, som är nästan helt omöjliga att närma sig på ett sansat sätt med den aktuella tragedin i så nära tid. Hur stort är egentligen statens ansvar när det gäller händelser på andra sidan jorden? Innebär dagens debatt att vi är i färde med att införa en jättelik statlig reseförsäkring som täcker alla jämt? I sådant fall, är det rätt att alla är med och betalar, och vilka anspråk kan man egentligen ställa på skattebetalarkollektivet?

För att uttrycka mig rakt; kan jag kräva att den ensamstående morsan i Bredäng ska vara med och betala för att staten ska kunna garantera mig trygghet när jag exempelvis i januari personligen åker på semester till andra sidan jorden? Följer man debatten idag framstår det nästan som att bedriva sjukvård över hela världen skulle vara en statlig ”kärnuppgift”, och någonstans kan jag inte låta bli att tycka att detta är en hållning som åtminstone måste få diskuteras innan den blir allmän policy. Men frågorna blir svåra när vi har den största mänskliga katastrof som drabbat svenskar i modern tid i så färskt minne. När det gäller ett framtida politisk ansvarstagande menar jag att de ändå måste ställas. Tyvärr så är det inte runt dem den politiska diskussionen post-tsunami har cirkulerat.

Istället handlar debatten om att skyffla skuld. De senaste dagarnas lågvattenmärken när det gäller alliansens oförmåga att visa ledarskap ens internt har gjort detta smärtsamt uppenbart. Jag tror inte någon som ser habrovinkerna runt ett eventuellt, kommande misstroendevotum känner något större förtroende för att dessa människor i regeringsställning skulle vara kapabla att hantera så värst mycket alls, och allra minst en allvarlig katastrof. Det skulle jag kunna glädjas övre, men jag känner mest sorg. Sorg över att längtan till makten så uppenbart har fått överspegla alla andra drivkrafter och motiv.

Tänk om man i en sådan här fråga faktiskt skulle kunna sätta sig ner. Sätta partipolitiken åt sidan. Ta ansvar. I ordets verkliga mening. Då skulle vi kunna bygga upp en organisation bättre anpassad till vår globala värld och dess risker, kunna föra ett sansat samtal om vad som är statens ansvar och vad som inte är det, och framförallt skulle vi som nation kanske få chansen att läka och så småningom gå vidare.

Down market

I dagens Resumé skriver chefredaktör Viggo Cavling;

” Den eviga kvällstidningsfrågan är hur mycket down market man ska gå. Jag tror man ska gå en bra bit till. Jag tycker inte man ska lägga fingrarna emellan vad det gäller Mikael Persbrandts fylleri och Göran Perssons maktfullkomlighet. Vad det gäller den senare tycker jag att Lena Mellin ska vrida åt tumskruvarna ytterligare några varv.”

Texten handlar om att Aftonbladet fyllde år i tisdags. På ett sätt rätt kul att någon försvarar fördumningen och vulgariseringen av det offentliga samtalet. Skulle nästan kunna vara ironi, men nä. Jag tror han menar det.

Slående vilken frustration bildspråket andas. ”Inte lägga fingarna emellan”. ”Dra åt tumskruvarna”. Våld, bestraffning. Journalisten som den rättrådiga bödeln, ute för att tortera de skyldiga (Micke Persbrandt???). Rätt långt från någon typ av folkbildande, publicistiskt ideal. Om man säger.

Men han kan vara lugn. Viggo behöver bara vänta till på fredag. Då kommer nästa ”klick”-bilaga. Vi andra får fortsätta hoppas på ett mer sansat medieklimat. Och det, är jag rädd, kan ta betydligt längre tid än så.

Borgerlig kulturmoras (det handlar om demokrati, dumbom)

Igår diskuterade riksdagen nästa års kulturpolitik. Eftersom jag jobbar med frågorna följde jag debatten rätt noga. Sedan tidigare kände jag till vilka enorma kultursatsningar på film, dans, teater med mera regeringen föreslår tillsammans med (v) och (mp). Jag visste också att högern försökt närma sig (s) och triangulera bort kulturfrågorna från nästa års val. Hur misslyckat detta försök var, förstod jag dock nog ordentligt först i går.

Moderaterna säger att de satsar mer på kulturen än (s). Vad de inte berättar, är att de tar varenda krona och mer därtill för att finansiera detta genom att skära ner radikalt på folkbildningen. 300 miljoner ska bort, vilket omräknat i verksamhet motsvarar var tredje studiecirkel. Under debatten framkom att detta var en ideologisk nedskärning och inte bara en besparing.

Högeralliansen är också helt splittrad. Trots löften om enighet och ”kulturallianser” hade man inte kommit ett steg längre än för ett år sedan. Centern vill satsa på folkbildningen, moderaterna bygger hela sin kulturpolitik på att kunna slakta den och dela ut pengarna. Det var spridda skurar åt både höger och vänster som hördes, och någon gemensam uppfattning eller några gemensamma förslag stod inte att finna.

Trött och oengagerat, skulle man kanske kunna kalla det borgerliga försöket att forma en gemensam kulturpolitik. Men jag tror tyvärr att det är värre än så. För under ytan kokar frågeställningar om bredd, bildning, folklighet – ja, faktiskt demokrati. Det ”nya arbetarpartiet” bygger sin kulturpolitik på att slakta folkbildningen, halvera stödet till Arbetets museum och återinföra inträde till de statliga museerna. I slutändan handlar det om makt, och det är samma gamla konflikt som de senaste hundra åren i svensk politik.

En kul dag

Fick ikväll förtroendet att stå kvar på andra plats på den socialdemokratiska landstingslistan för Stockholms sjätte krets – efter landstingsrådet Anna Kettner. Det känns speciellt. Och stort. Det innebär att jag får vara beredd att vara med och ta ansvaret och driva mitt partis och mina partikamraters frågor i Stockholms läns landsting i ytterligare fyra år. Och att någon därute uppenbarligen tror att jag kan göra det rätt hyfsat. Så stort tack till dem som nominerade och stödde mig och de som nu i kväll också fattade beslut om att jag skulle få representera socialdemokraterna på den fina platsen i fyra år till.

Dessutom så klippte jag mig i dag, och det visade sig att frisören var killen som har klippt Paggans skägg. Bara en sån grej. En bra dag, på det hela taget.

Vad innebär fallet Åke Green för kampen mot intolerans?

Läser i tidningen att en rättslig process har uppstått efter att kassettband med anti-semitiskt innehåll uppenbarligen har sålts i anslutning till moskén på Södermalm. På banden sägs bland annat att ” judar är en smitta, att de är bröder till apor och grisar och han ber Gud utrota dem.” Den typen av uttalanden är naturligtvis fruktansvärda och måste fördömmas.

Frågan är om den friande HD-domen mot Åke Green påverkar möjligheterna att bekämpa denna typ av yttringar. Om det är tillåtet för en pingstpastor att kalla homosexuella för en cancersvulst i religionsfrihetens namn, är det då okej för en reaktionär imam att göra detsamma gentemot judar (eller någon annan grupp man tycker illa om)?

Frågan om banden kan klassas som hets mot folkgrupp är nu under utredning. Återigen har vi en avvägning mellan tolerans och yttrandefrihet. Fallet Åke Green spökar i kulisserna, och fyller åtminstone mig med en inte helt behaglig känsla. Dessutom frågar jag mig om kristdemokraterna även denna gång kommer att rycka ut till religionsfrihetens försvar; för det kan väl ändå inte vara skillnad på kristnas och muslimers rätt att hetsa mot minoriteter?

Rydberg, Green och helveteselden

Åke Green kommer att hamna i helvetet, basunerar folkpartistiska landstingsrådet Birgitta Rydberg ut i ett pressmeddelande (som bland annat Magnus uppmärksammat tidigare). Och jag kan förvisso hålla med om att Green är en prick med synnerligen otrevliga åsikter. Ja, faktum är att jag känner stor förståelse för alla de människor som känner sig kränkta och förnedrade, ja även hotade, av pastorns vulgära utfall och bibliska vantolkningar.

Men att gå från att diskutera ett år eller så på öppen anstalt för hets mot folkgrupp till en evighet i skärselden … jag vet inte. Kan man inte tänka sig en mjukare linje? Typ att Green visst får komma in i himlen, bara han finner sig i att umgås med alla de bögar och flator och transor som utan tvekan redan trängs där?

