tisdag, maj 08, 2007

Dumt att underskatta Björklund

Det verkar som om det – föga överraskande – blir Jan Björklund som tar över makten i folkpartiet efter Lars Leijonborg (åtminstone enligt DN). Och jag tillhör väl också de som inledningsvis smålog och tyckte mig se början på slutet för det fornom liberala partiet i och med detta. Men jag tror faktiskt att det vore dumt av oss som tycker annorlunda att underskatta Björklunds möjligheter, om han nu blir vald.

Inom politiken finns det nämligen en märklig sorts dialektik, som gör att det ofta krävs en vänsterman för att gå åt höger, en hök för att klara freden, och tvärtom. Och det finns ingen människa i den här världen som skulle kunna anklaga batongmajor Björklund för att vara mjuk, flummig, vänster eller ens särskilt överdrivet socialliberal.

Paradoxalt nog gör just detta att Björklund har alla möjligheter i världen att gå åt just det hållet. Han har ju inget kvar att bevisa vad gäller kravställande och hårdare tag. Det skulle därför inte förvåna om vi istället får se en ny folkpartistisk partiledare som tar upp kampen med (s) om de verkligt socialliberala mittenväljarna. Och det är i det läget inte säkert att en motstrategi som går ut på att i allt högre tonläge skrika ”batongpolitik” är den mest verkningsfulla.

Å andra sidan är det ju dels inte säkert att Björklund gör detta val, och det är heller inte säkert att han klarar av det även om han försöker. Men vänstern i bred bemärkelse gör ett farligt strategiskt misstag om man avfärdar Björklund på förhand.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

6 kommentarer:

Anonym sa...

Maria Leissner gjorde ju just det, fast tvärtom. Hon profilerade sig på hårda frågor för att tvätta av sig ungdomsförbundstjejstämpeln (som FPU-ordförande och ung riksdagsledamot påminde hon en hel del om Birgitta Ohlsson).

Det gick iofs inte så bra. Men Janne har en del personliga kvaliteter som gör att jag tror att han kan lyckas.

Anonym sa...

Och Bengt Westerberg gjorde det också. Från hårdför marknadsliberal i början på 80-talet till "mjuk" socialliberal 1985.

Anonym sa...

Dom flesta vänstersympatisörerna lär veta vilken transformation det innebär. Vänsterpartiet är definitivt mest svårintigrerat i en vänsterallians...

Vänstern har ett stort problem och det är att man är väldigt influerad av liberalismen i Mp och S. Medan vänsterpartiet är mera radikalt...

Anonym sa...

Är det inte de nya moderaterna som intensivt uppvaktar de verkligt socialliberala mittenväljarna. Det är på den nyliberala högerflanken det uppnat sig en oförsvarad nich.

Mikael Åhman sa...

Jag tror att M slagit in på den socialkonservativa linjen för att nyliberalismen är så gott som död som valvinnande koncept. Varför C har tagig över de väljarna är obegripåligt men antagligen för att nyliberala vä'ljare i vart fall är fler än LRF:s kärntrupper...

Genom M.s vridning öppnade man upp för en högervriddning av Fp på så sätt att socialliberalismen övergavs för marknadsliberalismen.

Detta, i sin tur, innebär stora problem för KD: De kan inte konkurera med M och de socialkonservativa väljarna och de är intesocialliberala. För KD återstår endast kristen tokhöger a la' USA:s Moral majority, vilket är utsiktslöst i Sverige. Därav deras problem med sina opinionssiffror...

SD har börjat flörta med KD:s väljare såsom "mer" abort/HBT-motståndare. En viss rörlighet mellan SD och KD finns nog. I framtiden tror jag KD kommer att bli allt mer allmännationalistiska för att konkurera om SD:s väljare... vilket bidrar till att Alliansen vrids än mer åt höger.

Pestscenario... det är nog baske mig bäst att vi ser till att vinna valet 2010. helst genom att presentera en samlad progressiv röd-röd-grön politik...

Johan Sjölander sa...

Hmm, Mikeal, håller med om det sista. Tror väl heller inte att en eventuell Björklundsk "vänstersväng" kommer att vara särskilt geniun. Snarare ser ajg nog en förskjutning i retoriken framför mig.

Men man vet inte. Och jag tror nog att det finns ett väljarsegment som kanske inte definierar sig som "socialliberala" men som i praktiken är det i meningen att de gillar välfärd och tycker att samhället ska ta hand om de mest utsatta, samtidigt som de inte är socialister eller ens radikala. Hur många de är är däremot en öppen fråga.