Jag vet inte om Rydberg försöker vara rolig. Eller om det faktiskt gått så långt att uppbrottet från ”snällismen” gjort att det faller sig helt naturligt för en folkpartist att döma människor till helvetets eldar. Oavsett vilket är det inte särskilt lyckat.

När vi dessutom till detta lägger att Birgitta Rydberg glatt kan tänka sig att samregera med den politiska kraft som närmast slutit upp bakom Green, nämligen kristdemokraterna, då börjar det likna hyckleri. Och alla vi som kan vår Bibel vet vad som händer med hycklare…

Länge leve den offentliga sjukvården

Hade i förmiddags en kontakt med min lokala vårdcentral i Hässelby gård. Halv nio ringde jag och ville beställa tid. Jag möttes (direkt, ingen väntan alls) av en telefonsvarare som sa att de skulle återkomma klockan tio i nio. Tio minuter i nio (exakt, jag klockade) ringde en vänlig kvinna upp. Jag beskrev mina problem, och fick en tid kvart över tio. Halv tolv hade jag besökt läkare, fått en diagnos, hämtat ut några recept på apoteket och var på väg hem igen.

Jag vet inte. Men jag tycker det fungerade bra. Såg att även BBC plussar för den svenska sjukvården på sin hemsida. Jag är inte den som tror på att måla saker i rosenrött, men en viss nyansering av debatten om vår offentliga sjukvård vore kanske på sin plats. Nä, förlåt, jag glömde. Utan ett rejält mått av svartmålning skulle knappast högern ha någonting att göra politik av. Och det vore väl för trist…

Stackars liten

Moderaternas partisekreterare Sven-Otto Littorin kommenterar moderaternas sammanbrott i opinionen;

”- Vi har ett enormt tryck på oss att berätta vad vi ska göra, inte bara det lätta utan även det som svider. Ärlighet kan ibland kosta.”

Och visst är det synd om killen. Det gick ju så bra så länge ingen visste om vilken politik moderaterna tänkte sig att föra. Taskigt av media, väljare, oppositionen att inte låta det bero där. Bara för att moderaterna råkar vilja ha regeringsmakten, varför ska det då vara så förtvivlat viktigt vilken politik de tänker sig att föra när de väl fått den? Kan man inte nöja sig med att Fredrik är en schysst kille, med snälla ögon?

Upprörande, det är vad det är. Och tyvärr så är jag rädd för att det kommer att fortsätta. Den moderata politiken kommer att fortsätta granskas. Även om Sven-Otto tycker det är obehagligt. Fan, vad taskiga folk är!

Röd, grön eller gul?

Det blev inget bloggat under landstingsfullmäktige. Och inte direkt efter heller. Kanske befann jag mig i chocktillstånd. Eller nått. Inte för att fullmäktige (egentligen) var särskilt dramatiskt. Vi fick igenom vår politik, oppositionen försökte göra allt utom att prata sin egen politik. En smutsig oppositionstaktik som jag tyvärr tror vi bara sett början på. Trist, men inte oväntat.

Dock. Vi hade en vilde. Visserligen röstade Shaide Larsson (fi, tidigare v) nästan uteslutande med majoriteten (förmodligen eftersom hon i grunden verkar vara en rätt klok kvinna.) Fast på några småfrågor la hon ner sin röst, och på några andra röstade hon med borgarna. Inget omvälvande, men det skapade en spänning. Vid varje omröstning som annars mest brukar vara formalia satt hela fullmäktige med blicken som klistrad på voteringstavlan – med vilken färg skulle lampan lysa? Grön för majoriteten, röd för oppositionen eller gul för en nedlagd röst?

Faktum är att vi i majoriteten bara har en rösts övervikt. Det gör att det faktiskt blir lite spännande. Samtidigt som det också känns ytterst märkligt. Landstinget ansvarar för en jättebudget på i storleksordningen 55 miljarder kronor årligen, det är tiotusentals människor som varje dag arbetar i landstingets verksamheter och mångdubbelt fler som på andra olika sätt blir berörda av dem. Som patienter, kollektivresenärer, etc, etc.

Nu gick det bra. Fullmäktige ställde sig i allt väsentligt bakom en klok och framåtsyftande budget. 2006 kommer att bli ett bra år för Stockholms läns landsting, personalen runt om i länet kommer få goda förutsättningar att jobba utefter. Men jag måste ändå tillstå att jag är glad att detta är mandatperiodens sista budget. Inför framtiden kan vi inte ha en situation där avgörande beslut blir avhängiga en enda persons röstande.

I valrörelsen har vi alltså numera två uppgifter. Dels att hindra borgarna från att komma tillbaka och återigen få härja i landstinget på det förskräckande sätt de tidigare gjort. Dels att se till att det blir en stark vänstermajoritet som får fortsätta styra. Utan att behöva snegla ängsligt på voteringslamporna varenda gång det blir omröstning.

Imorgon är en annan dag

Ska träffa vår eminente områdesorganisatör Bengt Roxne klockan halv sju imorgon bitti för att dela ut tidningar utanför tunnelbanan. Det är nummer två av (s)pressen – arbetarekommunens ”glimten i ögat” material som redan gjort stor succé när det första numret släpptes – som ska delas ut. Får hoppas att det går lika bra nu som förra gången.

Därefter bär det iväg till Kungsholmen och landstingshuset. Halv tio börjar nämligen två dagars budgetfullmäktige. Förmiddagen ska ägnas åt allmänpolitik, eftermiddagen (och kvällen. Och natten) åt sjukvård. Dessutom ska jag ta emot en skolklass och förbereda mig ordentligt inför onsdagen, som är min stora dag (där färdtjänsten - bland annat - diskuteras.)

En härlig dag, alltså. Med kampanjarbete och politisk debatt från morgon till kväll. Få se om jag lyckas smita undan och blogga lite också.

Efter stormen, måndag morgon

I helgen slutfördes den månadslånga valberedningsprocess som kallas mellanledsförhandlingar i Stockholms arbetarekommun. Syftet var att ta fram ett förslag till listor inför valen till kommunfullmäktige, landsting och riksdag. Det förslag vi enades runt i helgen ska sedan på olika sätt underställas medlemmarna; dels på öppna medlemsmöten, dels på arbetarekommunens representantskap.

Jag har varit med och tillsammans med min kollega Gun Risberg företrätt Hässelby-Vällingby området. Vi har framförallt haft att göra med de övriga områdesföreningarna i den ”sjätte valkretsen”, dvs Kista, Spånga-Tensta och Rinkeby. Trots stundvis hårda förhandlingar har vi hela tiden haft en fantastiskt god och öppen stämning mellan föreningarna. Jag tycker också att vi i slutändan fick god utdelning, och att många av de duktiga kandidater vi förde fram också fick plats på det slutliga förslaget.

Det går mycket myter och rykten om de så kallade mellanledsförhandlingarna. Personligen tycker jag att det inte är så dramatiskt; det handlar i grunden om den omöjliga uppgiften att bland hundratals ja kanske tusentals nomineringar försöka få fram listor med så bra och representativa kandidater som möjligt. För i våra fullmäktigegrupper och i riksdagen vill vi ju täcka in så många erfarenheter och kompetenser som möjligt; då handlar det om att få en balans mellan nya och erfarna, gamla och unga, kvinnor och män etc.

Och för att lyckas med detta så för valutskottet (dvs. valberedningen) samtal med representanter från både de geografiska föreningarna, och andra mellanled (ungdomar, kvinnoförbund, invandrare, broderskap, fackliga utskottet etc). Sedan ”förhandlas” det; dvs vi som känner en viss kandidat eftersom hon är aktiv i vårt område kanske pläderar för den; olika intressen vägs samman; de lokala intresset att få in en viss kandidat ställs mot det gemensamma att till helheten få en så bra grupp som möjligt.

Grunden är dock alltid en lokalförening som har nominerat: och i slutändan är det medlemmarna som bestämmer; antingen på ett medlemsmöte där alla får vara med och rösta (när det gäller kommunlistan); eller på ett representantskap där alla föreningar finns representerade (när det gäller landsting och riksdag.) Men med hjälp av mellanledsprocessen kan vi se till att det förslag medlemmarna har att ta ställning till är så genomtänkt och förankrat som möjligt.

Visst finns det brister även i detta sätt att arbeta. Men alternativen vore antingen en central valberedning som arbetade slutet utan att ha en aning om vilka många av kandidaterna var, och/eller att ”mellanledsförhandlingarna” skulle skötas mer informellt i icke-valda nätverk (mygel). Då tror jag ändå på så mycket av öppenhet och genomskinlighet som möjligt.

Och jag tycker också att vi har lyckats; för det är väldigt starka förslag till listor vi kom fram till. Nu får vi bara se om medlemmarna delar vår uppfattning…

Kulturtips ett, två, tre (och så kanske fyra)

Har storkonsumerat kultur på sista tiden. Några tips ur högen:

Thåströms nya. Sveriges utan tvekan största rockstjärna kommer hem till Rågsved och Skebokvarnsvägen. Skivan är det bästa jag hört på mycket länge. Alla som någonsin skrålat med i ”we´re only in it for the drugs” (det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss, nä ursäkta nu överdrev jag litegrann, vi kan knarka supa och slåss) måste köpa. Avskalat, personligt, Thåströms röst … det här är större än Springsteen.

Göran Sonnevis diktsamling ”Oceanen”. Märkligt, samtida, närvarande. Jag nämnde tidigare att jag gått runt med ”det omöjliga” utan att riktigt kunna släppa taget. Oceanen känns lika mäktig. Jag har bara börjat skummat ytan på detta omfattande verk (419 sidor omtumlande poesi) – men har redan hunnit fascineras av alla bottnar, all klokskap, insikt, alla fantastiskt vackra formuleringar. Sveriges största nu levande poet? Just nu skulle jag helt klart kunna skriva under på det.

Aerial av/med Kate Bush. Har alltid varit svag för denna mystiska sångerska/artist. På Aeriel lever hon upp till mina högt ställda förväntningar. Och det är coolt att göra en låt som heter pi och vars refräng går ut på att rada upp just … pi (3,1415 etc. etc. ni vet). Det här är väldigt, väldigt vackert. Allt från musik till skivkonvolut.

Ja. Och så började Riket igen idag. På SVT. Med Stefan Sauk i 1600-tals miljö. Mer naket och extremt än förra gången. Det kan ni ju följa om ni vill. Men det är egentligen inget tips.

Nattamacka

Gräsänkling igen. Flickvännen flög till Kina i eftermiddags. Sitter framför datorn och mumsar på en smörgås.

Vi hade landstingsgrupp tidigare ikväll; temat var framförallt budgeten vi ska fatta beslut om nästa vecka. En sliten kliché; men det är en remarkabel resa vi har genomfört tillsammans. Politiker, visst, men framförallt personal runt omkring i verksamheterna har gjort ett fantastisk jobb när det gäller att bevisa att man kan bedriva bra sjukvård och bra kollektivtrafik utan att låna av kommande generationer och skuldsätta sig upp över öronen.

För det är inte mindre än två skulder vi har arbetat av under de senaste åren. Dels den ekonomiska i form av det underskott och de låneskulder de borgerliga lämnade efter sig. Dels den organisatoriska. Pengar och resurser flödade ut ur systemet, utan att någon tog ansvar för att varje skattekrona verkligen användes på bästa möjliga sätt. Privatisering var ett självändamål som överordnades allt annat. Styrningen var ett skämt.

Nu har vi fått greppet. Nu har vi resurserna, styrkan, både ekonomiskt och organisatoriskt att genomföra saker. Som att faktiskt starta upp en bättre lokal, närsjukvård. Som att bygga upp en verklig vårdgaranti. Som att starta nya närtrafiklinjer.

Tar en tugga på mackan. Det känns stort att få ha varit med om detta. Det känns trist att sitta ensam hemma. Skulle vilja ut och hålla brinnande valtal. Inser att det skulle se lite märkligt ut. Dessutom är det jättefå väljare på torget i Hässelby Strand vid midnatt en vardagskväll.

Kollar om det är något på teve istället. Och dessutom tror jag minsann jag ska unna mig en macka till.

Vi er rode, vi er ... rode!

Läser på Dag Larssons blogg om det danska valresultatet. Det verkar som grand slam för de danska socialdemokraterna i landets kommuner. Vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på hur den borgerliga regeringen far fram.

Högeralliansen har hämtat sig kanske främsta inspiration till hur de numera agerar i vårt södra grannland. Här finns det mycket att lära även för oss till vänster. Både i vad det gäller att bekämpa högern, men också för att få en tydlig bild av vad en borgerlig regering i praktiken kan ställa till med.

Hursomhelst. Grattis Danmark. Nu får ni visa att ni också kan. Bättre. (Åtminstone på den kommunala nivån.)

Good morning sunshine (rapport över en kaffekopp i Hässelby strand)

Vi har verkligen fantastiska soluppgångar här i Hässelby strand. Får till och med en onsdagsmorgon som denna att kännas hoppfull.

Träffade Nalin Pekgul på stan igår. Hon var upprörd över mediedrevet runt hennes ”flytt”, och inte minst hur den exploaterats av politiska krafter (läs folkpartister) som inte har en aning om vad de snackar om. Hon lovade att agera. Ser fram mot det.

Idag tänker jag köpa Göran Sonnevies nya diktsamling. Den senaste tiden har jag burit runt och bläddrat i hans klassiker ”det omöjliga” från 1975. Det är sådär med riktigt bra poesi; ibland bara griper den tag i en och vägrar släppa greppet.

Två andra bra (manliga) poeter på s är Stig Sjödin och amerikanen Louis Simpson.

Har börjat prenumerera på podcast till min iPod. Det gör att jag kan lyssna på lördagsintervjun med Göran Johansson och söndagens public service på vägen in till jobbet.

Ser att en av mina favoritbloggare Nathalie Landin plussar för mig på SVT:s hemsida. Jag blir alldeles röd om kinderna och plussar tillbaka.

Förresten; jag hittade min kalender. Ordningen är – bokstavligt talat – återställd. Det är märkligt hur något så litet kan göra en så glad.

Vädret i Hässelby strand är smågrått och lite ruggigt. Dags att åka till jobbet.

Vandrar i dödsskuggans dal…

…gör jag kanske ändå inte. Men det känns lite så. Har nämligen tappat min almanacka. Och har ingen aning om vad jag förväntas göra de närmaste dagarna (eller veckorna.)

Så om jag missar ett möte eller någonting; förlåt. Det är inte för att jag inte bryr mig. Jag lovar.

PS; Martin Tollén har skrivit en mycket bra text om hur viktigt det är för politiker att lyssna på dem som själva är inne i en viss verksamhet. Kom själv just hem från en eftermiddag ordnad av Strokeföreningen, organisatione Hjärkraft och Afasiföreningen i Stockholms län. Det var ett möte där personer med främst kognitiva funktionsnedsättningar (dvs orienteringssvårigheter, kommunikationsproblem etc) diskuterade med färdtjänsten och SL (både tjänstemän och politiker) om hur man kan skapa en fungerade kollektivtrafik även för dessa grupper. Ett stilla samtal, mänskliga erfarenheter som utbyttes, och förhoppningsvis kommer det att leda till att det blir, lite, lite bättre i framtiden. Det är så demokrati fungerar, och i all sin enkelhet är det faktiskt ganska vackert. DS

PSS; Nu ska jag förbereda ett inledningsanförande inför morgondagen. Det ska hållas på en konferens som syftar till att få fler taxibolag att ställa om till miljövänligt. Färdtjänsten betalar idag mer för transporter som utförs på ett miljövänligt sätt, och exempelvis Taxi Kurir har detta som ett argument när de subventionerar för åkare som investerar i nya miljövänliga fordon. Nu ska jag dra en lans för att få fler att följa deras exempel. Så ställer vi om till ett grönt folkhem, steg för steg. DS

DN om Tensta, Abdo Goriya och Nalin Pekguls flytt

Morgonens stora fråga i Stockholmspolitiken tycks vara rektionerna på Nalin Pekuls flytt från Tensta. Bland annat har stadsdelsnämndens ordförande Abdo Goriya ifrågasatt den mörka bild Nalin målar upp. Detta skildras i både svenska dagbladet och dagens nyheter.

Mot svenskans rapportering finns inte mycket att säga. DN trummar dock betydligt högre. Huvudpoängen tycks vara att socialdemokratin har flytt från förorten. Bara fyra av 36 s-ledamöter bor i utsatta områden, skriker rubrikerna ut. (Vad som räknas som ”utsatt” framgår inte. Att inte fler än fyra skulle bo i områden som Högdalen, Skärholmen, runt Järvafältet eller för den delen Grimsta eller Hässelby gård eller andra områden med någon typ av social problematik förefaller dock lätt otroligt.)

Men märkligast är ändå hur Per Luthander skildrar stadsdelsnämndens ordförande Abdo Goriya. Abdo är kritisk till vad han upplever är en svartmålning som bland andra Nalin ägnar sig åt. Han säger (i svenskan) att han är kritisk, inte ”mot beslutet som sådant, hon får flytta vart hon vill. Men jag är kritisk mot den bild hon ger av Tensta. Ungefär som att det finns kriminalitet överallt och att folk inte vågar gå ut.”

Denna kritik framkommer också –om än i nedkortat skick – i Luthanders artikel. Men sedan avslutar journalisten; ”Själv flyttade Abdo Goriya från Tensta för 12 år sedan och köpte en bostadsrätt i Beckomberga. Först när han blev ordförande i stadsdelsnämnden flyttade han omsider tillbaka till Tensta.”

Luthander försöker alltså uppenbarligen misstänkliggöra Abdo. Brottet; att under en period ha bott någon annanstans än i Tensta. Först när han omsider blev ordförande flyttade han tillbaka. Tidigare hade han bott i bostadsrätt – i Beckomberga!

Då ställer man sig frågan; på vilket sätt påverkar detta Goriyas trovärdighet? Insinuationen är uppenbar; Abdo lever inte riktigt som han lär. Men argumentet är bissart. Detta bevisas genom att han under en period levt någon annanstans (och sedan flyttat tillbaka).

Jag har exempelvis bott på en massa olika ställen. Jag har lämnat både södermalm och vasastan – inte för att jag skrämdes bort av den sociala misären (även om segregationen faktisk var lite påfrestande – bara medelklass), utan för att jag hittade andra bostäder, för att livet förändrades etc. För några år sedan flyttade jag tillbaka till Hässelby. Jag trivs. Jag känner mig hemma här. Jag skulle bli mäkta irriterad om Per Luthander tog det faktum att jag flyttat runt som intäkt för att insinuera att jag lite halvt om halvt svikit Hässelby. Någonting säger mig att han inte skulle göra just den kopplingen. Men när det gäller Tensta är det ok.

Slutsatsen; DN driver kampanjjournalistik God sosse för dagen (Nalin) kontrasteras mot onda sossar (alla andra). Att Nalin får vara god för dagen beror på att hon får agera underdog; imorgon kommer hon att framställas som lika illa som vi andra. Huvudfrågan, hur är egentligen läget i våra förorter, underordnas ett för DN mer angeläget tema; socialdemokraterna är falska svikare.

Men, som sagt. Svenska dagbladet låter publicera en riktigt nyanserad artikel i ämnet. Man får vara nöjd med det lilla.

Den trägne odlaren

Kom precis hem efter att ha sett ”the constant gardener” på bio. Låt mig säga att det inte precis är någon feel-good film; snarare tvärtom. Men riktigt bra tyckte jag det var. Fantastiskt vackra bilder, främst från Afrika, bra skådespeleri och en stark historia om korrupta läkemedelsbolag och korrupta politiker som profiterar på Afrikas fattiga.

Filmen bygger, som jag tidigare nämnt, på en alldeles utmärkt thriller av John le Carré. Måste erkänna att jag är svag för hans värld av trötta och cyniska spioner. Särskilt bra blir det när den världen kontrasteras mot författarens egna patos och ilska över världspolitiska orättvisor; som när han behandlar Palestinafrågan i ”den lilla trumslagarflickan” eller för den delen läkemedelsindustrin i synnerhet och relation nord/syd i allmänhet i just denna bok.

”The constant gardener” har fått lite blandade recensioner, bland annat skrev svenskan ner den. Jag tycker dock de har fel. Så gå och se.

Högern går på kurs

Om några veckor går ansökningstiden för Timbros ambitiösa utbildningssatsning Stureakademin ut. Unga liberaler ska lära sig mer om politik och samhälle, lärare blir bland annat namnkunnige debattören (tillika nyliberalen, före detta frihetsfrontaren, bloggaren etc) Johan Norberg.

Att näringslivet satsar på ideologisk skolning är varken nytt eller anmärkningsvärt. Mer intressant är då att CUF-basen Fredric Federly är så engagerad.

Jag vet inte om det bara är jag; men visst är det uppenbart att näringslivshögern under lång tid bedrivet ett strategiskt påverkansarbete gentemot framförallt mittenpartiernas ungdomsrörelser. Och det har burit frukt; centerns ungdomsförbund står idag höger om moderaterna i många frågor.

Hur detta har gått till, vad det har kostat och vilka konsekvenser det kommer få för framtidens politiska karta, skulle vara intressant att belysa. Någon därute som känner sig sugen?

En landstingspolitiker filosoferar del tre (om vad det är att vara socialdemokrat)

Anders Ekman har skrivit en filosofisk-politisk betraktelse om vad det innebär att vara socialdemokrat, väl värd att läsa. Frågan han ställer är; när tar man egentligen steget från att kanske sympatisera med de socialdemokratiska idéerna eller rösta på socialdemokraterna till att faktiskt vara socialdemokrat (eller centerpartist, moderat etc)? Jag tänkte här spinna vidare lite med några egna reflektioner i ämnet.

För mig är det på ett plan ganska enkelt; jag är medlem i partiet, sympatiserar med den grundläggande ideologin (om än inte nödvändigtvis med alla enskilda ståndpunkter i sakfrågor regeringen, fullmäktigegruppen eller ens partikongressen intar) och kommer naturligtvis därför också rösta på partiet. För mig är också min partitillhörighet en viktig del av min personlighet, av mitt jag. Jag ÄR alltså socialdemokrat (även om jag också är mycket annat; Hässelbybo, förlovad, hobbymusiker etc).

Men sedan blir det mer komplicerat. För vad är det då som grundlägger, som konstituerar, detta vara? Jag skulle nog vilja säga att det i mitt fall är ideologin; de grundläggande värderingarna, verklighetsuppfattningen. Vad innebär då ideologi? Självklart kommer den till uttryck i partiprogram och sådant, men det är i lika hög utsträckning någonting som uttrycks genom handling som genom ord. Och ideologi är också någonting man inte bara kan utan också bör diskutera, det vill säga ha olika åsikter om. Särskilt gäller det det sätt genom vilket ideologin ska uttryckas i handling, dvs. vilket politik som ska föras utifrån de grundläggande värderingarna.

Poängen med detta är alltså att ideologi varken är något fast eller något som går en gång för alla att tydligt definiera och avgränsa. Den socialdemokratiska ideologin är någonting levande. På samma sätt som jag som människa också utvecklar och förändrar det sätt på vilket jag betraktar världen och mina medmänniskor. Över tiden kan dessa två rörelse gå olika mycket i takt.

Det paradoxala inträffar alltså; att jag både är socialdemokrat i mig själv samtidigt som jag också har en relation till socialdemokratin som rörelse och idé. Jag ska visa på paradoxen genom att ett exempel. Jag är alltså socialdemokrat. Om jag då tycker någonting om någonting, är det då alltså automatiskt en socialdemokratisk åsikt? Nej, skulle nog de flesta svara. En socialdemokratisk åsikt är rimligen någonting som åtminstone de flesta socialdemokrater tycker, som partikongressen slagit fast eller något liknande. Men samtidigt är det minst sagt märkligt att en socialdemokrat kan ha åsikter som inte är socialdemokratiska? Är han då inte socialdemokrat? Jo, det måste han väl ändå kunna vara. Om bara människor som tycker exakt samma sak om allt kan ”vara” socialdemokrater, då blir exempelvis all utveckling av partiets ideologi omöjligt.

Kan man då bygga upp en socialdemokratisk identitet på något så flyktigt och paradoxalt som ideologi, värdegrund och åsikter? Kanske skulle det vara enklare att hitta någon annan definition; organisationstillhörighet till exempel (socialdemokrat är den som är med i partiet)? Eller ska man kanske bygga på själva rösthandlingen, socialdemokrat är den som röstar på partiet? Ska man gå så långt att man har en helt öppen definition; socialdemokrat är den som själv kallar sig för socialdemokrat, oavsett varför. Eller varför inte åt andra hållet; riktig socialdemokrat är den som har varit med i partiet sedan barnsben, helst också har socialdemokratiska föräldrar och jobbar på heltid åt Rörelsen.

Plötsligt uppstår nu en maktdimension i själva definitionen. För den som har makten att definiera vem som är socialdemokrat, får också makten att definiera vad som är socialdemokrati. Detta har jag sett hända i verkligheten; då hetsiga diskussioner har uppstått (mellan socialdemokrater) om vilka som är ”riktiga” sossar och vilka som är ”falska” (ofta beskylls de ”andra” för att ”egentligen” vara kommunister, liberaler, karriärister etc). Dragkampen om orden innebörd blir en dragkamp om verkligheten.

Anders Ekman avslutar med att konstatera att det inte finns någon ”objektiv socialdemokrat” och frågar sig om vi ska misströsta för det. Han svara själv; ” Jag tror inte det. Jag tror istället vi kan se det ogreppbara i begreppet som en styrka och en utmaning. Politiken möter alltid en ständig rörelse, men att förstå det obegripliga i hur vi skapar begrepp kan vara ett sätt att faktiskt förstå andra människor. På riktigt alltså.”

Det är förtröstansfullt. Och det är en spännande diskussion Anders tagit initiativ till. För även om frågan är på ytan teoretisk och semantisk så är det djupt mänskliga och politiska komplex som berörs. Svaret på vad det är att ”vara” socialdemokrat säger oss nämligen något både om oss själva, och om socialdemokratin som rörelse, och inte minst relationen dem emellan.

En landstingspolitiker filosoferar del ett hittat du här, del två här.

Saker jag aldrig hade vetat om jag inte suttit och läst Johan F. Kennedys ”A nation of immigrants” på tunnelbanan

Det var inflyttade svenskar som introducerade träslöjden i Amerika. Dessutom startades 4H-rörelsen av personer med skandinavisk påbrå. De första svenskarna startade sin koloni i vad de då kallade Pine Lakes, sedemera New Upsala. Vi pratar då Wisconsin, 1841.

Dessutom är det bra med invandring. Men det visste jag faktiskt innan.

Nattbetraktelse; om socialdemokratins nya slogan och floskeltestet

Sitter mitt i natten och funderar av någon anledning på den nya sloganen ”alla ska med, så enkelt är det”. Jag var lite tveksam först, men den fungerar uppenbarligen. För några få exempel på hur väl den satt sig; se här och här.

Självklart bli sloganen, som alla sloganer, lite löjlig när du exponerar den så mycket som du måste för att få genomslag. Det finns dock en del av kritiken som jag verkligen inte förstår. Och det är att sloganen skulle vara innehållslös, att det skulle vara omöjligt att sätta in ett ”inte” i den och att den därmed inte klarar ett floskeltest.

Motsatsen till att alla ska med är rimligen att alla inte ska med. Eller att bara några ska med, ett fåtal, etc, etc. Vilket du mycket väl kan både tycka och säga. Tänk er exempelvis in i situationen att ni står sju-åtta stycken i smällkalla vintern och väntar på taxi. Den enda bil som dyker upp är en liten Fiat Uno. Satsen ”alla ska med” blir då både tydlig och kontroversiell. Och säkert någonting som, hur vällovligt det än må vara, åtminstone taxichaffisen skulle kunna tänka sig att ha synpunkter på.

Sedan finns det naturligtvis en del andra oklarheter som gör att sloganen kan kännas floskulös. Vad innebär ”alla”? Vart någonstans är det de ska med? Vad innebär det att vara med, och vad skiljer det från att inte vara med?

Med svaret på de frågorna lämnar man dock reklamen och kommer in på politiken. Med risk för att bli högtravande såhär framåt småtimmarna menar jag att det finns ganska grundläggande ideologiska frågeställningar som berörs. Kan vi ha en hög grad av jämlikhet och sammanpressad lönestruktur och ändå klara oss i den globala konkurrensen? Går det att pressa tillbaka arbetslösheten utan att vissa ska tvingas hänvisas till ett lågproduktivt låglöneproletariat? Är det möjligt att bibehålla allmänna trygghetssystem som garanterar trygghet enligt inkomstbortfallsprincipen för alla vid sjukdom eller arbetslöshet även i en hårt globaliserad värld?

På dessa frågor kan man svara ja eller nej. Och det är där emellan den ideologiska striden står idag. Så enkelt är det.

Skulle detta vara november?

Har suttit och druckit kaffe, på balkongen. Dimman ligger tät över Hässelby strand, på stereon inne i lägenheten spelas Disintegration med the Cure. Småruggigt, men inte kallt. Växsthuseffekten är kanske inta bara av ondo, trots allt.

Det projekt jag jobbar med för arbetarekommunen rullar vidare. Konturerna börjar bli tydliga. Ett antal väldigt begåvade sossar i Stockholmstrakten är inblandade. Så håll ögonen öppna. I januari smäller det.

Kongresstoppen

För er som inte hunnit följa med; här presenterar jag min egen högst subjektiva topplista över skönaste inlägg runt kongressen. Håll till godo. Allt ni behöver läsa.

Ett. Magnus granskar granskarna. Vackert, närmast poetiskt. Och ett fantastiskt välfunnet citat han lyfter fram.

Magnus om Lena Mellin

Två. Anna S gör en ”vit lista” över goda förkämpar runt frågan om föräldraförsäkringen. Anti-bittert. Sådant ger plus.

Anna S och den vita listan

Tre. Linnea skriver satir om partiets ”nya” demokrati. Inte lika anti-bittert. Faktiskt tvärtom. Tur att han bett om ursäkt, Persson.

Linnea, partiet och den nya demokratin

Fyra. Josefin hjälper en man välja porrtidning. Inte på själva kongressen, obs. Det hade varit för kinky. Men den får vara med ändå.

Josefin väljer porrtidning

Fem. Gabriella trilogin. Typ som de nya Star Wars filmerna. Fast om föräldraförsäkringen. Slutar olyckligt, men hoppet lever. Och innerst inne kamrater, vet vi hur det slutar.

Del ett, del två, del tre

Gräsänklingsblues

Visst, det är en riktig könsstereotypskliché. Men jag erkänner. Lägenheten ser ut som bara den efter en vecka med mig i gränsänklingsland. Och nu sitter hon på tåget hem. Försökte alldeles nyss desperat skylla på att jag var lite osäker på hur debatten om hushållsnära tjänster skulle utfalla. Ville inte föregå det beslutet, liksom. Hon påpekade att beslutet tog i tisdags. Jag försökte lamt med att protokollet inte är justerat. Det lät inte som om argumentet gick hem. Det lät inte alls som om argumentet gick hem.

Borde alltså städa. Tur att det finns garderober. Tur att garderober har dörrar som går att stänga. Med lite kraft, om nödvändigt.

(något senare)

Kommer att tänka på den gamla grekiska myten. Om Herkules. Och hästarna. Eller på den där om killen som rullade en sten. Upp, upp för ett berg. I evighet. Och så fort den var uppe rullade gudarna ner den igen. Eller nått.

(ytterligare något senare)

Jag har gjort en del intressanta iakttagelser. Om biologi. Om hur nytt liv skapas, där tidigare inget fanns. Eller åtminstone bara salladsblad.

Någonting viskar ”feed me” från köksregionerna. Funderar på att gå ut med soporna.

(en kall promenad till HSB-föreningens soprum senare)

Jag vet varför de är borta, men kan ändå inte låta bli att längta tillbaka till den förhistoriska och lyckliga tid då det fortfarande fanns sopnedkast. Det var lite som när Posten var ett ställe man gick till för att posta paket. Blir nästan lite Greiderskt varm när jag tänker på det.

Låter tankarna fara iväg. Det går inte för sig. Fortfarande väntar enorma högar post, böcker och lösryckta anteckningsblad i högar på det som (någonstans därunder) borde vara ett köksbord. Här ska plockas undan och sorteras!

(en lätt dämpad entusiasm senare)

Ray Bradbury namngav romanen Fahrenheit 451 efter temperaturen då böcker tar eld. Det motsvarar ungefär 233 grader Celsius. Det finns inget som säger att exempelvis landstingshandlingar inte skulle reagera på precis samma sätt som annat papper. Faktiskt ingenting alls.

(nutid – återigen fylld av tillförsikt)

Så. Lägenheten ser riktigt ombonat ut. Känner mig lite som Karl-Bertil Jonsson. Det där med ett gott dagsverke som får en att må bra, eller hur det nu var. På julafton, ni vet.

Försöker komma på någon typ av fyndig och politisk slutkläm. Tror faktiskt jag struntar i det. Ska nog ta och koka en kopp thé istället. Och vänta på att Malmötåget rullar in.

Trevlig kväll. Ni också.

Allsång från kongressen

Såg Göran Persson avsluta kongressen på tv. Det symboliska klubbslaget föregicks av allsång där partiordförandes egen stämma under internationalen ljöd hög och klar. De som förutspått en internationell karriär för Person efter pensioneringen har månne tänkt lite väl långväga. Det finns kanske andra roller en före detta landsfader skulle kunna tänka sig att axla.

Annars verkar det ha varit en riktigt bra kongress. De jag pratat med på plats verkar förvisso trötta, men ändå glada. Politiskt sett verkar man ha gjort en hel del klarlägganden; vänstersväng, skriver Dagens industri (den 1/11, ej i nätupplaga vad jag kan hitta), mer av traditionell socialdemokrati skulle jag kanske formulera det.

Och så den stora snackisen; att partistyrelsen förlorat så pass många voteringar. Jag tillhör de som inte tycker att det är bra i sig att styrelsen får stryk, men att det är bra i sig att den kan få stryk. En partikongress måste skilja sig från en nordkoreansk dansuppvisning. Om partistyrelsen inte lägger tillräckligt bra förslag, eller om de inte argumenterar tillräckligt kraftfullt, då ska den heller inte vinna voteringarna.

På så vis var kongressen ett bevis för att det fortfarande finns en levande folkrörelsedemokrati kvar inom partiet. Smolket i den bägaren var naturligtvis GP:s lite märkliga uttalanden om vilken innebörd kongressens beslut skulle få i föräldraförsäkringsfrågan. Vi har länge haft traditionen inom partiet att kongressen å ena sidan dämpar sina krav och förhåller sig realistiska till vad som går att genomföra, mot att de beslut den å andra sidan fattar faktiskt ska kunna omvandlas i praktisk politisk handling. Att bryta mot den traditionen vore direkt tragiskt. Det här skriver flera bloggare om, bland annat Linnea.

Sammanfattningsvis, trots detta; en bra kongress. Ett starkt parti som klarar att formulera framtidsvisioner och hantera interna motsättningar. Och en partiledare som sjunger riktigt skapligt. Nu blir det valseger 2006.

Vad som händer nu…

Har precis hunnit smälta gårdagens beslut gällande individualiseringen av föräldraförsäkringen. För mig som utomstående (dvs inte i Malmö) framstår hela processen som en smula svårbegriplig. Dels har jag inte riktigt fattat vad beslutet blev. Var det en kompromiss eller inte, och om det var en kompromiss, vad gick den då ut på? Och framförallt; vad innebär det beslut som ändock fattades i verkligheten, dvs., vilka beslut kommer en socialdemokratisk regering fatta under nästkommande mandatperiod vad gäller föräldraförsäkringens utformning? Kommer överhuvudtaget kongressens beslut påverka åt något håll, och om inte, varför har vi överhuvudtaget kongresser?

Oavsett vad beslutet nu har blivit går det dock inte at komma ifrån att det var kvoteringsförespråkarna som vann debatten. I media har ett otal starka argument för varför en delning av försäkringen är av godo figurerat. Motargumenten har nästan uteslutande varit av taktisk natur och inte i sak; mest av typen svenska folket är inte redo (än). Det är möjligt att det under debatten i gårkväll (som jag tyvärr missade) framfördes andra argumentationslinjer, men dessa har i sådana fall inte kommit fram i media.

En tolkning kan alltså vara att kongressen ställt sig bakom en färdriktning, men varit lite försiktig vad gäller hastigheten. Det kan man i sådana fall leva med. Partiledning och regering får då ett stort ansvar att driva denna fråga framåt så att vi alla ändå kan känna att det faktiskt händer något. Någonting säger mig att det finns en och annan som gärna hjälper till och påminner dem i detta arbete...

Från Stockholm med kärlek (till Stockholm)

I vart och vartannat pressklipp från partikongressen i Malmö står det om viktiga och progressiva krav socialdemokraterna i Stockholm driver. Det kan vara könsneutrala äktenskap, delad föräldraförsäkring, nej till skattesubventioner av hushållsnära tjänster.

För oss huvudstadssossar kan det vara bra att ha den bilden i huvudet. Vi har en fantastisk partiorganisation som förmår formulera framtidens politik. Och ett koppel skarpa ombud som lyckas driva dem där ner i Malmö också, vad det verkar.

Gud vad roligt det hade varit att få vara ombud. Nåja, jag försöker igen nästa gång…

Om datorspel och kultur

Svenska dagbladet publicerar en riktigt spännande understreckare idag, i samband med att de lanserar sin nya satsning på bevakning av datorspel. Sam Sundberg skriver en lång och tankeväckande text som landar i slutsatsen att spelen förvisso varken är att jämställa med teater eller litteratur, men att de kan vara bra ändå (inte minst för att du blir smart av att spela – så det så). Dessutom får den intresserade ett helt koppel lästips (Johan Norberg skrev tidigare om en av de refererade böckerna här).

Politiskt känns det som en tanke att kulturminister Leif Pagrotsky så sent som förra veckan kom överrens med sina nordiska kollegor om en gemensam satsning på just datorspel. Svenskan skriver om det också, se här.

Såg för övrigt att de reade ut en begagnad version av Metal Gear solid 3 i spelsbutiken på Drottninggatan. Om man skulle ta och investera några hundralappar i sin egen intellektuella utveckling...

Trött och småfalsk oppositionspolitik

Imorgon införs den nationella vårdgarantin. Hos borgerliga sjukvårdspolitiker väcker detta säkert en hel del oro; tänk om de lyckas, sossarna. Utifrån en Stockholmshorisont går det att konstatera att oron är befogad; precis som DN skriver så kommer vi i den rödgröna majoriteten vad det verkar faktiskt kunna garantera våra medborgare den vård de behöver inom de tidsramar som angivits.

Eftersom detta är en fråga där partierna borde vara överrens (ingen tycker väl rimligtvis att någon ska behöva vänta längre än nödvändigt på behandling), kunde man kanske ha hoppats på någon typ att klapp på axeln även från borgarna. I det valrörelseheta Sverige är det kanske inget att förvånas över att det istället blir tvärtom. Vårdgarantin är dålig, en halvmesyr och kommer att misslyckas är istället budskapet som bland annat kan ses på högerns gemensamma hemsida.

På hemsidan bifogas också en massa statistik. Och det är när man tittar på den som det framgår hur låg den borgerliga oppositionen på detta område kommer att vara. För statistiken visar nämligen vårdtider på ett antal, mer eller mindre slumpvis utvalda, enheter. Något som i sammanhanget faktiskt är helt och fullständigt irrelevant.

För ingen kan garantera alla att få behandlig på exakt den eller den enheten inom exakt den eller den tiden. Vad vi kan garantera; är att du ska ha rätt att få den vård du behöver inom den stipulerade tiden, någonstans i Sverige. Ja, faktum är att detta är något av vårdgarantins kärna. Om det inte finns plats för operation på exempelvis Karolinska inom en viss tid, så garanterar landstinget att du istället ska kunna få bli opererad någon annanstans. Utan extra kostnad.

Vårdköer kan man mäta på miljoner olika sätt. Jag tycker att det enda relevanta är att utgå från patientperspektivet och fråga sig; är det möjligt att få vård inom en viss tid eller är det det inte? Det är så den socialdemokratiska vårdgarantin är utformad.

Så mäter dock inte högeralliansen. De utgår från vårdproducenten, och på det sättet kommer det alltid att finnas populära kliniker där ”köerna” är långa. Att de som står i kön kanske har valt att göra det av en eller annan anledning, och faktiskt skulle kunna få rätt vård snabbare hos en annan vårdgivare, spelar för högern ingen roll.

Att vårdgarantin lyckas är absolut ingen självklarhet. Inte minst därför hade det varit välgörande med en lite mer hederlig oppositionspolitik på detta område. Men risken att man då skulle ha fått konstatera en socialdemokratisk framgång var uppenbarligen för stor för de borgerliga kampanjstrategerna.

Spridda skurar

Det småregnar här i Stockholm. Fyra fackföreningsledare kräver skattereduktion för hushållsnära tjänster på DN-debatt. Socialdemokratiska partistyrelsen säger nej. Den motion Stockholms arbetarekommun skrev och som jag fick hålla i pennan för står alltså stark. Låt oss hoppas att kongressen bekräftar den linjen.

Depeche Modes nya skiva är faktiskt lika bra som de säger. Att höra den för första gången gav nästan samma känsla som när man var tonåring och för första gången hörde ”Master and servant”. Nästan.

Joel skriver om herrmode på sin blogg. Ingenting om höstens stora fråga; dubbelknäppt eller inte. Vi väntar på del två.

Två tankar om klassamhället; när jag gick på högstadiet lyssnade alla på hårdrock. Det var Maiden, WASP (till och med Twisted Sisters, vill jag minnas. Huga.) När jag senare gick vidare till gymnasiet blev andelen syntare betydligt högre. Själv föredrog jag den rockigare typen; Sisters of Mercy, the Cure. Någon typ av pytteliten revolution mot klassresan, kanske.

Dessutom lyssnade jag på Bowie. Kunde inte somna utan att ha lyssnat igenom åtminstone ena sidan av Hunky Dory. Jag tror det gör mig till överklasstjej, om man följer klasstrukturen.

Andra tanken; jag har börjat prenumerera på Stockholm fria. Herregud, jag stödjer redan svenskan och DN så varför inte. Men klasshatet är faktiskt lika genomgående i alla tre tidningarna. Framförallt kommer detta till uttryck i föraktet för socialdemokratin.

Samma sak var smärtsamt uppenbart när jag jobbade på kåren; det var lätt för medelklass till vänster och medelklass till höger att förenas i ett gemensamt hat mot (s). Särskilt ogillade man ”fackpampar”.

DN har avslöjat moderaternas kulturpolitik. ”Varför hatar moderaterna kultur”, frågar man sig. Det är bara att instämma.

Affären Tiina R

Debatten om Tiina Rosenbergs avhopp från fi och politiken har debatterats flitigt, bland annat här, här, här och här. Jag tycker man kan se två huvudsakliga positioner – dels de som tycker det är för jävligt att Tiina har ”tvingats bort” och inte orkar fortsätta, dels de som tycker att ifrågasättande och kritik är en naturlig del av politiken och ”det får man tåla”. Jag tycker bägge linjerna är, i sak, riktiga.

För politik är ingen sandlådelek. Relativt oskyldiga skämt som ”köttberg” eller ”texasgubbe” renderar i folkstormar, minsta felsteg nagelfars regelmässigt av sensationsmedia. Politik måste vara tråkig, för försöker man vara rolig eller sticka ut så åker man dit.

In kommer då en akademiker vars karriär i mångt och mycket byggt på en förmåga att provocera. När jag jobbade på Stockholms universitets studentkår fanns det en enorm Tiina hype bland vänstern och de mer radikal feministerna; det är klart att imagen av hårdför normbryterska spelade roll i detta. Tiina bröt igenom, var ovanlig. Inom politiken är det en dödssynd.

Personligen känner jag ingen större sympati för Tiina Rosenberg eller hennes politiska förhållningssätt. Ett exempelvis på fråga där jag inte alls höll med var bedömningen att ett hårdkokt försvar av porren skulle vara viktig del av könskampen (eller queer-kampen, eller vad man säger). Jag förstod därför heller aldrig hypen när jag var i kårsvängen.

Men det säger något rätt trist om det svenska politiska klimatet att hon lämnat på det sätt som skett. Däremot är det inte särskilt överraskande. Och tyvärr en lärdom för andra som vill satsa på en politisk framtid.

En väldigt rolig historia

… skriver Håkan Whalén om här. Helle Klein skrev också om upprinnelsen här. Trodde aldrig jag skulle säga det, men solnamoderaterna visar vägen. Så kan det gå...

Alla människor är lika mycket värda (eller en avbön för min alldeles egna form av porrsurfande)

Jag tycker att alla människor är lika mycket värda. Och alla har samma rätt att uttrycka sin åsikt. Verkligen. Det är jätteviktigt för mig.

Men ibland, måste jag erkänna. Ibland surfar jag runt på högerbloggar. Inte för att ta intryck. Inte för att låta skarpa argument brytas i retorisk envig och demokratiskt meningsutbyte. Utan helt enkelt för att få känna mig lite, lite bättre.

Och jag vet att det är hemskt. Och jag vet att det faktiskt finns smarta högerbloggare också, och jag vet att det är skillnad på att ha olika värderingar och vara olika mycket intelligent. Men när det sammanfaller. När korkade människor uttrycker vedervärdiga värderingar. Framför allt när självgoda korkade människor skriver fullständigt idiotiska … Äh. Ni vet. Det får mig att känna mig så smart. Så ... god.

Och jag är verkligen ingen elitist, egentligen. Jag tycker att alla människor är lika mycket värda. Men ingen är perfekt. Och detta är min last, det erkännes. Men jag ska sluta. Jag lovar. Snart…

Tankar från sjuksängen

Har missat en massa kul grejer de senaste dagarna på grund av sjukdom; avtackning av en kollega, överläggningar på Bommersvik med landstingsgruppen (faktiskt roligare än det låter), repa med bandet och nu ikväll arbetarekommunens repskap. Dessutom en fantastiskt vacker höst som inramning.

Istället har jag hunnit fundera. Och faktiskt läst en hel del. Bland annat har jag, vilket hör till ovanligheterna, bläddrat igenom senaste numret av ekonomiskt debatt (6/2005). Egentligen gjorde jag det för att se vad moderaternas chefsekonom Anders Borg hade att säga om ”sänkta ersättningar, löner och sysselsättning.” Men jag kom inte längre till sidan sex innan jag fastnade för Bertil Holmlunds utmärkta lilla essä; ”hur hög är egentligen arbetslösheten i Sverige?”. Udden är riktad mot allt trixande med statistiken om vad som är den ”verkliga” arbetslösheten som allt för ofta kännetecknar den politiska debatten.. ”Den offentliga statistiken bör skyddas från klåfingriga politiker som vill underlätta för genomförandet av sin egen agenda med stöd av statistiskt nyspråk”, avslutar Uppsalaprofessorn med det uppfodrande pekfingret riktat rakt mot de svenska moderaterna. Kunde inte sagt det bättre själv. Få se om Borg et co lyssnar.

Dessutom har senaste numret av Fronesis dumpit ner i brevlådan. Temat är ”det politiska” och jag … vet inte. När Fronesis drog igång 1998 var jag en varm anhängare. Vänstern, inte minst den socialdemokratiska, behövde ett teoretiskt forum. Som Svante Skoglund (tyvärr inte längre bland oss) då uttryckte det i förordet; ”Var står den politiska vänstern idag? Utifrån fronesisbegreppet vill vi skapa ett forum för en konstruktiv och framtidsinriktad vänsterdebatt, ett forum för en diskussion som lösgör sig från de låsningar som följt av 1900-talets historia. Genom att blicka tillbaka och kritiskt men förutsättningslöst utvärdera tidigare texter, men även genom att introducera nya texter och idéer”. Jag tyckte det lät bra då. Jag tycker det låter bra nu.

Men ambitionen då var – som jag kunde förstå det - att knyta samman olika världar; den politiska, den akademiska, allt med ett globalt, internationellt, perspektiv. I detta måste som jag ser det ligga åtminstone en ansats till dialog, till möte. Den ansatsen saknar jag tyvärr allt oftare vad gäller dagens Fronesis. Texterna känns allt oftare närmast kollegiala; språkbruket (kanske därför) sällan särskilt inspirerande (satt som parantes och bläddrade i några gamla Marx-texter och skillnaden var slående; om Fronesis är representativ så skrev de åtminstone bättre, förr, de intellektuella), introduktionerna och förklaringarna gör ofta mer för att komplicera än för att underlätta för läsaren att tillgodose sig originaltexterna.

Visst finns det några godbitar. Wendy Brown gör en i mitt tycke ganska moralistisk betraktelse över den samtida vänsterns förfall till moralism och förklarar den som ett resultat av den ångest dagens vänster känner inför att ingen egentligen längre tror på någon socialistisk morgondag (typ). Fredrika Spindler publicerar en originaltext som faktiskt på några korta sidor lyckas förmedla vad poängen för dagens vänster med att läsa Spinoza är. Väl värda att traggla sig igenom.

Men lite mer av folkbildande ambition skulle inte skada. Kapaciteten finns, det vittnar inte minst redaktionsmedlemmen Klas Gustavssons alldeles utmärkta författardebut ”socialismen efter socialismens död” om. Och så kanske tidskriften skulle må bra av ett något vidgat teoretiskt fält, eller hur man nu ska uttrycka det. Åtminstone om ambitionerna ligger fast som de en gång formulerades när tidningen startades. (Jävligt snygg, det är den dock fortfarande…)

Nåja. Tror att det är dags för mig att läsa igenom det där gamla numret av ”arbetarhistoria” med tema a-pressen jag fick med mig hem från jobbet. Återkommer i frågan. (Om jag nu överlever det här uschliga hälsotillståndet jag befinner mig i…)

Modesty och feminismen

Jag har alltid gillat Modesty Blaise. Först för att det är en riktigt bra serie. Spännande, dramatisk, underhållande. Men sedan också för att jag tyckte den var feministisk i meningen att Modesty var en kvinnlig hjälte med tonvikt framförallt på det senare; alltså hjälte. Hon är stark, fattar beslut, slåss som en kung och Willie har inga problem med att det är hon som bestämmer. Just relationen Modesty-Willie tycker jag kanske är det mest intressanta i serien, sett ur ett feministiskt perspektiv. Han är verkligen ingen toffel, tvärtom, få torde vara lika tuffa, men trots det – eller kanske tack vare – har han inget problem med att det är hon som är den solklara chefen.

Så i min värld har Modesty varit en given feministisk ikon. Men på senare år har jag allt oftare stött på den kritik som Pennskaftet också nämner på sin blogg. Alltså att Modesty trots allt är gjord av män för män, vilket kommer till uttryck främst i hennes utseende (pinnsmal med jättetuttar, även om Laura Croft senare liksom har dragit det konceptet ett steg längre) och, skulle jag vilja tillägga, i det faktum att varje äventyr av någon anledning uppenbarligen måste innehåll minst en duschscen. (En orsak till att denna kritik blivit mer omfattande kan naturligtvis vara att Semic väljer att exponera just denna sida hejdlöst på sina omslag till agent X-9.)

Att actionhjältar ser bra ut är nu inte nödvändigtvis och i sig ett bevis på en underliggande könsmaktsordning. Även manliga diton brukar vara välbyggda och det har väl hänt att en eller annan sprungit runt exempelvis på vita duken med endast rester av en söndersliten skjorta över den vältränade torson. Modestys sexighet är inte heller underordnad eller passiv, och inte heller hennes sexualitet. Tvärtom är det hon som sätter villkoren, vare sig det gäller krig eller kärlek.

Är då kritiken obefogad? Inte bara. För Modesty är visserligen en intressant figur ur feministiskt perspektiv, ja, kanske en av populärkulturens intressantaste. Men frågan är om den typen av kvinnlig hjälte hade kunnat bli lika kommersiellt framgångsrik om hon inte samtidigt hade begåvats med en kropp tagen ur en manlig sexfantasi. Även för en kvinnlig hjälte av Modestys kaliber kvarstår den slutgiltiga begränsningen; du måste se bra ut för att överhuvudtaget ha en chans i den mansdominerade världen.

Så Modestys problem blir i slutändan detsamma som hela ”girlpower” generationens, som Madonnas och ett otal andras. Hon spränger ett antal gränser men hon tillåts göra det bara eftersom hon i samma veva underordnar sig ett antal andra, ännu starkare normer om hur en kvinna ska vara. Manliga hjältar kan välja att vara sexiga, för kvinnliga är det ett måste.

Men Modesty Blaise är fortfarande en riktigt bra serie. Och om man tänker efter ligger det något nästan befriande subversivt i detta; medan mansgrisarna stirrar sig blinda på Modestys urringning tar hon chansen att slå ett slag för en helt ny kvinnoroll och en helt ny relation mellan än och kvinnor. Och för en gångs skull finns det en tydlig roll för oss män att inta, med ett charmigt skämt på läpparna kan vi likt Wille hänga med; på Modestys order redo att sätta den dragna kastkniven rakt i halsen på patriarkatet.

Hmm, det där skulle kunna bli en riktigt bra episod. Och om jag får bestämma, tror jag faktisk vi tar och hoppar över duschscenen den här gången…

Äpplen och päron

Tony tipsar om denna mycket intressanta statistisk från LO-tidningen. Det handlar om arbetslösheten, hur stor den egentligen är och i förlängningen vad vi kan göra för att pressa ner den.

Moderaterna har i Sverige gjort en stor poäng av att regeringen ”mörkar” arbetslösheten. Istället vill de se en ”bred” definition, som innesluter alla som inte arbetar eller studerar på heltid. Poängen med detta är att misstänkliggöra socialdemokratin, att påvisa behov av ett systemskifte i sysselsättningspolitiken. Frågan om den verkliga arbetslösheten har också blivit brännande, exempelvis i samband med Jan Edlings avgång från LO.

Vad LO-tidningen gör är att de tar moderaternas ”breda” definition, och jämför den med situationen i andra länder. Alltså; de jämför äpplen med äpplen. Och kommer fram till att Sverige, trots att många varken arbetar eller studerar, ändå ligger relativt sett bra till jämfört med andra.

Det innebär inte att vi ska vara nöjda. Fortfarande står alltför många utanför arbetsmarknaden, i Sverige likväl som i andra länder. Men det säger oss något om vilka vägar framåt som kan vara mest framkomliga. Kanske kan debatten framöver också handla mer om verkligheten än om vilka siffror vi använder för att beskriva den. Men det kanske är att hoppas på för mycket...

Wigforss och ägandet

När man diskuterar svensk socialdemokratis idéhistoria dyker osökt Ernst Wigforss upp. Wigforss var den praktiske teoretikern som lyckades kombinera det intellektuella och med det realpolitiska. För många inom dagens socialdemokrati står Wigforss som en förebild.

Blir därför lite glad när jag hittar denna lilla skrift på nätet. Texten – ”äganderätt och socialism” – är en pamflett skriven inför det stundande ”kosackvalet” 1928. Bakgrunden är att högern bedriver en högt uppskruvad hetskampanj som skjuter in sig på att skrämma svenskarna från att rösta på socialdemokratin genom att måla upp en bild av (s) som ett parti på yttersta vänsterkanten, som kommunister och bolsjeviker (därav ”kosack”).

Ett huvudtema i detta är hotet mot äganderätten som arbetarepartiet sägs innebära. Wigforss försöker i sin skrift bemöta denna nidbild. Han gör det genom att helt vända på diskussionen; det är i själva verket borgerligheten som är hotet mot de mångas äganderätt, argumenterar han kraftfullt.

Socialdemokratin är alltså inte emot ägande, argumenterar Wigforss. Tvärtom ser han många fördelar med ägandet. ”…han [socialdemokraten] vet … att det finns något värdefullt både för den enskilde och för samhället i det människorna eftersträva, då de sträva efter egendom och äganderätt … Om det behövs, kan även socialdemokraten hålla ett lovtal över äganderätten.” skriver han. Han utvecklar sedan detta och menar att ”[d]riften att äga, att ha något man kan kalla sitt eget, sitter djupt hos de allra flesta … [r]edan barnen lägga i dagen denna insikt att ha något för egen räkning … [a]ll historia synes vittna om, hur djupa rötter äganderätten har i den mänskliga historien.”

Så långt kan det tyckas som om det vore gammal hederlig triangulering realpolitikern Wigforss ägnade sig åt. Alltså att gå in och försöka övertrumfa motståndarens på dennes egen planhalva. Men så enkelt är det inte. För vad författaren gör är att han snarare skärper den ideologiska konfliktlinjen gentemot högern. Han gör det genom att gå från att diskutera ägandet i sig till ägandets fördelning. ”Äganderätten är inte hotad”, sammanfattar han i en rubrik, ”Den är redan upphävd för flertalet – i det borgerliga samhället.” Och senare skriver han rakt och tydligt, ”Socialdemokratin erkänner öppet, att de vilja begränsa den äganderätt, som står i vägen för andras rimliga anspråk att också få äga något.” Men han betonar också, som svar på den borgerliga kritiken att (s) på sovjetiskt maner skulle vilja tvinga inte minst bönder från hus och hem., att ”… [b]öndernas äganderätt är inte något sådant hinder.”

”Äganderätt och socialism” är en pamflett. Den lämnar stora frågor obesvarade. Exempelvis skissar Wigforss på relationen mellan en radikal liberalism (som vill se ett individuellt ägande spritt på flera händer) och socialismen (som hellre ser ett gemensamt ägande), utan att i mitt tycke riktigt landa. Det är också en väldigt praktisk skrift, i meningen att författaren utifrån mer tidlösa teoretiska grundresonemang försöker ge svar på väldigt näraliggande, konkreta frågor om hur arbetarepartiet faktiskt tänker sig att agera.

Men för att vara en valbroschyr, måste man ändå säga att den håller en enastående klass. Och som utgångspunkt för en samtida diskussion om hur dagens socialdemokrati ska se på ägandet och ägandets fördelning tycker jag nog att den kan hålla måttet, också.